Jag är bara en i mängden, men jag är jävligt bra

Hur är det där med självförtroende hos människor.
En del tycks det inte finnas någon hejd överhuvudtaget på deras framfart.
Andra är det nästan som om dom bara sätter negativa gränser till vad det
faktiskt är som dom klarar av.
Det är bra att veta sina begränsningar kan jag tycka men det är också bra
att ändå försöka överträffa dom någon gång emellanåt.
Jag är bara en i mängden av många, väldigt många människor.
För dom allra flesta så är jag totalt anonym.
Jag finns liksom inte alls i deras liv.
Men för andra så finns jag där i bakgrunden litegrann som just en bakgrund.
För jag tycker inte om att stå där längst fram så varför ska jag då göra det.
Jag vet att det finns dom som tycker att man ska utsätta sig för både det ena
och det andra för att utveckla sig som människa men då undrar jag varför.
Är det då för att tillfredsställa dessa personers vilja att se vad som kan hända
när man pressar någon annan.
Är det för att dom själva vill bli hyllade för att dom lyckas ta fram en ny sida,
en annorlunda sida hos dig som du kanske inte alls egentligen velat fronta.
Men nu när du står där med byxorna nere så har du inte längre något val,
du måste genomlida det där du blivit satt till bara för att ta dig till nästa punkt.
Vems vilja är det då du uppfyller, din eller den som pressar dig.
Jag är bara en i mängden, men jag är jävligt bra.
Det är faktiskt ord som jag mer än väl kan stå för.
Jag gör det gärna för jag skäms inte för mig själv och den jag är.
Visst finns det naturligtvis bitar i mitt liv som jag skulle vilja justera men jag
skulle inte vilja göra det om det skulle innebära att jag gjorde avkall på någon av mina kvalitéer.
Jag är en bra människa och jag gör faktiskt precis alltid så gott jag någonsin kan.
Och så länge som jag känner det så tänker jag inte skämmas över något.
Jag tänker inte det för det finns verkligen ingen anledning till det.
Om jag nu inte uppfyller någon annans mål så tänker inte jag bli besviken över det.
Om jag inte uppfyller mina egna mål, ja då, då kan jag tänka mig att bli det.
Men jag blir det bara om jag känner att jag inte har försökt.
Om jag tagit alltför lätt på något jag blivit åsatt på att göra eller själv tagit på mig.
Visst händer det att jag tar mig vatten över huvudet och undrar över vad det är
som jag faktiskt gör.
Men så länge det är ändå saker som jag vill prova, som jag vill prova, ja då är det ok.
Ingen kan begära mer av mig än vad jag själv gör.
Ingen har rätt att göra det.
Ingen.
Eller vad tycker du.