Hur kan man välja bort dom man älskar

Ett ämne jag bara tänker sniffa vid för om jag skulle grotta ner mig i det riktigt
ordentligt så skulle det kunna komma spaltmeter.
Så till dig som tycker att det kommer att saknas en massa olika vinklingar och
tankar om det jag idag tar upp säger jag bara, ja det gör det och fyll gärna i dom
tomrummen med dina egna tankar.
Det är tragiskt att se hur man på så många sätt väljer bort personer man älskar i
sina liv.
Man väljer bort till förmån för något eller någon annan.
Det där med att ens kärlek inte räcker till, att man bara har en viss procent att
fördela, det tycker jag och har alltid tyckt att det är ren bullshit.
Kärlek är något som expanderar i omfång i samma takt som du själv är villig
att ge och att ta.
Men vad är jag då ute efter idag.
Varför väljer man bort att till exempel träffa sina äldre, sina far och morföräldrar
eller om man har turen att ha några ännu äldre i liv.
Jag själv fick bara uppleva min mormor under min egen uppväxt och jag var glad
att hon fick träffa sitt första barnbarnsbarn, dvs min äldsta dotter och hålla henne
i sin famn innan hon själv gick bort.
Många idag vill jag hävda förstår inte vilken skatt det är att få umgås med dessa äldre.
Att få ta del av deras vardag, dela deras skratt, lyssna på deras historier, dela med
sig av sig själv till.
Nej saker och ting ska gå så jävla fort att det inte är intressant nog att stanna till vid.
Man ska förverkliga sig själv.
Man ska inte släppa in negativ energi i sitt eget liv.
Man ska framför allt se till att fylla sin agenda till bristningsgränsen så att om
något annat ska komma in i den så är det verkligen på nåder och man ska känna
sig ytterst hedrad över att bli just insläppt i den.
Som ni vet så åker jag själv till min mamma en eller ett par gånger i veckan.
Inte för att någon tvingar mig utan för att jag vill.
Inte för att jag får ut något av någon fin konversation där hon sitter och berättar
om sin barndom eller andra minnen från förr för det existerar inte längre i
henne, den delen i hennes hjärna är bara suddig av alla gamla minnen som
eventuellt finns kvar och som man med lite tur och mycket tålamod kan
sitta och fiska fram.
Nej istället får jag sitta bredvid henne och hjälpa henne äta och bara vara hennes
sällskap där en stund.
Men jag känner att jag bryter i varje fall av hennes vardag en smula och jag finns
där för henne precis som hon fanns under hela min uppväxt.
Det andra finns det en helt fantastisk personal där för henne som ser till att hon
får sin vård och omsorg och trots allt får leva ett värdigt liv dom sista åren som hon har.
När jag hör hur en del bara flyende väljer bort sina äldre, väljer bort att hälsa på
och ge den där tiden till dom i sällskap så blir jag ledsen och det vet jag att dom
också blir.
För varför kan du inte ägna den lilla tiden som krävs för att du ska lämna ett avtryck.
Varför väljer du bort dom du älskar.
Vad är det du väljer istället som är så viktigt.
Är det en resa, en middag eller en teaterföreställning.
Är det din egentid som du heller spenderar på ett spa för att du behöver varva
ner från din stressade vardag.
Vad är det du väljer som är så förbannat viktigt egentligen, så viktigt att du inte
kan välja bort det någon gång emellanåt.
Finns det någon där bakom dig som pressar dig och kräver att du fokuserar på
den personen eller helt andra saker.
Är det någon som tycker saker åt dig hela tiden så att du inte får en chans att
faktiskt göra dina egna val i livet.
Ingen annan bestämmer över dig och dina val som du gör.
Ingenting kan hindra dig från att ta ett eget beslut.
Visst det får konsekvenser men det gör alla beslut som man tar.
Frågan är vilka svar är du villig att leva med i längden.
Ett beslut som kändes bra för några år sedan kanske har lett dig in på ett helt
felaktigt spår som du idag inte kan ta dig bort ifrån utan hjälp.
Be om den hjälpen i så fall om du inte orkar att ta dig ur din grop, be om det
och upptäck att du kan om du innerst inne vill.
Jag säger verkligen inte att man ska lägga all sin vakna tid på att finnas där
för andra för det ska man inte och det kan man inte.
Man måste även finnas där för sig själv.
Man måste förstå att man är aldrig mer ensam än vad man själv gör sig.
Även en sån som jag behöver min egentid men jag tar den när jag själv
känner att det passar in, inte att annat blir lidande av det bara för att.
Det handlar verkligen om att prioritera utan att vara martyr.
Jag älskar verkligen människorna jag har runt mig och vill absolut inte
någon något illa, tvärtom.
Men ibland så behöver vi alla en spark i baken eller en hink iskallt vatten
över oss så att vi vaknar till och ser det vi har både framför men också
bakom oss i våra liv.
För vet du vad.
En dag kan det vara försent att ångra att du inte gjorde det där besöket,
gav den där kramen, fällde dom där orden som du tänkte på.
Vad ska du göra då, skylla på omständigheterna som var kring dig.
Det är ju bland annat du själv som är orsak till just dom.
Vad är det som är viktigt för dig på riktigt.
Hur kan man välja bort dom man älskar i sitt hjärta.
Hur vilse är man då i sitt eget liv.

Alla kan göra något för miljön

Det har varit och kommer fortsatt vara en debatt om vårt värnande om miljön
men  hur vore det om vi alla och envar tog vårt ansvar för det vi faktiskt gör.
Hur vanligt är det inte att vi ser nerslitna affischer, slängda hamburgarpåsar,
plast från cigarettförpackningar, papper från glassar, fimpar och hur mycket
annat som helst.
Vem är det som slänger allt det undrar jag eftersom det uppenbarligen inte
finns någon som gör det.
Det finns ju i varje fall ingen som erkänner det öppet.
Ingen som säger att fullkomligt skiter i det jag slänger på marken där jag står,
i skogen där jag promenerar eller var jag nu må befinna mig.
Ingen gör ju det där men ändå så finns det precis överallt.
Det betyder att någon ljuger och jag skulle nog utan att förta mig kunna påstå
att det är väldigt många som är den där någon inte att det bara är en myt.
Men vem vill erkänna något så banalt, något så brutalt emot vår natur bara
för att den personen är slö, så förbannat slö.
Tänk om vi kan visa våra barn, våra barnbarn att det inte är ok det som vi idag gör.
Det handlar inte bara om att vi ska värma våra hem mer miljövänligt, att vi ska
välja elbilar och gud vet vad.
Vi kan faktiskt göra något i vår vardag och som vi faktiskt väljer bort precis hela tiden.
Det vill säga vårt nonchalanta beteende i just vår lilla nedskräpning som vi
gör dagligen.
Det är åtskilliga tusen ton varje år som vi bara släpper rakt ner på marken i tron om vad
kan jag verkligen undra.
Är det att mamma ska komma och plocka upp efter oss.
Är det att pappa ska komma med ett tillrättavisande ord att det där var minsann fel.
Ja jag vet att det där var väldigt könsrollsstyrt och förlegat men jag skriver så
bara för att förtydliga det hela inte för att jag tycker att kvinnor har en roll och män en annan.
Nej ni som känner mig vet att jag inte tycker att det är eller ska vara så.
Men som sagt, vi kan faktiskt alla dra vårt strå till stacken.
Säg till den som slänger sin fimp på marken.
Om den personen var tvungen att röka sin cigarett så får kan den faktiskt ta hand om sin fimp,
hur struntar jag i men hur svårt kan det vara.
Det samma gäller alla snusare som slänger sina gamla prillor till höger och vänster.
Och vad kan man inte säga om små barn som öppnar sina små drickor med sugrör
och sen slänger plasten som satt runt just sugröret.
Det finns nästan oändligt mycket vi kan göra i vår vardag och det är endast vi själva
som begränsar oss, inte någon eller något annat.
Vi styr oss själva över våra val, ingen annan.
Så du vilken jävla partitillhörighet du än må höra till se till att ta hand om din egen skit
innan du ens tänker tanken på att gnälla på andra för det dom gör och tänk på konsekvenserna
av det du själv säger innan du dömer någon annan.
Se konsekvenserna som blir av att du inte gör det som är självklart.
Hur svårt kan det vara.

5 ÅR

Idag är det 5 år sedan min pappa gick bort.
Ena stunden så känns den tiden skitlång för att i nästa nästan kännas som igår.
Men saker och framför allt människor man vill komma ihåg dom glömmer man aldrig.
Pappa gjorde verkligen avtryck i mångas liv.
Han gjorde avtryck i alla människors liv som han mötte, för sån var han bara.
Inte för att han hade något behov av att ta plats utan för att han gavs plats eftersom
man så gärna hade honom i sin närhet.
Stoltheten jag känner över att haft förmånen att dela så stor del av mitt liv med honom
kan aldrig överskattas.
Mycket av det jag står för idag kommer från honom för det är delar som jag verkligen
tyckt om att ta med mig i mitt eget liv.
Vart vill jag då komma med dagens ord om honom.
Jo jag vill komma till vikten av att inte ta våra äldre för givet.
Att inte bara räkna med att dom alltid ställer upp oavsett vad oavsett när..
För det är något som jag verkligen är bra på, det där att inte ta någon eller något
för givet.
Vi har våra liv och det gäller att förvalta dom precis som vi själva vill.
Våra föräldrar, våra far och morföräldrar är inte någon slit och slängprodukt som
håller på att gå ut i hållbarhet.
Vi ska inte suga ut så mycket som möjligt av dom och tro att det inte får konsekvenser.
Självklart ska vi finnas där för varandra men det får aldrig gå så långt att vi
väljer att utnyttja varandra bara för vårt egoistiska syftes skull.
Vi lär oss under vår uppväxt att vi ska stå på våra egna ben och ta ansvar för våra
egna liv när vi väl är vuxna.
Vi kan då inte först kräva att vi blir betraktade som vuxna individer när vi sen inte
vill eller orkar ta ansvaret för våra egna handlingar utan hela tiden kräver hjälp för
att lösa vardagen.
Jag lärde mig enormt mycket av dig pappa och mamma också för den delen men nu
är ju mamma fortfarande i liv så jag vill inte prata om henne i dåtid.
Och det är ju så det ska vara, vi ska lära oss av varandra, inte ständigt klaga på varandra
och tycka att fel beslut tas till höger och vänster.
Sånt är så patetiskt i mina ögon för vem kan inte komma med kloka efterhandskonstruktioner.
5 År har gått sen du gick bort pappa och jag saknar dig något gröndjävulskt fortfarande.
Du var ju mitt bollplank som jag verkligen alltid fick något ut av att prata med.
Jag är glad och tacksam över att jag har dom som jag har runtomkring mig idag men
jag kommer alltid att sakna dig, så enkelt är det.
Jag är glad att mina barn verkligen fick uppleva dig ordentligt, inte bara ett litet
fragment av vad du en gång var.
Du hann göra ett ordentligt avtryck hos dom hela vägen till deras vuxna ålder och
jag vet att du bor djupt i deras hjärtan också.
Tack för att du fanns för mig pappa.
Tack för att du finns för mig pappa.

Alla barn är barn oavsett ålder, kön eller etnicitet

Det är hemskt hur vi ser på barn i vårt samhälle idag.
Men är det så mycket hemskare än om man backar tiden 100 eller 200 år,
nej jag tror verkligen inte det.
Men det finns något stressat över allt, precis allt idag och det gör att
våra barn får ta en plats som dom verkligen inte är mogna att ta.
Vuxna eller så kallade vuxna har idag en benägenhet att ständigt måla
upp mål för barnen, både omedvetet och väldigt medvetet.
Men vad är det för skada i att låta barn vara barn medans dom faktiskt är det.
Varför ska dom utvecklas tidigare så att dom kan klara av saker som dom
inte gjorde i samma ålder för någon eller några generationer tidigare.
För mig är den stressen som man lägger på att barnen ska lära sig saker tidigt
nästan lika illa som barn som blir bortgifta eller utnyttjade sexuellt.
Dessa barn hamnar i situationer som dom verkligen inte är mogna på något sätt
men sen får leva med i resten av deras liv.
Och varför blir det så kan man undra.
Därför att vi vuxna inte låter barnen vara barn medans som faktiskt är det.
Vi vuxna är så jävla måna om det hela tiden ska ske utveckling på olika sätt.
Vi vuxna har blivit så jävla stressade över att saker inte går fort nog att vi inte
ens har tid att se våra barn växa upp längre.
Det är en suck och ett stön för varje åtagande som kräver en extra uppoffring
av oss vuxna för att barnet ska få göra något.
Borde vi inte istället känna glädjen som i varje fall jag kände när jag själv var liten.
Att jag inte var ett barn som bara fanns där för att det skulle utan att det faktiskt
fanns en vilja och glädje i min närvaro.
Alla barn ska känna sig välkomna och älskade av sina föräldrar och det önskar
jag verkligen men tyvärr är det långt ifrån så.
Jag kan bara önska att dom som har förmånen att leva under bra förutsättningar
låter det vara så men nu vet jag ju tyvärr att det inte är så heller.
Det vore blåögt och naivt att tro eller påstå något sånt.
Men jag önskar verkligen att alla föräldrar av idag faktiskt förstår vad det är dom är.
Dom är föräldrar till små liv som ska bli vuxna människor.
Missa inte deras liv under deras uppväxt för den tiden kommer aldrig komma åter.
Ha inte så fruktansvärt bråttom både till det ena och det andra
Låt dina barn få komma först på din egen rangordning.
Ställ dina egna intressen lite åt sidan och låt inte det vara dom som styr hur mycket
tid och kraft du har kvar att ägna dom den tiden som dom är vakna.
Var inte det där lilla egot som planerar din eventuella fritid med barnen utan låt
istället dina eventuella luckor i schemat få vara tiden till dina andra intressen.
Dina barn är bara små under en väldigt begränsad tid och den kommer aldrig komma tillbaka.
Låt barnen vara barn och älska den tiden som du bjuds på.
Jag blir verkligen ledsen i mitt hjärta när jag ser och hör om föräldrar som är så
upptagna i sina egna intressen att dom inte ens känner sina egna barn fullt ut.
Det är för ofta, alldeles för ofta som jag ser och hör just det.
Hur är det med dig.
Vem prioriterar du först, dig själv eller ditt barn.
Om du ens funderar så är du illa ute i mina ögon.
Kanske är det en ögonöppnare för vissa samtidigt som andra inte ens förstår frågan.
Låt våra barn vara barn medans tid är.
Frågan är också, varför skaffade du barn!

Att låta sig älskas

Visst kan det låta nästan banalt när man säger orden, att låta sig älskas.
Men jag tycker inte att det är så enkelt som det låter, inte för väldigt många.
För det är ju så att vi alla lever olika i våra liv och att våra liv är väldigt olika.
Men när det kommer till känslor så är vi nästan identiska i grunden.
Visst ter sig många kalla och okänsliga när man stöter på dom i olika situationer
men är dom alltid så och framför allt är dom så mot allt och alla.
Jag skulle vilja säga att det är helt avkommande vilket liv man lever i själv.
Vad har man fått uppleva under sin uppväxt och vad är det nu som man får
uppleva som vuxen.
Vi kan inte dra alla över en kam och säga att det är upp till var och en vad man
gör av sitt liv för så enkelt är det inte.
Det är så enkelt bara om alla skulle leva under exakt samma förutsättningar och
som vi alla vet så gör vi inte det.
Men för att återgå till dagens grundtema, att låta sig älskas.
Det kan ju som sagt låta väldigt enkelt men ibland så otroligt svårt att leva efter.
Grunden ligger i att man tillåter sig själv att just älska sig själv.
Det kan låta väldigt egoistiskt att ens säga dom orden men så är det inte, tvärtom.
Om man inte älskar sig själv, om man inte tycker om sig själv, hur ska man då
på ett trovärdigt sätt kunna hävda att man älskar eller tycker om andra.
Vem är man ens om man inte älskar sig själv.
Jag kan inte påstå att jag älskar allt som jag gör i mitt liv men jag har i nästan
hela mitt liv kunnat påstå utan att skämmas att jag ändå varit en människa som
jag mer än väl kunnat förlika mig med.
Jag tillåter helt enkelt mig själv att ge mig en klapp på axeln då och då och faktiskt
till och med känna lite stolthet över vem jag är.
Jag behöver inte försvara mig själv för att få godkännande av andra eftersom jag
redan gett mig det.
Att låta sig älskas är för mig en av dom allra viktigaste delarna som vi behöver.
Det är den som är nyckeln till att vi sen vill och kan ge av oss själva till andra.
Och just det mina goda vänner är mig i ett nötskal.
Jag låter mig älskas för att kunna älska er och helvete vad jag älskar er.

Är det kvinnornas århundrade vi lever i !

Kanske beror det på att jag är lite partisk i mina tankar eftersom jag har två döttrar
och inga söner.
Kanske ser jag saker och ting lite mer från ena sidan.
Men det är i varje fall precis så här som jag ser på det och det är det enda som betyder
något eftersom det är mina ord ni får och dom får ni hålla tillgodo med.
Kanske är det kvinnornas århundrade som vi lever i.
Och det vore väl fan på tiden i så fall skulle jag vilja fylla i.
För har det varit något århundrade tidigare där kvinnorna har fått vara i majoritet.
Där kvinnorna har varit dom som har fått synas och höras.
Där kvinnorna har varit dom som har bistått med utveckling och förändring.
Nej.
Jag nästan häpnar varje dag som jag får höra om starka kvinnor som visar vad dom kan.
Om kvinnor som inte ber om ursäkt för att dom väljer att ta plats.
Om kvinnor som vet att det dom gör det har dom precis samma rätt till som alla andra.
Jag blir påmind dagligen om att kvinnor kan precis lika mycket som män och det som
gör mig så förbannat stolt är att två av dessa kvinnor som visar mig det är mina döttrar.
Det finns ingen begränsning i hur mycket jag älskar dom men det finns heller ingen
begränsning i hur mycket dom ständigt överraskar mig.
Jag tycker att det är så förbannat skönt att jag omger mig med kvinnor som visar att
det dom gör är minst lika mycket värt som vilken man som helst.
Jag tycker att det är så underbart och det gör mig så glad i kropp och själ att jag ser det.
Att jag inte tillhör dom där trångsynta belackarna som jämt påpekar att det minsann
är skillnad på kvinnor och vad dom kan klara av kontra oss män.
Det är sånt jävla skitsnack och det står mig verkligen upp i halsen.
Jag bär på en sån stolthet att jag får leva just i denna tid och se all den förändring som sker.
Kvinnor i alla åldrar och etniciteter har tagit så många steg framåt att jag förstår att det
skrämmer skiten ur en del män.
Det har ju varit så könsfördelat genom decennierna att många vant sig vid att förlika sig
vid den sinnebilden.
Den bilden blir alltmer död och det älskar jag även om det ställer till lite oro just nu.
Men precis som med all annan förändring som sker på denna planet och där vi fysiskt
kommit så otroligt mycket närmare varandra trots alla våra kulturskillnader så kommer
det att ta sin tid innan saker och ting faller på plats.
Jag vill verkligen hävda att det är kvinnornas århundrade som vi lever i för äntligen så
har dom på allvar klivit ut ur garderoben.
Rädslan för att känna sig som något som blivit mindre värt kommer snart växa bort.
Men tänk på att det är just den känslan som kvinnor har fått bära på genom alla tidigare
århundraden.
Kvinnor kan och dom kan verkligen precis lika bra som män, ja till och med många gånger
bra mycket bättre och idag så är det kvinnorna som utmärker sig.
Dom enda männen som syns dom gör det bara för att dom är såna jävla egocentriska svin
som vägrar stiga ner från sina höga piedestaler.
Kvinnor ska inte behöva bevisa någonting för att bli rättmätigt uppskattade, det har ju
män aldrig behövt.
Att synas genom förtryck är ingen bedrift utan bara ett bevis på hur rädda en del män
är för att just känna sig underlägsna kvinnor i olika situationer.
Den dagen då alla inser att vi är lika vi människor oavsett kön, den dagen ska jag sätta
mig ner med en fet whisky och bara njuta av tanken att vi äntligen nått hela vägen fram.
Fram till en helt jämställd värld där alla har samma värde.
Det kan hända att jag sätter mig med en eller annan whisky även andra dagar på vägen
men det är mer för att jag tycker att det smakar så förbannat bra.
Jag är stolt över alla er kvinnor som vågar ta plats utan att ni hävdar ert kön, det ska
inte vara det som gör att ni får den plats ni förtjänar.
Ni är som sagt precis lika mycket värda som alla andra människor på denna planet.
Och jag säger det igen men fan vad jag är stolt över att vara pappa till två döttrar.
Dom äger, satan vad dom äger.

Bittra människor tar bara energi

Hur kommer det sig att en del alltid lyckas vända saker och ting till det negativa.
Att dom alltid hittar något som inte är riktigt bra.
Att det alltid finns något som skulle kunnat vara lite bättre i det hela.
Man vägrar att se alla fördelarna med det som hänt eller bestämts utan lägger
hellre sin vikt vid sånt som skulle kunnat vara lite bättre, för så var det ju förr.
Jag vet inte vad som gick snett i dessa människors uppväxt men något måste det ha varit.
Något som skapat denna bitterhet som tycks så fruktansvärt svår att ta sig ur.
Bittra människor tar verkligen bara energi, dom ger inte någon.
Man får aldrig den där boost-känslan som man kan få vi andra mer positiva möten.
Man blir snarare dränerad på den energin man nyss gick och bar på.
Ja i varje fall om man inte vet hur man ska blocka dessa parasiter.
Hur man ska stänga ute deras dåliga signaler så att dom inte når fram.
Bittra människor finns det tack och lov inte lika gott om som positiva och givande .
Det är lätt för mig att blockera dessa människor och inte låta dom komma in under
mitt skinn för där har dom absolut ingenting att göra.
Men likt fästingar så gäller det att vara på sin vakt så att dom inte
får fäste på dig och tar det dom vill ifrån dig för att överleva och samtidigt lämna
dig med något negativt som till och med gör dig sjuk invärtes.
Ge inte bittra människor plats i ditt liv, stäng ute dom i kylan.
Låt dom förstå att det dom gör är bara egoistisk skada helt utan att bry sig om
vad den leder till.
Det är inte lätt att vara människa eller är det just det som det är.
Vad tycker du själv.
Jag är helt hundra på att du om inte dagligen möter bittra människor som
alltid har den lite gråare, lite svartare versionen av det du just upplevt så
gör du det nog i varje fall väldigt ofta.
Lyssna gärna till vad dom har att säga för att lyssna hör till vanligt hyfs.
Men låt det inte komma under ditt eget skinn.
Att dom vill älta saker till förbannelse är deras problem, låt det inte bli även ditt.
Att dom väljer att bära med sig sina bördor som små mini-martyrer är inte ditt fel.
Du har ditt liv att ta dig igenom och säkert andra människor att bry dig som
verkligen behöver din hjälp.
Deras bitterhet är inget du ska lägga ner någon energi på, det gör dom så bra själva.
Lev ditt eget liv och låt inte andra inkräkta i det.

Att släppa något och gå vidare

Jag vet inte vad det beror på men vissa har så fruktansvärt svårt att släppa taget
om saker och ting som har hänt.
Varför ska man gå och älta saker om och om igen.
Dra upp historier som har hänt för länge sedan.
Dra fram dom som dom gamla lik man en gång borde begravt.
Det är en sak när det handlar om att någon gjort någon riktigt illa.
Det kan jag förstå att man kanske inte vill förlåta eller bara dra ett streck över.
Men annat, smågroll som man vägrar släppa, vad tror man egentligen att det
gör för nytta att bära med sig det i resten av sitt liv.
Man gör sig själv bara en otjänst genom att lägga ner all den negativa energin
som det innebär att ta det med sig.
Att släppa saker som inte gör någon nytta är att samtidigt växa som människa.
Det betyder att man tagit till sig något och förhoppningsvis samtidigt lärt sig
ett och annat.
Man har kanske till och med blivit något klokare, vem vet.
Det där är ändå petitesser om man jämför med andra saker som man vägrar
släppa taget om i livet.
En sak som blir väldigt uppenbar i mina tankar är när vi inte vill släppa taget
från förhållanden som har tagit slut.
Även om en relation har varit bra från början så kan det gå utför.
Det är då det är viktigt att man vågar se sanningen i vitögat och inse att ingen
kommer må bättre om man väljer att förneka det.
Jag säger inte att man inte ska kämpa i ett förhållande för att få det att fungera
för det tycker jag verkligen att man ska, men bara så länge som det finns
något kvar att kämpa för.
Är man i ett förhållande så är det meningen att bägge ska må bra mer eller
mindre hela tiden, inte att någon ska gå där med en ständig ångest.
Det finns så många förhållanden runt om i världen där den ena mer eller mindre
lever under psykisk press.
Där det psykiska våldet blivit till en vardag och där den andra ständigt mer
eller mindre bara försöker att överleva.
Det är inte meningen att vi ska leva efter såna premisser, inte i min värld i varje fall.
Allt kan inte var guld och gröna skogar jämt och ständigt men vi ska i varje
fall inte må illa av att leva med varandra, då är det bättre att vi lever ifrån varandra.
När vi vågar släppa taget så gör vi inte bara oss själva en tjänst, vi gör även
den personen som vi levt med detsamma.
Vi är inga produkter, inga ägodelar, vi är människor och vi bestämmer över våra egna liv.
Men vi kan gärna göra det i symbios med dom vi har runt omkring oss.

Mobbing finns i alla åldrar

Det pratas så mycket om mobbing i skolan och det är väldigt bra tycker jag men
hur mycket görs det egentligen om man tittar på samhället i stort.
Att prata om en sak är en sak men att genomföra något fullt ut en helt annan.
Jag tillhör själv dom där som blev mobbade under min uppväxt.
Inte så mycket att jag gick där med självmordstankar men väl så att jag hade
riktigt ont i magen vid åtskilliga tillfällen när jag skulle till skolan.
Man tillhörde liksom inte den där lilla klicken som alltid skulle höras,
alltid skulle synas, som alltid ville vara där det häftigaste hände.
Jag var heller inte den där som bara satt i ett hörn, tyst som en mus och knappt
ville visa att han fanns.
Man kan snarare säga att jag bokstavligt talat var ett mellanmjölksbarn, ett barn
som var lite i periferin överallt.
Mobbing är något som inte bara gör ont när det sker utan något som gör skada
under lång tid i våra liv, kanske hela vägen till och med.
Med tiden så har jag vuxit till mig och skapat en inre trygghet där jag landat i en
person som är relativt trygg i sig själv men det har inte varit lätt.
På många sätt så kan jag se avtrycken som satts ifrån min barndom och hur illa
barn kan bete sig mot varandra.
Inte nog med att man ska lära sig saker i skolan och förväntas ständigt jämföras
med sina klasskamrater.
Du blir bedömd av lärare som du kanske inte allt tycker om som människa och
därför inte förmår dig själv att ge så mycket av dig själv som skolan i stort förväntar.
Du ska dessutom ständigt jämföras med skolkamrater som kommer från olika
sociala förhållanden där uppfostran ter sig helt olika.
Mobbing är något som börjar väldigt tidigt och det är vi vuxna som är orsaken
till att våra barn blir mobbare.
Ja det är faktiskt så eftersom våra barn lär sig av våra beteenden och gör egna
versioner av det som dom sen sjösätter.
Det är inte skolans fel eller samhällets, det är hemmets.
Det är liksom där grunden läggs och läggs den inte rätt redan där så fortplantar
sig liksom ett ogräs som man inte håller efter.
Mobbing är aldrig ok och det börjar som sagt redan i unga år.
Vi får aldrig sluta förklara för barn hur fel det är och hur ont det faktiskt gör att bli utsatt.
Det är bara att sätta sig ner och så pedagogiskt som möjligt försöka förklara situation
efter situation allteftersom dom inträffar.
Tonåren ska vi inte prata om.
När hormonerna sprutar som allra mest och vi knappt vet varken ut eller in med
vad som händer i våra kroppar.
Vi famlar lite i mörkret mitt emellan barn och vuxenlivet, helst med en fot i vardera
så att vi kan ramla in lite när det passar.
Ena stunden så är vi så jävla vuxna trots att man kanske bara är 15 och i den andra
så är men helt oförstående fastän man redan fyllt 30.
Under den perioden vill jag påstå att vi nog är som allra jävligast.
Vi vägrar helt enkelt förstå hur mycket vi sårar andra genom saker vi gör och säger
Men vad med efter ens uppväxt då kanske du ställer dig frågan, vad händer då.
Ja  vad ska man säga.
Jag tror inte att det finns någon som inte upplevt vuxen mobbing.
Om man bara tittar på sin arbetsplats en enda dag i sitt liv så kan jag garantera
att det förekommer någon form av mobbing precis varenda dag men den vill
vi inte riktigt prata om.
Vi kan skämta om den, göra narr av den eller till och med använda den helt
taktlöst.
Vi gör det om och om igen i en tro om att det man själv gör minsann inte är mobbing
i jämförelse med vad man själv blir utsatt för ibland.
Det kan verkligen inte vara mer fel.
Riktat gnäll som konsekvent återkommer är så fult att jag knappt finner några ord.
Mobbing i alla åldrar gör ont, det gör ont så ini helvete.
Man måste kunna skämta om saker och ting men man måste samtidigt förstå vilka
konsekvenser det får i förlängningen och man måste då vara beredd att ta emot dom.
Att ständigt säga att man inte tänkte på det eller att man inte förstod att det kunde
missförstås håller inte i tid och otid.
Det kortet spelar man väldigt fort ut.
Mobbing är aldrig ok men det är alltid ok att säga till en mobbare vad man tycker.
Vare sig det är vuxna personer eller barn vi har att göra med så kan man komma
tillrätta med problemet genom att prata om det.
Gör vi det inte så kommer vi aldrig komma vidare.

Varför sträva efter att vara någon annan

Jag har alltid förundrats över hur människor i gemen försöker att vara någon
annan än den dom är.
Jag tänker dra några exempel som jag ser som väldigt tydliga och som vi
snuddar vid ända från när vi är små tills vi snuddar vid ålderns höst.
Borde vi inte sträva efter att försöka vara oss själva och se vilken tillgång vi
är just i den personen.
Det är ju olikheterna hos oss som är dom intressanta, som är dom värdefulla,
som gör oss unika.
Att försöka bli någon annan, göra som någon annan, bete sig som någon annan,
det kan precis vem som helst göra.
Redan som barn så sneglar vi på varandra och undrar varför hon eller han är
så duktig på just det och ofta får vi höra olika anledningar av våra omgivningar.
En kille som är duktig på fotboll är lagom macho och får gärna vara lite extra
tuff och dessutom helst låta bli att gnälla när det gör lite ont.
Är det en tjej så får det helt plötsligt göra ont eftersom det ändå inte är en tjejsport.


En tjej som intresserar sig för matlagning ses bara som naturlig samtidigt som om
en kille gör det samma så är det något alldeles extra
En kille som bygger saker är intelligent och en tjej som leker med dockor
visar på hennes intresse för barn.
Man mäter barns framgång på så olika sätt att det nästan bara kan bli fel
Är det inte trasigt tråkigt att många sätts i fack redan innan dom fått en chans att bli sig själva.
Man uppmuntrar ofta det man själv tycker är roligt och rätt samtidigt som man
försöker dra ner intresset för sånt som man själv inte tycker är lika givande.
Jag menar inte att vi ska låta våra barn på helt fullt öppet spelrum genom en
så kallad fri uppfostran.
Nej men vi bör tänka på att det vi gör, säger och tycker också går igen hos våra barn.
Våra barn är trots allt en förlängning på våra egna liv och självklart hämtar dom
inspiration av oss vare sig vi vill eller inte.
Nu är det inte alls så att det behöver vara till gagn för dom i deras liv, tvärtom,
det kan verkligen vara som en tung sten fäst i en kedja runt deras fotleder.
Vi pratar idag mer än någonsin om våra kön och vikten av att ha respekt för varandra
och det kan jag tycka är väldigt viktigt.
Vi måste emellertid börja med att ha respekt och känna respekt för oss själva.
Gör vi inte det så kommer vi heller aldrig i ärlighetens namn att ens komma i närheten
av att förstå eller acceptera varandra på riktigt.
Vi behöver inte vara mer manliga för att göra vissa jobb, det är verkligen bullshit.
Vi behöver inte vara mer kvinnliga för att våga visa känslor eller omtänksamhet.
Vi behöver inte tro att andra kräver det av oss och vi behöver definitivt inte tillåta
att tycka det, eller för all del ställa det som ett krav.
Det är dags att sudda ut uttrycket manliga eller kvinnliga jobb eller egenskaper.
Vill vi ha en värld där vi vill bli behandlade lika så måste vi börja där.
Vi måste vara villiga att göra det som krävs i varje situation, inte kräva att situationen
eller att omgivningen ska anpassa sig efter oss.
Antingen så har jag förutsättningarna för att klara av en sak eller så har jag det inte.
Jag ska inte bli hudflängd bara för att jag inte kan det andra vill att jag ska kunna.
Men samtidigt så får jag inte tjurigt vägra göra en sak bara för att jag inte vill.
Man kan inte hela tiden skylla på att det inte är genomförbart bara för att man
är lite för lat eller alldeles för bekväm.
Varför ska jag vänta på att en sak när jag kan göra det själv.
Jag brukar säga att vi lever i en förändringarnas tid och det står jag verkligen fast vid.
Mycket av det gör att många känner sig obekväma, kanske till och med lite rädda.
För förändringar i vår vardag är inte alltid det vi vill ha men när det kommer till vissa
saker så måste vi helt enkelt i varje fall försöka på bästa möjliga sätt.
Kvinnliga chefer ska inte försöka vara mer manliga.
Manliga behöver inte visa sig extra kraftfulla.
Lyhördhet bör vara det vi istället siktar in oss på.
Ödmjukhet bör vara det vi ständigt bär med oss.
Jag har aldrig varit den som vill ta plats ifrån någon annan bara för att jag har rätt till det.
Jag är där jag för jag är den jag är.
Jag tror på mig själv i egen hög person.
Jag är ju den jag är och kommer aldrig försöka att vara någon annan.
Man eller kvinna, var den du är.
Du är lika mycket människa som någon annan och värd precis lika mycket.
Låt aldrig någon annan få dig att tro något annat och tillåt aldrig dig själv
att göra det heller.
Det är viktigt med olikheter för det är genom dom som vi ser nyanserna i våra
egna liv.
Det är genom dom som vi lär oss av varandra, det vill säga om vi ställer oss villiga till det.
Vi ska inte pressas till att ständigt göra saker som går emot vad vi själva vill innerst inne.
Vi ska inte lyssna för mycket till vad andra säger att vi ska göra.
Lyssna istället till dig själv och hör vad du har att säga.
Det finns förmodligen betydligt mycket mer där inne än vad andra får veta och
du vill ge tillkänna.
Visa vem du är, skäms inte för det utan bär dig själv med stolthet.
Var manlig om du vill, var kvinnlig om du så önskar men framför allt, var ärlig i
vem du är både mot dig och emot andra.
Det är då du skapar en trovärdighet vart du än hamnar i livet.
En fasad är lätt att bygga upp men det är det som finns där bakom som betyder något.

Man får vara rädd

Rädsla tror jag att vi alla lite till mans går och bär på om än i otroligt olika former.
Det är ju något som tillhör livet.
Jag till exempel går och bär på ett antal olika rädslor, betydligt fler än jag tänker
skriva om som exempel men likväl så finns dom där inom mig.
Till och börja med så är jag en människa som verkligen trivs i nuet och det jag
har runtomkring mig och det är precis där som en av mina rädslor träder in.
För jag sätter så otroligt stort värde på det jag har idag, ju mer man desto mer
har man att kunna förlora.
Den rädslan för att jag på något sätt skulle kunna förlora någon del av det jag har
eller till och med allt den gnager verkligen i mig, för som det känns så skulle
det innebära att ett totalhaveri i mitt liv.
Jag är rädd för att någon jag tycker om ska fara illa på något sätt.
Jag är rädd för att jag själv ska bli obotligt sjuk.
Jag är till och med rädd till viss del för att åldras och det bara för att jag
verkligen älskar att leva och få uppleva saker och ting både i smått och stort.
Jag är rädd för att gå miste om det alla borde få uppleva genom en hel och
full livstid.
Det finns nämligen en orättvisa inplanterad i våra liv, en orättvisa som behandlar
oss människor otroligt olika.
Vissa får vad jag kallar för fulla liv, det vill säga dom lever ända tills då deras kroppar
helt enkelt inte orkar leva längre på grund av hög ålder.
Jag kan verkligen inte säga att jag längtar till den dagen eftersom jag älskar livet så mycket.
Men jag vill leva ett liv där jag orkar att leva, inte bara se på.
Jag vill vara en del av det, inte bara en parantes.
Förmodligen så är jag bara en av många som går och oroar mig för liknande saker
och ibland så blir man väldigt kraftigt påmind om hur otroligt skört livet är.
Det finns inga gränser för hur mycket jag älskar min familj, mina nära, mina kära.
Det finns inget jag skulle inte skulle göra för dom om det verkligen skulle behövas.
För om jag inte gjorde det jag kunde när tillfälle eventuellt uppkommer så skulle
jag inte kunna förlåta mig själv för det.
Jag är rädd för livet som är så skört, så ömtåligt och så galet kort
men jag är självklart ännu mer rädd för döden.
Det finns ju dom som skämtsamt säger att man kliver över på dödssidan när man
väl fyllt femtio år och det är väl till viss del sant men eftersom saker och ting
hela tiden kan hända i ens liv så är jag tacksam för varje dag jag får vara
någorlunda frisk.
En liten förkylning eller influensa, en kräksjuka eller halsfluss, vad är väl
egentligen det.
Såna små åkommor tar visserligen ner på kraften under några dagar men
dom är ju inte livsförändrande och väldigt fjuttiga i sammanhanget.
Det är bara microvarianter på sånt som dom verkligt sjuka drabbas av.
Det gör mig så ont på riktigt när man hör om någon bekant, någon vän
eller till och med någon som man har riktigt nära drabbas av cancer, stroke
eller andra tunga åkommor.
När man ser hur deras vardag blir totalt vänd upp och ner om dom ens
får någon vanlig vardag igen.
Det gör mig så fruktansvärt ont på djupet av mitt sårbara hjärta.
Jag kan liksom inte värja mig från den sorgen att se deras så kallade
vanliga liv helt plötsligt blir ett minne blott.
Sånt gör mig rädd.
Det här är sånt i min egen dagliga vardag som jag är rädd för som kan hända
men sen går jag samtidigt och är rädd för sånt som kan hända i ens övriga vardag.
Att jag själv eller återigen att någon jag älskar ska drabbas av att komma i vägen
för någon galning, något som man absolut inte kan förutse.
Det är nackdelen med att ha en alldeles för aktiv fantasi som bollar med olika
scenarier som skulle kunna hända om och utifall att.
Den fantasin har både räddat mig men samtidigt hållit mig lika spänd som
en fiolsträng under hela mitt liv och gjort att jag väldigt sällan kunnat slappna av
helt och fullt.
Det lite ironiska i det hela är att jag ur all denna oro, denna ängslan och med
all min rädsla som jag omger mig med samtidigt samlar ihop mig och lyckas
forma en trygghet och energi som jag mer än gärna delar med mig.
Kanske är det just min rädsla som gör att jag uppskattar det jag har så otroligt mycket.
Kanske är det min förmåga att se möjligheter som gör att jag tar mig förbi
mina egengjorda fällor.
Man får vara rädd, det är verkligen inte fel, det är inte fult och det är verkligen
inget ovanligt.
Man måste tillåta sig det för det visar bara att man bryr sig, att man bryr sig på riktigt.

Vänner varför finns dom

Vi behöver varandra, ska det vara så förbannat svårt att förstå.
Det finns så många envetna, tjurskalliga människor att jag ibland nästan ger upp,
men vet ni vad, bara nästan.
Det finns något så vackert i just vänskap, något som man aldrig kan sätta ett pris på.
Vänskap emellan två människor är något som bara sker.
Man tar ner sin skyddsbarriär och bjuder in personen i fråga innanför sina egna grindar.
Man öppnar upp sig och låter den känna sig välkommen.
Det är inget märkvärdigt med vänskap men ändå så är det just precis det som det är.
Jag älskar vänner och ser mer än gärna till att personen i fråga känner sig välkommen
i mitt sällskap inte bara på mina villkor utan även på dens.
Det är där som det viktiga i pipsången kommer in.
Att det sker med båda parters medgivande, inte att den ena måste ge avkall på sig
själv för att anpassa sig till situationen.
Är det där det håller på och landa så är vi helt fel ute kan jag bara påpeka.
Vänner dom ska finnas där för att dom vill inte för att dom måste.
En vän är bara en vän om den finns där när det verkligen behövs.
En vän är inte utbytbar bara för att den inte gör som man själv tycker.
En vän sårar aldrig någon medvetet.
En vän stöttar dig när du har som allra jobbigast.
En vän viker inte av när den tycker att det blir just jobbigt.
En vän älskar dig för den du är inte för den som den vill att du ska vara.
En vän kommer alltid tillbaka.
En vän lyssnar och hör på vad du säger men kom ihåg att det då ställs ett krav
och det är att du själv är lika god lyssnare när den har något att berätta.
Dra inte dina egna gamla historier som kanske liknar dom du hör.
Om den personen berättar något så är det för att den vill ge dig en bit av sig själv
inte återigen höra gammal skåpmat om dig igen och igen.
Försök vara lite ödmjuk emellanåt och var inte ständigt den som kräver utrymme.
Om din vän vill komma in lite mer i ditt liv så låt den göra det utan att du ställer
en massa motkrav.
Vänner är så otroligt viktiga i mitt liv.
Dom är så viktiga att det helt enkelt inte finns några gränser för hur mycket dom
betyder eller jag ska väl snarare skriva som ni betyder.
För många av er som läser mina ord är just mina vänner, mina nära och
oerhört kära.
Men jag vill att ni ska förstå att jag inte tar er för givet lika litet som jag vill
att ni tar mig för givet.
För vi är ju individer allihopa och vi styr över våra respektive liv själva.
Valen som vi gör i dom är frivilliga och inget vi kan lasta andra för.
Riktiga vänner är inte utbytbara men dom som inte följer mina oerhört
enkla och tydliga spelregler dom förlorar sina positioner när dom blir påkomna.
Och tro mig när jag säger att om man försöker vara en annan person än man
egentligen är så kommer jag förr eller senare att se det.
Ärlighet varar längst och det enda som jag har som rättesnöre.
För vad vore vänskap eller vad vore livet för mig om jag inte trodde på
den enkla lilla saken som är så oerhört lätt att följa.
Vad tycker du själv.
Vad är vänskap för dig.
Är det något som är viktigt för dig eller är du bara dig själv närmast.

Vi påverkar våra barn varje dag i deras uppväxt

Ibland blir jag så matt när jag hör föräldrar prata om sina barn.
Det finns så många förutsägbara idiotiska kommentarer som kommer
utifrån deras munnar, kommentarer som dom lika gärna hade kunnat
kväva helt och hållet.
Dom gör saker, säger saker, påverkar saker precis hela tiden och jag
undrar, hur medvetet sker det.
Hur mycket förtäckta lögner lever dessa föräldrar med.
Man låter så mycket ske där man använder sitt eller sina barn
som förevändningar.
Låter det hårt, kanske till och med cyniskt, ja kanske.
Men tyvärr är det nog mer sant än bara hårda ord.
Vi gör ju hela tiden val i våra liv.
Vi väljer vilka kläder vi ska ha på oss från dag till dag.
Vi väljer vilket program vi ska se eller kanske film.
Vi väljer vilket parti vi ska lägga mest tilltro till.
Vi väljer hur vi ska ställa oss i olika frågor som rör vår vardag.
Och framför allt, vi väljer hur vi förvaltar vår egen tid och där
speciellt vår fritid.
Vi lever ju i olika faser i livet som du säkert är medveten om
även om gränserna däremellan kan vara väldigt utsuddade för vissa.
Grovt sett så kan vi ju säga att vi har en fas där vi är barn, en där vi
kallar oss ungdomar, en där vi blir unga vuxna, en där vi är vuxna
och kanske skaffar oss barn, en där barnen just flyttat hemifrån
och sen en sista som vi väl helt enkelt får kalla ålderdomen.
Jag tänker hålla mig till den första och en i mitten.
Det vill säga barnfasen och fasen då vi skaffar oss barn eftersom
dom är så tätt sammansvetsade, ja eller är dom det.
Ibland ställer jag mig nämligen frågan om just det.
Hur tätt sammansvetsade vill vi vara med våra barn och vad är vi
villiga att offra för att så ska bli fallet.
Jag hoppas att i varje fall dom flesta säger att dom skulle göra allt,
precis allt för att så skall vara fallet.
Nu är ju inte fallet fullt så enkelt.
Idag är det ju så viktigt att man ska självförverkliga sig, inte ge avkall
för sina intressen bara för att man får barn.
Man ska ge sig själv så kallad egentid.
Jag kan verkligen kräkas på det ordet ungefär lika mycket som hur
ordet respekt missbrukats under dom sista åren.
Kalla mig gärna gammalmodig, det tar jag med glädje.
Men vad är viktigare när man skaffar barn än att just vara med dom.
Att finnas där för dom.
Att få dom att känna att det är dom som man sätter främst i sitt liv,
inte sina hobbys, sina frizoner, sina egenheter.
Det är rent utsagt konstigt att man som förälder kan prioritera så
vansinnigt fel i sitt liv.
Varför i helvete skaffar man då barn överhuvudtaget.
Är det för att man känner att man måste.
Är det för att det kan vara kul som ett litet sidoprojekt.
Kanske är det något man vi ha för att kunna ha som samtalsämne
med sina vänner som råkat bli med barn i samma veva.
Hur kan man då ens låtsas bli överraskad när man inte förstår sitt
barn, när man inte når fram.
När ens barn söker andra vägar för att få bekräftelse.
För är det något barn söker så är det just bekräftelse under hela
sin uppväxt, det behöver få svar och många av dom är just vi
föräldrar skyldiga att ge dom.
Hur ska vi kunna göra det om vi inte har etablerat den där unika
kontakten som vi verkligen kan få om vi vill.
Och varför vill vi inte söka den, varför vill vi inte lägga manken till
och vara där på våra barns villkor men med våra regler.
Jag tycker att det är tragiskt att ge tilltro till fri uppfostran.
Att välja bort sina barn på sin fritid är för mig en gåta eftersom det
kostar så oändligt mycket.
Värdesätt istället tiden du får med dina barn och njut av den tiden
medans du kan, det kommer en tid senare då du kan lägga större
fokus vid dina andra intressen.
Låt inte tiden du kan ha med dina barn försummas för den kommer
aldrig komma igen.
Tänk på att vi påverkar våra barn varje dag i deras uppväxt.
Hur vill du att ditt barn ska se på dig när det är 8, 16, 23.
Det är du själv som bestämmer och avgör ditt barns framtid.
Andra personer i omgivningen påverkar också men det fråntar
inte ditt ansvar för det är det allra yttersta, glöm aldrig bort det.

En golare kan vara din bästa polare

Många pratar om heder, om saker man inte gör inom vissa kretsar.
Jag ser det istället som att man är den som tar sitt fulla ansvar.
Jag ser det som att man faktiskt är den som är den enda sanna vännen.
Den som på djupet bryr sig och som vill göra skillnad, för någon annan.
Den som gör det utan att överhuvudtaget tänka på sig själv och vilka
eventuella konsekvenser det kan få.
I bästa fall så läser vi eller hör om all skit som sker ute i samhället.
Mord på öppna gatan, våldtäkter i hemmen, barn som blir misshandlade,
brutala rån av butiker och förrättningar, knarkförsäljning till höger och vänster
och många andra fruktansvärda saker är det som hela tiden omgärdar oss.
Jag vill inte leva i ett samhälle som ser ut på det sättet.
Det har blivit en vardag och den accepterar inte jag.
Det har eskalerat till en konstant motvind som inte verkar vilja mojna
och då frågar jag mig, varför.
Det går självklart inte att peka på något enskilt misstag eller någon saknad
pusselbit.
Nej det är massor det handlar om men frågan är om det krävs massor för
att vända den trenden, jag tror inte det.
Men vad det däremot krävs är en förändrad inställning i samhället.
En förändring som vi alla står ansvariga inför.
Vi måste vilja vara starka.
Vi måste våga säga emot.
Inte en gång, inte två, utan om och om igen.
Vi får helt enkelt inte falla till föga bara för att vi känner oss hjälplösa,
maktlösa, obetydliga och med en tro om att vi inte kan göra skillnad.
Vi kan alla göra skillnad och om en kan och vågar så kan du göra det också.
Du kan inte förlita dig på att någon annan ska förändra saker till det bättre.
Till det som var så otroligt mycket bättre förr.
Allt var inte bättre förr.
Vissa saker kanske men vi har ju en förmåga att glömma bort det dåliga
och bara komma ihåg just dom små positiva bitarna som faktiskt fanns där.
Nu säger jag inte att vi kan sträva efter att få en värld där alla lever i harmoni
med varandra och där det ständigt bara sker bra saker.
Nej sån idiot är jag inte.
Men jag förlitar mig heller inte på att någon eller något annat ska göra hela
världen fantastisk om jag bara tror på den eller det.
Vad jag idag vill komma åt är ditt ansvar i det dagliga.
När man pratar om att skvallra på någon eller tjalla på någon så ska man
ha klart för sig skillnaden.
Om man skvallrar på någon så är det nästan alltid för att man själv känner
en avundsjuka på denna och hellre går bakom ryggen och smutskastar
vederbörande istället för att rakryggad ta konflikten.
Man gör det för egen vinning och ser gärna till att personen i fråga kommer
i dålig dager.
När man däremot pratar om att tjalla så handlar det om en helt annan vändning.
Då är det emot en person som gör skada för andra och inte visar någon som
helst tendens till att vilja sluta med det.
Den personen ser snarare till att tjäna på det hela tiden vare sig det handlar
om pengar eller anseende i sina egna slutna kretsar.
Det är framför allt dessa sistnämna som jag vill komma åt.
Dom som lever som parasiter på alla andra.
Det du bör tänka på att det kan vara personer som är dig väldigt nära
och att dessa kan ta väldigt illa vid sig just av den anledningen att dom mer
eller mindre blir påkomna med byxorna nere och att den första reaktionen
kan vara väldigt explosiv.
Men kanske kan vi rädda något av dessa rötägg samtidigt som vi bara lägger
dom andra på avfallshögen.
Kanske kan det vara du eller jag som knuffar denna person i en annan riktning
som den inte själv förmått sig att ta.
Vi kan inte bara titta på och tro att saker och ting ordnar sig.
Om du ser en pågående misshandel, står du helst bara där och tänker att den
som ligger där kommer nog att må bra i morgon eller om en vecka.
Eller tänker du kanske tanken att om du kliver in och sätter ner foten och får
slut på misshandeln så kan det vara du som gör skillnaden.
Att den misshandlade personen trots sina skador trots allt känner ett hopp
eftersom du faktiskt brydde dig och gjorde något.
En golare kan verkligen vara din bästa polare.
För det kan visa sig att just den personen var den som brydde sig om dig
på riktigt och vågade säga att det du gjorde var fel.
Det, är för mig riktigt mod.
Den som glider runt bara vill visa sig tuff för sina så kallade vänner,
den har inga vänner, inga vänner alls.
Styrkan sitter hos dom som vågar bryta mönster, dom som vågar säga nej,
dom som gör saker utan egen vinning.
Skvallra tillhör dagisnivå och sandlådestatus och har inget med det att göra.
Det visar snarare hur patetiska vissa människor kan vara bara för att dom själva
är för fega för att agera och ta konsekvenser.
Dom skickar helt enkelt fram någon annan som får ta smällen för dom och dessa
personer kommer aldrig att vinna min respekt.
Men kom ihåg att en golare kan vara din bästa polare eller snarare, din enda polare.
För det är den personen som försöker bryta ditt destruktiva mönster.
Man ska inte tjäna på att skada andra eller utnyttja dom för sin egen vinnings skull.
Man ska bara tjäna på att hjälpa andra utan tanke på sin egen vinning i sammanhanget.
Ser du något som sker som absolut inte borde ske, gör något, se inte bara på.
Ta ditt ansvar och visa ditt civilkurage.
Du kan göra skillnad, jag kan göra skillnad och framför allt, vi alla kan göra skillnad.
Ju fler vi är som vågar desto fler bränder kan vi släcka.
Livet är tillräckligt komplicerat i all sin enkelhet ändå för att vi ständigt ska behöva
oroa oss över andras beteende.
Våga gå den smala vägen istället för att gå där bakom massan och göra som alla andra.
Den ger så otroligt mycket mer.

När ett liv närmar sig sitt slut

Jag vill inte kalla det för en käftsmäll utan mer som en kraftig örfil
den jag fick när jag besökte min mamma i fredags.
Som alla som känner mig vet så gör jag just det, det vill säga besöker min
lilla mamma så ofta jag kommer till och jag gör det mer än gärna.
Det tillhör liksom mitt lilla kit, det där att åka och hälsa på mina föräldrar
så ofta det passar in i det dagliga schemat och så har det varit i ett antal år nu.
Det blev liksom naturligt då jag för många år sedan klev förbi min egen
skilsmässa och klev in i en ny vardag.
Pappa lever ju tyvärr inte längre och tiden har verkligen flugit iväg sen den dagen
då han gick ur tiden men han lever naturligtvis ändå kvar i mitt hjärta.
Nu tillbaka till den där örfilen som jag började denna text med.
När jag var hos mamma så fick jag höra om en sak som gjorde mig riktigt
ledsen i min själ.
Det var när en i personalen berättade att mamma dagen innan hade fallit i
spontan gråt vid bordet och sa att hon inte ville vara med längre.
Att hon inte tyckte att någonting var roligt och att det inte fanns någon anledning
till att hon skulle leva längre.
Det resulterade i att hon tog mamma på en liten promenad, kramade om henne,
pratade med henne och fick henne att lugna ner sig och komma ur den där
lilla svackan om man nu kan kalla det för det.
Men just den där känslan av att mamma faktiskt inte vill leva längre och att
det bubblade upp till ytan på det sättet, det gjorde ont i mitt hjärta.
Jag brukar säga att mamma lever som en guldfisk.
Att hon går som i en loop som ständigt kommer tillbaka till samma utgångspunkt
för så har det verkligen känts.
Men det här var som att den där lilla bubblan hon befinner sig i faktiskt är på
väg att spricka och annat är ju inte att förvänta sig tyvärr.
Mamma kommer ju aldrig att bli bättre och kommer aldrig komma tillbaka
till den person som hon en gång var och den vetskapen går jag hela tiden
och bär på.
Jag vet inte om mamma kommer att leva fem år till eller om det blir fem veckor.
Jag vet inte när mitt sista besök hos henne kommer att vara.
Den där glimten i ögonvrån som jag söker efter varje gång jag är hos henne
den kommer kanske till sist vara helt borta, den som visar att det finns någon
form av igenkänning.
När en gammal människa, då menar jag gammal både i kropp och själ som mamma är.
Då vet man inte riktigt vad man kan förvänta sig från dag till dag.
Men det gör som sagt ont i mig när jag får höra att hon gråtit spontant just av
den enkla anledningen att hon inte vill leva längre.
För kanske var det ett litet stråk av klarsynthet i henne som fick henne till dom tårarna.
Någon där inne som viskade att hennes liv inte var som det en gång var.
Jag gråter i mitt hjärta när jag får höra orden som jag tyvärr inte kan göra ett smack åt.
Men jag kommer att finnas där framgent likväl,
Jag kommer att hälsa på henne hur introvert hon än må bli.
Det är ju ändå min egen mamma som jag pratar om.

Att pressa andra får konsekvenser

Ibland vet jag inte vad folk tänker med, eller snarare om dom överhuvudtaget tänker.
Nu är det väl inte så illa att det enbart är det sistnämnda men jag skulle nästan
önska att så var fallet.
Men det där med att pressa andra kan verkligen leda till konsekvenser som man
antingen själv bara vill låtsas inte existerar för att det helt enkelt känns bekvämast så.
Det sistnämnda tror jag är en alldeles för vanlig anledning.
Man vill liksom inte ta hänsyn till att konsekvenserna för att få sin egen lösning
drabbar någon annan.
Men varför jobbar man så egoistiskt.
Varför är man så liten i sitt hjärta.
Varför prioriterar men så vansinnigt om och om igen.
Jo för att det är den enklaste, bekvämaste lösning som kostar minst för en själv.
Men vad med den personen eller dom personerna som det istället drabbar.
Vad tänker man om dom.
Varför är deras tid, deras liv, deras vardag så mycket mindre värd att dom ska sätta
sig själva åt sidan bara för att du ska få ditt gjort.
Bara för att du ska lösa ditt problem.
Ser du inte att det är just ditt problem och ingen annans.
Det är du som har skapat det, inte någon annan.
Varför är du oförmögen att fixa till oredan som du själv är anledning till.
Varför ska andra hela tiden rädda din vardag, din tid, ditt liv.
Ärligt talat så blir jag ganska less på sånt beteende eftersom jag ser det så ofta,
alldeles för ofta.
Jag ser människor bli utnyttjade bara för att andra inte minst ska få sin så kallade
egentid.
Det är liksom inte rättvist, inte rättvist överhuvudtaget.
Att pressa andra får konsekvenser.
Hur långt är du beredd att gå för att få din vilja igenom.
Själv är jag inte beredd att gå en centimeter för att jag ska få en lättare vardag
om det nu då istället drabbar någon annan.
Vem fan skulle jag då vara.
I varje fall inte den jag vill vara eller faktiskt är.
Att utnyttja andra är inte min grej och kommer aldrig att så vara.
Att pressa andra får konsekvenser, det ska man absolut vara medveten om.
Frågan är om man vill se vilka konsekvenser det kan få på riktigt.
Vill man se sanningen i vitögat och se när andra far illa.
När andra mår fysiskt dåligt eller känner sig stressade och pressade.
När man bränner ut andra för att man själv inte vill kännas vid av det man
själv varit uppsåt till.
Det finns en miljon olika skäl att man gör saker och ting men man ska verkligen
vara medveten om att det man gör leder till något.
Man ska vara medveten om att man till och med kan förkorta andras liv bara
för att man själv väljer en bekväm lösning.
Har man rätt till det.
Varför ska andra få betala för det man själv gör.
Att pressa andra får konsekvenser både i det långa och det korta perspektivet.
Blunda inte för vad du själv gör.
Var inte sån jävla egoist.
Ta ansvar för dina egna handlingar.
Hur svårt kan det vara.

Att få finnas för andra

Har du tänkt på att det ibland krävs väldigt lite för att åstadkomma väldigt mycket.
Att du genom att bara finnas där kan vara den där som gör det där lilla extra.
Att du genom att inte vända ryggen till kan vara den som lyfter upp någon
från det som kanske känns tungt för stunden.
Att få finnas där för andra borde vara en självklarhet för alla men det är det inte.
Därför tycker jag att alla borde sätta sig ner ibland och själva tänka på hur
andra reagerar på deras eget agerande.
Det är nämligen inte alls självklart att alla förstår vad det är du menar.
Allt man gör är alltid fritt för tolkningar.
Det du ser på ditt sätt behöver inte alls ens vara i närheten av vad andra ser.
Jag pratar ofta om vad som är viktigt för mig eftersom det är egentligen det enda
jag kan vara helt hundra säker på.
Vad andra tänker och kan jag bara spekulera i eller gissa vilket jag också gärna gör.
Att få finnas för andra men samtidigt på mina egna villkor är så självklart och enkelt
för mig och inget som jag egentligen funderar över men som jag ändå reflekterar
över när det kommer till mig.
För visst går det inte obemärkt förbi mig i min egen vardag, då vore jag blind.
Det kostar ju mig verkligen ingenting mer än mitt eget engagemang.
Jag gör det ju inte bara för någon annans skull utan även för min egen,
det kan jag inte ljuga bort.
Jag mår helt enkelt bra av att få finnas där på mina egna villkor men även på andras.
Jag har sagt det förr och jag kommer säga det många gånger till.
Om man ger något så ska man göra det för att man vill, inte för att man måste.
Och om man ger så ska man göra det utan att kräva något tillbaka, varken direkt
eller indirekt.
Det man ger av fri vilja ger så otroligt mycket mer tillbaka i varje fall för mig.
Kan man hjälpa till med något så tycker jag att man ska det, men det är vad jag tycker.
Det är en ynnest att få finnas där för andra, en ynnest jag verkligen sätter ett
högt värde på.

Världen är full av microgudar

Världen är full av microgudar!
Nytt ord som inte finns, än i varje fall men betydelsen är ganska talande
tycker jag och det skulle inte förvåna mig om det är ett ord som kommer
att användas en hel del framöver.
Om du som vanligt när jag skriver något stannar till en smula nu innan du läser
vidare och funderar på vad det är jag är ute efter så får vi se om vi landar
i närheten av varandra i tankarna.
Nåväl, gjorde du det, stannade du till och funderade en stund eller vill du ha
ytterligare lite mellanrum så varsågod här får du det.
Microgudar i min mening är olika typer av människor som fått någon form
av hybris och verkar tycka sig stå över oss andra vanliga dödliga.
Dom som tycker att dom är så mycket mer värda än gemene man och som
framför allt tycker att allt dom säger är lag och förväntar sig att alla ska
ställa sig bakom deras tankar och idéer.
Det andra alternativet för dom är att vi som står framför skräms så pass
mycket att vi inte vågar säga halv sju för att vi är livrädda för repressalierna
som skulle kunna drabba oss.
Personer som helt enkelt aldrig kan förlika sig med att dom själva inte är
något annat än just vanliga människor.
Lite grann som om man har fastnat i serietidningsvärlden eller inbillar sig
att världen är lika enkel som en saga med bara onda och goda som ständigt
måste strida emot varandra.
Jag vet inte riktigt var dagens så kallade ledare förankrar sina påhopp till
höger och vänster men det känns som att dom är jävligt osäkra på både
sig själva och sin omgivning och att dom lider av kraftiga problem med
tillit till andra.
Nu säger jag inte att alla ledare i olika roller har problem som härstammar
ifrån deras uppväxt men visst fan känns det som att väldigt många fått
alldeles för mycket svängrum och fortfarande får det tack vare att ingen
bromsar dom.
Jag kan inte påstå att jag alltid tänker rätt men när jag gör mina misstag
så är jag i varje fall villig att erkänna dom, ta smällen och gå vidare.
Dessa microgudar som har detta ständiga bekräftelsebehov behöver inte
få så mycket plats som vi ger dom.
Ja så är det faktiskt.
Vi ger dom plats, det är inte bara deras fel att dom får bete sig som idioter.
Vi måste bara vara tydligare med att sätta våra egna gränser och ta
ansvar för vad vi själva tycker.
Att stilla stå vid sidan och bara klaga löser inga problem.
Vi måste erkänna att vi själva också betyder någonting, inte bara lyssna
till den som skriker högst.

Vem vore jag utan du

En sak som jag skulle vilja skicka iväg som fråga till alla som tycker
att självförverkligande är det viktigaste som finns i deras liv är,
vem vore du utan jag, eller jag utan du.
Vi gör ju idag så himla stor affär av att vi hela tiden måste utvecklas.
Som små barn kan jag absolut förstå det viktiga i det även om det redan
där hetsas och jämförs till förbannelse.
Man säger att man inte ser på sitt barn på det sättet men när det väl kommer
till kritan så är man där och påpekar vad lilla Gudrun klarade av när hon
var 11 månader, 10 dagar, 3 timmar och 7 minuter.
För det var ju hela 3 dagar tidigare än grannens unge som just omnämnts.
Alla barn är olika precis som alla människor även i den vuxna förpackningen.
Vi förändras och utvecklas utan att vi ständigt behöver jämföra oss med varandra.
Eller vi behöver i varje fall inte stirra oss blinda på det och lägga ner hela vår
bedömning och värdering av den personen i fråga.
Det där med att genom just denna press ständigt leta efter en utveckling hos
oss själva kan verkligen istället vara hämmande.
Jag resonerar som så att man måste tycka att en sak är rolig eller tillräckligt
intressant för att man verkligen ska vilja lära sig den.
Gör man det inte så tar man heller inte till sig helheten av den.
Visst, man kanske kan skumma lite på ytan men man kommer inte förstå
riktigt hela bilden.
Det är samma sak med att tro att man kan förstå andra människor bara genom
att läsa om dom eller bedöma dom efter vad andra har sagt.
Det blir liksom inte riktigt rättvist.
Om vi nu backar en bit och tittar på frågan jag ställt idag,
vem vore jag utan du så kanske du undrar vad i helvete jag menar.
Och till viss del kan jag förstå varför du ställer dig frågande på det sättet.
För den är inte alldeles tydlig eftersom den inte är alls.
Jag är ju jag enligt min egen modell, sakta framställd genom mitt eget liv
men eftersom du är en del av det så påverkar även du den jag har blivit.
För vi påverkas hela tiden av människor vi har runt oss, det kan vi inte undvika.
Vi hör något, kanske funderar och agerar därefter.
Det där med att självförverkliga sig är snarare att modifiera sig själv till en
modell som man vill vara och kunna stå för.
Inte att skaffa sig en attityd som gör att man kan hävda sig mer i speciella sammanhang.
När man har tillräckligt bra självkänsla så kan man istället luta sig tillbaka
och vågar stå för sina egna åsikter, inte andras.
Jag vore en blek kopia av mig själv om inte du fanns eftersom alla ni du påverkar
mig något otroligt mycket och med er hjälp växer jag ständigt.
Jag gör det under förutsättningar som jag själv accepterar och som jag faktiskt
till och med tycker om.
Jag gör det samtidigt som jag hela tiden lär mig mer om mig själv.
Gör det inte för att andra vill eller tycker att du ska.
Tvinga inte på andra sånt som dom själva inte vill ta del av.
Det är inte på det sättet som vi ska närma oss varandra.
Det sker när våra villkor förenas och vi själva öppnar upp oss gentemot andra.