Att bearbeta sorg tar tid

Jag tror inte att någon som har känslor kan påstå att det är en lätt fas man går
igenom när man bearbetar sin sorg.
Jag tror inte att någon kan riktigt förstå någon annan hur den känner när den har sorg.
Man kan känna en likhet och man kan förstå att den andra har det otroligt jobbigt.
att den känner sig nere, att den tycker att livet är orättvist.
Man kan känna det och så otroligt mycket mer.
Men det är ändå långt däremellan.
Emellan vad man själv tror och vad den andra känner.
För mig är att känna sorg något väldigt tungt, svart och ensamt.
Det är ensamt för att det är mina känslor.
Inte för att jag inte får eller känner stöd ifrån mina nära och kära.
Inte alls, för det känner jag verkligen.
Det finns där precis hela tiden och jag behöver inte gå många meter innan jag har
en axel där att gråta emot eller någon att få några kloka välmenande ord på vägen ifrån.
Jag har sagt det förr och jag kommer att säga det många gånger till.
Jag är så otroligt tacksam för att jag har det som jag har runtomkring mig.
För det värmer hela vägen ner i botten på mitt hjärta.
Att bearbeta sorg är inget man kan ta lätt på.
Att tillåta sig själv att vara ledsen, att få sammanbrott, att gråta, att sakna.
Det är alla saker som är otroligt viktiga att vi gör.
Att bearbeta sorg är något som måste få ta tid.
Det måste få ta den tid som vi själva känner att vi behöver.
Vi kan inte rusa på och tro att det går av sig själv.
Det gör det bara till viss del, men resten måste vi ta itu med själva.
Jag är själv en känslomänniska och som det är just nu så kan jag brista ut i gråt
precis närsomhelst.
Jag gör det för att det är mina känslor som väller över och jag låter dom göra det.
Om jag skulle välja att mota dom så skulle jag bara må än mer illa.
Vad jag gör är att jag tillåter mig själv att känna efter precis det som kommer ut ur mig.
Jag känner efter och sen bearbetar jag det, försöker att förstå det, försöker att förstå mig själv.
Ingenting är självklart och jag kan till och med bli överraskad själv över mitt eget agerande
och mina egna tankar men dom finns där med mig och hos mig hela tiden så vad ska jag annat göra.
Jag har förlorat min pappa, min underbara pappa och det värker i hela mig när jag tänker på det.
Men jag låter det flöda, jag låter det flöda fritt för det är så jag är och det är så jag vill vara.
Jag vill inte vara den tillknäppta och till synes känslolösa kalla människa som en del andra vill
tyckas vara.
Frågan är om dom är det.
Är det så att dom bara stänger av sina känslor när det blir för jobbigt eller om det bubblar där
under ytan även hos dom.
Jag vet ju inte så därför kan jag inte svara för dom men jag tror att det finns både ock.
Att bearbeta sorg tar tid.
Låt den göra det.
Tillåt dig själv att vara ledsen men låt inte ledsamheten ta överhand.
Ge dig själv plats att komma tillbaka och skapa en ny lycka i livet för det är du värd.
Tillåt dig själv att förstå att även du har en plats att förvalta precis som alla andra.
Bearbeta din sorg och gör den till din men dela gärna med dig av den och gör den lättare.
Men framför allt, låt den få plats, ge den tid och den respekt den förtjänar.