Hur annorlunda kan man vara

Idag finns det så mycket normer uppsatta.
Det finns så många parametrar att följa.
Det finns så många om och måsten.
Eller gör det verkligen det.
Är det kanske inte bara ett krav som vi tar till oss från andra runtomkring oss.
Krav som är skapade för att det är obekvämt när någon eller något sticker ut.
Finns det någon som är normal.
Finns det något som är normalt.
Vem säger att vad är vad.
Varför anser jag mig vara normal och en del andra vara onormala.
Varför ser en del mig som normal och andra mig som något avigt.
När försvinner man utanför ramen.
Kan man någonsin komma in i den igen eller kommer man alltid ses med en viss skepsis.
Han där han var lite speciell förut och visst nu är han normal, men hur länge till.
Måste man gå från a till be hela tiden.
Kan man inte välja att gå från z till f.
Att våga kliva utanför vanliga ramar tycker jag är bra.
Inte för att man ska utmärka sig själv utan för att man själv vill det.
Det är en väsentlig skillnad.
Det är bra att våga bryta mönster.
Att inte bara gå den så kallade utstakade vägen.
Tycker synd om dom som inte vågar tro på sig själva ens utseendemässigt.
Dom som känner att dom måste möblera om sig själva, sitt utseende, sina kroppar.
Allt bara för att.
Visst är det tragiskt.
Tragiskt att man inte kan se sig själv för den man är, för den man är född till.
Inte utan att känna ett skapat tvång att göra om sig.
Det är inte ofint att tycka om sig själv.
Det är vackert.
Du är vacker som människa men bara om du tycker det själv.
Inte om bara andra tycker det.
Man får vara annorlunda.
Man ska vara annorlunda.
Men man ska bara vara det om man vill det själv.
Inte för att någon annan vill det.
Du har ett värde.
Glöm inte det.
Du har ett värde, även om det innebär att du känner dig annorlunda