Jag är numera ett bortglömt barn

Det är med en konstig känsla i mitt bröst som jag idag skriver min text.
Sakta men säkert så håller min kära mammas minne på att förtvina och jag blir varse om det precis varje gång som jag kommer dit.
Den senaste tiden med allt tydligare tecken.
Mamma ser på mig med en blick som nästan går rakt igenom.
Som om jag inte finns där på riktigt.
Jag kan sitta mitt emot henne och bara se hur hennes blick flyr bort så fort hon hör ett ljud.
När hon tittar upp igen så är det som en nyhet att jag sitter där.
Går jag bort och hämtar en kopp kaffe till oss båda så är det en total överraskning när jag kommer tillbaka och frågan om hur jag kunde veta att hon var just där kommer som ett brev på posten.
Det kanske låter egoistiskt men jag saknar min mamma som hon en gång var.
Jag saknar det som hon bidrog med trots att hon själv alltid levt i en form av förnekelse av att hon verkligen haft någon betydelse för mig, för oss bröder.
Men mamma har alltid, vad hon än uttryckt betytt något särskilt eftersom hon alltid funnits där.
Jag är numera ett bortglömt barn.
När jag kommer på besök så ser hon på mig som om jag vore en som jobbar där hon bor eller till och med som någon som till och med bor där i något av rummen.
Hon känner igen mig men hon vet inte längre vem jag är.
Det är en sorg i mitt hjärta som skär varje gång jag möter henne men det är samtidigt något som jag bara måste acceptera vilket jag till största delen gör.
Jag säger största delen för jag skulle ljuga om jag sa att det inte påverkar mig, för det gör det.
Det är en fruktansvärd sjukdom den hon har men det positiva i det hela är att hon inte verkar lida av den längre.
Hon får den vård och omsorg som hon så väl behöver och det är jag oändligt tacksam för.
Det jag kan göra för mammas del men även för min egen är att fortsätta finnas där och se att hon mår så bra som hon förtjänar.
Så länge som jag gör det så kommer jag själv vara tillfreds i mitt inre för då gör jag det som jag förväntar mig av mig själv.
Det är faktiskt inte mycket och det är faktiskt sånt som känns väldigt självklart.
Det där med att finnas för varandra när det verkligen behövs i livet borde vara det enda enkla, det enda givna, det enda naturliga, så är det i varje fall i min lilla värld.
Men jag måste ändå komma tillbaka till det jag började med och som är min inre sorg idag.
Det faktum att jag är ett bortglömt barn.
Inte med vilja, inte på något sätt.
Men en del av mig finns inte längre hos min egen mamma och jag kan inte annat än vara ledsen där på djupet inom mig.
Någon gång i framtiden så kommer min mamma gå bort och då kommer jag att förlora henne ännu en gång men då på en annan nivå.
Det är en ledsen känsla men den är fylld med kärlek för det är så jag är fostrad, det är så jag blivit bortskämd genom alla år.
Så mycket kärlek som det finns runtom mig i olika format är det nästan svårt att förstå.
Men tack vare den så är detta bortglömda barn inte övergivet utan omhändertaget på alla sätt och vis.