Jag återkommer återigen till ämnet pappa, eller förälder.
Jag gör det för att det är så mina tankar fungerar.
Jag gör det inte för att jag inte bryr mig om att det kan uppfattas som tjatigt
eller att någon ska tycka och tänka att jag verkligen fastnat i samma ekorrhjul och bara
går på där, varv efter varv.
Nej, jag gör det för att det är så mitt inre fungerar.
Att återkomma till något behöver inte vara att man fastnat i det och inte har förmågan
att gå vidare i livet.
Tvärtom i detta fall så har det att göra med den enorma saknad jag verkligen känner för
min pappa, hälften av mina fantastiska föräldrar.
Hörde en gång ett ordspråk som sa orden med denna innebörd att man äger inte sina barn
utan man har dom bara till låns.
Så är det om man vänder på det hela och tittar uppåt i arvshierarkin.
Man får inte behålla sina föräldrar i all evighet utan förr eller senare så rycks dom ifrån en.
Jag hade nu den fantastiska förmånen att dels få ha min pappa så länge som jag nu fick.
Men jag hade även den turen att jag hade en pappa som även var min vän och på många
sätt min förebild.
Mamma i all ära, som fortfarande lever men lite i en bubbla har alltid varit en fantastisk
mamma och verkligen gjort så mycket hon har kunnat med dom medel hon haft men hon
har samtidigt varit svårare att komma tätt inpå eftersom hon alltid haft en bakdörr
som hon kunnat fly genom när hon så har velat.
Pappa stannade alltid kvar och om det inte räckte att ge det han kunde just då så såg han
till att hitta en ny lösning på nästa problem för att på så sätt slå två flugor i smällen.
Han hade alltid förmågan att se möjligheter i saker och ting, att se det vita istället för det svarta.
Han var en fantastisk pappa helt enkelt och han var verkligen en helt enastående fantastisk
make till min kära mamma.
Jag har verkligen mina föräldrar att tacka för så oerhört mycket även om jag dragit med mig
en del negativa egenskaper i min egen personlighet också.
Och om en vecka så skulle pappa fylla 100 år.
Jag är så fruktansvärt ledsen för att jag inte fick uppleva den tillsammans med dig förutan i
mitt sinne och jag vet att den dagen kommer mitt hjärta brista ut i många tårar om och om igen
precis som det gör nu bara vid tanken.
Men jag är glad och tacksam över att fått vara en så stor del i ditt liv och att du verkligen
hann göra sånt bestående intryck på mina barn och all annan omgivning som du försedde dig med.
Du var sannerligen en stor människa, inte till det yttre men till det inre.
Du gav oss den största gåvan man kan ge någon, din kärlek och din tro på samhörighet.
För så länge som mitt hjärta kommer att slå så är det en väg även jag kommer att vandra.
Att förvalta ditt arv på bästa möjliga sätt och verkligen försöka att förstå även dom mest
komplexa situationer som kan uppstå mellan människor.
Om en vecka skulle du fylla hundra år pappa, det är verkligen skitmycket men vet du vad!
Jag tänker inte vara sämre jag utan dit vill jag också.
Jag vill fylla mitt liv lika länge och väl som du gjorde det.
Jag vill fortsätta att vara nyfiken och inte bli gammal i mitt sinne.
Jag tänker fortsätta att vara den jag är, inte anpassa mig till min ålder eller till en roll som
andra tycker att jag ska ha.
Jag ska fortsätta att vara jag och ingen annan.
Du var sannerligen en väldigt speciell människa pappa och ju mer jag tänker på det, desto
mer förstår jag det.
Tack för att du fanns i mitt liv.
Tack för att du finns i mitt liv.
Tack, och ett stort grattis i förskott för dagen du fyller kommer jag inte vara i närheten
av ett tangentbord, därav orden redan här och nu.
Tack för att du var med och la grunden till den jag är idag.
Nu är det mitt ansvar att bygga vidare, så får vi se vad det leder till.
Tack och grattis pappa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar