Jag bär alltid på en rädsla

Det finns något oroligt inom mig, något där under lugnet, något som ständigt gör sig påmint.
Min rädsla för vad som skulle kunna hända i olika situationer.
Min rädsla för att mista någon jag har nära mig, någon som betyder något i mitt liv.
Min rädsla för att inte räcka till när det verkligen händer något.
Min rädsla för att jag ska missförstås och bara därför förskjutas.
Min rädsla för att någon faktiskt vill mig riktigt illa.
Min rädsla för att inte få sagt eller gjort allt jag vill få ut av mitt liv.
Min rädsla för att göra andra illa trots att det aldrig är min avsikt.
Min rädsla för att inte hinna fram när någon är i nöd.
Min rädsla för vart världen är på väg.
Min rädsla för hur mycket grundlösa anklagelser som florerar och skapar illasinnade tankar.
Min rädsla för att öppna dörren och finna att det inte längre finns något där på andra sidan.
Jag bär på en rädsla för allt det och mycket, mycket därtill men det hindrar inte mig från att
vara den jag är, att tro på vad jag gör, att säga det jag tänker.
Det hindrar inte mig från att bry mig om det mesta, att försöka se saker och ting i lite större
perspektiv.
Det hindrar inte mig från att känna avsky emot våld och våldsidkare.
Såna som tycker sig besitta någon form av rätt att utöva våld i deras syfte.
Det är bara äckligt jävla skitsnack från personer som är rädda för att dom ska tappa sin plats
som dom inte ens har funnit i samhället.
Dom som inte räcker till eller konstant tycker sig orättvist behandlade och där bara deras åsikter
är dom enda rätta.
Jag tror på en värld där vi visar mer medmänsklighet, mer respekt för varandra men också mer
respekt för den planeten som vi faktiskt bor på.
Min egen rädsla blir som allra störst när jag är sjuk, ligger med feber och drömmer.
För mina drömmar ter sig ofta så äckligt verkliga att jag ofta vaknar av ren förtvivlan över vad
jag just upplevt.
Jag mår verkligen dåligt när jag mår dåligt, både rent fysiskt men också psykiskt.
Jag gör det för jag vet just då inte om det är sant eller inte det som just utspelat sig i min hjärna.
Nu är jag ändå en relativt logisk och lugn människa och när jag väl kommer till sans så
ser jag saker och ting med ganska klara ögon.
Men den där rädslan som finns där under mitt lugn den kommer alltid att finnas.
Den kommer inte vara min vän men den kommer vara min inneboende.
Jag får väl se det som ett sundhetstecken att jag faktiskt känner just det som jag känner för
det är definitivt en del av mig som jag både uppskattar och tycker om.