Komplex

Herregud vad denna värld är uppbyggd av komplex.
Jag är inte ett dugg bättre utan även jag fylld av vissa.
Det går liksom inte att undgå hur mycket jag än försöker.
Dom finns där och är så väletablerade att dom känns som en naturlig del av en själv.
Kanske är det bra att dom finns där ibland.
Men oftast måste jag säga att dom bara är i vägen.
Det finns så många olika varianter på dem att vi oftast inte märker dom.
Men lik förbannat så är det komplex vi talar om.
Det är komplex som bara finns där och som verkligen inte vill försvinna.
Kanske har vi blivit vän med vissa.
Men är dom inte oftast bara i vägen.
Dom gånger som vi upptäcker att vi har dom så märks dom så tydligt.
För min egen del så uppkom mina första komplex redan som liten.
Hierarkin när man var barn var väldigt tydlig och eftersom man tillhörde den lilla falangen
som inte ville göra väsen av sig.
Inte synas för mycket.
Inte bråka för mycket .
Då hamnade man där i kölvattnet på resten.
Mobbingen man utsattes för att man inte riktigt var stöpt i samma form som dom andra.
Den liksom bara fanns där precis hela tiden.
Mitt komplex blex för mitt utseende.
Jag hade glasögon, en markerad haka och en alldeles för stor näsa för att man skulle
kunna slippa bli just mobbad.
Jag lärde mig leva med det då och när tiden gick, man växte och blev större så
kunde man skapa sig respekt genom idrotten.
Den fick mitt självförtroende att stärkas bit för bit.
Men komplexen som grund dom lever kvar där djupt inom mig även idag.
Jag försöker ignorera dom vilket jag lyckas med alltsomoftast.
Men känslan av att inte vara tillräckligt bra den verkar sitta i.
Jag vet att jag duger som jag är.
Jag vet att jag har ett stort värde.
Men som sagt känslan från när jag var liten den kommer alltid att sitta i.