Jag är så trasig inombords

Det gör ont i mig när jag tvingas inse att våra liv är begränsade.
Det finns inga genvägar, det finns inga om, det finns inga kanske.
Det finns bara ett liv.
Men fan vad jag är glad att det finns.
Det där livet alltså.
Det innehåller så otroligt mycket, så otroligt mycket.
En sak jag har lärt mig i mitt liv är att respektera det.
Att respektera mitt eget liv och inte minst att respektera andras liv samtidigt.
För jag gör mina val i mitt liv för att jag vill göra dom valen.
Du gör dina val i ditt liv för att du vill göra dom.
Men vad händer när du gör val för att göra det lätt för dig själv i slutändan.
Eller vad händer när du gör val som bara äter upp dig inifrån för att dom
känns så fruktansvärt fel även om du vet att dom kanske är rätt.
För hur vet man att dom är det, rätt alltså.
Hur vet man att valet man gör inte gör mer skada än nytta.
Ska man alltid välja den säkraste vägen.
Den där du själv kan bli minst skuldbelagd.
Eller är det tillfället när du förväntas ta ditt ansvar.
Vem ansvar är det man förväntas att ta när man gör det och varför blir man belagd med det.
Jag är så trasig inombords just nu för att jag känner att hur jag än vrider och vänder
på mig själv så kommer någon bli besviken på mig.
Det är då jag är glad att jag känner mig själv så väl som jag gör.
Det är då jag vet att jag tar det beslutet som jag själv förväntar mig att ta.
Inget impulsivt, inget själviskt, inget för att blidka andra.
Nej jag väljer att ta det steget som jag förväntar mig av mig själv.
Jag tar mitt eget beslut för att det är det enda som jag kan stå för.
Jag är trasig inombords eftersom jag är satt i en situation som jag inte har kontroll över
men jag inser samtidigt att det är en situation som jag inte kan eller ska ha det.
För livet det går i sin takt framåt vare sig jag vill eller försöker att göra något åt det.
Jag önskar att jag kunde trolla men.
Jag önskar verkligen att jag kunde göra något underverk för mina föräldrar som är i den
svåraste sitsen dom någonsin varit i sitt gemensamma liv.
Men allt jag kan göra är det jag är uppfostrad till.
Jag kan finnas där för dom så mycket som jag bara någonsin kan.
Att vara där när jag behövs som allra mest.
För hur fel vore det om jag inte fanns där för dom nu när dom behöver mig med tanke
på att dom funnits där för mig i hela mitt långa liv.
Men jag är trasig, jag är trasig inombords men jag kommer att hitta en väg även ut ur detta.
Jag gör det för jag kommer att följa min egen väg för det är den enda rätta i mitt liv.