Att glömma får inte mig att gå vidare

Vissa väldigt viktiga saker i livet är inte saker som jag vill glömma.
Vissa saker vill jag faktiskt alltid ha med mig och det är sånt som verkligen ger mig något.
Sånt som ger mig något meningsfullt.
Sånt som ger mig något som jag vill ta med mig.
Sånt som jag ser som en erfarenhet.
Sånt som jag vill ska vara en del av min egen framtid.
Sånt som jag vill ska få mig att växa.
För vi behöver alla hjälp för att växa men vi behöver samtidigt veta när vi ska ta emot den.
Vi behöver all hjälp vi någonsin kan få men vi får inte bli påtvingade den.
Vi får inte känna att vi gör det för någon annans skull.
Att glömma får inte mig att gå vidare.
Att glömma får inte mig att se det vackra i livet.
Att glömma får inte mig att se det som gör ont och sårar mig.
Jag vill ju komma ihåg sånt som har betytt något för mig.
Jag vill leva med mig själv i livet.
Jag vill leva med andra i livet.
Jag vill att andra ska få ta del av det jag har att ge.
Jag vill kunna ta del av det andra har att ge mig.
Att bara glömma får inte mig att gå vidare.
Att glömma får mig bara att bli tom och innehållslös.
Vill jag det, vill jag vara sån, vill jag bli sån.
Nej det vill jag verkligen inte.
Starka känslor är grunden till vem jag är och jag har genom åren lärt mig att känna efter.
Jag kan inte vara en kylig, emotionellt stört människa för det är verkligen inte jag.
Jag är en känslomänniska och det kommer jag alltid att vara.
Det är ett arv jag har från mina föräldrar och det är ett arv jag är stolt över.
Jag låter det värka när det gör ont.
Jag låter mina tårar strömma när mina känslor svämmar över.
Jag blir arg när jag ser orätt drabba någon.
Jag blir glad av väldigt små, små saker.
Att glömma får inte mig att gå vidare.
Att glömma får mig bara att förminska mig själv.
Att glömma får mig bara att sätta en mindre betydelse på det jag faktiskt upplevt.
Jag går vidare i mitt liv genom att inte glömma.
Jag går vidare i mitt liv genom att ta med mig av mitt gamla.