Att inte se enkelheten i sitt liv som ett hinder

Många vill krångla till saker och ting alldeles för mycket.
Det ska läggas till alldeles för många måsten.
Jag kommer aldrig vara en av dom.
Istället väljer jag att inte försöka komplicera saker som jag har att göra med,
med det inte sagt att en del händelser ändå tar just den vägen.
För det går inte att värja sig från allt bara för att man vill leva på sitt sätt och efter sina mål.
Man får helt enkelt ta till det där enkla ordet kompromiss ibland.
Ett ord som gör att man visar att det alltid finns en liten möjlighet till att komma åt
en lösning på ett annat sätt än det du eller någon annan redan förutsatt.
Jag tycker om denna flexibilitet som ordet kompromiss innebär.
Det ger mig helt enkelt ett annat spektra än det jag själv går med till vardags.
För mig så behöver saker och ting verkligen inte vara avancerade eller märkvärdiga
för att jag ska uppskatta dom.
Tvärtom, många gånger så uppskattar jag enkelheten nästan mer än när någon ska
slå knut på sig själv för att en sak ska bli bra.
Varför tänker jag då på det sättet kanske du undrar.
Jo för jag ser en viss form av lidande hos denna individ.
Jag ser en oro över att det ska misslyckas eller åtminstone inte bli så bra som
personen i fråga vill att det ska bli och det gör mig ont.
För bara det att den personen försöker eller ens gör något för mig är något jag värderar högt.
Inte hur det verkligen blir eller är utfört.
Jag uppskattar helt enkelt tanken bakom det hela.
Jag ser enkelheten som en styrka inte ett misslyckande i att det inte blivit perfekt.
Man ska inte sluta drömma eller försöka att uppnå saker, det är inte det jag menar.
Jag menar bara att det inte alltid är viktigt hur man tar sig från a till b.
Varför man försöker, vilka grundtankar man har, att man försöker, det är för mig desto viktigare.
Det där när man ständigt ska slå sig på bröstet och visa sig bäst.
Att alltid göra sin röst mest hörd eller få andra att tycka att det är du som har rätt,
det biter verkligen inte på mig, inte alls.
Så du som tror att du är mer värd en mig i ditt liv än vad jag är värd i mitt,
dig kommer jag aldrig att lyssna på, inte på riktigt.
Du är liksom inte intressant för mig, inte på någon mer punkt än att du bekräftar att
vi alla är olika till våra sätt och att jag inte kan förlika mig eller tycka om alla.
Jag vet att mitt synsätt säkert retar någon eller åtminstone sticker lite i ögonen just
för att jag har det förhållningssättet som jag har.
Men för mig är den enkla, kärleksfulla människan så otroligt mycket mer värd än
som jag ser det, den inskränkta, egoistiska, pompösa människan är.
Jag kommer aldrig att se enkelheten i mitt liv som ett hinder, tvärtom.
Enkelheten och jag kommer fortsätta att gå vårt liv tillmötes, hand i hand.
Sån är jag.

Kärleken är så stark

Denna helg, denna helt underbart fantastiska helg har jag fått se prov på olika
ytterligheter av denna helt magiska känsla.
För det är det som det handlar om.
En helt galen men vacker känsla.
Något som man inte kan ta på när man inte upplever den men samtidigt
något som är desto mer närvarande när man verkligen får tillfälle att känna
hur stark och viktig den är i ens liv.
Kärleken är så outgrundlig, så vacker, så grym, så stark, så färgstark.
Och denna helg så har jag fått se den i några av dess allra finaste former.
Hur två personer tagit varandra framme vid ett altare och förklarat sin kärlek
inför oss alla och hur två andra personer fått det vackraste beviset på deras kärlek,
deras första gemensamma barn.
Det är två händelser som i dom allra flestas fall är några av dom allra starkaste
känsloyttringarna som finns vad det gäller kärlek.
Jag tycker att det är så otroligt vackert när jag får se livet i dom två tappningarna.
Visst, jag är en obotlig romantiker men so what.
Livet kan inte bli vackrare för mig och i mitt liv så är det viktigt.
Det är viktigt att vi visar vad vi tycker, att vi inte stänger det inom oss.
Att vi inte förskjuter våra känslor för någon eller något utan istället väljer att utrycka dom.
Livet blir i varje fall för mig, så otroligt mycket enklare då.
Så mycket ärligare, så mycket finare, så mycket renare.
För kärlek innefattar inte bara varma känslor utan även så mycket annat runtomkring
som man annars inte tar med i sitt liv.
Och för mig är så är det viktigt att man tar med så mycket som möjligt.
Att man inte utestänger något till förmån för något annat bara för att man inte tycker
att det riktigt får plats.
Det enda man ska utestänga ifrån sitt liv är sånt som man helt enkelt inte vill ha i det.
Kärlek är inte något sådant för kärlek är något man ska förse sig själv med i överflöd.
Det går liksom inte att få för mycket, bara för lite.
Så när du får tillfälle att ta emot kärlek, gör det med öppna armar.
När du vill ge kärlek, ge den och gör det utan förbehåll.
När du ser den, njut av den och låt den värma även dig.
Jag älskar verkligen kärlek och det kommer jag alltid att göra för den ger mig, den har
gett mig och den kommer fortsätta att ge mig så ofantligt mycket i mitt liv.
Utan den vore jag faktiskt inget.
För jag ser mig själv som en egen liten synonym just på det eftersom mitt hjärta ständigt
sprider ut floder ur mina ögon, floder av tårar som jag inte kan hindra.
Men det är goda tårar, tårar av lycka, tårar av kärlek.
Och dom tårarna dom låter jag gärna mitt hjärta bjuda på.
Kärleken är så stark.
Den är det på ett bra sätt så därför får den växa vidare inom mig.
Den får gro som en planta i ett växthus eller en blomma ute på ängen.
Den får sin sol och sin näring av allt som finns omkring den.
Det var en blöt helg från himlen denna helg, men ack så varm och lysande den
var i mitt hjärta.

Jag är bara en i mängden, men jag är jävligt bra

Hur är det där med självförtroende hos människor.
En del tycks det inte finnas någon hejd överhuvudtaget på deras framfart.
Andra är det nästan som om dom bara sätter negativa gränser till vad det
faktiskt är som dom klarar av.
Det är bra att veta sina begränsningar kan jag tycka men det är också bra
att ändå försöka överträffa dom någon gång emellanåt.
Jag är bara en i mängden av många, väldigt många människor.
För dom allra flesta så är jag totalt anonym.
Jag finns liksom inte alls i deras liv.
Men för andra så finns jag där i bakgrunden litegrann som just en bakgrund.
För jag tycker inte om att stå där längst fram så varför ska jag då göra det.
Jag vet att det finns dom som tycker att man ska utsätta sig för både det ena
och det andra för att utveckla sig som människa men då undrar jag varför.
Är det då för att tillfredsställa dessa personers vilja att se vad som kan hända
när man pressar någon annan.
Är det för att dom själva vill bli hyllade för att dom lyckas ta fram en ny sida,
en annorlunda sida hos dig som du kanske inte alls egentligen velat fronta.
Men nu när du står där med byxorna nere så har du inte längre något val,
du måste genomlida det där du blivit satt till bara för att ta dig till nästa punkt.
Vems vilja är det då du uppfyller, din eller den som pressar dig.
Jag är bara en i mängden, men jag är jävligt bra.
Det är faktiskt ord som jag mer än väl kan stå för.
Jag gör det gärna för jag skäms inte för mig själv och den jag är.
Visst finns det naturligtvis bitar i mitt liv som jag skulle vilja justera men jag
skulle inte vilja göra det om det skulle innebära att jag gjorde avkall på någon av mina kvalitéer.
Jag är en bra människa och jag gör faktiskt precis alltid så gott jag någonsin kan.
Och så länge som jag känner det så tänker jag inte skämmas över något.
Jag tänker inte det för det finns verkligen ingen anledning till det.
Om jag nu inte uppfyller någon annans mål så tänker inte jag bli besviken över det.
Om jag inte uppfyller mina egna mål, ja då, då kan jag tänka mig att bli det.
Men jag blir det bara om jag känner att jag inte har försökt.
Om jag tagit alltför lätt på något jag blivit åsatt på att göra eller själv tagit på mig.
Visst händer det att jag tar mig vatten över huvudet och undrar över vad det är
som jag faktiskt gör.
Men så länge det är ändå saker som jag vill prova, som jag vill prova, ja då är det ok.
Ingen kan begära mer av mig än vad jag själv gör.
Ingen har rätt att göra det.
Ingen.
Eller vad tycker du.

Man gör sina val !

Ofta ställs man inför val.
Eller det kanske är fel att säga att man ställs inför dom ofta när man egentligen
alltid, dag ut och dag in, ställs inför ständiga val i livet.
Vissa är lätta, små och väldigt enkla emedan andra är betydligt svårare och
kräver väldigt mycket mer av en.
Men hur är det för dig när du ställs inför val.
Är du den där självsäkra typen som bara tar för dig av något när du vill ha det.
Eller är du den där som hellre står där och velar med en nästan komisk beslutsångest.
Jag är nog lite både ock skulle nog både jag själv och andra säga misstänker jag.
Dels så har jag en väldigt stark vilja i det jag gör och genomför men sen tillkommer
en liten del i mig som ofta benämns vid flexibilitet.
Den gör att det inte alltid blir lika självklart enkelt att se vilket val jag tänker göra.
För det är ju ändå till syvende sist jag som ska stå där med beslutet.
Det är jag som har gjort valet och jag som ska stå för dom konsekvenserna.
För hur det en kommer sig med vilka konsekvenser det blir av mitt beslut så är det
jag som styr över hur fortsättningen blir.
Mitt beslut, mina handlingar, mina val, mina konsekvenser.
Ingenting i livet är glasklart eller enkelt när det gäller ett val och dom slutgiltiga effekterna av det.
Jag tycker om just det, det där oförutsägbara.
Det där när man faktiskt inte kan ta något för givet.
Det där när man inte följer en skriven agenda utan istället vågar gå utanför ramarna
och litegrann uti ingenmansland.
Men när man gör sina val så tycker jag att man också ska stå för att man faktiskt har gjort dom.
Man ska inte skylla på någon annan för något som man faktiskt själv varit delaktig i
om det nu inte är så att den personen uppsåtligen gjort något väldigt galet.
Stå för det du gör helt enkelt.
Stå för dina val som du sätter i verket.
Stå för den du är och försök inte att bara förminska det du faktiskt gjort.
Stå inte då och blåljug och tro att du gång på gång ska komma undan med ett bedrägligt beteende.
Göm dig inte bakom någon eller något när du vill fronta en åsikt, när du vill ha din vilja igenom.
Stå istället för det som du faktiskt menar och om du nu inte menar det så tycker jag att du
ska ta dig en liten funderare till och fråga dig själv, varför vågar jag inte stå för mina egna val.
Hela livet består av att göra val.
Du har gjort många idag och du kommer säkert att göra massor även imorgon.
Små, stora, mellan, det spelar ingen roll men stå för dom.
Låt inte någon annan behöva göra det.

Jag är öppen för alla, men utnyttja mig inte för det!

Jag tycker inte om att sätta gränser, men ibland så måste man det.
Ofta lever jag bara rakt igenom alla dagar som kommer till mig utan några större besvär.
Men så kommer dom där dagarna, dagarna då jag känner att jag blivit helt förutsägbar,
framför allt i andras ögon.
Då känner jag faktiskt en liten sorg i min själ.
Jag gör det för att jag känner mig utnyttjad.
Utnyttjad för att någon annan bara tar för sig av mig utan att ens be om lov.
Jag tas helt enkelt för givet och det tycker jag inte om.
Det är en av dom sakerna som jag har som riktmärke när det gäller hur jag behandlar
andra människor som befinner sig i min närhet.
Nu är jag en väldigt öppen och tillgänglig människa av naturen och jag trivs med
att dela med mig så mycket det bara går av mig själv.
Det betyder dock inte att var och varannan kan klampa på in på mitt eget lilla territorium
utan att ens fråga om jag vill ha ett besök av vederbörande.
Det troliga är att jag vill det och att jag till och med ser fram emot det.
Jag är öppen för alla som vill kliva in och hälsa på, som vill ha ett lyssnande öra eller
kanske en hjälpande hand.
Jag är öppen för alla men även för mig själv.
För jag kan inte ställa mig själv åt sidan bara för att någon annan ska ta min plats.
Jag finns av en orsak, vilken vet jag inte riktigt än men jag börjar ana det alltmer och
min enda tro jag har i livet är just på mig själv.
Det där med att lägga min styrka och tro på abstrakta främmande makter eller saker kommer
aldrig att hända eftersom det jag ser som värde i mitt liv är det jag lever med, det som berikar
mig och som jag får berika tillbaka.
Man kan tycka väldigt många olika saker om mig och jag har full förståelse för att andra
tycker olika saker om mig själv än vad jag själv tycker och tänker.
Det betyder inte att jag tänker lägga mig platt och acceptera andras tycken som mer
värdefulla än mina egna.
Nej, för mig betyder det att jag fortsätter att vara lyhörd för min omgivning.
Jag är en väldigt normal men samtidigt väldigt grubblande själ och jag vill verkligen
alla så gott jag någonsin åstadkomma.
Jag vill det men jag vet att jag kommer aldrig att kunna komma hela vägen fram.
Just den insikten, den som säger att jag inte kan kunna allt.
Den gör att jag själv accepterar mina begränsningar, för begränsningar finns där, vare sig
jag vill det eller inte.
Fråga mig och jag finns där för dig.
Var inte rädd för ett nej istället för att ta ett ja för givet.

Om en dryg vecka skulle min pappa fylla 100

Jag återkommer återigen till ämnet pappa, eller förälder.
Jag gör det för att det är så mina tankar fungerar.
Jag gör det inte för att jag inte bryr mig om att det kan uppfattas som tjatigt
eller att någon ska tycka och tänka att jag verkligen fastnat i samma ekorrhjul och bara
går på där, varv efter varv.
Nej, jag gör det för att det är så mitt inre fungerar.
Att återkomma till något behöver inte vara att man fastnat i det och inte har förmågan
att gå vidare i livet.
Tvärtom i detta fall så har det att göra med den enorma saknad jag verkligen känner för
min pappa, hälften av mina fantastiska föräldrar.
Hörde en gång ett ordspråk som sa orden med denna innebörd att man äger inte sina barn
utan man har dom bara till låns.
Så är det om man vänder på det hela och tittar uppåt i arvshierarkin.
Man får inte behålla sina föräldrar i all evighet utan förr eller senare så rycks dom ifrån en.
Jag hade nu den fantastiska förmånen att dels få ha min pappa så länge som jag nu fick.
Men jag hade även den turen att jag hade en pappa som även var min vän och på många
sätt min förebild.
Mamma i all ära, som fortfarande lever men lite i en bubbla har alltid varit en fantastisk
mamma och verkligen gjort så mycket hon har kunnat med dom medel hon haft men hon
har samtidigt varit svårare att komma tätt inpå eftersom hon alltid haft en bakdörr
som hon kunnat fly genom när hon så har velat.
Pappa stannade alltid kvar och om det inte räckte att ge det han kunde just då så såg han
till att hitta en ny lösning på nästa problem för att på så sätt slå två flugor i smällen.
Han hade alltid förmågan att se möjligheter i saker och ting, att se det vita istället för det svarta.
Han var en fantastisk pappa helt enkelt och han var verkligen en helt enastående fantastisk
make till min kära mamma.
Jag har verkligen mina föräldrar att tacka för så oerhört mycket även om jag dragit med mig
en del negativa egenskaper i min egen personlighet också.
Och om en vecka så skulle pappa fylla 100 år.
Jag är så fruktansvärt ledsen för att jag inte fick uppleva den tillsammans med dig förutan i
mitt sinne och jag vet att den dagen kommer mitt hjärta brista ut i många tårar om och om igen
precis som det gör nu bara vid tanken.
Men jag är glad och tacksam över att fått vara en så stor del i ditt liv och att du verkligen
hann göra sånt bestående intryck på mina barn och all annan omgivning som du försedde dig med.
Du var sannerligen en stor människa, inte till det yttre men till det inre.
Du gav oss den största gåvan man kan ge någon, din kärlek och din tro på samhörighet.
För så länge som mitt hjärta kommer att slå så är det en väg även jag kommer att vandra.
Att förvalta ditt arv på bästa möjliga sätt och verkligen försöka att förstå även dom mest
komplexa situationer som kan uppstå mellan människor.
Om en vecka skulle du fylla hundra år pappa, det är verkligen skitmycket men vet du vad!
Jag tänker inte vara sämre jag utan dit vill jag också.
Jag vill fylla mitt liv lika länge och väl som du gjorde det.
Jag vill fortsätta att vara nyfiken och inte bli gammal i mitt sinne.
Jag tänker fortsätta att vara den jag är, inte anpassa mig till min ålder eller till en roll som
andra tycker att jag ska ha.
Jag ska fortsätta att vara jag och ingen annan.
Du var sannerligen en väldigt speciell människa pappa och ju mer jag tänker på det, desto
mer förstår jag det.
Tack för att du fanns i mitt liv.
Tack för att du finns i mitt liv.
Tack, och ett stort grattis i förskott för dagen du fyller kommer jag inte vara i närheten
av ett tangentbord, därav orden redan här och nu.
Tack för att du var med och la grunden till den jag är idag.
Nu är det mitt ansvar att bygga vidare, så får vi se vad det leder till.
Tack och grattis pappa.

Ett kanske är inte ett ja

Tycker du att ett kanske ligger närmare ja än nej.
Och i så fall, varför gör du det.
Förstår du inte eller vill du inte höra det där eventuella nejet som faktiskt finns inlindat däri.
För när någon säger att den kanske vill göra en sak, eller att den kanske kan hjälpa dig
med något eller att den kanske, beroende på hur den känner sig då det blir aktuellt helt enkelt
inte har lust.
Hur ställer du dig till det där kanske då.
Kan du acceptera det då.
Ett ännu starkare tillfälle är något som alltid kommer i allmän beskådan är när en tjej sagt
till sin kille eller dejt att kvällen kanske kommer att leda till att man avslutar den tillsammans
genom att ha sex.
Visst har man öppnat en dörr där man visat att ett eventuellt intresse för en sån avslutning
faktiskt finns med där i bilden.
Men tankar kommer och går hos oss alla och när det väl kommer till kritan så får vi inte ta den
andra för givet och bara klampa på där i ullstrumporna.
Det där kanske kan faktiskt lätt ändra sig till ett nej vad kvällen lider.
Bara för att du nu kanske har skruvat upp dina förväntningar och kanske till och med valt
att bjuda på både dricka och mat och kanske mer därtill så kan du ändå inte förvänta dig
ett givet resultat av det hela.
Det där kanske som tidigare varit mer ett ja än ett nej har kanske vänt sig till ett tydligt nej.
Kan du ta emot det och bara se det som något du inte ser som en ren provokation.
Alldeles för ofta så vänder både personer direkt detta mot sina blivande offer och tar vad
dom tycker ha köpt sig rätt till.
Alldeles för ofta så skyddar rättsväsendet förövare som förgripit sig på i princip försvarslösa
(framför allt kvinnor) med ursäkt om att dom tidigare skickat signaler som pekat på att dom
inbjudit till sex eller inte varit tillräckligt tydliga med sina nej.
Dom har helt enkelt inte sagt det med sådan styrka och så många gånger att man till och med
i försvar sagt att det nästan underförstått har varit att ett nej i dessa fall likaväl kan vara ett ja.
Men hallå, vad är det för jävla idioter som försvarar sig själva med såna argument.
Vad är det för jävla idioter som använder lagen till att försvara såna svin.
Vad är det för jävla samhälle där vi stipulerar såna lager och regler som dom kan gömma sig bakom.
Där det sedan dessutom nästan svärtas ner mer på offret som redan blivit märkt för livet.
Där ett vagt kanske, helt plötsligt blivit något som gjort att hon hängs ut som någon som bara
varit ute efter lite spänning.
Att hon haft ett lättsamt beteende som inbjuder till att man ska tro något annat.
Om en tjej väljer att gå klädd i något som betraktas som sexigt så är inte det bara en signal
om att hon skriker efter att ha sex.
Hon kanske bara tycker om att visa upp sig, hon tycker om sig och sin kropp.
Ett kanske sen är bara ett kanske och inget vi ska ta för givet.
Ett kanske är absolut inte ett ja.
Om du inte förstår vad ett ja är, vad ett nej är eller vad ett kanske är så tycker jag att du
ska ta dig en ordentlig funderare.
För du kan inte ta någon för givet i någon situation.
Inte någon annan än dig själv.
Så skyll inte på omständigheterna när du tar fel beslut.
Ta ditt ansvar och visa lite självrespekt precis som du ska visa andra vanlig respekt.
Ett kanske är inte ett ja.

Att låta andra ta plats

Det är inte alltid lätt att ta ett steg tillbaka.
Det är inte lätt men det är så otroligt nödvändigt.
För hur illa är det inte om du inte kan vända ryggen till något med tron om att det blir
gjort på ett tillräckligt bra sätt.
Jag tycker att det är så otroligt illa när man inte kan lita på att någon annan kan.
För om man inte kan lita på någon annan så visar man samtidigt att man inte litar på sig själv.
Det är liksom där som det börjar.
Att man har en tilltro till sig själv.
En känsla av att man faktiskt kan en massa olika saker.
När man har gett sig själv den där tilltron i att man faktiskt kan uppnå massor och att
det ständigt finns en chans att det man gör är bra, kanske till och med riktigt bra.
När man sen tror på sig själv sådär lagom mycket, så mycket att man vågar ta ett steg tillbaka
och ge andra plats utan oro för att man ska försvinna uti anonymiteten själv.
Ja då har man kommit en bra bit på vägen i sin egen tilltro.
Jag kan absolut låta andra ta plats och göra saker som jag själv gör, dessutom tillåta
att tycka att det till och med blir bättre gjort än om jag faktiskt skulle göra det.
Jag måste inte bevisa för någon annan än mig själv att jag kan .
Jag måste inte ständigt få bekräftelse av andra om jag gjort något bra.
Det är tvärtom en väldigt viktig bit för mig.
Inte på det sättet att jag alltid vill ha saker gjorda för det är inte alltid viktigt.
Jag tillåter väldigt gärna att andra tar plats men dom får inte ta min.
För är det så att jag valt att ta en plats i en situation så vill jag gärna vara där fullt ut.
Inte så att jag måste prestera hela tiden för det är inte det viktiga det är att jag försöker
att vara min egen del i det hela.

Att vilja bli bättre !

Alla har säkert någon gång önskat att den kunde vara lite bättre på något.
Många gör det mer ofta än sällan.
En del kanske säger att dom inte bryr sig men likförbannat där under ytan så finns det massor
som bubblar av önskan att man faktiskt gjorde något som var lite bättre från gång till gång.
Jag själv snubblar dagligen över saker som jag önskar att jag vore bättre på och saker som
jag inte bara önskar utan verkligen försöker att förbättra mig på.
Men det är inte alltid så himla lätt.
Det är lätt att förstå när man gör något som inte är bra och dessutom se vilket fel det är man gör.
Men det är inte alls lika givet, lika enkelt att korrigera det felet.
Och det är där mitt dilemma kommer in och som jag dagligen jobbar med.
Det handlar om att acceptera felen man gör och gå vidare.
För så till vida att ingen annan blir skadad av dina misstag så gör dom faktiskt inte så himla mycket.
Ett fel gjort av dig eller någon annan är inget du ska bli irriterad över.
Det är ju bara mänskligt att göra dom och så länge som du faktiskt försöker att förbättra dig själv
så tycker i varje fall jag att du visar en god välvilja och mer än så kan i varje fall inte jag begära.
Jag vill bli bättre i väldigt mycket men jag inser samtidigt att jag har mina begränsningar
så hur långt i min förbättringsprocess jag kan komma får framtiden visa.
Till exempel så vill jag inte känna mig så långt efter i mitt tänk som jag gör på min nuvarande
arbetsplats men samtidigt så vet jag att jag försöker och att jag måste låta saker och ting sjunka
in i den takt som jag själv kan ta det till mig.
Det är inte lätt att komma till en helt ny miljö och försöka att smälta in, men jag försöker.
Ett annat lysande exempel från min egen vardag är hur jag spelar min golf.
I mitt huvud så löser jag många olika spelscenarior men väl på plats så visar jag mig själv
att jag inte alls är på den nivån.
Jag får helt enkelt hela tiden acceptera att jag är den jag är och jag sitter i den sitsen jag sitter
eftersom jag bara är matat med en viss kompetensnivå.
För att komma till en högre sådan så måste jag lära mig mer och det måste ske med mina villkor.
Bara min vilja räcker inte till men det är den som får mig att åtminstone försöka om och om igen.
Vad är det då för negativt som det kan leda till om du inte tar dig vidare.
I mitt eget fall så leder det till humörsvängningar som jag verkligen inte tycker om.
Det blir en form av frustration som jag försöker men inte alltid lyckas att tygla.
Det är helt enkelt en bit som jag måste jobba vidare på och det är en oerhört viktig bit.
För om jag inte gör det så kommer jag att fortsätta att ge dålig energi inte bara till mig själv
utan tyvärr även till min omgivning och det är inte rättvist.
Jag kan inte försvara mitt dåliga humör gentemot andra bara för att jag själv inte lyckas
genomföra en sak på det sättet som jag själv förväntar mig.
Jag bara måste lära mig att hantera det.
Att inte skuldbelägga mig för att jag inte kommer upp till den nivån som jag själv siktar på.
Jag måste hela tiden jobba med att vilja bli bättre men utan att påverka någon negativt,
inte mig själv och inte någon annan.
Hur är din tävlingsinstinkt.
Om någon inte gör en sak lika bra som du, tycker du att den personen är sämre än dig då
eller kan du acceptera den personens prestation.
Om du gör en sak sämre än du förväntar dig, kan du acceptera det eller söker du bara orsaker
om varför det faktiskt blev så.
Eller tänker du att du försöker och gör ditt bästa nästa gång och så får du se om det blir bättre då.
Blir det inte bättre då så kan du alltid försöka igen, och igen.
Jag vill alltid sträva efter att bli bättre men jag kommer inte att hänga mig själv bara för
att jag inte blir det.
Livet går faktiskt vidare ändå.
Jag vill absolut bli bättre men det får inte vara på någon annans bekostnad.

Att inte utnyttja sin styrka är att visa att man har den

Det finns så många situationer idag där man använder sin styrka till sin fördel gentemot
andra som är inblandade i sammanhanget.
Det kan röra sig om en yrkesrelaterad fråga där man missbrukar sin ställning eller
helt enkelt väljer att påpeka något som är till någon annans nackdel bara för att
skaffa sig själv en fördel.
Det kan vara en man eller för all del en kvinna i ett hem som utnyttjar sin ställning
som den fysiskt eller ekonomiskt starkare bara för att få sin vilja fram.
Där kan det vara i roller som är alltför deprimerande att egentligen ens ventilera men just
därför desto viktigare att göra just det.
För hur ofta är det inte att små barn eller mentalt lite svagare personer blir våldtagna i sina
egna hem, sina egna små så kallade trygga vråer.
Det sker oftare än vad vi själv vill tro, oftare än vad någon vill erkänna.
Hur stort tror du att mörkertalet är.
Hur stor procent tror du att det är som blir drabbade i sina egna hem någon gång under sina liv.
Där dom kommer i en situation som dom sen bara genomlider för att dom nästan tror
att det är något som dom förtjänar.
Om du hör talas om något som ens är i närheten av det jag nu snuddar i, hur tänker du då, hur agerar du då, vad tror du att du kan göra åt saken.
För det första så ska du alltid agera, inte springa iväg som en skrikande siren och skrika ut vad som
har hänt för det kanske inte gagnar situationen.
Men som ett steg ett så bör du sätta dig ner med den drabbade och lyssna, visa att du bryr dig
och utifrån det sen agera.
Lyssna och förstå vad det är vederbörande berättar och gå sen vidare i ditt handlande.
Det handlar inte bara om att döma ett svin för dess handlingar kom ihåg det.
Det handlar framför allt att verkligen hjälpa den drabbade.
Man ska inte analysera ihjäl varför idioten, äcklet, gjort som den har gjort.
Man ska istället ägna all sin fulla kraft till att hjälpa den drabbade att återfå sin självrespekt
så att den kan gå vidare i livet med vetskap om att det inte var dennes fel att det hände.
Självklart ska man belysa utövaren med strålkastare och låta den få konfronteras med vad
andra tycker och tänker om den.
Men låt inte det vara prioritet ett.
Jag tror på människan och jag tror på att vi faktiskt kan hitta en väg där vi kan leva tillsammans
utan att ha ihjäl varandra bara för att vi inte vill lyssna och förstå.
Jag tror på människan och att det finns mer gott än ont i världen även om det ofta är
det onda som ständigt vill synas.
Jag tror på människan och att viljan att hjälpa är större än att förstöra.
För dom som strävare efter att förstöra är nästan alltid bara dom som inte förstår
vad det är dom själva gör.
Man gör det för att man blir tillsagd och för att man tror att det är rätt.
Man gör det för att man har fått höra det så många gånger att men ser det som en sanning.
Jag väljer att inte utnyttja min styrka när jag hamnar i situationer som bara jag har en
uppenbar fördel av att få dom.
Jag väljer att utnyttja min styrka genom att inte utnyttja den i ett egensyfte.
Det är en luddig fråga jag ställt idag, det är jag mer än väl medveten om.
Men om du läser den noga så tror jag nog att du förstår vad det är jag är ute efter.
Jag tycker om uttrycket att "om man är stor, så ska man vara snäll".
Det är ett uttryck jag fått höra många gånger och som jag stolt bär med mig.
Jag känner mig inte så himla stor, men jag vet att jag har en viss pondus i mig själv och min kropp.
Men det är hur jag använder den pondusen som jag känner mig mer än nöjd med.
Jag utnyttjar inte andra utan väljer att istället hjälpa till där det behövs.
Att inte utnyttja sin styrka är att visa att man har den.
Eller vad tycker du.

Vad är semester för dig

Det där med att ha semester, vad har det för betydelse för dig egentligen.
För mig betyder det en större frihet i mitt liv.
Jag får helt plötsligt full tillgång till min egen tid och jag kan mer eller mindre förfoga
den precis som jag själv vill.
Nu kanske någon tycker och tänker att det gör du väl redan när du är på ditt arbete.
För ditt arbete är ju något som du valt frivilligt och går till dag ut och dag in för att
du någonstans också trivs med det.
Visst kan det vara så delvis.
Visst trivs jag med en hel del faktorer som har med mitt jobb att göra men jag vill nog inte
kalla någon av dom för direkt yrkesrelaterad.
Det är inte det som jag värdesätter allra mest på mitt jobb.
För jobbet som sådant kan jag absolut inte känna att det är något som är betydelsefullt och viktigt för mig.
Det är mina arbetskamrater som gör att min tillvaro känns dräglig.
Det är dom som lyfter mitt arbete till en annan höjd.
Det är dom som motiverar mig att engagera mig i olika saker och som gör att jag känner
att jag kan fortsätta att utvecklas som människa.
Det jag tar semester ifrån är inte dom.
Det är mitt arbete i sig.
Att ha semester är för mig otroligt viktigt för det får mig att se saker ur fler perspektiv,
och att se saker ur fler perspektiv är en väg som öppnar upp mitt sinne på en lite vidare gavel.
Att ha semester för mig är när jag får ännu mer tid med det jag älskar, med dom jag älskar
och samtidigt kommer ifrån som jag till vardags faktiskt måste.
För jag behöver mitt arbete för att försörja mig.
Jag behöver mitt arbete för att kunna göra saker och ting som jag vill.
Men min semester, den behöver jag ännu mycket mer.
För då lever jag som allra friast.
Då njuter jag och mitt hjärta det formligen exploderar.
Då älskar jag mitt liv som allra mest

Man kan aldrig få för mycket kärlek

Har du tänkt på det.
Att en sak man inte kan dö av eller ens må dåligt av, är överdosering av kärlek.
Om man tror det så ser man inte på det med riktigt klara ögon tycker jag.
För kärleken i sig är aldrig ont menad, den är bara god, god rakt igenom.
Det är när man missbrukar den, använder den i fel syfte.
När man försöker att utnyttja den, det är då det hela blir helt och hållet fel.
Men det är inte kärleken som sådan som skadar.
Det är användarna som missbrukar förtroende åt olika håll och kanter.
Jag kan inte för mitt liv förstå varför.
För den kraften som äkta kärlek kan ge, den är så oerhört vacker och stark.
Den får människor i alla åldrar, alla storlekar, alla etniciteter, alla kön att bara känna,
njuta och verkligen känna.
Jag älskar verkligen kärleken där den finns i sin renaste form och jag omger mig med
den mer än vad jag trodde ens var möjligt för ett antal år sedan.
Det finns så mycket gott i våra liv om vi bara väljer att se det, inte misstro det.
Inte se möjligheterna till att bedra varandra och dra förutfattade meningar om olika situationer.
Välj istället att tro på den tills du verkligen blir motbevisad.
Ta med andra ord inte din misstro som det första valet, utan det sista.
Jag tror på att man inte kan få för mycket kärlek för jag får så mycket varje dag och det är
just den som gör att jag mår så bra inom mig.
Jag tillåter mig att ta emot den helt enkelt.
Så den där gången som du känner att du inte orkar att ge längre, tänk om.
För så länge som du inte blir sviken eller bedragen så kostar det dig inget att ge av din kärlek.
Tvärtom, du ger den gratis och du får med största sannolikhet tillbaka det du gett, och mycket därtill.
Den enda haken är att du måste ge med ett öppet sinne och ett öppet hjärta, annars når du inte
hela vägen fram.
Man kan aldrig få för mycket kärlek.
Man kan aldrig ge för mycket kärlek.
Kom ihåg det, kom ihåg att jag har sagt det och ta med dig dom orden i livet.

Vem är jag !

Jag lär knappast vara ensam om att ha ställt mig själv den frågan.
Vem är egentligen jag!
Har jag något svar på det?
Ja, självklart har jag det.
Vem skulle annars sitta inne med det.
Det är ju liksom inte så att jag kan lasta över det på någon annan.
Lägga det i knäet på någon och be om en bedömning.
Vem är jag.
Men vet är jag då.
Ja, förutan ganska givna fakta så är jag en enkel men ändå väldigt komplicerad själ.
Jag har mina egenheter, mina kvalitéer och mina brister precis som alla andra.
Men en sak som jag har och som jag är väldigt nöjd med att jag har är att jag är nöjd med mig själv.
Jag behöver inte bevisa något för någon annan än mig själv längre att jag duger som jag är.
Jag har ju trots allt tagit mig cirka halvvägs genom livet och vet nog relativt väl
vem jag är och vad jag står för.
Men vart vill jag då komma med allt detta idag.
Jo min fråga är enkel.
Vet du vem du är.
Känner du dig trygg i din tillvaro.
Finns det något som du skulle vilja göra annorlunda.
Finns det något som du tänker göra annorlunda.
Går du kanske till och med redan igenom någon form av förändring i ditt liv.
Är det en förändring som du vill vara med om eller känns den påtvingad.
Det är ju så att många gånger så är det inte alltid enkelt när man genomgår förändringar.
Det kan ju dröja ett tag innan man mentalt har gått igenom förändringen även om man fysiskt
redan sedan ett tag gått igenom ett antal kanske jobbiga beslut.
Men att sen landa i sig själv, det är en helt annan historia.
Det är som när man går igenom en skiljsmässa.
Först så tas det ett beslut om att man ska gå skilda vägar, sen kommer en fas där man försöker
att förstå vilka konsekvenser det kommer att bli på grund av beslutet man tagit.
Sen som en sista fas så ska man lära sig själv att leva med det man gått igenom.
Man blir liksom en ny, uppdaterad version av sig själv.
En förhoppningsvis lite bättre, lite visare, lite klokare, lite mindre rädd.
För förändringar behöver inte vara skrämmande bara för att dom är jobbiga.
Förändringar sker för alla mer eller mindre hela tiden, det gäller bara att se dom och att
lära sig leva med dom.
Det viktiga är att förstå att man inte behöver göra avkall på vem man själv är.
För det är bara du själv som vet vem du är och vad du står för.
Det är bara du som kan veta vad det är du känner och tänker.
Man ska inte tro att man är mindre värd bara för att man gjort något dåligt,
ja med det undantaget om du inte har gjort någon annan något illa eller rentutav ännu värre.
Då kan jag definitivt tycka att du är bra mycket mindre värd som människa än vanliga dödliga.
Då tillhör du en kategori som jag inte ens vill beblanda mig med, med det är en helt annan historia.
Det är viktigt att man vet vem man är.
Man är så mycket mer än vad man oftast tänker.
Mycket, mycket mer.
Kom ihåg det.