Man ska inte bli desperat i sin jakt på livet

Hur ofta ser man inte människor jaga livet ur sig.
Hur ofta ser man inte människor lysa av desperation.
Hur ofta ser man inte människor som aldrig vågar stanna.
Dom tror att om dom saktar in så missar dom något i livet.
Jag skulle istället vilja säga att det är ni som gör det.
Det är ni som glömmer bort att leva.
Ni ser inte livet för ni har så bråttom att leva det att ni slukar det
precis som vilken annan produkt som helst.
Det är som om ni tror att om ni inte skyndar er att äta upp allt som är
framför er så går ni miste om det.
Men vad händer med smaken på det ni just stoppat in i er mun.
Vad händer med njutningen av det ni just upplevt.
Var har ni stoppat minnet av händelsen ni precis varit med om.
Har ni någon plats för dessa eller har det fått ett andrahandsvärde i era liv.
Är det viktiga för er att ni har gjort det eller är det att ni upplevt det.
Det är så många som är så desperata i deras jakt på livet idag men
jag tror att bara en bråkdel vet vad det är dom egentligen är ute efter.
Det är inte fel att se den grå vardagen.
Det är inte fult att tycka om det enkla.
Det är inte galet att tycka om konstiga saker.
Vi är ju alla olika individer och vi kan inte tycka samma om allt.
Alla kan inte uppskatta allt.
Men snälla, stanna upp lite då och då och titta på det du har.
Titta på det, betrakta det, uppskatta det för vad det är..
Skyffla det inte bara åt sidan bara för att du ska fram till nästa och nästa och nästa upplevelse.
Du har säkert massor i ditt liv som du borde uppskatta.
Det finns säkert där precis framför din egen näsa men du ser det inte.
Du ser det inte för du är så blind.
Det har blivit en så anonym del av ditt eget liv att du inte ens märker det längre.
Öppna ögonen och titta.
Titta och se vad det är du ser.
För framför dig har du livet.
Livet som du lever i, har levt i och kommer att leva i.
Gör det till ditt och låt andra få ta del av det.
Gör andras till något som du vill bli en del av.
Gör det och gör det med hjärtat.
Bli inte desperat i din jakt på livet, lev det istället.

Att tro på det man gör

Det kanske låter självklart i en dels öron, men är det verkligen det.
Det är nog det i väldigt mångas öron.
Självklart att tro på det man gör för varför gör man det annars.
Många väljer ju att göra saker som andra säger eller har sagt att det ska dom göra.
Vanligast är till exempel på en arbetsplats men....
Vad nu om din chef eller kollega säger att du ska göra en sak som du tycker är
uppenbart fel.
Hur gör du då.
Väljer du att göra det och sen bara säga att det var din kollega/chef som sa att du skulle göra så.
Väljer du kanske att neka tvärt eftersom du ser det uppenbara felet.
Eller väljer du varianten där du gör som du är tillsagd utan att omedelbart säga
att det här blev nog inte riktigt bra.
Vågar du stå upp och säga till när du ser just uppenbara fel.
Fel som du genom din erfarenhet registrerar.
Eller är du typen som är så inskränkt i ditt sinne att du hellre sätter din chef/kollega på
pottan bara för att du vill.
I mina ögon så är det ett otroligt onödigt agerande och det skulle i varje fall få mig att
tappa förtroendet totalt på denna medarbetare.
För hur vore det om vi inte sa till när något var fel.
Hur skulle det se ut i alla farliga situationer som kan uppstå bara för att du
vill visa och peka finger.
När man tror på något så ska man visa det.
När man tror på någon så ska man visa det.
Om du lämnar en uppgift till någon att lösa.
Stanna då inte kvar och titta på hur den personen gör för att lösa det.
Tro på att den personen kan göra det och låt den personen få utrymme
nog för att tro på det själv också.
Om man har lämnat ifrån sig en uppgift så har man det.
Om den andra vill ha hjälp så se till att den vet om att det inte är förbjudet att be om det.
Se till att den personen inte känner det som ett nederlag utan tvärtom.
Att inse sina begränsningar är ett oerhört stort steg för många.
Det är ett stort och väldigt viktigt steg.
Det är först när man accepterar sina begränsningar som man förstår att det är man
själv som ska sätta dom, ingen annan.
Jag tror på det jag gör för jag är väldigt trygg i mig själv och min egen kompetens.
Jag försöker först och frågar sen även om jag är envis och känner att jag vill klara mig själv.
Men jag väljer att fråga efter att jag gett mig själv en chans att lösa problemet utan hjälp.
Ge dina medmänniskor så pass mycket plats att dom känner att dom kan.
Vi ska stötta varandra, inte stjälpa.
Kom ihåg det.

Livet är något vidunderligt starkt

Livet är verkligen inget man ska ta lätt på, inte alls.
Men hur allvarligt ska man ta det.
Var ska man sätta sina gränser.
Ibland så sätts livet på sin spets, ibland så vill man knappt vara med.
Men när det kommer till valet att just antingen vara med eller inte så
kan nog valet te sig väldigt enkelt.
Livet är något vidunderligt starkt.
Livet är något galet stort.
Livet är mer eller mindre magiskt.
För ingen dag kan man ta för givet lika lite som man kan ta någon annan.
På frågan om vad livet ska leda till så finns det inte bara ett svar.
Det handlar ju inte bara om att födas, leva och att dö.
Det handlar om så otroligt mycket mer.
Vad väger du in när du ska ge ditt liv ett omdöme.
Vad tänker du när saker händer och sker runt omkring dig.
Vad är det du tror att du kan gå miste om när du gör ett val.
Varför ser du inte bara det du vinner av det du just gjort.
Är det inte lite enklare för dig att ta med dig av dina erfarenheter istället
för att se dom som belastningar.
Utnyttja det du faktiskt har tagit till dig.
Se värdet i dig, se värdet i ditt liv, se värdet i andras liv.
Gör dig själv en tjänst och respektera dig själv för den du är.
Gör dig själv en nästan ännu större tjänst och respektera andra för dom som dom är.
Livet är något vidunderligt starkt.
Lev det, förgör det inte.
Njut av det, besudla det inte.
Se det, beundra det, förstör det inte.
Ett liv är ett liv, se det så länge det finns.
Se det, älska det, hata det men framför allt, lev det.
Lev det varje dag.

Bittra människor - fan vad ni är dryga

Men hallå!
Ibland har jag verkligen lust att bara ge dessa bittra människor en örfil.
En örfil så att dom hajar till och kanske till och med vaknar upp ur
deras bittra tillstånd.
För jösses vad människor kan vara bittra ibland.
Bittra och negativa över precis allting.
Det är som om inget vore gott nog för dom och att allt andra gör aldrig kan bli
lika bra som om dom själva skulle göra det.
Dom är så irriterande jobbigt bittra att dom förpestar luften i vilket rum dom än kommer in i.
Det är som om luften fryser till is eller som om någon ställer sig och virvlar upp
ett damm i mitten på rummet så att ingen kan andas utan att få kippa efter andan.
Jag tror inte att ni förstår vilken otroligt dålig stämning ni för med er när ni kommer.
Hur många som känner sig obekväma i ert sällskap.
Hur ni blir betraktade som stora egoister som bara kräver plats, plats och åter plats.
Själv ser jag er bara som otroligt dryga människor.
Människor som jag absolut inte vill umgås med mer än absolut nödvändigt.
Människor som är i behov av att få veta och känna att dom inte är välkomna i det
tillståndet som dom träder in.
Man behöver inte studsa in som en sprudlande glad energikick.
Man behöver inte älska allt man gör.
Man behöver inte vara vän med alla.
Men man behöver heller inte vara den som missunnar andra gott.
Bittra människor - fy fan vad ni kan vara dryga.
Vissa saker var bättre förr men andra är bättre nu.
Försök uppskatta det du har haft, det du har och det du kanske kommer att få.
Försök se lite mer positivt på livet även om det känns pest och skit ibland.

Att lita på andra människor

Många har svårt att ställa sin tillit till andra.
Vad tror du att det kan bero på.
Vad får dig att lita på andra.
Vad får dig att ställa misstro till andra.
Kan du lita till hundra procent på någon.
Kan du lita till hundra procent på dig själv.
Att kunna, att våga, att vilja lita på andra är för mig
en grundläggande del i min egen vardag.
Därmed inte sagt att jag väljer att lita på alla i min omgivning.
Det gör jag inte, inte alls.
Jag dömer och bedömer alla som jag möter.
Jag gör det på mitt eget sätt för det är det enda sättet jag känner till.
Hur gör du för att få andras tillit.
Vad krävs av andra för att du ska lita till dem.
Det är inte lätt att skala av sig helt och vara helt naken inför andra.
Det är inte lätt att acceptera andra helt och fullt för dom som dom faktiskt är.
Eller.
Hur svårt kan det vara.
Jag tror att gränsen går vid dig själv.
När du faktiskt har kommit till insikt med vem du själv är och vad du står för.
Då, först då kan du bedöma och värdera andra människor.
Först då kan du släpp garden och helt göra det du vill.
Tro på vad andra säger precis som att du tror på vad du själv uttrycker.
Ärlighet kommer inifrån.
Både din och alla andras.
Tro på dig själv så kan du sen släppa in andra över tröskeln.
Att lita på andra människor är inget självklart även om det borde vara det.
Men jag väljer att lita på dom människor som jag litar på.
Jag kan göra det för jag väljer att lita på mig själv.
Hur är det med dig.

Att erkänna fel och brister

Det är faktiskt inte en svaghet att ha brister.
Det är inte att vara en sämre människa när man gör fel.
Det är inte när man inte förstår som gör att vi begränsar oss.
Det är när vi vet om våra fel och brister men inte erkänner dom som vi stryper oss själva.
Det där med att skämmas för att man inte kan genomföra något,
det har egentligen inget med något dåligt att göra.
Det hänger bara ihop med en uppbyggd onödig stolthet som ibland verkligen är i vägen.
Att erkänna att man har fel och brister ger en lite mer svängrum.
Inte så att man ständigt kan bli förlåten för att man ständigt trampar i klaveret
och bara borstar av sig det hela utan att bry sig.
Nej, det är inte så jag menar.
Men om man erkänner att man har fel och brister, framför allt för sig själv.
Ja, då har man samtidigt lagt en grund att bygga vidare på.
Ibland är man begränsad i sin egen kapacitet och kanske behöver hjälp av någon.
Var då inte rädd för att be om den hjälpen.
Samtidigt så får du inte vara rädd för att genomföra något på egen hand som du kanske
klarar precis lika bra själv utan att be om hjälp.
Det gör faktiskt inget om det tar fem minuter extra det du gör, låt det göra det.
Ta ansvar för ditt eget handlande och lägg inte det i andras knän.
Om du kan göra det, så gör det.
Om du inte kan göra det själv, så be om hjälp.
Men lär dig var dom rimliga gränserna går.
Bli inte dum och bli framför allt inte utnyttjande i det du gör.
Alla har vi fel och brister och alla behöver vi hjälp någon gång.
En del behöver det mer och andra lite mindre.
Var inte rädd för att sträcka ut din hand till andra som behöver din hjälp.
Blunda inte, gå inte bara förbi situationer, våga finnas där istället.
Jag har absolut mina fel, mina brister och mina begränsningar.
Det är sånt jag hela tiden bär med mig och lär mig mer och mer om.
Jag gör det för jag är nyfiken på mig själv och vem jag är.
Jag gör det för att jag är lyhörd till mig själv och lyssnar på vad jag menar.
Kan du erkänna dina fel och brister eller är du hellre en som väver in dig i
en massa gamla historier och lögner.
Törs du stå för den du är eller smiter du när det kommer till kritan.
Att erkänna sina fel och brister är en styrka, det visar att man vet vem man är.

Tänk om en kram kan förändra världen

Jag tror att alla till mans någon gång velat haft förmågan att kunna trolla.
Jag har i varje fall det, skulle jag säga annat så skulle jag ljuga.
Det finns nog tillfällen mer eller mindre varje dag som jag skulle vilja ha förmågan
att förändra på situationer.
Eller vad sägs om när du skrapar en lott, visst vill du väl att istället för tre stycken
30 kronors så skulle du hellre vilja ha den där storvinsten.
Om du hade förmågan, skulle du ändra lotten då.
Jag skulle i varje fall det, säkert både en och två gånger.
Vad jag sen skulle använda pengarna till det är en helt annan fråga för jag skulle inte kunna
låta det bara gå till min egen konsumtion.
Det skulle inte mitt samvete klara.
Jag skulle döva mitt samvete genom att låta en viss procent gå till andra ändamål.
Tänk nu en annan tanke.
Tänk om du verkligen fick chansen att göra om något livsavgörande för din egen del.
Om du fick och kunde gå tillbaka i tiden.
Skulle du vilja göra det.
Skulle du vilja förändra ditt liv.
Tänk på alla konsekvenser det skulle medföra.
Allt behöver verkligen inte bli till det bättre.
Tänk om du hade förmågan att bara genom att ge någon en kram så blev världen lite vackrare.
Den blev lite varmare, den blev fylld med lite mer medmänsklighet.
Vet du vad.
Det sista kan du faktiskt göra.
Det kan du göra varje dag.
Bjud på en kram, bjud på lite värme, bjud på lite omsorg.
Tro mig, ingen kommer att bli arg på dig.
Ingen kommer att säga att du är en idiot.
Ingen kommer att undra varför.
Inte om kramen kommer från hjärtat.
Så krama den du tycker behöver en kram.
Ge den lite kärlek från ditt hjärta.
Då har i varje fall du gjort denna lilla värld lite vackrare.
Vem vet, kanske är det din kram som förändrar världen till något lite bättre.
Vem vet.
Jag chansar i varje fall gärna.

Jag är så glad att jag har det jag har

Jag är tacksam över mycket i mitt liv och något jag är extra tacksam över
är att jag har det jag har.
Jag har fått en uppfostran som har gjort mig till den jag är idag.
Jag har fått en uppväxt som har gett mig mer än ett sätt att se saker och ting på.
Jag har två föräldrar som faktiskt alltid varit så oerhört stor del, så viktig del i mitt liv.
Jag har en sambo som betyder precis så mycket som någon någonsin kan göra som
kommer in i ens liv mitt i livet.
Jag har två döttrar, som är livet i sig för mig.
Det finns liksom inga gränser för hur mycket jag älskar dessa underbara människor.
Jag har mina vänner och då menar jag vänner, inte dom som bara finns där när det passar dom.
Jag är så glad att jag har det jag har för det är det som betyder något för mig.
Vad betyder något för dig.
Har du något som betyder något för dig.
Finns det någon som betyder något för dig.
Kan du känna lycka när du tänker på någon.
Jag kan känna det när jag tänker på alla ovan nämnda.
Jag känner en enorm lycka i mitt hjärta tack vare att jag inte väljer att hänga kvar
vid bara något.
Jag känner en enorm lycka i mitt hjärta tack vare att jag inte väljer bort någon.
Jag väljer att vara glad över det jag har istället för att vara ledsen, arg eller allmänt
besviken över att inte ha det jag inte har.
Jag kan inte vara besviken över mitt liv för varför skulle jag vara det.
Jag är glad för att jag är jag och för att jag har dom jag har runtomkring mig.
Jag är glad över det stora i livet och jag är glad över det lilla.
Jag är glad över att jag får vara en del i mitt eget liv.
Jag är glad över att jag får vara en del i mina älskades liv.
Vad är du glad över.
Vad är du glad över att du har.

Livet är lite knöligt ibland

Visst är det väl så.
Det där att livet är lite grann som att cykla på en grusväg och samtidigt äta en strutglass.
Det är lite chansartat det där som vi kallar för livet.
Det är inte glasklart att man kommer kunna lyckas att äta upp den.
Det är definitivt inte säkert att man inte kommer att skita ner sig.
Har du otur så hinner du inte ens smaka på den.
Men om och när tillfällena bjuds och du faktiskt får äta upp den helt och hållet.
Tycker du inte att den då smakat alldeles extra gott.
Det är dom gångerna som du vill uppleva igen.
Det är dessa tillfällen som du vill ta med dig.
Men det är alla gånger som du inte lyckas hundraprocentigt som är din egen tavelram.
Det är dom gångerna som färgar ditt liv.
Det är dom som bygger upp din uppskattning.
Man tänker inte så ofta på att vägen fram till något är den största delen av upplevelsen.
Men om du inte gjorde den så skulle du heller aldrig bygga upp någon som helst förväntning.
Och om du inte bygger upp någon förväntning så är det ju precis så simpelt att då
ser du inte riktigt vad det är du är på väg emot.
Många saker vi gör i våra liv är helt slumpartade.
En del dom sker på ögonblickliga ageranden som vi inte är förberedda på att vi ska göra.
Eller rättare sagt som vi inte tror att vi är förberedda på att göra.
Det är tillfällen då vi till och med överraskar oss själva.
Vi är inte fullt medvetna om att vi har den förmågan, den kunskapen inom oss.
Andra gånger kan det vara precis tvärtom.
Vi kan stå där totalt handlingsförlamade och inte veta vad vi ska ta oss till.
Detta trots att vi kanske gjort sakerna hundratals gånger tidigare men att det vid dom tillfällena
inte varit lika viktigt.
Vissa saker gör vi per automatik och när vi sen ska göra det för att vi måste, ja då
kan det knyta sig totalt och då står vi bara där och ser ut som fågelholkar i ansiktet.
Det är ju så livet är i smått och stort.
Många gånger så ter sig livet enkelt och självklart.
Men andra gånger så vill man inte förstå det alls.
Livet är helt enkelt lite knöligt ibland men livet är fantastiskt samtidigt.
Jag älskar verkligen mitt liv och allt som det innehåller.
Det jag hatar med det är när jag kommer till vetskap om att livet det har sitt kretslopp.
Men jag föredrar att se på det så positivt som möjligt och plocka upp det som lär mig något.
Det som bidrar till att göra mig lite klokare, lite visare. lite mognare.
Jag vill leva mitt liv och jag vill göra det länge, länge för jag har så otroligt mycket underbart
liv runt omkring mig.
Ja livet är knöligt ibland men det är sånt som hör livet till.

Jag är så trasig inombords

Det gör ont i mig när jag tvingas inse att våra liv är begränsade.
Det finns inga genvägar, det finns inga om, det finns inga kanske.
Det finns bara ett liv.
Men fan vad jag är glad att det finns.
Det där livet alltså.
Det innehåller så otroligt mycket, så otroligt mycket.
En sak jag har lärt mig i mitt liv är att respektera det.
Att respektera mitt eget liv och inte minst att respektera andras liv samtidigt.
För jag gör mina val i mitt liv för att jag vill göra dom valen.
Du gör dina val i ditt liv för att du vill göra dom.
Men vad händer när du gör val för att göra det lätt för dig själv i slutändan.
Eller vad händer när du gör val som bara äter upp dig inifrån för att dom
känns så fruktansvärt fel även om du vet att dom kanske är rätt.
För hur vet man att dom är det, rätt alltså.
Hur vet man att valet man gör inte gör mer skada än nytta.
Ska man alltid välja den säkraste vägen.
Den där du själv kan bli minst skuldbelagd.
Eller är det tillfället när du förväntas ta ditt ansvar.
Vem ansvar är det man förväntas att ta när man gör det och varför blir man belagd med det.
Jag är så trasig inombords just nu för att jag känner att hur jag än vrider och vänder
på mig själv så kommer någon bli besviken på mig.
Det är då jag är glad att jag känner mig själv så väl som jag gör.
Det är då jag vet att jag tar det beslutet som jag själv förväntar mig att ta.
Inget impulsivt, inget själviskt, inget för att blidka andra.
Nej jag väljer att ta det steget som jag förväntar mig av mig själv.
Jag tar mitt eget beslut för att det är det enda som jag kan stå för.
Jag är trasig inombords eftersom jag är satt i en situation som jag inte har kontroll över
men jag inser samtidigt att det är en situation som jag inte kan eller ska ha det.
För livet det går i sin takt framåt vare sig jag vill eller försöker att göra något åt det.
Jag önskar att jag kunde trolla men.
Jag önskar verkligen att jag kunde göra något underverk för mina föräldrar som är i den
svåraste sitsen dom någonsin varit i sitt gemensamma liv.
Men allt jag kan göra är det jag är uppfostrad till.
Jag kan finnas där för dom så mycket som jag bara någonsin kan.
Att vara där när jag behövs som allra mest.
För hur fel vore det om jag inte fanns där för dom nu när dom behöver mig med tanke
på att dom funnits där för mig i hela mitt långa liv.
Men jag är trasig, jag är trasig inombords men jag kommer att hitta en väg även ut ur detta.
Jag gör det för jag kommer att följa min egen väg för det är den enda rätta i mitt liv.

Liv är en föränderlig process

Det går fort när det sker förändringar i ens liv.
Det som ena sekunden kan tyckas vara bara vackert, roligt, härligt, underbart.
Det kan fort vända sig till att bli grått, tungt och ledsamt.
Marken man går på känns inte lika trygg och fast utan helt plötsligt så är det
en brant vägg man klättrar uppför, man gör det utan några säkerhetslinor.
Men det är ju så.
Livet är en ständig process av förändring.
Är man riktigt krass så är det ju bara att man föds, man lever och man dör.
Det är det där mellanpartiet man ska ta tillvara på.
Det där magiska, fantastiska mellanpartiet.
Att leva sitt liv.
Att sätta värde på sitt liv.
Att ge det man har runtomkring sig den plats den plats det förtjänar.
För livet är stort.
Livet är otroligt stort.
Man ska inte bara springa förbi det och tro att man kan ta itu med saker lite längre fram.
Livet är nu.
Man ska inte skjuta bort saker och ting och tro att bara för att man skjuter över
ett ansvar på någon annan så blir man själv ansvarsfri.
Vi lever idag i en värld full av så otroligt många måsten, måsten som jag inte kan förlika mig med.
Jag tycker istället att världen är full av val och dom valen är det du och jag som gör.
Uppskatta det du har för du vet aldrig hur länge du får behålla det.
Livet är vackert, låt det få vara det.
Om du inte lever i livet nu, när ska du då göra det.

Jag är en tacksam människa

Många skulle säkert se mig som mjäkig, lite misslyckad, profillös och ganska
intetsägande som människa.
Då vill jag säga till dessa människor att dom har en väldigt dålig syn.
Dom är rent utsagt mer eller mindre blinda eller i varje fall så använder dom
skygglappar alldeles för mycket.
I vilket fall som helst så känner dom mig inte alls och det kan jag bara tycka
är deras förlust och ingen annans.
Jag lider ju inte av det, inte mer än att dessa personer totalt missförstår vem
jag egentligen är.
Jag är en tacksam människa.
Tacksam för det jag har fått uppleva i mitt liv.
Tacksam för dom människor jag har runtomkring mig.
Tacksam för den enorma mängd kärlek som jag känner.
Tacksam för att jag är den jag är.
Livet är en konstant gåta utan något enkelt svar.
Livet ger hela tiden och livet tar hela tiden och det måste vi förstå.
Vi måste acceptera och förstå att ingenting är för evigt men att vi
alla har möjlighet att leva i nuet.
Att vi inte ska skjuta upp saker till morgondagen.
Att vi inte ska leva i det förgångna.
Att det faktiskt är ok att tycka om livet även när det känns som allra svårast.
Jag kan aldrig älska när något tas eller håller på att tas ifrån mig.
Men jag kan lära mig att leva med det och ta med det som ett värdefullt minne.
Något jag aldrig vill släppa ifrån mig.
Jag vill inte vara den som är till skuld för andras olycka.
Jag vill inte vara den som ser till att osämja gror.
Jag vill inte vara den som står och ser på när orättvisa begås.
Jag vill inte det för jag är inte sån.
Jag är ingen mesig osynlig människa.
Jag är en anpassningsbar individ som anpassar mig där jag tycker att det känns bra för mig.
Där det känns bra för mig och där jag känner att det känns bra för andra.
Jag ser möjligheter där andra ser motstånd.
Jag ser problem där andra tror sig se det enda möjliga.
Jag är öppen i mitt sinne på alla olika nivåer som finns i livet.
Och det kan jag tacka dels mina underbara föräldrar för som till grunden har format mig
men även till mig själv för att jag fortsatt utveckla mitt tänkande.
Jag tänker inte riktigt som alla andra jämt det vet jag men det jag är glad över är
framför allt min förmåga att vara flexibel.
Jag vänder inte kappan efter vinden jag ser bara olika möjligheter.
Jag är så oändligt tacksam över det jag har i mitt liv.
Jag är så tacksam att det nästan är löjligt.

Glöm aldrig bort vad du har

Det är många som tar saker för givet.
Dom gör det ända tills det är för sent.
Dom gör det för dom verkar inte förstå att inget består för evigt.
Jag glömmer inte vad jag har och jag glömmer inte vad jag har haft.
Men vissa saker har jag svårt att förlika mig med.
Jag har svårt att acceptera livets orättvisa gång.
Det finns en orättvisa men samtidigt en rättvisa i det.
Det orättvisa är att det faller så otroligt olika beroende på vem man tittar på.
En del har det lätt i livet och lyckas och får allt dom företar sig.
Andra dom kämpar och uppnår fantastiska saker.
Vissa dom kämpar men det är som om det blåser konstant motvind i deras uppförsbacke.
Dom får liksom absolut ingenting gratis.
Sen finns det tyvärr dom som inte får något utan i princip blir straffade livet igenom.
Det finns ingen mall.
Det finns ingen enkel väg.
Det finns inget som är självklart i vad som händer.
Allt sker med olika nyanser, med olika varianter, på olika sätt.
Jag har två äldre föräldrar som jag älskar djupt, djupt, djupt.
Och en del i mig vet att jag inte kommer att få behålla dom länge till men den
andra delen den vägrar släppa taget.
Den vill liksom inte förlika sig vid tanken att deras liv redan är fulla och varje
dag som vi får ha dom vid vår sida är en bonus.
Jag vill ju ha dom för alltid i mitt liv men det vet jag självklart inte kan få.
Det är bara det att dom man älskar dom vill man inte förlora.
Men man förlorar aldrig just dom för dom finns för alltid kvar i våra hjärtan.
Det är sånt vi ska bära med oss och sätta värde på.
Vi ska aldrig glömma bort vad vi har eller ta något för givet.
Vi ska istället ta tillvara på det vi har och förvalta det på ett sätt som gör att
vi inte ångrar det vi aldrig gjorde.
Glöm inte bort vad du har.
En dag kan det vara försent.

Är du rädd för att bli älskad

Jag vet inte varför men ibland får jag för mig att många är rädda för att bli älskade.
Dom tror helt enkelt inte på det dom egentligen känner.
Dom vägrar inse det som egentligen borde ses som självklart.
Men varför säger jag då.
Varför är en del rädda för att bli älskade.
Varför vill en del inte tro att det faktiskt finns dom som älskar dig.
Varför vill dom inte inse att det faktiskt kan finnas någon mer än bara deras mamma
och pappa som kan älska dom.
Det är så många som istället väljer att leva i förnekelse.
Antagligen så är det väl precis som vanligt, att det är lättare att förneka
än att acceptera.
Men vad vinner man på det.
Man vinner ju absolut ingenting, ingenting alls.
Tvärtom, så missunnar man sig själv det som borde vara självklart för alla.
För är det något som jag tror på så är det kärleken och dess kraft.
Den är fylld med så mycket, så mycket starkt, så mycket gott, så mycket varmt.
Den gör att ditt liv känns levande även om du inte tänker på det.
Det behöver inte vara kärleken mellan en kvinna och en man, en kvinna och en kvinna
eller en man och en man.
Det kan vara på så otroligt många andra plan.
Det handlar om att tro på välviljan i den kraften.
Det handlar om att vilja se den för vad den är.
Jag är inte rädd för att bli älskad även om det var en period då jag trodde att
jag var oälskbar.
Att jag själv var i en kategori av sekunda gods.
Något man kunde ta till när det inte fanns något bättre att tillgå.
Jag hade fel.
Det var inte mig det var fel på och det var inte mina vänner det var fel på.
Det var bara mitt sätt att se på mig själv som var felet.
Jag älskade inte mig själv och just det gjorde att jag inte kunde låta någon annan
heller älska mig för jag visste inte bättre.
När jag väl insåg det, när jag väl släppte in mig själv i mitt eget liv och tillät mig
att just älska mig själv så öppnade jag samtidigt en gigantisk dörr till min omvärld.
Jag är inte längre rädd för att bli älskad för idag älskar jag mig själv.
Jag är inte längre rädd för att bli älskad för idag känner jag mig älskad av min omvärld.
Min kärlek till Er den är besvarad och det är den som för mig framåt i mitt liv.
Tack för att Ni finns alla ni underbara fina människor.
Tack för att Ni tillåter mig att finnas som den jag är.
Jag älskar er och jag känner att Ni älskar mig.
Tack.

Jag är Djurgårdare och jag skäms

Jag är Djurgårdare och jag skäms.
Jag skäms inte minst sedan jag stod idag vid Gullmarsplan och väntade på bussen.
Vad jag fick höra idag gjorde mig så arg, så frustrerad och så besviken.
På avstånd så hörde jag en falang med så kallade Djurgårdssupportrar skandera
skändande ord emot AIK som var lagets motståndare idag.
Årets första Derby.
Årets första stora händelse i fotbollsallsvenskan i Stockholm.
Varför finns hatet där.
Varför lägger man så stor kraft i att häckla motståndarna.
Varför lägger man inte sin energi bara på att stötta sitt eget lag.
Varför lägger man inte sin kärlek till det.
Varför vill man istället bara skrika ut sitt hat.
Vad är det för fel på dessa människor.
Jag är Djurgårdare och jag skäms över alla dessa låga människor
Jag skäms över att man tycker att man är ett stöd när man beter sig
på det sättet som man gör.
Vadå stöd du din jävla idiot.
Vet du hur många du skrämmer bort som skulle vilja vara där.
Vet du hur illa du gör sporten.
Vet du hur många som väljer att stanna hemma.
Är det, det som är meningen.
Att om bara du får ur dig din aggression så är det ok.
Om bara du får spy ur din galla så kan då gå hem nöjd.
Var försvann känslan i dessa arrangemang.
Vad var det som gick snett.
Fundera på det.
Det finns inget enkelt svar det vet jag , det finns många delar i det hela.
Men idag är jag Djurgårdare och jag skäms att säga det.
Inte för lagen som presterar på planerna, inte alls.
Över Er är jag stolt, bara stolt
Men jag skäms över er som drar en skam över idrotten och dess mening.
Ni är låga människor, ni är inskränkta människor.

Lögner föds av lögner

Hur kommer det sig att en del aldrig kan komma ut ur sina egna spindelnät.
Det är som om dom har missförstått hela livet.
Det är som om dom själv glömmer bort att dom har spunnit sitt nät en gång i tiden
och sen fastnat själva däri.
Jag undrar om dessa människor någonsin kommer till vetskap om att det bara
faktiskt är på grund av dom själva som dom faktiskt sitter där.
Att dom liksom fastnat i sitt eget klister.
Själv kallar jag det för rättvisa.
Själv kallar jag det för karma.
Själv kallar jag det för att binda ris till sin egen röv.
Det finns inget gott i att leva med lögner.
Det finns liksom ingen trovärdighet, inget vett, inget förstånd med det.
Eftersom i lögnerna så finns det ingen sanning, i varje fall inte mer än ett uns.
Och den eventuella sanning som finns där den tycker jag känns mer eller mindre
värdelös för den har blivit så smutsig, så smittad av den lögnen som den omger sig med.
En lögn leder ofta till en annan lögn och så kan det liksom hålla på tills bubblan brister.
Då undrar jag, hur mycket värde känner du i den vägen då.
Hur mycket kan det betyda för dig då, när du faktiskt bara levt på låtsas.
Kanske är det för att jag är lite för trubbig ibland i mitt tänkande men att leva med
lögner har liksom aldrig varit min grej.
Jag mår helt enkelt inte bra av osanningar och kan heller därför aldrig bli en
bra pokerspelare.
När jag vet eller ser att någon ljuger tillfälligt eller konstant så faller den personen
som en fura för mig.
Den personen har då tappat mitt förtroende och kommer aldrig att kunna få tillbaka
det helt och fullt.
Det kommer liksom alltid finnas ett tvivel på personen i fråga.
Det kommer alltid vara mer eller mindre skadat.
Men det som jag känner som är viktigt i när det blir så är att jag inte ska känna
att det är mitt fel att jag inte längre kan lita till denna person.
Det är inte jag som har gjort valet att ljuga.
Det är inte jag som har valt bort min egen trovärdighet.
Hur många av dina så kallade vänner vet du har ljugit för dig.
Hur många vet du fortfarande gör det emellanåt.
För mig kommer dessa personer aldrig att kunna kalla sig för vänner igen.
För mig är dessa personer degraderade till kollegor eller bekanta, men aldrig vänner igen.
Så tänk på det innan du ljuger för någon.
Vem vill du vara.
Tänk på att en lögn alltid är en lögn.

Jag berörs av andra människors lycka och olycka, gör du!

Jag vet inte om jag är så annorlunda mot andra människor men ibland så känns det så.
Inte så att jag känner mig helt unik även om jag är just det.
Inte så att jag känner mig märkvärdig även om jag är det.
Inte så att jag tror att ingen förstår eller ser saker mer än vad jag gör.
Men det jag gör och tror på det tycker jag faktiskt att jag gör bra.
Jag gör det så pass bra att jag faktiskt berörs på riktigt av alltifrån
väldigt små saker till stora ting.
Det många kan se som väldigt enkelt och vardagligt, i princip meningslöst.
Det kan jag se väldigt mycket mer i.
Även om bitterhet kan slå igenom även i mitt tänkande, i mitt sätt att se saker på.
Så gror den liksom inte fast.
Den får inte chansen att etsa sig fast i mitt inre för jag vill inte ha den där.
Jag vill inte gå där som en bitter liten människa som bara spottar och fnyser
åt alla håll och kanter.
Jag vill kunna gå där och suga in av det som händer och sker.
Jag vill se världen med mina ögon, inte någon annans.
Jag vill kunna lägga mina egna värderingar i det jag upplever från dag till dag.
Om jag ser en människa skratta så blir jag glad.
Om jag ser en människa bli lycklig så faller det gärna tårar nedför min kind.
Om jag ser en människa gråta i förtvivlan så delar jag den personens sorg.
Jag kan liksom inte fjärma mig ifrån det som sker för jag bryr mig och jag
gör det på riktigt.
Jag kan inte bara gå förbi något som fångat mitt öga och inte lägga någon notis
vad det är som händer just där.
Jag kan inte stänga av mig själv och sluta bry mig.
Jag vill inte stänga av mig själv och sluta bry mig.
För att bry mig om det som  händer och sker är ju en del av mitt eget liv.
Jag är ju en del även av ditt liv om jag är i din närhet, varför skulle jag inte bry mig om det.
Att ha ett stort öppet hjärta kan vara jobbigt ibland men jag är så glad och så
stolt just över den egenskapen hos mig och den skulle jag aldrig vilja byta bort.
Jag berörs av andra människors lycka och olycka, gör du!
Om du inte gör det så skulle jag vilja fråga dig, varför gör du inte det.
Varför gör du inte det.......

Att sälja in sig själv

Vi har många olika slags begåvningar.
En är vår förmåga att sälja in oss själva, våra tjänster, våra förmågor, våra kunskaper
och inte minst vårt anseende.
Självklart finns det precis hur många andra saker som helst som vi gör det samma med
och jag snuddar som vanligt bara vid ämnet.
Det jag oftast vill med mitt skrivande är bara att du ska stanna till, tänka till och bilda
dig en egen uppfattning om det jag dryftar.
Det här med att sälja in sig själv är något som jag kan tycka blivit vardagsmat
både på gott och ont.
Det onda är när så många fallit under tron att man måste in i ett visst fack för
att synas och faktiskt bli något i livet.
Vadå bli något i livet, undrar då jag.
Betyder det att du inte är något alls i nuläget.
Det viktiga är inte vad andra tycker att du ska bli.
Visst kan du få goda råd och ett visst ledsagande på vägen för det är ju inte
alla som ser sina egna förmågor förrän dom blir påtalade av andra i din omgivning.
Men det måste ju komma från dig, från ditt inre.
Hur vill du forma dig själv, vem vill du vara, är du dig själv.
Det är inte alltid lätt att bara göra som man tänker.
Ibland så får man göra avkall på väldigt mycket, kanske till och med avstå från
något helt och hållet bara för att det kanske inte funkar riktigt på det sättet
som man har tänkt från början.
Det är ju så att man kan verkligen inte både ha kakan och samtidigt äta upp den.
Men hur gör du när du vill sälja in dig mot någon.
Hur är du när du ska göra det mot någon eventuell blivande arbetsgivare.
Målar du upp en anpassad bild som egentligen inte riktigt speglar vem du är.
Du kanske skarvar lite både här och där i dina egenskaper och svävar lite väl
mycket mellan dom olika sanningarna.
Eller är du den som kort och gott bara vill vara korrekt och tänker att dom får
ta mig som jag är annars får det vara.
Hur agerar du när du vill träffa en ny partner.
Vem målar du upp då.
Berättar du historier som är lite extra färglagda bara för att göra dig själv lite intressantare
eller vågar du hålla dig till den avskalade sanningen.
Vad är det för en attityd du går och bär på, vet du egentligen det eller tillhör du
den där som jag ser det misslyckade kategorin som stäntigt väver in sig i sina egna
lögner att den inte ens själv kan hålla reda på vilket som var en sanning och vilket
som var en lögn i slutändan.
Vi är alla försäljare av oss själva precis varje dag även om vi inte tänker på det.
Vi försöker ständigt sälja in oss på ett eller annat sätt.
Vilket sätt väljer du.
Dig själv som du är.
Den du tror andra vill ha.
Eller ständigt nya versioner bara för att du tycker att ditt eget orginal är alldeles för blekt.
Funderar ganska ofta just på det.
Varför gömmer sig så många idag bakom olika masker.
Varför vill dom inte vara sig själva.

Våga säg emot

Alldeles för många är alldeles för snälla.
Dom kan knappt säga emot, en del inte alls.
Det ska inte vara så.
Det ska inte vara så att vissa jämt kan köra över andra bara för att dom
har en förmåga att kliva framåt och inte tillbaka när det kommer till kritan.
Våga säg emot.
Våga stå emot.
Våga tyck vad det nu är du tycker.
För vet du vad.
Det värsta som kan hända är att du får ett förvånat ansikte mot dig.
Ett ansikte som inte är beredd på ett svar som inte passar just den personen.
Dessa personer är nämligen beroende av att bli tillgodosedda.
Dom är vana att få sin vilja igenom men jag ser ingen anledning till varför.
Är det för att dom sitter i en högre position som du tycker det.
Är det för att dom har mer pengar som du tycker det.
Är det för att dom kommer från en finare familj som du tycker det.
Jag tycker inte det spelar någon roll.
Inte så länge jag tycker och tänker annorlunda.
Det är inte så att jag envist ska gå i mina egna fotspår hela tiden.
Nej, även jag behöver ständigt kunna vara ödmjuk mot min omgivning.
Även jag måste kunna förstå att jag själv inte alltid har rätt.
Men våga säg emot när du känner att du har rätt.
Våga stå upp för det som du faktiskt anser.
Våga ha en åsikt och huka dig inte när du får mothugg.
Våga ta det där steget framåt även du emellanåt.
Om du gör det så kan jag lova att du själv även växer i respekt.
Inte bara hos andra men även hos dig själv.
Våga säg emot, inte bara för att tjafsa som så många gör.
Men våga säg emot för att det verkligen finns en anledning.

Var inte negativ - det smittar av sig

Har du tänkt på hur mycket vissa personer kan dra ner på stämningen
bara genom att göra sin entré.
Det är som om dom fyller ett rum med dålig karma utan att ens blinka.
Negativa människor har en förmåga att svärta ner, att besudla, att få
sånt som egentligen är hur bra som helst att kännas obetydligt.
Tillåt inte det låta sig göras.
Var större än så och se till att det negativa motas redan innan det får sitt fotfäste.
För du har faktiskt chansen att göra det.
Du har chansen att visa att det faktiskt går att ta bort eggen på det negativa.
Låt aldrig det ta överhanden eller ge personen i fråga få för mycket utrymme.
Negativa människor njuter lite extra när det går lite fel för andra.
Det ger dom liksom vatten på kvarn och gör att dom får lite extra energi.
Själv tycker jag att det är så fel som det någonsin kan vara.
Jag tycker istället att man ska sätta ner foten och visa att denna negativa
inställning den ska inte få ta plats, den ska inte få plats alls.
Vänd den istället ryggen och visa att den inte är välkommen.
För vad gott kan komma av att vara negativ.
Som jag ser det, inget alls.
Att vara negativ är nämligen inte att man ifrågasätter, det är bara att man är just negativ,
destruktiv och missunnsam.
Så du som är positiv, fortsätt att vara det.
Du tjänar på det, andra tjänar på det.
Alla tjänar faktiskt på det.
Var positiv, det smittar av sig också men på ett bra sätt

Ljus har en fantastisk effekt

Vad vore livet utan ljus.
Jävligt mörkt skulle väl du kanske skämta till och säga att det är och
det kan man ju inte direkt argumentera emot.
Men ljus i alla dess tappningar, visst är det underbart.
Jag blir till exempel lycklig i mitt hjärta en morgon som denna.
Det är visserligen kallt men morgonen bär ändå med sig något fantastiskt,
den bär med sig en blå himmel och ett otroligt vackert ljus.
Jag kan därför inte annat än gå och le inom mig hela vägen till jobbet för även
om solen inte riktigt vaknat till liv än så omges jag av detta fantastiska ljus.
Sen har ju ljus en trygghetskänsla i sig som få andra saker kan mäta sig med
i våra liv.
Den gör ju att vi ser det vi har omkring oss, det som annars kan sätta fart på
våra fantasier.
Det som hållit många barn och säkert en hel del vuxna ett antal nätter i deras liv.
En liten lampa kan vara allt som behövs för att vi ska finna den ro vi behöver
för att kunna slappna av och vila eller kanske till och med sova.
Sen har vi en av mina andra favoriter.
Ljusen som du tänder på borden.
Elden du tänder i den öppna spisen.
Det är inte bara för det romantiska i dess vackra sken som jag vill tända just dessa lågor.
Det är även för det avslappnande, mjuka sken som det ger ifrån sig.
Det är så rogivande och fint på samma gång och jag tycker verkligen på riktigt om det.
Ljus är alltid något positivt i min värld och säkert i många andras.
Ljuset får mig att se saker och ting på ett just ljusare sätt.
Försök att använda ljuset till något positivt.
Använd det när du vill något lite extra.
Använd ljuset inom dig.
Jag gör det och det gör mig gott.
Det kallas att vara positiv.

Jag kräver aldrig mer av andra än vad jag kräver av mig själv

Tycker du inte att det är fel innerst inne.
Att kräva mer av andra än vad du själv vill eller kan ge.
Bara för att någon besitter en större resurs än vad du själv har så
kan du väl inte kräva att den personen ska bidra med mer än vad du själv vill eller kan.
Tänk efter noga nu innan du kommer med ditt svar, din tanke, din åsikt.
För visst är det olika från fall till fall precis som med allt annat och det är
inte alla dom nyanserna som jag är ute efter.
Jag är istället ute efter alla dessa generaliseringar.
Alla dessa tillfällen i vardagen där du tar saker och ting för givet.
Att tex Pelle kan minsann stå för en extra omgång på krogen för han har ju så fet lön.
Eller Lisa borde väl kunna bjuda till lite extra nu när hon vann en liten slant på en lott.
Eller varför inte Kalle som är stor stark och välbyggd, visserligen har han problem med
ett knä men han kan väl hjälpa till lite extra med dom där lyften.
För att inte tala om lilla Alva som blivit klar med alla varorna som hon plockat in i hyllorna,
hon kan ju ta nästa pall som står där inne, hon är ju så snabb och flink.
Varför ska dessa personer utnyttjas till sin egen nackdel och till din fördel.
För det är ju precis det som det handlar om.
Man utnyttjar en resurs för att spara på sin egen.
Det är ju inte så att dessa personer har för avsikt att ge tillbaka vid ett senare tillfälle.
Nej, dom vill helt enkelt bara göra det lite lättare för sig själva.
Jag själv tillhör kategorin som tänker och tycker att varför ska jag inte själv göra det
som är framför mig om jag hinner med och orkar.
Varför ska jag be andra göra mitt skit.
Det är ok med en fördelning där alla till slut har gjort lika mycket.
Vi behöver bara inte tävla i allt, vi måste inte prestera högt mot varandra.
Man kan göra saker på en bra nivå och vara nöjda ändå.
Jag förväntar mig aldrig mer av andra än vad jag kan kräva av mig själv.
Det vore fel och det vore egoistiskt.
Hur är du gentemot andra.
Hur är andra emot dig.
Vi har alla olika nivåer på hur vi kan och vill prestera.
Vad vi inte kan är att kräva att andra ska prestera mer bara för att du själv vill nå ett resultat.

Vissa ställer upp, och andra bara när det passar dom

Är det inte märkligt hur människan är.
Hur man stolt kan banka sig för bröstet och visa vilken duktig människa man är.
Hur man alltid finns där tillgänglig i alla tänkbara situationer.
Hur man ständigt hänvisar till tillfällen då man minsann gjort det rätta.
Ja, det vore ju sockersött om dessa personer verkligen stod för det dom
utger sig för vid alla tillfällen, inte bara när det passar.
Men så är det ju tyvärr inte.
För när det sen verkligen kniper, när hjälpen och stödet verkligen behövs,
då är den hjälpande handen indragen och helt plötsligt så står samma
person nu med ryggen vänd mot det som händer låtsandes ovetande om
det som egentligen händer och sker.
När det sen är för sent, överspelat och bara grått ja då kan personen återigen
vända sig om för att återigen tycka och tänka om det som skett.
Jag vet inte hur man tror att man ska kunna hjälpa någon då.
Man måste vara beredd att skita ner sig för att verkligen kunna finnas där.
Jag menar inte att man alltid ska ta hand om allt men jag kan bara för
mitt liv inte förstå eller acceptera dom som väljer att vända ryggen till
det som faktiskt händer och sker även om det känns olustigt och obekvämt.
Livet är ju inte alltid rosenrött och skimrande.
Livet kan vara oerhört fult och trasigt på samma gång.
Man måste kunna ta i båda delarna för att visa att man verkligen bryr sig.
Nu är det naturligtvis inte så att jag ser världen som nattsvart, tvärtom.
Det finns så mycket hopp och så mycket fantastiskt gott därute som
värmer mitt stora hjärta.
Men vi måste bry oss mer.
Vi får inte vända ryggen till när det blir lite jobbigt.
Vi får inte bli dom som bara ställer upp när det är bekvämt.
Vem ska bry sig om dig när du mår dåligt.
Vem ska finnas där och lyssna på dig när du känner dig sviken.
Det handlar om något som vi alla ständigt borde känna oss delaktiga i.
Det handlar om att ställa upp för varandra och att bry sig.
Våga ta plats och säg ifrån när du ser saker som är fel.
Våga visa vad du tycker när det händer, inte efter.

Hur bunden är du av dina rutiner

Jag vet inte hur många som är medvetna om sitt eget beteende.
Hur många som faktiskt störs otroligt mycket när det sätts ur spel.
Hur fel det verkar bli för dessa på grund av små, små detaljer.
För det behöver verkligen inte vara mer än bara just små detaljer.
Funderar du någonsin på hur andra beter sig.
Hur dom alltid verkar ha samma mönster när dom kommer till jobbet,
när dom ska äta sin lunch, när dom ska raka sig, när dom ska välja sin
plats på bussen/tunnelbanan eller pendeltåget.
Nu väljer jag just dom exemplen eftersom det är i Stockholm som jag bor
och det är dom olika gemensamma kommunala färdmedlen som finns att tillgå.
Man väljer ofta att stå på samma ställe på perrongen, sätta sig på samma plats osv.
Vi väljer mönster som känns bekväma, som vi helt enkelt tycker passar.
Men hur ställer vi oss till tanken att bryta dessa mönster.
Hur mycket är vi villiga att offra av våra vanor och hur öppna är vi för
att se möjligheter i annat.
Jag erkänner lätt att jag själv fallit just för vanor.
Jag har däremot inte alls stängt några dörrar till viljan att bryta rutiner
för att sen skapa nya.
Vad jag inte vill och heller inte gör är att bryta vanor som jag trivs i.
För varför skulle jag göra det.
Varför skulle jag vilja förändra på något som jag trivs med, det finns ju
som jag ser det inte någon som helst anledning till det.
Men det handlar som så ofta annars om kompromisser och där har väldigt
många väldigt mycket att förbättra.
För har man väl lärt sig hur mycket längre man kommer och hur mycket
lättare saker kan bli genomförda genom kompromisser så har man kommit
väldigt långt.
Så om du saknat just den biten i ditt liv så tycker jag verkligen att du bör fundera
på att lägga in det som ett tänkbart element.
För just kompromisser är något som kan få både dig själv och andra att växa.
Livet är ju liksom fyllt av kompromisser och det tycker jag är helt underbart.
Jag är bunden vid mina rutiner men jag är alltid öppen för nya.

Vissa växer ihop, andra isär

Man kommer till tillfällen i livet när man märker vissa förändringar i sitt liv.
Sen om man vill inse dom och göra något åt dom det är något helt annat.
Men det brukar vara väldigt tydligt det som sker i varje fall.
Det är tillfällena när man märker att man växer ihop eller isär med någon.
Det kan vara med precis vilken annan människa som helst.
Det kan vara dina syskon, dina vänner, dina barn eller det som du kanske
först och främst tänker på, den du eventuellt delar ditt liv med.
Det är inte fel att varken växa isär eller ihop med någon.
Inte så länge man trivs med det och faktiskt vill vara i den situationen.
Det är när man känner sig obekväm men ändå inte gör något åt det som
man bör oroa sig.
Det är då man ska ifrågasätta sig själv vad det är man egentligen håller på med.
Håller man på och kväver sig själv, håller man på att kväver sin partner.
Är det andra faktorer som driver en till det.
Trivs man inte med sitt jobb, har man helt plötsligt kommit på att man
inte har hunnit självförverkliga sig.
Panik kan vi alla drabbas av på grund av en mängd faktorer men det är
inte alltid så himla svårt att stävja den paniken.
Att komma tillrätta med den för att sen må avsevärt mycket bättre.
Vad som är viktigt för dig är att du måste acceptera när du växer ihop
eller framför allt växer isär från något eller någon.
Det är inte fel utan på något som du ska låta ske.
Det kan nästan liknas vid ett gulnande blad som är på väg att falla av från
sin gren.
Låt det falla, förmultna och komma upp i en ny livsform igen.
Livet går vidare.
Sträck på dig och sug åt dig av ditt eget liv.
Men sug inte livet ur andra bara för att du inte själv mår bra.
Du kan vara din egen bästa vän men glöm inte att
du kan även vara din egen största fiende.

Jag tycker om mig själv

Man behöver inte vara ett ego för att tycka om sig själv.
Man behöver bara ha blivit vän med sig själv.
Det är nu inte så att alla har så lätt för det, tvärtom.
Tyvärr så avspeglar det sig gärna i avundsjuka och missunnsamhet.
Men behöver det verkligen vara så.
Självklart inte.
Det handlar om att acceptera den sitsen som man satt sig själv i.
Det handlar om att acceptera att man är den man är.
Att om man nu inte gör det så är det bara man själv som kan göra en förändring.
Jag tycker om mig själv för jag tycker om det jag står för.
Jag tycker om mig själv för jag tycker om andra.
Jag tycker om mig själv för jag ser mig själv som bra.
Jag tycker om mig själv för jag är sällsynt.
Jag tycker om mig själv för att jag är mig själv.
Jag tycker om mig själv för jag är inte något ego.
Jag tycker om mig själv för jag tycker om att hjälpa andra.
Jag tycker om mig själv för att jag inte sätter mig själv främst.
Jag tycker om mig själv för jag unnar andra glädje, värme och vänskap.
Tycker du om dig själv.
Tycker du om andra.
Kan du unna andra riktig glädje utan att du själv ska ha en del av den.
Jag tycker om mig själv, tycker du om mig.
Jag hoppas det men jag kommer inte att gå hur långt som helst bara för
att få det erkännandet.
Jag är jag och ingen annan och det kan ingen ta ifrån mig.
Jag tycker om mig och jag hoppas att du tycker om mig.
Om inte så hoppas jag att du i varje fall tycker om någon.
Men det viktigaste i detta som jag skriver är det faktumet att
jag tycker om mig själv och jag hoppas att du tycker om dig.
Om inte så tycker jag att du ska fråga dig själv varför.

Negativa människor

Hur kommer det sig att vissa människor alltid har en förmåga att lyfta
fram det negativa även ur positiva situationer.
Hur kommer det sig att vissa människor alltid har en förmåga att lyfta
fram det negativa även ur positiva människor.
Är det så att dessa positivt lagda personer eller situationer bara klarar
ett visst tryck sen så ger det helt enkelt vika.
Att man inte orkar hålla emot hur mycket dynga som helst.
Även jag har mina gränser vet jag med all tydlighet.
Det vet man själv om man bara har någon form av självinsikt.
Många av dessa negativa personer kan till och med gå och kring
och påstå att dom faktiskt är otroligt positiva människor.
Men hallå säger jag då.
Är det inte dags att ni då tar och öppnar era ögon och tittar lite på er själva.
All den negativa energi som ni spyr ut till höger och vänster den påverkar
faktiskt er omgivning.
Om ni nu mår dåligt av någonting så försök istället att göra något åt det.
Gör det inte genom att få andra in på samma linje som ni själva.
Eller är ni så självupptagna att ni inte ser att ni är som ett enda stort virus
som smittar en efter en.
Jag är så fruktansvärt trött på dessa negativa människor som tror att dom är
ensamma om att må dåligt av vissa saker.
Som säger att det var minsann bättre förr.
Eller som påpekar att man skulle minsann gjort så här istället så hade det
gått så otroligt mycket bättre.
Men va fan, om ni nu sitter där med facit i era händer, varför i helvete har just
ni inte sett till att det blivit rätt från början.
Ni måste ju vara helt jävla dumma i huvudet och totalt ansvarslösa.
Skärp till er istället och gör det bästa av situationen.
Var inte den som kommer in i situationen och verkligen njuter av att det gått
illa för någon eller något och bara vill gnugga in gruset i såret.
Gör något positivt istället.
Sprid inte skit, sprid glädje.
Allt är inte rosenrött i livet men vi kan faktiskt göra så att saker och ting känns
lättare om vi bara hjälps åt.
Inte ägnar energi åt att stjälpa varandra.
Tänk positivt, var positiv.
Tro mig alla mår bättre av det, även du.
Och det bästa av allt, det kostar absolut ingenting.

Bli aldrig en egoist!

Den kan kanske tyckas lite konstig min rubrik idag men jag undrar
verkligen om det är det.
För om du tänker efter så har vi idag ett samhälle som är lite grann i panik.
Det är hela tiden ett skrikande behov av att vi ska självförverkliga oss.
Att vi inte får tappa vår integritet.
Att vi ska göra en otroligt massa saker.
För gör vi inte dessa så är det som om vi inte räknas.
Det är som om vi då gör valet att stanna i det förgångna.
Att vi är bakåtsträvare istället för framåtsträvare.
Själv tycker jag att det är en oerhört sjuk inställning.
Inställningen som vill tvinga oss in i någon sorts massvariant av framgångskoncept.
Ena dagen så ska vi följa en 5-2 diet, den andra så ska vi fylla våra läppar.
Vi ska föras in likt får i sina fållor för att göras så lika varandra.
Men varför då.
Ska vi gå där sen bredvid varandra och klappa oss på axeln och ge
berömmande ord.
Jag vet inte vad meningen är med att man å ena sidan ska bli så lik varandra som möjligt
och å andra sidan ska vara den självförverkligade unika människan.
Vad är felet i att leva livet och ta till vara på det istället.
Att uppskatta det man har runtomkring sig.
Att se ett värde i den man är och dom man omger sig med.
Inte ständigt jaga förändringar.
Det är inte fel med förändringar men det är faktiskt inte fel heller att stanna kvar
vid saker som man faktiskt tycker är bra.
Det är synd att så många har så bråttom idag att dom inte ens ser sig själva och sina egna liv.
Dom strävar hela tiden efter nya saker, bättre saker, omväxlande saker.
Dom gör det så blint att dom missar livet.
Sen när dom i bästa fall märker att så är fallet, ja då är det för sent att backa bandet.
Vi kan ju inte göra saker och ting ogjorda.
Så snälla du.
Var inte så kåt på att självförverkliga dig efter olika koncept hela tiden.
Försök förstå att du duger väldigt ofta precis som du är.
Kryp inte in i din bubbla och tro att den innehåller hela världen.
Den är en del av den och resten den finns där utanför.

Säg hej istället för att bara gå och se butter ut!

Tänk om det ändå vore så att fler hälsade på varandra i vardagssituationer
istället för att grumpet påpeka något negativt det första man gör.
För hur ofta möter man inte dessa människor som alltid tycks ha det lite jobbigare
än andra oavsett vad någon annan har gjort eller upplevet.
Det dom har upplevt var ju liksom värst eller förr all del kanske bäst.
Det finns ju som sagt alltid dom som ska vara ett snäpp mer.
Till alla er vill jag säga.
Kliv ner från era hästar någon gång.
Märker ni inte att det bara är en gammal planka ni har till trähäst emellan era ben,
inte någon ståtlig ardenner.
Förstår ni inte hur löjliga ni låter när ni gång efter annan ska berätta era historier i
ett försök att pulvrisera någon annans.
Kom ner på jorden och försök att se människorna som finns runt dig och beblanda
dig med dom.
Våga var en del av allihopa och känn gemenskapen som det kan tillföra.
Börja med att kanske säga hej till busschauffören och ansträng dig lite genom att
samtidigt titta vederbörande i ögonen.
Tro mig, det gör inte ont och det skadar inte någon.
Vem vet, du kanske till och med kan må lite bra av det.

Våld föder våld

Den finns en respektlöshet som jag inte kan eller vill förstå mig på idag.
Ett förakt för andra människors liv och känslor.
Varför tycker man att våld är ok att ta till.
Vad är det som gör att någon hetsar upp sig så till den milda graden
att den sen löper amok på någon den inte alls känner eller ens träffat
någon gång tidigare i sitt liv.
Denna person, intet anande om vad som komma skall som bara blir
brutalt, besinningslöst nedslagen.
Varför driver man sig själv till det.
Jag tror nämligen inte att det bara rör sig om tillfälligheter.
Visst det är en tillfällighet i sig att man gör det man gör just där och just då.
Men det är inte en tillfällighet att just den personen gör det.
Det vägrar jag tro på.
Som jag ser det så är det mer oftast bara en tidsfråga innan det inträffar
sen kan utgången av det hela se väldigt olika ut.
Någonstans så sås det där fröet.
Det där lilla fröet av en tanke.
En tanke där man undrar vad som händer om man går till handling i
sin egen aggression.
Det är aldrig ok att låta våld föda våld men tyvärr så är det väldigt ofta så.
Tänk efter själv.
Hur många gånger har det inte blixtrat till i ditt huvud under ditt liv där du
har tänkt på att ge tillbaka eller gå över gränsen när du tycker att någon har
betett sig alldeles åt helvete fel.
Tänk bara på hur det var när du var barn.
Hände det då någon gång att du slog tillbaka mot någon som var dum mot dig.
Kom inte och säg att du aldrig har gjort det för det ställer i varje fall jag mig
väldigt tvivlande till.
Men hur var konsekvenserna när du hade gjort det.
Fick du en tillrättavisning av dina föräldrar eller någon annan i närheten.
En tillrättavisning som sa att det är inte ok att slå någon bara för att du är arg.
Eller var det så att du fick beröm för att du inte ryggade utan istället gav tillbaka.
Vad jag vill komma till är att det är lätt att så frön som sen ligger och gror hela
livet för att sakta men säkert växa upp till en planta som antingen blir till något
stort och starkt eller så blir den lite smått genomrutten.
Hur den än blir så är det inte säkert att du ser det på utsidan men det kan likväl finnas
där under ytan, precis hela tiden.
Det är aldrig ok att bruka våld mer än att bara försvara sig själv.
Vi måste lära oss att våra nävar inte är gjorda för att slå på varandra med.
Vi kan göra så mycket annat med dom istället.
Vi behöver lära oss förstå varandra, lyssna på varandra,
göra saker med varandra.
Vi behöver inte lära oss att hata varandra, förakta varandra, skymfa varandra.
Jag är ingen perfekt människa och kommer heller aldrig att bli det men jag
har förstånd nog att inse att jag inte vinner någonting på att gå och slå ner
någon annan.
Våld föder våld, tillåt inte den födseln.
Lyssna inte på dom som säger alla sjuka saker för att hetsa grupper till bråk.
Våga säg emot och visa dig själv starkare än dessa ynkryggar.
Jag tror på livet, inte våldet som tar det ifrån oss.
Jag tror på livet, för det håller mig kärt.
Jag tror på livet, för jag vill leva.
Vad vill du!

Tro inte alltid på vad andra säger. Tro på dig själv !

Det är synd att det finns så många som lider av brist på självrespekt.
Jag tycker att fler borde låta sig själva inse att dom faktiskt har en massa
bra kunskaper inom sig.
Dom borde helt enkelt tro på sig själva.
Denna brist i självförtroende.
Den leder bara till att man ständigt vänder sig till andra för att få ett beslut taget.
Att man aldrig vågar lita till sig själv.
Att man alltid ser sig själv som en andra rangens varelse.
Att det alltid finns någon som vet bättre.
Tro på dig själv någon gång emellanåt.
Ge dig själv chansen att genomföra något på egen hand, på eget bevåg.
Det värsta som kan hända är att du misslyckas och hur farligt kan det vara!
Våga välj vägar som inte känns 110% säkra.
Våga tro på dig själv.
Det är faktiskt inte svårare än så.