Är det inte märkligt hur människan är.
Hur man stolt kan banka sig för bröstet och visa vilken duktig människa man är.
Hur man alltid finns där tillgänglig i alla tänkbara situationer.
Hur man ständigt hänvisar till tillfällen då man minsann gjort det rätta.
Ja, det vore ju sockersött om dessa personer verkligen stod för det dom
utger sig för vid alla tillfällen, inte bara när det passar.
Men så är det ju tyvärr inte.
För när det sen verkligen kniper, när hjälpen och stödet verkligen behövs,
då är den hjälpande handen indragen och helt plötsligt så står samma
person nu med ryggen vänd mot det som händer låtsandes ovetande om
det som egentligen händer och sker.
När det sen är för sent, överspelat och bara grått ja då kan personen återigen
vända sig om för att återigen tycka och tänka om det som skett.
Jag vet inte hur man tror att man ska kunna hjälpa någon då.
Man måste vara beredd att skita ner sig för att verkligen kunna finnas där.
Jag menar inte att man alltid ska ta hand om allt men jag kan bara för
mitt liv inte förstå eller acceptera dom som väljer att vända ryggen till
det som faktiskt händer och sker även om det känns olustigt och obekvämt.
Livet är ju inte alltid rosenrött och skimrande.
Livet kan vara oerhört fult och trasigt på samma gång.
Man måste kunna ta i båda delarna för att visa att man verkligen bryr sig.
Nu är det naturligtvis inte så att jag ser världen som nattsvart, tvärtom.
Det finns så mycket hopp och så mycket fantastiskt gott därute som
värmer mitt stora hjärta.
Men vi måste bry oss mer.
Vi får inte vända ryggen till när det blir lite jobbigt.
Vi får inte bli dom som bara ställer upp när det är bekvämt.
Vem ska bry sig om dig när du mår dåligt.
Vem ska finnas där och lyssna på dig när du känner dig sviken.
Det handlar om något som vi alla ständigt borde känna oss delaktiga i.
Det handlar om att ställa upp för varandra och att bry sig.
Våga ta plats och säg ifrån när du ser saker som är fel.
Våga visa vad du tycker när det händer, inte efter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar