Ett riktigt jävla jobbigt år

Det har varit ett år som verkligen har böljat, det har varit så många positiva saker som har hänt men tyvärr samtidigt så otroligt många jobbiga negativa saker, sånt som tär på en.
Allt som händer en färgar en brukar jag säga och det är faktiskt väldigt sant.
För vi blir hela tiden påverkade av det vi gör och det som händer runt omkring oss.
Vi kan liksom inte värja oss från det som händer och sker utan får helt enkelt finna oss i det.
Det har varit ett på många sätt ett riktigt jobbigt jävla skitår där ett par av mina allra närmaste råkat på dom mest oväntade sjukdomarna som självklart framför allt hämmat dom själva men som även påverkat mig till den milda grad att jag ännu mer stannat upp och funderat på meningen med livet.
Varför händer saker och ting, varför drabbas vissa och inte andra.
Vad kan jag göra åt saken när det väl händer, när man står där med händerna fulla och bara känner sig totalt maktlös.
Jag är ju bara en människa precis som alla andra och jag förväntar mig inte att mitt liv ska vara helt kliniskt problemfritt men jag hoppas alltid att det bara ska få flyta på i sin stilla ström.
En ström där saker och ting mer eller mindre sker som förväntat.
Jag vill inte att livet ska vara förutsägbart men jag vill heller inte att det ständigt ska vara fyllt av dom där riktigt obehagliga överraskningarna.
När ens nära och kära mår så dåligt att det riktigt skär i ens hjärta och man ständigt får hålla tillbaka sina egna tårar för att dom inte ska känna sig ännu sämre.
Man vet att det enda , det precis enda man kan göra är att finnas där, vara närvarande, inte frånvarande, inte lämna deras sida för att man själv tycker att det är jobbigt.
För hur jobbigt är det inte för dessa personer som får olika krämpor när deras nära väljer att vara den som skjuter ifrån istället för att kanske finnas där lite extra som det egentligen behövs.
Nu har jag haft den ofantliga turen att just mina nära som varit sjuka fått bli friska igen eller åtminstone så gott som friska men det har påmint både mig och dom om hur sköra, hur ömtåliga vi är som människor, att vi faktiskt inte är osårbara, att livet inte är något vi kan ta för givet.
Sen har det tyvärr varit vänner som inte kunnat ta sig igenom sina sjukdomar utan där deras kroppar valt att stänga ner systemen för gott.
För er gråter mitt hjärta för det var alldeles för tidigt, ni hade så mycket liv kvar att leva, så mycket upplevelser kvar att dela med era närmaste, med era kära.
Och det är dit jag vill komma kära vänner.
Ta tillvara på den tid ni har idag, jag vill verkligen inte svartmåla någonting eller vara negativ, tvärtom.
Jag vill att ni ska leva och att ni ska göra det här och nu.
Inte på så sätt att ni ska leva som om det inte finns någon morgondag men ni ska leva dagen så att ni uppskattar den för vad den är.
Tänk inte bara på det ni inte fått gjort eller fastna vid något som inte gick som ni hade tänkt er.
Tänk istället på något av det positiva som ni ändå fått ut av det hela.
För hur negativt något än är så finns det ändå just något positivt att hitta där i botten.
Det har varit ett riktigt jävla jobbigt år i mitt liv med många, alltför många tårar.
Men det har inte gjort mitt liv mer bittert, mer ledsamt, mer återhållsamt.
Det har gjort att jag värderar mitt ännu mycket mera, mitt liv och även era.
För vad vore mitt liv värt om inte ni fanns där och förgyllde det.
Det är ni som är den där vackra ramen runt min stora bild.
Det är ni som får mig att se lite klarare.
Det är ni som gör att jag vill se en morgondag.
Det är ni mina vänner, min familj, mina nära och så otroligt kära som gör mitt liv så rikt.
Det har varit ett riktigt jävla jobbigt år men det får inte mig att ge upp, det får mig att se fram emot nästa år, och nästa och nästa efter det.
För jag är nyfiken på vad min framtid ska innehålla, min och din, min och era.
Det är oskrivna blad som väntar på att bli skriva av oss tillsammans.
Visst är det spännande, det tycker i varje fall jag.
Till sist vill jag bara önska er alla ett riktigt Gott Nytt År och all kärlek till Er alla.
För med kärlek kan vi komma långt, så mycket längre än med avundsjuka och hat.

Ingen är älskad av alla !

Även om nu vissa tror att alla älskar dom, att det helt enkelt inte kan finnas någon som tycker illa om just det dom har att erbjuda så är det inte så.
Ingen är älskad av alla, absolut ingen.
På samma sätt så kan man vända på det och säga att ingen är hatad av alla.
Det är två väldigt olika ytterligheter men vi rör oss ständig emellan just dessa.
I detta mellanmjölkens land så försöker vi i mångt och mycket att hålla oss så lagom, så mittemellan vi oftast kan så att vi inte sticker ut för mycket.
För om vi försöker göra just det, sticka ut, ja då får vi genast en omedelbar reaktion och blir ifrågasatta vad fan det är vi håller på med.
Varför kan vi inte hålla oss inom våra ramar, våra uppstyltade oskrivna regler.
Vad var det som fick oss att tro att vi var så speciella att vi skulle ta mer plats än någon annan.
Ingen är älskad av alla men alla är älskad av någon är ju något som man väldigt ofta säger.
En annan klyscha är att en mamma älskar alltid sitt barn och så är det säkert.
Jag skulle dock vilja gå ett steg till och säga att en förälder alltid älskar sitt barn.
Man kan till och med ta det ytterligare ett steg och säga att om man en gång älskat någon så kommer det alltid finnas en liten del i en som gör att man på något sätt bryr sig vad som händer med den.
Man kommer dock till ett helt annat stadie av kärlek, en kärlek som man bär med sig som en liten bonus i livet.
För jag ser det som så att man alltid ska ta med sig något från olika typer av möten i livet.
Även negativa saker som det utmynnat i har ofta någonstans varit en bra, god sak.
Och även om man råkat ut för väldigt negativa, jobbiga upplevelser i livet så finns det ofta något väldigt gott som man kan kalla erfarenhet som man kan hitta där mitt i röran och den dyrköpta gåvan ska man inte slänga bort.
Ingen är älskad av alla och det är heller inget jag någonsin kommer försöka att bli men jag gör ändå mitt allra bästa i att vara en så god människa som jag någonsin kan.
En som bryr sig när andra vänder ryggen till.
En som lyssnar när andra inte ens försöker.
En som finns där när det verkligen behövs men som inte ska tas för givet.
Jag vet att jag inte är älskad av alla men det kan jag aldrig räkna med heller.
Om någon älskar mig så är det för den jag är.
Om någon älskar mig så är det för att den personen vill älska mig.
Om någon älskar mig så är det för att jag nått in i den personens hjärta och då känner jag mig så otroligt hedrad.
För att bli insläppt där så krävs det så att så otroligt mycket ska stämma överens.
Då har jag nått hela vägen fram utan att blivit frånstött.
Att vara älskad är det finaste man kan bli och jag är lyckligt lottad för jag känner så mycket kärlek i mitt liv att jag nästan blir generad.
Jag lägger min vikt vid dom jag älskar och som jag känner mig älskad tillbaka av.
Dom andra, ja dom känner jag bara att dom ständigt försöker att stjäla min energi eftersom dom själva verkar sakna någon egen.
Jag bryr mig om mycket men jag kan inte bry mig om allt för jag räcker inte till för det.
Skulle jag det så skulle jag inte ha kvar något av mig själv att ge till någon annan och så vore det en förlust som inte gick att reparera.
Ingen kan vara älskad av alla, det vore att ha en övertro om sig själv, en alldeles för stor portion av ego.
Men alla har tillåtelse att få känna den känslan.
Känslan av att vara älskad får en att vilja älska tillbaka och visst vore världen bra mycket vackrare om vi istället för att ständigt leta fel hos varandra såg varandra bra sidor.
Istället för att hacka ner negativt så fort vi kommer in i ett rum vi ser något vi inte tycker om så kan vi istället lägga vår fokus på det vi faktiskt tycker om.

Får vi ingen vit Jul i år !!!!!!!!!

Det mest centrala ämnet som är dessa dagar är en lite lätt centrering runt en högtid som vi har valt att kalla för Jul.
En högtid som jag värdesätter på många sätt men som samtidigt är ett upphov till många tragiska händelser runt omkring i vårt samhälle.
Det är en högtid som egentligen bara borde vara vacker för på många sätt så är den så otroligt god och kan på ett enkelt sätt ge så många så mycket.
Men fullt så enkelt är ju inte livet.
Det är en högtid så otroligt fylld av så många måsten, så många förpliktelser, så många detaljer.
På något sätt så har den lyckats skita ner sig själv något fullständigt.
Den har tappat sin essens och fått sig fylld med någon glättig ersättningsprodukt framtagen för att på bästa möjliga sätt bli exponerad, såld, sliten och sen framtagen i ytterligare en ny version som ska synas och vara så otroligt viktig att ha den julen och kanske en till.
Vad hände med att stanna kvar vid gamla enkla traditioner, vad hände med att respektera det förflutna.
Det som hände var att vi klampade på i ullstrumporna i en ständig tro om att förändring är alltid viktigare än att bära vidare en tradition.
För mig betyder julen framför allt en sak, det är att vi tar oss tid och är med varandra.
Det måste inte vara perfekt, det måste inte finnas allt på bordet, det måste inte vara en vit jul.
Jag är nöjd när jag ser att min familj och mina älskade vänner mår bra.
Jag tycker om traditioner men är ändå inte bunden av dom.
Det jag menar är att traditioner i sig betyder att jag sätter värde på det som har varit och inte bara vill ha en konstant förnyelse.
Jag kan stanna upp vid det jag har och göra det bästa av situationen om och om igen.
Jag känner inte behovet av att överträffa varken mig själv eller någon annan, det gör inte min vardag viktigare och får inte mig att må bättre inombords.
När någon gnäller om att det inte är en vit jul eller att julskinkan inte smakar lika bra som den gjorde förra året så tycker jag att man har tappat fokus på vad som är viktigt i livet.
För är det inte viktigast att vi värnar om varandra, att vi tar hand om varandra, att vi bryr oss om varandra.
Jag mår i varje fall bättre när jag känner att jag kan hjälpa någon.
Jag har inte behovet av att missunna någon, skrämma någon, få någon att må dåligt, hävda mig själv och det jag tror på till förmån för att jag själv ska ha det bra eller åtminstone känna en tillfredsställelse.
Världen är inte rättvis, har aldrig varit och kommer aldrig att bli det heller men vi kan alla göra vår lilla bit för att den i varje fall ska bli lite bättre.
Vi kan alla säga nej när vi ser någon göra någon annan illa.
Vi kan alla fråga om man kan hjälpa till när man ser någon behöva någon liten hjälp.
Det behöver inte vara stora saker som gör att du kan få en människa att sträcka på sig ett antal centimeter och samtidigt fyllas av energi.
Det kan till och med räcka med att du bara frågar om personen i fråga behöver någon hjälp.
Att bli sedd och känna att någon bryr sig kan räcka enormt långt.
Försök att inte vara den där som bara tittar rakt fram, som bara går förbi och låtsas som att den inte varken ser eller hör något.
Vikten av att den är en vit jul är inte så stor när man tittar på hur vårt samhälle ser ut idag och vad som händer ute i världen.
Nu säger jag inte att vi inte ska uppskatta julen, tvärtom.
Vi ska bara se den och uppskatta den för vad den är, en högtid då vi samlas och njuter av varandras sällskap.
Det viktigaste på julafton är inte julklapparna, glöggen, tomten, sillen eller köttbullarna.
Det är du som är den viktigaste, du och dom som du omger dig med.
Julen och gemenskapen går liksom i armkrok med varandra.
Visst är det vackert med en vit jul och på många sätt så hör den julen till i detta nordliga land.
Ljuset som blir av dom skimrande kristallerna kan vi inte ersätta med något enstaka ljus på bordet eller i fönstret.
Ta hand om dig själv och ta hand om de dina.
Skjut inte på något du kan göra idag.
Det är nu du lever ditt liv.

Att vara speciell

Det där med att vara speciell är inte alltid en tillgång.
Det är helt knutet till tillfälle och omständigheter.
Ibland så passar det in att vara den där speciella, den som tar besluten, den som kommer med åsikterna, den som bryter ut från mängden.
Men sen ibland så kan det vara just den personen som är föremål för allmän irritation, som inte ser andra lösningar än sina egna, som är så egen att den till och med kan ses som lite konstig.
Man har helt enkelt funderingar som inte alls spelar med i samma match.
Jag vet att jag ibland kan tes som lite speciell men jag tar det.
Jag är hellre mig själv till hundra procent än en produkt av vad andra tycker att jag ska vara bara för att jag ska anpassa mig till deras så kallade verklighet.
Bara för att jag väljer att vara jag så känner jag ändå inte att jag är avigt inställd till allt annat utan ser mig faktiskt som en relativt lyhörd person som alltid jobbar på att försöka ta intryck från min omgivning.
För om inte jag kan se det jag har runt mig så kan jag heller inte begära att andra ska se mig.
Det är en enkel ekvation i mitt huvud och har inget att göra med att jag känner en viss hybris, att jag tycker att alla andra är idioter eller att jag bara anser att det jag tycker och tänker är rätt.
Jag strävar inte efter att vara speciell men bara för det betyder det inte att jag inte är det.
Samtidigt så är jag tillräckligt ödmjuk för att kunna inse och förstå att jag är faktiskt bara en av alla många miljoner människor.
Jag är en av alla men samtidigt så är jag lika mycket människa som alla andra.
Ingen är mer människa än mig och ingen är mindre.
Visst finns det egenheter hos mig som jag nog borde jobba med men som jag istället ignorerar och det tror jag att jag i mångt och mycket gör av ren lathet.
Eller rättare sagt, jag tycker inte att det är viktigt nog att lägga ner en massa energi på annat än det jag gör idag.
Jag väljer vad jag vill fokusera på och om det är rätt eller fel får alla ha sina åsikter om men för min egen del så är det rätt i nuet.
Det finns som sagt detaljer hos mig som jag skulle kunna göra något åt och det finns sånt som jag kommer att göra något åt men jag är så mitt i mitt liv och så tillfreds med det som det är att jag idag inte vill prioritera in något som jag inte redan har där.
Det som är viktigt för mig idag är sånt som betyder någonting på riktigt.
Jag kan inte och kommer inte att engagera mig i sånt som jag bara ser som onödigt och energikrävande.
Istället så lägger jag min vikt vid sånt som inte bara gagnar mig utan samtidigt kan vara värdefullt för dom jag har runt mig..
Livet är alldeles för kort för att jag ska lägga tung vikt vid andras krav, i varje fall om det är krav som jag inte ens vill engagera mig i.
Jag är kanske lite speciell men om jag inte vore det så var det här inte jag.
Och mig själv är inte någon jag vill förtrycka.
Jag själv är en del av allt, precis som du och alla andra.

Att bli älskad av någon är inte något man kan kräva

Det finns alltför många idag som går omkring och tror att man kan bli eller rättare sagt ska bli älskad bara för att man är någon som gjort något i något sammanhang.
Inget sånt imponerar på mig.
Någon som kommer och säger sig vara känd ifrån något och kräver förtur eller att bli prioriterad måste för att komma någon vart med mig verkligen vara någon som har gjort något på riktigt.
Ta till exempel alla dessa pinsamma så kallade dokusåpakändisar.
Personer som är så kåta på att synas att dom gör vad som helst för att få sina så kallade minuter av kändisskap som dom sen ska leva på så länge som möjligt.
Det finns absolut inget i det dom gör som förtjänar uppmärksamhet, snarare att omgivningen borde visa total avhållsamhet gentemot vad dom försöker visa.
Det dom gör saknar all relevans och är som sagt bara ett ynkligt skrik på att få synas likt ett barn som inte ständigt har sina föräldrars totala uppmärksamhet vad dom än må göra.
Man kan inte kräva kärlek av någon.
Kärlek är något som kommer på väldigt olika sätt.
Det kan vara den där omedelbara kärleken som du kanske känner när du möter någon som är på exakt samma våglängd som du själv.
Det kan vara den där kärleken som du känner i ditt bröst när du ser värmen emellan ett barn och en förälder.
Det kan vara något som sakta men säkert etablerat sig när du iakttagit en människa i din närhet under en längre tid och allteftersom kunnat konstatera att allt den personen ger är sånt som du vill ha.
Det kan vara den där känslan som du känner från dina föräldrar, syskon eller barn, bandet som bara finns där, inte syns men likväl finns.
Men du kan aldrig komma till någon och kräva kärlek, kräva att bli älskad bara för att du gjort något.
Det spelar ingen roll vad det än är.
Du kan ha räddat personen från döden och ändå inte ha rätt till den.
Om du blir älskad av någon se då till att ta tillvara på den kärleken.
Ta inte lätt på den och ta den framför allt aldrig för givet.
Att bli älskad av någon är vackert, så vackert att jag blir tårögd varje gång jag stannar upp och tänker på vilken enorm tur jag har.
För jag har tur just i det fallet.
Jag har en fantastisk tur som har så många som älskar mig.
Det är inget jag tar för givet och kommer så heller aldrig att göra.
Jag försöker att vårda den kärleken på ett så bra sätt som jag någonsin kan.
Ibland känner jag att det inte räcker till men det viktigaste är att jag ständigt försöker.
Att bli älskad av någon är inte något man kan kräva.
När det blivit ett krav så har äktheten försvunnit.
När det blivit ett krav så finns inte magin.
När det blivit ett krav så försöker du bedra någon, kanske dig själv, kanske någon annan.
Att bli älskad är bara vackert, underbart vackert.

Det är inget fel i att tro, bara man inte tvingar någon annan

Det där med att tro kommer att diskuteras i olika forum till döddagar.
Men varför är människan så desperat i sina tankar att den hela tiden måste vrida och vända sig till sånt som man inte riktigt kan ta på.
Nu ser ju jag tro bara som något riktat mot någon gud av något som helst slag.
Nej det är väl i min värld en av dom mer missriktade formerna av vad tro kan betyda.
Det är verkligen något som jag ser som något påhittat tvång styrt i en riktning för att någon ska hålla människor i koppel så att dom inte får en chans att tänka eller tycka själva.
Andra former av att tro något är när man går händelser i förväg, man uttalar något om något för att man tror sig kommit på vad det är.
Man lägger fram en egen variant av sin egen sanning eller snarare tro om någon eller något.
Hur vanligt är det inte att det sker vad det än rör sig om.
Dessa förutfattade meningar som sen kan sätta riktiga käppar i hjulet när det verkligen kommer till kritan.
Man har helt enkelt genom sin tro uttalat sin egen slutsats och satt den i rullning och helt plötsligt så har man skapat en sanning av något som kanske är ren och skär lögn.
Man ska vara väldigt klar på det hela vad det är som kan ske om man säger saker och ting som det egentligen inte finns fog för.
Vi kan ta en så kallad ryktesspridare, en som hör något med ett halvt öra, rycker det hela ut ur sitt sammanhang och skickar vidare den nu förvrängda versionen av vad den uppfattade.
Det kan verkligen bli hur fel som helst.
Om du nu ska återberätta något så se till att du verkligen vet vad det grundar sig på.
För tänk om det är något som i slutändan totalt kan krossa någon bara för att du inte hört allt och sen spridit vidare vad som nu blivit en påhittad sanning.
Tänk på konsekvenserna av vad du gör oavsett vad det handlar om.
Bara för att du tror något så betyder inte det att någon annan tror detsamma, men likförbannat så kan det påverka konsekvenserna runt det hela.
Det är inget fel att tro, bara man inte tvingar någon annan att göra det.
Det finns så många olika områden där man använder syftet som ligger bakom att tro på något och ett väldigt vanligt sådant idag är när det handlar om en utveckling av ens pengar.
Det kan vara allt ifrån att du spelar på lotto för att du tror eller hoppas att din tur ska komma en dag.
Dagen som kan förändra ditt liv för alltid och du vinner en summa som gör dig ekonomiskt oberoende.
Sen finns det dom som sysslar med den lite mer rumsrena, lite finare formen av spel.
Man tror på en aktie eller hur en marknad ska utveckla sig och lägger sina redan feta summor på något som man tror ska ge en så hög avkastning som möjligt.
Det sistnämnda är lite finare bara för att det ofta redan rör sig om dom där lite rikare personerna som ofta dessutom ser ner på pöbeln med en åsikt om att alla kan tjäna miljoner om man bara anstränger sig.
Vad dom ofta låter bli att säga kan vara att dom redan haft ett kapital från början och att dom har råd att göra en mångmiljonförlust utan att gå i personliga konkurser.
Tro och hopp är väldigt ofta väldigt tätt förknippade.
Man kan nästan säga att det är två ord som gärna går hand i hand.
Den ena följer gärna den andra och du får dessutom gärna en synergieffekt när något positivt händer runt något som du haft en tro på, något som du hoppats på slår in.
På samma sätt men åt det negativa hållet blir det när det inte gör det.
Tron får sig en törn och ditt hopp undergrävs.
Så är det på många sätt och ställen runt om i hela världen.
Man slår på stora trumman för något som man gemensamt kan tro på och det håller ett tag tills den bubblan spricker och allt hopp försvinner som in i en dimma.
Sen skapar man en ny tills den spricker och så vidare och så vidare.
Vad jag vill säga att vi borde lägga lite mindre tillförlit till sånt som vi bara tror på men de facto inte vet något riktigt om.
Vi borde istället ägna vår energi till det som är mer påtagligt.
Det är en väldigt komplex värld som vi lever i och den har inte blivit mindre komplex av att vi haft stora folkförflyttningar under dom senaste 100 åren som i sin tur gjort att alla våra samhällen blivit uppdelade som i små mikrokolonier av det som tidigare var länder.
Vi måste lära oss att leva med varandra, för varandra, hos varandra.
Vi måste acceptera varandra, inte förskjuta varandra, inte hata varandra, inte vara rädda för varandra.
För det är genom rädslan och förtrycket som vi lägger alldeles för stor vikt vid vad vi kallar tro.
Något abstrakt som vi egentligen bara försöker att gömma oss bakom.
Det är inget fel i att ha varken tro eller hopp men tvinga inte det på någon annan.
Låt alla få bestämma själva vad dom tycker är rätt eller fel utan att skada någon.
Låt alla skapa sig en egen uppfattning om allt, precis allt.

Jul kan vara en väldigt ensam tid

Jag vill inte vara negativ men samtidigt som julen är en högtid som uppskattas av så otroligt många så är det också en tid fylld av depression och ensamhet.
Det är när vi människor är som allra mest socialt knutna till varandra som det blir extra tydligt för dom ensamma hur ensamma dom verkligen är.
Sätt dig själv in i situationen att vara den där utan någon familj eller egentliga vänner.
Vem är man då med när hela samhället går in i ett kollektivt familjebeteende.
Det är inte lätt att vara den där individen då, inte lätt alls.
Du kanske säger med en nonchalans i din röst att det är väl ändå frivilligt att vara ensam.
Att man inte behöver vara det om man inte vill.
Att man själv har satt sig i den där situationen.
Men kan du inte vara lite ödmjuk och backa din tanke en smula.
Försök att se vilka omständigheter som kan finnas bakom dessa situationer.
Försök att förstå åtminstone en del av orsaken till varför människor blir ensamma, är ensamma.
Jag ska ge dig några olika exempel på människor som kan hamna i den sitsen.
Den som under hela sin uppväxt blivit konstant mobbad så till den milda grad att den blivit den där ensamma, tillbakadragna typen som saknar tro eller förtroende för andra människor.
Den som kanske levt ett liv uppbyggt på lögner och vars korthus nu totalt havererat.
Den som kanske skilt sig från sin partner och helt plötsligt blivit den där ensamma eftersom alla gemensamma vänner inte visade sig vara gemensamma.
Den som aldrig bildat familj, aldrig haft några syskon utan bara gjort det den skulle på sitt jobb för att sen varje dag dra sig tillbaka till sitt lilla krypin eftersom det är bara där som han eller hon känner sig trygg.
Den som hamnat på kant i samhället för att den någon gång valt en avig väg i livet som lett den ut i en oviss värld utan vanliga normer och regler.
Jag älskar julen själv eftersom jag tycker om just gemenskapen men jag kan inte med den hypade stressen som samhället lägger på runt den.
Det ska vara så otroligt många måsten, så mycket som ska göras, så mycket som ska vara på ett visst, speciellt sätt.
Jag älskar julen för att många ger sig tid till att vara med varandra.
Det är en vacker undermening och ett gott grundsyfte om man ser på det hela med lite distans.
För mig är den vacker men för många så är det den ensammaste tiden på året.
Tiden då det gör som ondast att vara människa eftersom man då känner sig så fruktansvärt ensam.
Det finns ingen patentlösning, inte ens en bra lösning på detta problem.
Men jag vill att vi ska se varandra lite mer än vad vi gör till vardags och dessutom gärna se lite förbi våra egna gränser och försöka att förstå att alla har det inte lika bortskämt bra som du och jag.
Jag kommer ofta tillbaka till en sak och det är att ingen kan göra allt men alla kan göra något.
Vad du kan göra är att försöka se lite mer med dina ögon, inte blunda för allt du tycker är jobbigt.
Du kan vara den där lilla skillnaden för någon som känner sig ensam.
Du kan vara den där som gör att en liten gnista tänds i den personens bröst.
Alla behöver bli sedda på något sätt och på så sätt få någon som helst stimulans.
Jul kan vara en väldigt ensam tid, försök att göra den lite mindre ensam för någon.
För att inte vara den där bekväma som överlåter ansvaret ständigt på andra.

Sluta med att skräpa ner

Jag blir så äcklad av alla som ständigt skräpar ner.
Som inte har det där lilla hyfset att ens bemöda sig med att lägga sitt skräp i första bästa papperskorg.
Varför verkar dessa idioter tro att allt är någon form av soptunna.
För det är väl lite så det måste vara för dom.
Totalt befriade från allt som ens kan kallas för respekt.
Totalt utan känsla för vad som är rätt och fel.
Man tänker bara på sig själv och skiter fullkomligt i allt annat.
Att skräpa ner är inte bara ett okynne, det är en lathet och ett tydligt tecken på en omedelbar dumhet.
Ett uteblivande av uppfostran och en total respektlöshet gentemot vad vi kallar natur eller vad det nu är vi har runt oss.
Det brukar inte vara särskilt långt till närmaste papperskorg och om det är en bit så får man väl i så fall planera sitt slängande eller sitt förbrukande av innehållet så att det är anpassat till verkligheten.
Det finns en nonchalant slöhet som genomsyrar så otroligt många människor som jag inte kan acceptera på något som helst sätt.
Vad är det svåra i att till exempel slänga ett papper, att fimpa en jävla cigarett i en anpassad behållare, att ta med sig påsen från snabbmaten du åt på stationen när du väntade på tåget.
Eller varför inte tänka helt utanför din box och faktiskt titta till höger eller vänster och lägga skiten i någon av dom uppställda papperskorgarna.
Det är inte tufft att slänga skit på marken, det visare bara hur dum i huvudet du faktiskt är.
Det finns inte någon som respekterar dig mer bara för att du beter dig som ett svin.
Jag förstår att det finns problem ute i samhället när vi inte ens kan hålla oss till dom mest triviala så kallade oskrivna regler som faktiskt finns.
Jag tänkte be dig en sak nu om du är villig att göra en insats.
Nästa gång du ser någon slänga något på marken, gå fram till personen i fråga och be den slänga det där det ska slängas och se vilken reaktion du får.
Var inte aggressiv i ditt eget beteende utan bara kort och saklig och se vad det leder till.
Återupprepa det flera gånger och se om du märker någon skillnad.
Visa denna mikrovariant av kurage och känn efter om du tycker att det var något bra du gjorde.
Om jag vore du i det fallet så skulle jag känna en liten strimma av stolthet i mig.
Jag skulle känna att jag faktiskt gjorde lite skillnad.
Jag skulle känna att jag faktiskt bryr mig om det jag ser istället för att bara skita i det.
Det här kan du sen applicera på andra saker i din närhet och se vad det leder till.
Man kan genom väldigt lite ansträngning åstadkomma väldigt mycket.
Tänk då på hur mycket du kan göra om du verkligen lägger ner möda på något.
Det är sant att alla kan göra något men att ingen kan göra allt.
Det handlar bara om att vilja.

Barnen som aldrig fick vara barn

Idag tänkte jag ta upp ett väldigt aktuellt och samtidigt väldigt känsligt ämne.
Jag tänkte ventilera mina tankar om barnen av idag för jag har så mycket tankar däromkring.
Det finns minst sagt olika typer av läger när det gäller denna fråga och det finns tyvärr inga entydiga, enkla, självklara svar men jag hoppas att jag kan väcka någon tanke hos någon som kan leda till något i slutändan.
Det har aldrig varit enkelt att vara barn, det kan nog dom flesta konstatera men det beror på att vi vuxna inte är konsekventa i vår hantering av dessa fortfarande ej flygfärdiga individer.
Själv tänker jag att barn är barn och ska så få vara så länge som dom själva är nöjda i sin tillvaro.
Vi måste inte hetsa deras uppväxt genom att mer eller mindre göda dom med nya saker, se till så att dom inte blir uttråkade eller som det heter, understimulerade.
Vi måste inte alltid gå deras vilja tillmötes för att undvika konflikter i till exempel offentliga miljöer.
Det finns så många saker som vi inte måste göra bara för att andra tycker det eller för att den senaste forskningen säger en sak.
Herregud, när jag själv var liten så var det ett helt annat underlag som låg till grund för hur mina föräldrar skulle bete sig och jag tror inte att dom heller följde dessa till punkt och pricka.
Vi kan inte göra allt, tillgodose alla behov som uppkommer men vi kan och ska göra en sak som förälder, vi ska finnas där när frågorna dyker upp.
Vi ska se våra barn och ta hand om dom när dom säger det med deras blickar.
Hur många vuxna ser inte på sina barn med obekväma ögon och säger till sig själva att det ordnar sig nog, det där är bara en fas som han eller hon går igenom.
Visst kan det vara så, visst kan det vara en fas som barnet går igenom för barn går igenom många faser i sina liv.
Vi ska inte göra våra barn större än vad dom är.
Vi ska inte låta barnen ta besluten på vad som är rätt eller fel.
Vi ska inte belasta barnen med mer än att låta dom vara barn.
Låt dessa små individer ta sina steg ett i taget och bli vuxna i sin egen takt.
Titta inte åt sidan och jämför med vilken utveckling dina vänners barn har och se ditt eget barn som ett litet misslyckande.
Vi är ju alla individer redan från början och vi behöver olika saker för att utveckla just våra egna färdigheter.
Det finns så många föräldrar som istället för att ta sitt ansvar för sitt barn sätter ansvaret i sin omgivning och sen skyller på den när saker och ting inte går som planerat.
Föräldrar som tycker att det är så jävla viktigt att ha så kallad egen tid, eller måste prioritera deras eventuella karriärer.
Om dom bitarna är så fruktansvärt viktiga så vill jag ställa frågan till dessa föräldrar, varför i helvete skaffade ni barn.
Vem tvingade er och vad förväntar ni er att det ska ge er.
För visst är det väl så att ni självklart förväntar er något i retur mer än den där kärleken som vanliga svenssonföräldrar lever på.
Den som visar att det finns något som heter familj och att det finns ett tydligt band där inne i den.
Man kan inte köpa sig till en familj och räkna med att allt ska fungera utan problem.
Man måste finnas för varandra men samtidigt så måste det finnas en frihet i att kunna utvecklas.
Man ska inte hämma någon genom att säga att det där kanske inte är något du borde hålla på med bara för att den inte har den bästa färdigheten för det.
Låt barn istället få känna hur långt dom kan nå utan att bli kränkta.
Se vad det är ditt barn behöver, det är inte den nyaste, trendigaste jackan eller en femhundring så fort det ber om det.
Barn ska få vara barn, inte härdas i tidigt stadium för att vara semivuxna.
Barn ska inte sättas i situationer som dom inte är mogna nog att själva klara av.
Barn ska inte låtas tro att det är bara om dom blir betraktade som vuxna som dom är värda något.
Barn ska inte behöva vara vuxna innan dom är det på riktigt.
Det är vi vuxna som bär på ansvaret att våra barn ska kunna komma ut i samhället med värderingar som gör att dom kan leva i den stora gemenskapen som det borde innebära.
Barn är inte vuxna bara för att vi vuxna säger det.
Ansvar som vi lägger på våra barn är något som måste komma succesivt under hela ens uppväxt.
Det ska finnas ett tydligt samband mellan vad barnet visar och vad föräldern ser.
Det är viktigt att vi ser våra barn för dom vill bli sedda och då menar jag inte att vi ska sitta där och klappa händerna av hängivelse ungefär som när vi ser ett uppträdande på en cirkus.
Jag sitter här och tänker på alla barn av i dag som glider omkring på gatorna sena kvällar.
Jag säger inte ungdomar för många gånger så är det egentligen bara barn som det handlar om och det är då barn som dom vuxna i dess närhet tappat greppet om.
Det är barn som aldrig fått den där snälla uppfostran som visar vad som är rätt och vad som är fel.
Det är barn som kanske bara fått en hög röst emot sig när det begått ett misstag.
Jag tycker synd om dessa barn för dom har inte haft vuxna runt sig som har bemödat sig med att se sina barn som barn.
Det finns så många barn som jag tycker uppriktigt synd om för när man ser essensen i dom så ser man samtidigt allt det goda som finns där innanför ramen men som aldrig riktigt fått komma ut.
Det finns så många barn som aldrig får vara barn och dom lider jag med.
Jag som vuxen ska kunna säga till ett barn som jag ser gör något galet utan att varken bli tagen för att vara pedofil eller en allmän översittare.
Jag som vuxen bär på ett ansvar att vara en del av den formgivande delen i barnens liv.
Jag gör det också, jag väljer att ta det ansvaret istället för att blunda.
Det är lite grann det som är felet idag, dom vuxna väljer att titta åt det andra hållet istället för att engagera sig och det är många gånger det som i sin tur ger upphov till en klyfta som sen kan bli väldigt svår att överbrygga.
Vi kan inte gå och säga att det är samhällets fel, att det är skolornas fel, att det är andras fel att barnen har det som dom har det eller att dom är som är idag.
Vi har gjort valet att inte visa det engagemang som är förknippat med ta ansvar, eller ja kanske inte vi eftersom jag inte räknar mig själv som en som inte bryr mig, tvärtom.
Jag vill heller inte lyfta fram mig som någon helyllekille som inte har några som helst fel för det vore en av dom fetaste lögnerna som sägs idag.
Men jag försöker förstå och jag försöker att bry mig på ett sätt som jag tror är rätt både nu och i framtiden.
Jag vill stå för det jag ger av mig själv.
Vi måste se våra barn som barn, inte som någon hobby som vi kan engagera oss i när vi känner oss för det.

Någon föds, någon dör

Livet är bra konstigt om man funderar för mycket på det.
Men man ska fundera på det, tänka djupt på det, se det, leva det.
Livet är en cykel, en period med en början och ett slut men samtidigt just helt utan det.
Livet är ju något som bara går och går vare sig du eller jag längre är närvarande.
Men vad är då livet, ja säg det.
För dom allra flesta så är det en fas som består av en födelse i ena ändan och en död i den andra.
Den ena ändan ses ofta som något storslaget och den andra ofta som en ren förlust.
Vi lever och vi dör, så enkelt är det men det finns inget enkelt med det som är däremellan.
Någon föds, någon dör, någon lever, någon dör, någon lider, någon dör, någon älskar, någon dör.
Vad man än fyller sitt liv med så har det sin början och det har sitt slut.
Det kanske låter deprimerande att ta upp ett ämne som innehåller två så självklara saker som någons födelse och någons död men det är inte min avsikt.
Min avsikt är att väcka dig så att du ser ditt eget liv med lite klarare ögon.
Vad gör du med ditt liv.
Vad tycker du är viktigt med ditt liv.
Vad tycker du är viktigt med andras liv.
Livet har så mycket, så otroligt mycket och för mig är det viktigt att värdesätta varje steg jag tar.
Det är inte så att jag sätter mitt liv på någon piedestal men jag tycker verkligen om mitt liv.
Jag gör inte för att det bara ger mig gott för det gör det inte.
Jag gör det för att det ger mig så mycket, så mycket av allt.
Det händer saker och ting som får mig att gråta, det finns tillfällen då jag inte kan sluta skratta.
NÅGON föds och blir till ett liv, till en ny del till av en familj, till en eventuell gemenskap.
Ja, så är det för dom flesta som föds vill jag tro.
Jag hoppas att dom är efterlängtade och att dom vårdas lika ömsint som du någonsin kan.
Nya liv är totalt hjälplösa tills dom har fått den där hjälpen under den där tiden som det krävs för att det ska bli självständiga individer så småningom.
Det är en lång väg dit, den är kantig, den är jobbig, den är vacker, den är ful och den är full av nya överraskningar nästan varje dag.
När någon föds så är vi beredda på det men när någon dör så kommer det nästan alltid som en riktigt obehaglig nyhet vi egentligen aldrig ens velat ha en tanke på att det kunde ske.
Det är en så definitiv del i livet, en del vi inte gärna pratar om, den är nästan lika tabu som att prata om sex eller andra saker berör oss mycket..
Men det ska den inte vara.
Vi ska vara lika aktsamma och respektfulla när vi har med livet att göra och jag blir minst sagt förbannad när jag hör om alla som tar lätt på det.
Alla som går in för att skada, för att skrämma andra, för att till och med döda för att på något sätt göra sig ett namn i någon krets.
Jag blir förbannad när någon förstör för någon annan bara för att den själv känner att den inte räcker till.
Någon föds, någon dör och jag tycker att alla har rätt till sitt liv.
Alla har rätt att få sina chanser.
Alla har rätt att få leva.
Alla har rätt att få göra sina misstag, få uppleva sina framsteg, få vara en del i sitt eget liv.
Någon föds, någon dör.
Jag tycker att båda delarna är vackra för dom ger upphov till tårar, riktiga tårar, tårar som kommer ifrån djupet av mitt hjärta.

En vän är alltid en vän

När man pratar om vänskap ska man ha en sak riktigt klar för sig, äkta vänskap försvinner aldrig.
En vän är alltid en vän.
Man pratar ofta om att vänner kommer och går men jag håller inte riktigt med där.
Dom så kallade vänner som just kommer och går är inga riktiga vänner, dom är vad man kanske kan kalla vännerwannabe eller semivänner.
Vänner som aldrig kommer en riktigt nära, vänner som kanske försvinner när det blir lite obekvämt.
Vänner är såna som bryr sig, såna som bryr sig på riktigt, som bryr sig från botten av sitt hjärta.
Jag älskar verkligen alla mina vänner, både mina riktiga och mina semivänner.
Jag gör det för jag sviker inte när det verkligen behövs.
Jag finns där i det fördolda, jag finns där bakom dörren bara några få steg bort.
Att finnas där kan vara en trygghet men den måste behandlas med respekt för att den ska kunna vara där fullt ut.
Vårdar man inte vänskapen på rätt sätt så kan man helt plötsligt hamna i en position där man tappat det där som en gång fanns.
Men om man ser till att inte glömma bort, inte svika, inte lura eller inte ljuga inför sina vänner så kan det där som man kallar vänskap bestå hela livet.
Man måste inte ha en konstant kontakt med en vän men man måste alltid ha en ärlig kontakt.
En relation som är äkta på alla sätt och vis.
En relation som inte känns påklistrad, som inte känns jobbig, som inte känns onaturlig.
En vänskapsrelation är något jag alltid sätter ett otroligt stort värde på och jag gör det för att det är viktigt med relationer både i stort och smått.
En riktig vän är och förblir en vän livet igenom.

Försök att förstå varandra

Våld och missunnsamhet är idag ett väldigt vanligt medel som används för att vinkla saker antingen åt det ena eller det andra hållet.
Man vill gärna peka på risker om man följer det ena eller det andra sättet.
Man fingervisar mer än gärna på saker som hänt när man inte varit på sin vakt.
Men måste det vara den vägen vi går när våra kulturer möts.
Måste vi vara rädda för att den ena kulturen ska sudda ut den andra.
Måste vi gå och tro att alla andra är onda.
Jag tror inte att en bråkdel av alla människor är det.
Jag tror inte att en bråkdel av alla människor är såna som ständigt vill skada andra för sin egen vinnings skull.
Jag tror att vi människor i grunden bara vill leva våra liv, se våra barn växa upp, umgås med varandra, uppleva saker tillsammans.
Jag tror att vi kan göra allt det om vi bara vill försöka att förstå varandra istället för att ständigt känna en obekväm rädsla.
Det är okunnigheten som är vår största fiende och det är den vi måste bygga bort.
Jag tar inget för givet i livet och jag går ofta omkring med en oro för vad som ska hända bara för att det finns så många kappvändare i världen.
Det finns så många som inte tänker själva och ser konsekvenserna av sitt eget handlande.
Jag kommer aldrig att tro att våld är en lösning som håller i längden.
Jag tror att en av dom viktigaste sakerna som skulle kunna leda till en riktig förändring vore om dom stora länderna närmade sig varandra på ett öppet ärligt sätt, inte genom olika hot och sanktioner.
Att man istället försöker att hjälpa varandra när man ser brister.
Det är inte bara den tredje världen som behöver hjälp, alla länder behöver få en ödmjukare ton, inte en råare, sjukare, hänsynslösare modell som vi idag närmar oss.
Vi pratar om ett öppnare samhälle men vi sluter allt mer in oss i kokonger som vi tror ska skydda oss.
Det är när vi pratar med varandra, verkligen sitter ner och pratar med varandra.
När vi hör, lyssnar och tar del av vad dom andra säger som vi också ger oss en chans att förstå varandra..
Vi får inte ständigt gå omkring och sprida lögner, salta i uppkomna sår, eller gå och vara långsinta.
Det är nu vi kan förändra morgondagen.
Det är nu vi har möjligheten att göra något på riktigt.
Jag vill bara att vi ska försöka att förstå varandra.
Om vi vill det och om vi kan det så tror i varje fall jag på en framtid som kan se riktigt ljus ut.
Vad vill du.