Att tillåta sig sakna

En av många saker som snurrar i mitt huvud och som återkommer lite då och då
med väldigt ojämna mellanrum är, varför så få människor tillåter sig att känna saknad.
Varför förtränger man så gärna den känslan.
Är den verkligen så obekväm att bära med sig.
Är den ful att bära med sig.
Är det legitimt att bära med sig den.
Vad är det som bromsar oss själva från att göra det.
Att sakna kan ju vara så vackert.
Jag kan absolut hålla med om att det kan lika gärna gå till sin överdrift åt andra hållet.
När all fokus läggs på hopplösheten som drabbat personen i fråga som gör
att den inte kan gå vidare.
Ungefär som om ens eget liv tagit slut.
Men så är det ju inte.
Det kan vara något som tagit slut , en period i ens liv, en era eller rent av någon annan som gått ur tiden.
Men ens eget liv det går ju vidare och det vill i varje fall jag att man ska tillvara på.
Man ska tillåta sig att sakna, för det är en vacker känsla.
Men känslan får inte förtära en.
Jag vill heller inte att man ska utestänga känslan för att den känns obekväm.
Låt den fylla sin funktion.
Tillåt dig att sakna.
Att sakna någon eller något betyder ju samtidigt att det är något man satt ett värde på i sitt liv.
Jag tillåter mig sakna och att känna saknad.
Låt dig själv att göra det.
Låt dig göra det , men gör det med måtta.
Lär dig att inte älta det utan ta dig även vidare.
Glöm inte för det ska inte glömmas.
Låt det finnas där som en del av dig.