Att bearbeta sorg tar tid

Jag tror inte att någon som har känslor kan påstå att det är en lätt fas man går
igenom när man bearbetar sin sorg.
Jag tror inte att någon kan riktigt förstå någon annan hur den känner när den har sorg.
Man kan känna en likhet och man kan förstå att den andra har det otroligt jobbigt.
att den känner sig nere, att den tycker att livet är orättvist.
Man kan känna det och så otroligt mycket mer.
Men det är ändå långt däremellan.
Emellan vad man själv tror och vad den andra känner.
För mig är att känna sorg något väldigt tungt, svart och ensamt.
Det är ensamt för att det är mina känslor.
Inte för att jag inte får eller känner stöd ifrån mina nära och kära.
Inte alls, för det känner jag verkligen.
Det finns där precis hela tiden och jag behöver inte gå många meter innan jag har
en axel där att gråta emot eller någon att få några kloka välmenande ord på vägen ifrån.
Jag har sagt det förr och jag kommer att säga det många gånger till.
Jag är så otroligt tacksam för att jag har det som jag har runtomkring mig.
För det värmer hela vägen ner i botten på mitt hjärta.
Att bearbeta sorg är inget man kan ta lätt på.
Att tillåta sig själv att vara ledsen, att få sammanbrott, att gråta, att sakna.
Det är alla saker som är otroligt viktiga att vi gör.
Att bearbeta sorg är något som måste få ta tid.
Det måste få ta den tid som vi själva känner att vi behöver.
Vi kan inte rusa på och tro att det går av sig själv.
Det gör det bara till viss del, men resten måste vi ta itu med själva.
Jag är själv en känslomänniska och som det är just nu så kan jag brista ut i gråt
precis närsomhelst.
Jag gör det för att det är mina känslor som väller över och jag låter dom göra det.
Om jag skulle välja att mota dom så skulle jag bara må än mer illa.
Vad jag gör är att jag tillåter mig själv att känna efter precis det som kommer ut ur mig.
Jag känner efter och sen bearbetar jag det, försöker att förstå det, försöker att förstå mig själv.
Ingenting är självklart och jag kan till och med bli överraskad själv över mitt eget agerande
och mina egna tankar men dom finns där med mig och hos mig hela tiden så vad ska jag annat göra.
Jag har förlorat min pappa, min underbara pappa och det värker i hela mig när jag tänker på det.
Men jag låter det flöda, jag låter det flöda fritt för det är så jag är och det är så jag vill vara.
Jag vill inte vara den tillknäppta och till synes känslolösa kalla människa som en del andra vill
tyckas vara.
Frågan är om dom är det.
Är det så att dom bara stänger av sina känslor när det blir för jobbigt eller om det bubblar där
under ytan även hos dom.
Jag vet ju inte så därför kan jag inte svara för dom men jag tror att det finns både ock.
Att bearbeta sorg tar tid.
Låt den göra det.
Tillåt dig själv att vara ledsen men låt inte ledsamheten ta överhand.
Ge dig själv plats att komma tillbaka och skapa en ny lycka i livet för det är du värd.
Tillåt dig själv att förstå att även du har en plats att förvalta precis som alla andra.
Bearbeta din sorg och gör den till din men dela gärna med dig av den och gör den lättare.
Men framför allt, låt den få plats, ge den tid och den respekt den förtjänar.

Vänner kan man lita på

Jag vet inte hur det är med dig men mina vänner dom vet jag att jag kan lita på.
För det är så vänner fungerar för mig i alla fall.
Jag behöver inte ständigt ifrågasätta deras trovärdighet för jag har valt att vara deras vän
precis på samma sätt som att jag har valt att ha dom som vänner.
Det finns inga vänner som man kan ta till sig lite då och då eller bara till vissa delar.
Det är inte vänner, det är bekanta, kompisar, kamrater osv.
Det är inte riktiga vänner.
Nej, vänner är dom där som alltid finns där och inte bara försvinner hur som helst.
Det är inte dom som glömmer bort en när man har det svårt.
Det är inte dom som vänder ryggen till när det krisar.
Det är inte dom som sviker en bara för att dom fått någon ny att umgås med.
En vän är alltid en vän och den finns där.
Man behöver inte alltid vara överens och tycka lika om saker men man respekterar varandra
på ett sätt som gör att man kan se förbi alla olikheter.
En vän är och kommer alltid förbli en vän för mig.
En vän kan jag krama utan att varken den eller jag känner mig obekväm.
En vän kan jag gråta hos, skratta hos, sova hos, dela ett glas med och bara känna att
det är helt naturligt.
En vän är ingen som jag måste träffa varje dag, varje vecka eller ens varje månad.
En vän är alltid en vän.
Jag älskar mina vänner.
Jag älskar dom på riktigt.
Dom är mina vänner och jag finns där för dom alla och envar.
Vänner kan man lita på.
Mig kan man lita på.
Alltså är jag en vän.
Men jag är det ändå bara till dom som känner mig som en vän tillbaka.

Vackra människor finns överallt, se dom

Man säger ju att det första man blir blind på är ögonen när man letar efter något.
Och det kan väl ligga något i det även om man samtidigt kanske vill inflika att
vad skulle det annars vara.
Men hur ofta är det inte så att man inte ser det som egentligen är alldeles självklart.
Att man inte lägger märke till det man alltid har i sin närhet.
Man tittar över staketet och tycker att gräset där på andra sidan det är verkligen mycket grönare.
Men varför gör man det.
Hur ofta är det inte samma gräsmatta som bara växer på bägge sidor om det.
Att ljuset kanske ligger lite annorlunda.
Att du bara kommer en liten bit ifrån det.
Visst kan det vara lite grönare, lite bättre behandlat, se lite mjukare ut, lite mer välkomnande.
Men är det inte så att det kan väl även ditt vara om du anstränger dig lite själv.
Att det kräver ömsesidig vårdnad för att det ska växa och gro och för att man ska
kunna lägga till de där orden som innefattar respekt.
Vackra människor dom finns precis överallt.
Dom finns i din omedelbara närhet och dom finns där på andra sidan staketet.
Det finns massor som du aldrig kommer att träffa men också massor som du ännu inte träffat
men som du kommer att göra det.
Vad jag vill är att du ska öppna ditt sinne lite mer.
Var lite mer flexibel och se vad det är du verkligen har runt dig.
Tänk inte bara i dina gamla banor utan utvidga dina sökkriterier.
Ge helt enkelt andra en chans.
Förminska inte dom som redan finns där.
Förminska inte dig själv.
Är du en vacker människa.
Vad är vackert för dig.
Vackra människor finns verkligen överallt, våga se dom oavsett hur dom ser ut.
Blunda inte för något utan öppna dig, öppna ditt sinne.
Vad har du att förlora.

Man blir inte omtyckt av andra genom att bara tycka om sig själv

Har du någonsin funderat på hur mycket livet handlar om att ge och ta.
Att det vart du än kommer så får du ofta lämna ifrån dig något för att kunna få något i retur.
Du gör det dagligen och du gör det dessutom förmodligen många gånger varje dag.
Hur klarar du av hantera det.
Uppenbarligen är det väldigt många som inte gör det.
Inte om man tittar till vilka vägar folk väljer att följa just nu i sina tankebanor.
Inte om man ser att det blir en allt mer hård, inskränkt och bitter syn som man väljer att se
saker och ting med.
Det värsta är att det är en bitterhet och misstänksamhet som lyser igenom i alla läger.
Det är inte bara på den ena, utan i väldigt många läger.
Man väljer hellre att ha en misstro till andra än en tilltro och där går verkligen
min åsikt isär med denna skara.
Dom enda jag har denna misstro mot är just denna ständigt växande grupp.
En toppstyrd hetsande grupp som sätter fingret på vissa saker som kan reta upp andra.
En grupp som hellre skrämmer än förenar.
Är det inte så att vi istället ska försöka att hitta vägar fram till varandra.
Att samtliga grupper ska ägna sin tid och kraft åt att förstå varandra istället för att slå varandra.
Är vi inte intelligenta nog för att inse att vi alla behöver hjälp och att det är vi själva
som får stå för den.
Man blir inte omtyckt av andra genom att bara tycka om sig själv.
Man måste lära sig att tycka om andra också.
Grunden till det är visserligen just det att man ska tycka om sig själv men det får
inte stanna där.
Man måste lyfta det vidare, bearbeta det vidare.
Jag blir både ledsen och rädd när jag hör om att extrema grupper växer sig allt starkare
i vad vi kallar vårt öppna Europa, till och med i vårt lilla Sverige.
Men sen sansar jag mig och tänker att jag kan faktiskt göra något för det.
Jag kan fortsätta sätta ner min fot och våga stå för min egen åsikt utan att bli rädd eller passiv.
För det är det som det handlar om.
Att våga stå för det man själv tror på, inte bli så påverkad av andras åsikter.
Man ska ta till sig, lyssna, höra, försöka förstå.
Man ska sen skapa sig en egen uppfattning som man kan stå för även när det blåser om öronen.
Inte backa ett steg eller gömma sig bakom något.

Att glömma får inte mig att gå vidare

Vissa väldigt viktiga saker i livet är inte saker som jag vill glömma.
Vissa saker vill jag faktiskt alltid ha med mig och det är sånt som verkligen ger mig något.
Sånt som ger mig något meningsfullt.
Sånt som ger mig något som jag vill ta med mig.
Sånt som jag ser som en erfarenhet.
Sånt som jag vill ska vara en del av min egen framtid.
Sånt som jag vill ska få mig att växa.
För vi behöver alla hjälp för att växa men vi behöver samtidigt veta när vi ska ta emot den.
Vi behöver all hjälp vi någonsin kan få men vi får inte bli påtvingade den.
Vi får inte känna att vi gör det för någon annans skull.
Att glömma får inte mig att gå vidare.
Att glömma får inte mig att se det vackra i livet.
Att glömma får inte mig att se det som gör ont och sårar mig.
Jag vill ju komma ihåg sånt som har betytt något för mig.
Jag vill leva med mig själv i livet.
Jag vill leva med andra i livet.
Jag vill att andra ska få ta del av det jag har att ge.
Jag vill kunna ta del av det andra har att ge mig.
Att bara glömma får inte mig att gå vidare.
Att glömma får mig bara att bli tom och innehållslös.
Vill jag det, vill jag vara sån, vill jag bli sån.
Nej det vill jag verkligen inte.
Starka känslor är grunden till vem jag är och jag har genom åren lärt mig att känna efter.
Jag kan inte vara en kylig, emotionellt stört människa för det är verkligen inte jag.
Jag är en känslomänniska och det kommer jag alltid att vara.
Det är ett arv jag har från mina föräldrar och det är ett arv jag är stolt över.
Jag låter det värka när det gör ont.
Jag låter mina tårar strömma när mina känslor svämmar över.
Jag blir arg när jag ser orätt drabba någon.
Jag blir glad av väldigt små, små saker.
Att glömma får inte mig att gå vidare.
Att glömma får mig bara att förminska mig själv.
Att glömma får mig bara att sätta en mindre betydelse på det jag faktiskt upplevt.
Jag går vidare i mitt liv genom att inte glömma.
Jag går vidare i mitt liv genom att ta med mig av mitt gamla.

Vad är viktigt för dig i livet

Vad är egentligen viktigt för dig i ditt liv.
Är det att du har en hög civil status.
Att du presterar högt så att andra kanske kan se upp till dig.
Är det att du har en god ekonomisk sits.
Är det att du alltid uppfyller dina mål.
Eller vad är egentligen viktigt för dig.
Brukar du stanna upp i ditt liv ibland och fundera just på det.
Det behöver inte jag göra.
Jag vet vad som är viktigt för mig.
Jag vet vad jag prioriterar.
Jag vet att det inte alltid är det mest optimala om man jämför med många andra.
Men samtidigt så vet jag att det är jag.
Det som är viktigt i mitt liv, det är jag.
För utan mig själv så existerar ju inte jag och helt plötsligt så fanns det i så fall ingen mening med mig..
Låter det luddigt, kanske det men fundera lite på det, fundera lite till.
Kanske förstår du vad jag menar, kanske inte.
För mig är det i varje fall viktigt att jag lever efter det sättet som jag tror på.
Att jag uppfyller mina egna krav satta efter rekommendationer från andra men
framför allt satta efter hur jag själv kommit fram till att jag vill leva.
Vad är det jag vill stå för.
Vad är det jag vill symbolisera.
Vad tycker jag om.
Vad tycker jag illa om.
Det som är viktigt för mig kan vara totalt oviktigt för andra.
Men det är ganska enkelt vad som är viktigt just för mig.
Det är livet självt.
Att ta tillvara på det medans det finns där.
Att respektera det för vad det är.
Att inse att det handlar alltid om att man bara är en liten del men stor nog att synas.
Att man inte låter andra sätta ens gränser.
För mig går orden kärlek och respekt som en röd tråd genom mitt liv.
Det är ord som fyller mig med energi men som samtidigt kan sluka precis all i ett enda svep.
Jag är viktigt för mig i mitt liv.
Du är viktig för mig i mitt liv.
Vi är viktiga för varandra.
Glöm aldrig någonsin bort det.

Livet går vidare

Vi går alla igenom olika faser i livet.
Vissa av oss har tyngre och andra lättare.
Vissa bryr sig inte samtidigt som andra gräver ner sig fullständigt.
Men hur det än kommer sig så går vi igenom dessa olika faser i våra liv.
Vi kan liksom inte komma ifrån det.
Vi kan bara välja att ta det på det sättet som vi själva orkar, vill eller kan just då.
Det finns ingen mall för hur vi ska bete oss.
Det finns ingen självklar reaktion i oss i hur vi ska eller kommer att reagera.
Det är först när vi ställs inför vissa faktum som det verkligen blir klart för oss
att det är precis så här som det är.
Jag tillhör kategorin människor som väljer att tillåta mig själv att känna.
Jag väljer när jag känner att jag behöver lägga locket på en stund och jag
känner när jag behöver låta det välla över.
Jag behöver ingen som säger det till mig.
Jag behöver ingen som förklarar för mig att det bra att gråta.
Jag behöver ingen som säger att det bara är naturligt det som skett.
Jag är faktiskt en medveten människa och jag inbillar mig att jag känner mig själv i varje fall.
Men jag uppskattar verkligen från botten av mitt hjärta alla som bryr sig.
Som vill finnas där bakom min rygg.
Dom som vill ge mig en kram av tröst.
Dom som orkar att se mina tårar.
Dom som vet när jag inte orkar vara den glada.
Jag älskar verkligen er för att ni finns där precis hela tiden.
Ni finns där i det fördolda och är beredda om det skulle vara så att jag behöver er.
För förr eller senare så gör även jag det.
I vilken form det vet jag inte förrän då men jag vet att ni finns där.
Jag älskar er för att tillsammans med mig är vi starka.
Tillsammans med er så orkar jag gå vidare.
Ensam är stark men med hjälp av andra så blir man ännu starkare.
Livet går vidare i mig och alla andra.
Livet går vidare och det är vackert när det lyser.
Tack för att ni finns för mig.
Tack för att jag får finnas för er.

Det är inte lätt att vara älskad av alla

Det där med att försöka att vara älskad av alla är nästan en utopi.
Men jag säger bara nästan för jag undrar om inte min kära far var en sån människa.
Älskad av alla, hatad av ingen.
Han gjorde det på ett så lätt och självklart sätt att jag än idag förundras över hur
han bar sig åt.
Det kan inte vara lätt att försöka när man inte vet hur.
Jag tror att det bara är en egenskap som vissa få är förunnat.
Att vi andra som är runtomkring bara kan glädjas vid att ens få snudda.
Man behöver inte heta Nelson Mandela och verka globalt för att vara en stor människa.
Det räcker med att heta Jens Tönnes och bara sprida lite av sig själv.
Att finnas där när någon ropar.
Att verka där under ytan.
Att ständigt vara nyfiken på vad som ska hända.
Att alltid, precis alltid bry sig.
Jag har försökt och jag kommer alltid att försöka att vandra i min fars fotspår.
Att fortsätta vandra samma led och göra det med hans sanna varma hjärta i mitt eget minne.
För mina föräldrar dom har fostrat mig, lärt mig, visat mig medvetet och omedvetet
saker som jag alltid kommer att bära med mig i mitt eget liv och som jag i min tur vill
lämna vidare som en stafettpinne.
Att med en vilja att göra saker utan att skada andra är den enda rätta viljan för mig.
Att om man ser något man kan hjälpa till med så ska man göra det.
Att även om man har väldigt små medel så kan man uppnå väldigt mycket.
Man kan bli vän med sig själv och sitt liv.
Det är inte lätt att vara älskad av alla.
Jag tänker inte försöka det ens.
För om jag skulle försöka det så skulle jag vara tvungen att avstå från någon del
av mig själv för att hela tiden anpassa mig till någon annan.
Men jag kommer alltid vara ärlig i mig själv, mot mig själv och mot andra.
Jag kommer vara så ärlig att just det kan vara ett skäl till att vissa inte kan eller
kommer att älska mig.
Vi är alla väldigt olika som människor även om det finns likheter lite här och där.
Jag vet inte hur min far bar sig åt när han nu lyckades att vara älskad av alla.
Eller jo det vet jag.
Han var sig själv, och det var det alla vi som var runt honom såg.
Han var en lysande stjärna som förenade oss alla och som håller oss fortsatt förenade.
Nu är han en vacker ängel som ständigt är med oss i våra hjärtan och själar.

Jag har sorg i mitt hjärta

Man kommer till tillfällen i livet när vissa saker blir väldigt definitiva.
Det är inte så att man tror att man ska slippa det men så länge det inte drabbar
en så kan man lulla fram där skyddad från allt och alla.
Men fullt så enkelt är ju inte livet.
Livet har en start och ett slut.
Rent krasst så är det precis så sen så är det upp till oss vad vi väljer att fylla det med.
Jag har sorg i mitt hjärta, verkligen sorg i mitt hjärta och det gör ont, så fruktansvärt ont.
Men det är något som jag måste låta mig själv ha.
Andra måste låta mig ha det för jag behöver få det.
Jag behöver få gå till botten med mina känslor för annars tappar jag en del av mig själv,
delen som visar vem jag är och vad jag egentligen känner.
Jag ska inte förtrycka mina känslor, andra ska inte förtrycka mina känslor.
Dom är ju mina, bara mina.
Nu är jag lyckligtvis omgiven av oändligt mycket kärlek i mitt liv som gör att jag kan
återhämta mig på ett relativt bra sätt om ändock med ett ärr i min själ.
Jag har sorg i mitt hjärta för min största hjälte, min stora förebild, min mentor i livet
har lämnat mig och de mina.
Han orkade inte längre helt enkelt.
Han orkade inte efter ett fantastiskt liv fyllt just av otroligt mycket liv och kärlek..
Han såg det stora i det lilla och accepterade aldrig några orättvisor.
Jag har sorg i mitt hjärta för helt plötsligt har jag inte en av mina bästa vänner vid mig längre.
Jag har sorg i mitt hjärta för jag kan aldrig mer komma hem till honom och bara prata lite skit
över en fika eller kanske lite mat.
Jag har sorg i mitt hjärta för jag kommer aldrig att få höra hans otroliga historier eller
långa visor vid en middagssittning.
Jag har sorg i mitt hjärta och det kommer jag tillåta mig att ha och jag kommer att ha
det på mitt sätt, ingen annans.
Man måste få sörja, jag måste få sörja.
Det är en del av min process för att jag sen ska kunna gå vidare.
För vidare vill jag och kommer jag att gå.
För i mitt hjärta kommer min kära far alltid att finnas, inlindad med ett varmt leende.
Jag älskade verkligen min far för den människa han var.
Han var en otroligt stor vacker själ.
Så vacker man någonsin kan vara eller bli som människa.
Jag är stolt över att vara hans son och jag är stolt över att fått chansen att bära hans arv vidare.
För i mig så bor en bit av honom och jag kommer alltid att försöka just förmedla det han själv
förmedlade.
Att alla kan behöva hjälp ibland.
Att man aldrig får vara för fin för att hjälpa till.
Att det man gör det får man också stå till svars för.
Jag saknar dig så förbannat mycket pappa men du har verkligen gjort precis allt du har kunnat.
Du har gjort det och så otroligt mycket till.
Jag är stolt över att jag har sorg i hjärtat för det visar att jag bryr mig och är det en egenskap
jag verkligen älskat hos dig så var det din enorma empati.
Tack för allt du har gett.
Nu är det min tur att ta vid där du lämnade.
Love You Dad !

Våga säg emot........

Jag blir fullkomligt vansinnig av när folk bara mesar med i något.
När man inte vågar säga vad man egentligen tycker och tänker.
En del dom kanske säger att det minsann inte alltid är så lätt att göra det.
Eller, tänk på konsekvenserna av att du säger det där.
Eller, säg inget som du sen kommer att få ångra.
Alla dessa förtäckta hos, dessa kuvande uttryck där man lägger in ett litet men ändå
väldigt tydligt litet hot.
Jag blir verkligen vansinnig när folk tar dessa till sig och hukar sina huvuden
istället för att stå där och säga vad det är dom egentligen tycker och tänker.
Dom säger till exempel att det går en våg av högerextremism genom Europa just nu
och då kan man ju verkligen undra varför.
För jag tror faktiskt inte att det egentligen finns en majoritet av människor i denna region
som allra helst lever i ett samhälle fyllt av segreation, av hat och avsky gentemot andra.
Där rädslan är viktigare än harmonin och förståelsen.
Borde vi inte istället söka oss en väg där vi öppnar en förståelse för varandra.
Då menar jag verkligen förståelse och accepterande.
Inte där den ena hela tiden måste anpassa sig till någon annan på grund av sin tro, sin läggning,
sitt ursprung eller något annat.
Borde vi inte kunna hitta en väg där vi faktiskt ser på varandra som människor som är värda lika.
Jag tycker att det är tragiskt att vi inte gör det idag.
Att vi mitt i denna tid där vi kallar Europa för det öppna Europa samtidigt väljer
att dela upp det i allt mindre bitar.
Jag får liksom inte den logiken att gå ihop.
Om du tycker att något är fel, så säg det.
Göm dig inte bakom någon annan.
Följ inte med någon som en svans bara för att den personen tror att den bestämmer.
Våga säg emot.
Ha din egna åsikt om saker och ting och stå för den.
Låt inte andra lägga orden i din mun.
Om du tycker att det är rätt att förtrycka andra människor så vet jag inte hur man ska
kunna komma tillrätta med någonting i världen.
Vi behöver återerövra ett av dom allra viktigaste orden som finns.
Vi behöver sätta ordet respekt högt upp på en piedestal och återigen lära oss vad det står för.
Inte slänga det till höger och vänster och kräva det fastän du inte förtjänar det.
Våga säg emot och gör det nu.
Gör det för din skull.
Gör det för andras.

Vilka ser du som Vackra Människor

Den där definitionen av att vara vacker som människa är en definition vi verkligen
tycker om att ha åsikter om.
För hur mycket tid och energi lägger vi inte ner på att tycka till om andra människors utseende
och hur mycket tid lägger vi inte ner på vårt eget utseende.
Hur många är det inte som går omkring och lite lätt fåfängda, som tror och tycker att
om den gör si eller så så blir det så otroligt mycket bättre.
Och det finns ju faktiskt djupt där i botten en anledning som är väldigt primitiv.
Det är ju den att vi många av oss tycker om att fjädra upp oss lite extra.
Det kan vara för dom som man jobbar mot eller med,
det kan vara för vänner och bekanta,
det kan vara för sina allra käraste.
Men det kan faktiskt vara för din egen skull också.
Att du känner ett välbefinnande i att se din egen spegelbild där du faktiskt tycker om
spegelbilden som du ser.
Du kanske har jobbat med din dåliga självbild men så helt plötsligt så hittar du en linje som
faktiskt tilltalar dig själv när du står där.
Vilka detaljer tycker du om hos dig själv.
Vilka delar tycker du är speciella hos dig själv.
Vad ser du som dina egna fördelar.
Vad kan du se hos dig som är mindre bra.
Vad skulle du vilja ändra hos dig själv.
Vad får dig att inte göra det.
Vad kan få dig till att verkligen göra det.
Vilka ser du som vackra människor.
Kan människor vara vackra på olika sätt för din egen del.
Är ytlig skönhet viktig för dig.
Vilken detalj är viktigast för dig när du ser på en annan människa.
Vad vill du att andra ska se hos dig.
Tycker du om att visa upp dig, då menar jag på fysiskt till ytan och under.
Tycker du om att vara i det fördolda eller är du den som vill synas, höras och verka.
För mig finns det många olika kategorier av vackra människor.
Men den överlägset och utan konkurrens viktigaste egenskapen som jag ser på
hos någon är hur vacker den personens hjärta och själ är.
Finns den skönheten så lyser den så kraftigt att ger så mycket värme att jag
inte kan låta bli att tycka om personen i fråga.
Våga se på människor lite grann förbi allt dom omger sig med.
Våga se människan där bakom.
Det är inte farligt att göra det, det är inte skadligt att göra det.
Vackra människor dom ger mig liv och kraft.
Jag hoppas att jag ses som en sådan, en vacker människa.

Vi är alla vackra

Hur kommer det sig att det finns så otroligt många som är osäkra på vad som är vackert.
Varför inte istället se på saker och ting och utgå från att dom är det, men på sitt eget sätt.
Alla saker är unika och man kan inte älska allt men man behöver väl inte döma ut det
som fult för det.
Man behöver väl inte lägga en sordin över något som man kanske egentligen tycker om.
Att säga eller att ens tycka att något är vackert är inte något vi ska hindra oss själva ifrån.
Vi ska istället se skönheten i oss själva och allt som vi omger oss med.
För det finns så otroligt mycket som är bra, så otroligt mycket som är just vackert.
Jag väljer att se livet för vad det är och jag försöker att uppskatta det jag har.
Jag försöker att se det jag har.
Jag försöker att värdesätta det som finns omkring mig.
Jag försöker att sätta ett värde i allt jag gör.
Jag försöker ta med mig allt positivt jag någonsin kommer i kontakt med.
Jag försöker att använda allt negativt och utnyttja det i mitt eget liv.
För det är inte farligt att ta med sig saker och ting som man upplever vare sig dom
är nattsvarta eller ljusrosa.
Man behöver inte stanna kvar i det svartaste av hål bara för att det känns som att
man kommer vara kvar där i all evighet.
Man väljer det själv och man gör det varje gång det inträffar.
Man ska inte förneka det som händer eller det som har hänt för det har ju faktiskt gjort det.
Man ska ta tillvara på livet och allt vad det ger oss.
För vi är alla vackra men vi väljer själva hur mycket vi vill lysa.
Vi väljer alla hur vi synas och hur vi vill verka.
Ingen annan kan eller ska ge oss en stämpel i en situation vi inte vill vara.
Vi är alla vackra men inte i allas ögon.
Men vi är alla vackra, glöm aldrig bort det.

Jag är verkligen aldrig ensam

Igår dog en verkligt stor människa i mitt liv.
En människa som hade ett gigantiskt hjärta och som jag lärt mig otroligt
mycket av just hur man beter sig som människa på ett sätt som tilltalar mig.
Igår dog min far.
Han gjorde det för att hans kropp inte orkade mer.
Han gjorde det för att han hade gjort sitt.
Han gjorde det för att han hade levt ett fullt liv.
Ett liv fullt av kärlek, medmänsklighet och respekt.
Han gjorde det och gick vidare som delar i allas våra hjärtan.
Vi som haft lyckan och förmånen att fått vara en del i hans liv.
Vi har nu ett arv att leva med, ett arv av en vilja att alltid vara nyfiken.
Ett arv som visat vikten av att hjälpa till utan att kräva saker i retur.
Ett arv som visat att man är verkligen aldrig ensam.
Många kan tycka att ett sånt medium som facebook är hemskt och alldeles för mycket idag.
Jag väljer att se det på ett annat sätt.
Jag ser det som en portal ut till alla jag inte hinner träffa varje dag men som
jag gärna vill förmedla saker och ting till.
Jag väljer att se det som en länk till omvärlden som man inte ska missbruka.
Jag väljer att se det positiva i det .
Jag väljer att se det som en väg där jag kan förmedla saker och ting istället för att
bara lägga dom i träda.
Igår var ett sånt tillfälle.
Jag valde att visa min far respekt och ge honom några vackra ord från hjärtat där.
Jag valde att delge det till mina vänner och vilken otroligt vacker respons
det blev av det.
Med tårar som aldrig ville sluta strömma kunde jag läsa små men otroligt meningsfulla
hälsningar till mig om min kära far.
Jag är verkligen aldrig ensam kunde jag återigen konstatera.
Ni finns där ute i den stora vida världen.
Ni finns där och jag älskar er alla för ni är människor som bryr er.
Ni är människor som vågar visa vad ni känner.
Till er andra vill jag säga, våga gör det.
Det kostar inget annat än kärlek och kärlek kan man aldrig ge eller få för mycket av.
Jag är verkligen aldrig ensam för själv är jag omgiven av otroligt stark sådan.
Jag är omgiven av det samtidigt som jag är villig att ge det från mig själv.
Jag går i min fars fotspår men jag gör det med egna steg.
Han har visat mig vägen och det är upp till mig att se vad den vill ge mig i mitt liv.
Jag är verkligen aldrig ensam, inte mer än just då jag vill vara det.
Tack för att Ni finns.
Ni är underbara att ha i min egen närhet.
Det är Ni som ramar in mitt liv och gör det till min tavla, mitt mästerverk.
Jag är verkligen aldrig ensam, för jag har Er.

Fånga dagen

Det är ett av dom allra bästa uttryck jag känner till.
Fånga dagen.
Man kan aldrig uppmana människor nog att göra just det.
Att ta tillvara på nuet.
Att uppskatta det man har.
Att se framsidan på saker och ting istället för baksidan.
Alldeles för många har alldeles för bråttom i sina liv.
Dom lägger fokus på saker och ting som i slutändan verkligen inte spelar någon som helst roll.
Dom ser inte livet för att dom har så fruktansvärt svårt att stanna upp.
Det ska liksom hända något precis hela tiden, annars verkar dom tycka att det är meningslöst.
Men vad med att uppskatta det lilla.
Vad med att se värdet i det man faktiskt har i sin hand.
Att fånga dagen är ett fantastiskt vackert uttryck som jag alltid tar med mig.
Jag tycker om stora händelser men jag känner samma kärlek även till små.
Och varför skulle jag inte göra det.
Vad ska hindra mig från att göra det.
Bara för att det är ett annat tempo i livet idag rent generellt så kan jag inte förlika mig med det.
Man måste inte göra som alla andra säger eller gör.
Man kan faktiskt göra saker och ting på sättet som man själv vill och tänker.
Livet går framåt i precis samma hastighet hela tiden även om vi uppfattar tiden väldigt olika
vid olika tillfällen.
Livet det är fantastiskt samtidigt som det kan vara så otroligt jobbigt.
Men det går i vilket fall som helst framåt precis hela tiden.
Så vad du än gör min vän.
Så ta tillvara på livet.
Se värdet i det du har.
Visa vad du tycker, vad du känner och vad du vill.
Fånga dagen som du vill fånga den.
Låt den inte bara gå förbi helt utan att få synas.
Fånga dagen, den är ju ditt liv.

Våga säg ifrån

Även om vi idag har blivit lite bättre på att säga ifrån så är vi otroligt
långt ifrån vad jag vill kalla ens en acceptabel nivå i hur vi behandlar varandra.
Varför tror en del att dom är herrefolk och varför tror en del andra att dom bara
är hundar som går i koppel.
Vi ska inte förnedra oss till att sträva efter att ständigt huka på oss när någon säger något.
Vi ska kunna stå rakryggade och bemöta det som sägs istället.
Att säga ifrån mot någon eller något är inte att käfta emot, det handlar om att ha en
egen åsikt.
Och den åsikten är lika viktig som någon annan.
Visst när det kommer till din arbetsplats och din högsta chef säger något som är arbetsrelaterat
så får man oftast finna sig i att lyda dom direktiven.
Men det har ju att göra med att du har valt att vara anställd hos honom eller henne och att
denna person i sin tur betalar ut en lön till dig för att göra det som han eller hon förväntar sig.
Där har du ju gjort ett val redan tidigare.
Därmed inte sagt att denna person kan eller får köra med dig hur som helst, det finns gränser även där.
Flexibilitet är ett ord jag ofta använder inte minst på mig själv och det är verkligen ett ord
jag tycker om för det gör mig bredare i min egen målbild.
Men det här med att våga säga ifrån när det händer och sker saker runtomkring oss, hur
gör du egentligen där.
Vågar du säga ifrån när det behövs eller händer det bara någon gång emellanåt och då mer av misstag.
Du kanske till och med är den typen som ber om ursäkt just för att du sagt ifrån.
Var inte det, stå istället för vad du säger, tycker och tänker.
Det är ju du och likaväl som du ska respektera vad andra tycker och tänker så ska andra
respektera dina åsikter.
Man behöver verkligen inte hålla med men man behöver heller inte tjafsa emot bara för att.
Våga säg emot när du känner att det är fel.
Våga håll med när du känner att det är rätt.
Våga stå på dina egna ben, inte bakom andras ryggar.

Var ärlig, det lönar sig

Man säger ju att ärlighet lönar sig och jag är mer än beredd på att hålla med där.
För hur illa kan det inte se ut när man är omgiven av lögner i alla dess storlekar.
Jag brukar ta mig själv fram genom att vara just precis det.
Kan till och med säga att jag är alldeles för slö för att vilja blanda in lögner.
Det är i och för sig delvis sant, för jag har faktiskt problem just med att komma ihåg
detaljer ibland eftersom man rör sig med så otroligt mycket sådana.
Just därför så är det skönt att veta att oavsett vad jag har gjort så är det något
som jag kan stå för eftersom det inte varit en vit, grå eller svart lögn.
Nej, ärlighet ska det vara annars så kan jag faktiskt skita i det helt.
En människa som väljer att ljuga för mig och blir påkommen kommer heller aldrig
att återfå mitt fulla förtroende, varför skulle den det.
Jag vill röra mig med människor som jag kan tro på och som känner att dom kan tro på mig.
Jag vill inte umgås med människor som pratar skit om mig så fort jag vänder ryggen till
eller går utifrån ett rum.
Andra får gärna prata om mig, mer än gärna men dom ska inte fara med osanningar.
Dom ska inte smutsa ner mitt namn med något som jag inte står för.
Jag står för den jag är och ingen annan, inte någon som dom hittat på.
Och just det är något som irriterar mig otroligt mycket.
Människor som pratar vitt och brett och ger andra dåligt rykte bara för att dom inte
vet vad det egentligen är som dom berättar.
Dom sprider en egen variant av en hittapåhistora.
Jag känner istället att om inte jag verkligen vet något om någon så ska jag heller inte förmedla
det vidare, då ska jag hålla det för mig själv.
På samma sätt så vill jag inte utge mig för att vara någon eller något annat än vad jag faktiskt är.
Jag är jag och jag duger väldigt bra precis som jag är.
Det finns absolut detaljer att jobba på men det är upp till mig att i så fall göra dessa förändringar.
Det är jag som ska genomföra dom och står för hela kittet, inte någon annan.
Att vara ärlig är oerhört viktigt för mig.
För att vara ärlig är den enda tänkbara vägen som jag vill gå.
Vet du vilken väg du går.
Vet du om du är en ärlig människa rakt igenom.
Vet du verkligen det.
Att vara ärlig ska löna sig för dig och för mig och för alla andra.
Tycker inte du det också.....

Kan du släppa saker och gå vidare

En sak som jag verkligen blivit införstådd med i livet är att oerhört få
människor har förmågan att släppa saker och gå vidare.
Det är som om dom aldrig riktigt vill släppa taget om saker utan alltid
ger sig själva en liten, liten öppning tillbaka till något som egentligen kan vara överspelat.
Men det där med att vara långsint är verkligen inte min grej och därför väljer
själv helt enkelt att inte befatta mig med den sitsen.
För att kunna gå vidare i livet och ta nästa steg så har det varit oerhört viktigt
för mig att just kunna släppa taget om situationer, om saker, om människor.
Släppa taget och ta nya.
Det ger mig liksom absolut ingenting just det där att bära med mig gammalt groll.
Att lägga ner bitterhet, missunsamhet eller kanske rentutav hat är för mig totalt främmande.
Varför ska jag ens tänka tanken på att låta det färga mitt inre så till den milda graden
att jag själv framstår som en riktig bitterfitta.
Jag mår istället bäst av att just kunna släppa taget.
Att ta med mig erfarenheterna av det jag varit med om men inte ständigt lyfta upp
gammalt skit som inte förtjänar mer dagsljus.
Släpp taget och gå vidare.
Var inte den där som klänger dig fast som en vidrig amöba.
Var inte den där som bara ser saker i vitt eller svart.
Försök att öppna ögonen lite mer och se på saker och ting med lite vidare perspektiv.
För om du ge dig själv chansen, verkligen ger dig själv chansen.
Då tror jag att du kommer att uppskatta saker och ting som du har i ditt liv otroligt mycket mer.
Bli inte kvar i gamla bittra uppbrott.
Gräv inte ner dig i sura kommentarer.
Se inte möjligheter som hinder på vägen.
Försök att ta dig framåt med en positivare inställning.
Gör det inte bara genom ett hysteriskt försök där du ständigt påpekar det.
Gör det för att du vill det i hjärtat.
Släpp saker du vill ha bakom dig och gå vidare.
Tro mig du kommer att må otroligt mycket bättre då.

Man kan ge andra stöd och förslag men aldrig göra deras val

Hur man än vrider och vänder på saker och ting så är det val som vi gör
precis hela tiden i våra liv.
Det är val som vi själva väljer att göra.
Att säga att man är tvungen att göra något är om inte helt fel så i varje fall lite.
Visst kan man känna sig lite pressad att välja vissa riktningar i valen men det
är ändå vi själva som till sist står för själva valet.
Det handlar inte bara om att välja mellan Expressen eller Aftonbladet.
Det handlar inte bara om att välja en tröja eller skjorta när man klär på sig på morgonen.
Det handlar inte om att man måste uppnå en viss befogenhet för att få göra vissa saker.
Det handlar bara om att det är vi själva som faktiskt gör valet.
Så när din kollega på jobbet säger att den inte hade ett val utan var tvungen att
göra sådär även om det var korkat, bara för att någon annan sagt det.
Ja då är det helt enkelt riktigt jävla fel.
Den kollegan hade absolut ett val.
Den hade valet att säga emot eller att inte göra det överhuvudtaget.
Nu är det tyvärr så att otroligt många väljer att gömma sig bakom dessa felaktiga val.
Kanske är det för att dom just vill visa hur fel det blir när man lyder just denna person.
Kanske är det för att personen i fråga är totalt handlingsförlamad i just när det
gäller att ta egna beslut.
Men om du ser att dessa fel är på väg att begås av någon.
Vad väljer du att göra.
Ser du på och bara skrattar åt skiten.
Vänder du dig om och låtsas att du inte ser det.
Eller har du tillräckligt innanför ditt eget bröst och säger till om vad som är fel.
Vad du än väljer att göra så handlar det bara om att man faktiskt kan
ge andra stöd eller välja att se dom halka omkring i skiten.
Man kan ge dom alternativ i deras val, men.
Man kan aldrig göra valen åt dom.
För valet som ska göras det är upp till var och en.
Hur agerar du i olika situationer.
Vilken kategori tillhör du som människa.
Vilken kategori av människor vill du tillhöra.
Vem gör dina val.

Jag är nyfiken, är du

Att vara nyfiken är något jag alltid har varit.
Jag har alltid värdesatt att både hålla kvar vid det jag har
samtidigt som jag tycker om att titta runt hörnet och se vad som bjuds där.
Att inte vara rädd för att ta emot nya saker har emellertid inte varit
något som alltid varit självklart för mig utan kommit till som en
egenskap jag värdesätter högt under den senare halvan av mitt liv.
Jag liksom unnade inte mig själv saker fullt ut.
Jag hade alltid en förmåga att slänga in en brasklapp som lämnade en
liten bakdörr öppen dit jag kunde fly.
Den dörren har jag inte behov av idag.
Idag väljer jag istället att hålla alla dörrar öppna.
Det vill säga jag väljer att hålla mitt sinne öppet.
Jag håller det öppet för nya intryck som vandrar förbi obemärkt annars.
Det är så lätt att missa saker som händer och sker om man inte väljer att se.
Jag är nyfiken, är du.
Jag tycker om livet, gör du.
Jag tycker om det även om jag hatar det ibland.
Men det gör jag bara just för att jag älskar livet.
Jag älskar det för vad det ger mig.
Jag hatar det när det tar saker ifrån mig även om jag är mer än väl
medveten om att inget är för evigt.
Livet det går vidare med mig och det går vidare utan mig.
Livet det går vidare med mina älskade kära och det går vidare utan dom.
Det fortsätter liksom framåt i samma takt hela tiden även om det känns
som att det verkligen går olika fort beroende på vad som händer och sker.
Jag har mitt öppna sinne och det gör saker och ting både lättare och svårare för mig.
För det är inte alltid lätt att alltid släppa in saker på livet.
Det är inte alltid lätt att vilja vara allt.
Det går liksom inte.
Jag är den jag är och jag kommer så att fortsätta att vara.
Vad framtiden kommer att innehålla det vet jag inte och vill heller inte veta.
Jag väljer att leva i nuet och se fram emot allt som kommer.
Jag väljer att vara nyfiken istället för att vända ryggen till saker och ting.
Jag är en unik människa och det kommer jag alltid att vara.
Jag har mina egenheter, mina egenskaper, mina tankar och mitt beteende.
Jag har det för det är en del av mig själv, det är JAG.
Jag är nyfiken på nästa sida i mitt liv, är du det.

Glöm aldrig att verkligen Leva i livet

Jag kan verkligen inte komma tillbaka till det fakta hur viktigt det är att vi
väljer att leva våra liv, inte bara springer igenom dom.
Att vi stannar till lite då och då, inte bara någon gång vart femte år.
Det är så otroligt trasigt när man väljer att bara ha en målbild som sitter därframme.
Att man likt den klassiska åsnan som jagar sin egen morot.
Jag vill att vi stannar till och se vad det är vi har hos oss lite då och då.
Det är ju inte farligt att betrakta sitt eget liv.
Varför skulle det vara det.
Vad är det för fel att vara i nuet.
Det är absolut inte fel i att även tänka och planera framåt men det får inte ta
över det liv som du lever idag.
Det får inte göra att du avstår från att känna.
Det får inte göra att du förnekar dig att andas.
Det får inte göra att du håller dig borta från det som kallas liv.
För det är ju det du är mitt uppe i.
Det är pulsen som du känner i dina ådror.
Det är syret du känner i dina lungor.
Det är tankarna som far igenom ditt inre.
Det är lycka och sorgen du kan känna i ditt bröst.
Lev nu, igår och imorgon.
Lev i livet.
Vänta inte, för vad ska du vänta på.

Att kunna säga nej!

Det kan tyckas självklart.
Men att kunna säga nej är precis allt annat än just självklart.
För hur många gånger har du inte själv först sagt nej till något för att sen ändå göra det.
Visst det handlar om att ge och ta men gör det alltid det.
Nej, det gör ju inte det.
Väldigt ofta handlar det om att någon annan kör över någons vilja och vips så är man där.
Men det är precis som att ha att göra med fostran på små barn.
Det behövs klara tydliga nej när det är på sin plats.
Om man inte använder dessa så blir gränserna otydliga, till och med nästan helt utsuddade.
Det är inte för att man ska vara elak eller egoistisk som man ska kunna säga nej.
Nej det är inte det som det handlar om.
Det handlar istället om att visa vem man själv är samtidigt som man visar hur man förhåller
sig till det som finns runt.
Att acceptera ett nej sen det kan vara svårt på riktigt men det är minst lika viktigt.
Ett nej är ett nej oavsett vilket håll det pekar.
Därför ska man inte sudda ut udden i ordet.
Man ska inte godta när andra försöker köra över en.
Och man ska heller inte tveka i sin egen tydlighet.
För det är där det hela avgörs lite grann.
Det är när man väljer att sätta dit ordet.
Man ska göra det både impulsivt och eftertänksamt.
Att kunna säga nej är en styrka, en styrka man inte ska missbruka.
En styrka liten och enkel men samtidigt stor och stark.
Är du en nej-sägare eller en ja-sägare.
Vet du varför du säger nej när du säger nej eller är du bara negativ av naturen..
Har du egna gränser du jobbar med eller sker det bara spontant.
Vågar du alltid vara tydlig eller kröker du rygg ibland.
För mig är det viktigt att kunna säga nej.
För, för mig är ett nej ett nej, inte ett jag eller ett kanske.

Om du vet att du har rätt, tro på dig då

Hur ofta händer det inte att människor faller ifrån kanske bara på grund
av en nedslående kommentar, en menande blick eller en isande känsla.
Dom tror helt enkelt inte på det dom gör eller ska göra även om dom
innerst inne faktiskt vet att det är rätt.
Det är rätt, just precis det som dom själva åstadkommit eller är på väg att göra.
Men likväl så står dom där med böjda huvuden likt förlorare som blivit
bestulna på precis allt.
Självförtroendet är nerkört i skosulorna och återigen så har man tagit sin plats som förlorare.
Låt det inte gå dit.
Tillåt inte dig själv att gå dit.
Ryck tag i dig själv som människa och ge dig själv lite uppmuntran emellanåt.
Gör det på precis samma sätt som när du vill ge någon annan det.
Någon som precis gjort något bra.
Där ska du inte heller vara rädd för att ge beröm.
För vet du vad.
Om du är stark nog att ge andra beröm som förtjänar det så är du stark
nog för att ge dig själv det.
Om du vet att du har rätt, tro på dig själv då.
Tro på dig själv ända ut i fingerspetsarna.
Lämna ingen tvekan, backa inte, fortsätt framåt istället.
Vi har alla en viss kapacitet i oss och den bör vi utnyttja.
Vi bör göra det när vi själva behöver det, inte bara stänga undan den.
Om du har rätt i något så låt ingen annan få dig att tro något annat.

Ursäkta dig inte alltid!

Hur kommer det sig att det finns en del som alltid eller nästan alltid kommer krypande
efter att dom gjort något dom då ångrar.
Frågan är om dom verkligen ångrar att dom har gjort det eller om dom bara ångrar
sig på grund av att resultatet inte tilltalat dom själva.
En del har ju en förmåga att alltid vilja slingra sig ur saker som dom har varit där och petat på.
Jag undrar istället varför dom inte kan stå för allt dom har gjort istället.
Dessa ursäkter kan vara så blanka och banala att dom mer känns som ytterligare
lite salt i såret som blivit åsamkat.
Detta i samma veva som man då ska ursäkta dessa personer för vad dom har gjort
och bara stryka ett streck över det hela.
Helt plötsligt blir det ju då att det blir den drabbade som får hela skuldtyngden lagd på sig.
Är det rättvist.
Om du nu gör något som inte är ok och som du ångrar, stå istället för dina handlingar
fullt ut istället för att sopa det under någon annans matta.
Det kan vara så otroligt många tillfällen men jag vill att du funderar på hur du själv agerar.
Hur gör du när du vet eller känner att du gjort något fel.
Hur gör du på riktigt.
Inte bara initialt utan hela vägen.
Hur gör du.
Hur känner du när någon försöker ursäkta sig mot dig.
Antar att det är olika från situation till situation men ändå.
Det är bra att be om ursäkt men tänk på hur du gör det.
Tänk på konsekvenserna av att du gör det.
Tänk ett steg och tänk gärna ytterligare ett eller två.
Ursäkta dig inte alltid.
Inte vare sig emot andra eller emot dig själv.
Stå för det du gör istället, det håller bättre i längden.

Är du stolt över dig själv

Jag vet att det inte är många som verkar vilja stanna vid tanken om att man
faktiskt får vara stolt över sig själv även när det gäller små saker.
Men varför skulle man inte kunna få vara det.
Varför ska man inte få klappa sig själv på axeln vid olika tillfällen och säga till sig själv
att det där var bra gjort, eller att man faktiskt gjorde rätt sak vid rätt tillfälle.
Jag tillhör kategorin människor som i varje fall numera är stolt över mig själv.
Jag är framför allt stolt över mig själv som människa.
För det är ju det jag är.
Jag är en unik skapelse, inte riktigt lik någon annan.
Inte stöpt i någon form men ändå inte helt olik min omgivning.
Det går ju inte att vara hundra procent unik, det vore faktiskt bara konstigt.
Vi har ju alla saker som vi bär med oss präglade av det vi har runt oss.
Våra föräldrar, vår uppväxt, våra vänner, våra jobb.
Men sen kommer vi till det mest intressanta, våra sinnen.
Det är ju där vi väljer att forma oss till dom vi är.
Det är där den riktigt intressanta processen sker.
Hur mycket vågar vi följa våra inre tankar och banor och hur mycket
väljer vi att följa andra redan givna spår.
Jag är stolt över mig själv som människa idag för jag tycker verkligen att jag vuxit
till något eget.
Jag har vuxit till en oerhört komplicerad men samtidigt nästan löjligt enkel människa.
Det är den mixen som jag älskar med mig själv.
Inte alltid, för det kommer absolut tillfällen då ifrågasätter mig själv.
Men även det är en egenskap jag tycker om hos mig själv.
Just den att jag ifrågasätter mig själv gång på gång.
Jag gör det för att jag är oerhört självkritisk och kan ha starka åsikter om mitt eget agerande.
Men samtidigt så är jag idag väldigt mån om att ge mig själv beröm när jag förtjänar det.
Jag kan göra det utan att för den sakens skull känna mig självgod.
Jag är stolt över mig själv för jag känner att jag tagit med mig väldigt goda egenskaper
från mina föräldrar och sen för dom vidare.
Jag är stolt över mig själv för att jag känner att jag är en stark självständig individ som
samtidigt älskar andra människor.
Jag vågar visa både ock.
Jag hoppas att du är stolt över dig själv, se annars till att bli det.
Fråga dig själv varför du inte är det och gå vidare därifrån.

Att vara bäst när det gäller

Hur viktigt är det att vara bäst.
För vissa är det enormt viktigt.
För andra spelar det överhuvudtaget ingen roll.
Men jag tror att alla har behov av att lyckas med något någon gång.
Att få känna den där känslan av att faktiskt vara den som gör något först,
bäst eller helt enkelt bara gör det.
En del kan tycka att den som gör saker bäst bara gör det för att imponera på andra.
Att den har ett ständigt behov av att synas.
Att den som ständigt lyckas bara gör det för att den har dom rätta förutsättningarna.
Men hur är det egentligen.
Hur är det med alla dom som är där i toppen och som har kämpat sig dit.
Dom som kanske har hundratals, tusentals träningstimmar bakom sig.
Dom kan ha försakat så otroligt mycket för att vara just där dom är just då.
Att vara bäst när det gäller är absolut inget man kan ta för givet.
Det tar tid, kraft och uppoffringar att komma dit.
Det tar tillfälligheter och en massa tur att komma dit.
Det är verkligen inget som jag ser som något lätt.
Men det är självklart något jag själv strävar emot.
Jag vill inte vara bäst jämt.
Jag vill inte ens försöka att vara det.
Men visst vill jag vara bäst någon gång.
Och jag kan säga till mig själv utan att skämmas att jag faktiskt har varit det vid tillfällen.
Jag tycker även om att jag faktiskt kan skärpa till mig när jag så önskar och vill
och komma till en nivå som jag till och med är nöjd med.
För om jag inte kan komma till den nivån så vet jag inte vad jag ska säga.
Då vet jag inte vilken omöjlig ribba jag har lagt för mig själv gentemot andra.
Jag är en fantastisk människa, en fantastisk människa av idag och det kan jag säga
utan att skämmas för varför skulle jag göra det.
Att vara bäst när det gäller är något vi alla ska tillåta oss att vara för det kan
precis alla , precis alla vara.
Tillåt dig att vara det.

Världen behöver förståelse, inte egoism

Vad är det som gör att människor blir så besatta av sina egna tankar.
Vad är det som driver dom till att göra vansinniga saker.
Vad är det som gör att det finns så många idag som tror att deras vilja är den enda rådande.
Vad är det som gör att många väljer att beskylla andra för sina egna felaktiga val.
Är det inte sjukt när vi ser barn svälta i många länder, deras regeringar leva flott
och vi i vår tur skickar bistånd för att rädda några få.
Jag vill inte säga att det är fel att vi hjälper dom vi kan, tvärtom, det är det enda rätta.
Men varför ska dessa vapenarsenaler få styra i alla länder.
Varför får inte hjärtat och förståndet styra.
Vad är det för fel på dessa människor.
Hur sjuka är dom egentligen.
Men det är ju inte bara i toppen som dessa fullblodsidioter finns.
Nej tyvärr så finns dom ju i andra upplagor, andra versioner bland oss
i vår egen vardag också.
Varför kan vi inte istället välja att hjälpa, stötta och finnas till där vi verkligen behövs.
Det är inte fel att bry sig.
Det ska aldrig vara fel att bry sig.
Jag kommer aldrig att sluta bry mig.
Ser jag någon som mår dåligt så mår jag själv dåligt.
Ser jag någon som mår bra, så mår jag själv bra.
Det är för mig en enkel ekvation.
Kan jag dessutom få någon annan att må bättre genom att hjälpa till på något
sätt, ja då mår jag faktiskt till och med ännu bättre.
Det är inte så att jag måste förverkliga mig själv genom andra.
Men jag har ett behov inom mig som jag ser som ett väldigt bra sådant.
Jag har ett behov som ter sig i att jag vill andra väl.
Att dom som på något sätt förtjänar hjälp, dom vill jag hjälpa.
Jag kan inte hjälpa mer än en bråkdel men ändå.
Jag kan faktiskt göra skillnad och vet du vad.
Det kan faktiskt du också göra.
Så gå inte där med dina egoistiska, negativa tankar.
Gå inte där i tron om att du inte kan göra något.
Tro inte att det inte märks om du gör något.
Gör det istället.
Gör det en gång, gör det två , gör det till en vana.
Det gör inte ont, tro mig.
Du mår bara bra av det.
Världen behöver förståelse, inte egoism.