Vem vore jag utan du

En sak som jag skulle vilja skicka iväg som fråga till alla som tycker
att självförverkligande är det viktigaste som finns i deras liv är,
vem vore du utan jag, eller jag utan du.
Vi gör ju idag så himla stor affär av att vi hela tiden måste utvecklas.
Som små barn kan jag absolut förstå det viktiga i det även om det redan
där hetsas och jämförs till förbannelse.
Man säger att man inte ser på sitt barn på det sättet men när det väl kommer
till kritan så är man där och påpekar vad lilla Gudrun klarade av när hon
var 11 månader, 10 dagar, 3 timmar och 7 minuter.
För det var ju hela 3 dagar tidigare än grannens unge som just omnämnts.
Alla barn är olika precis som alla människor även i den vuxna förpackningen.
Vi förändras och utvecklas utan att vi ständigt behöver jämföra oss med varandra.
Eller vi behöver i varje fall inte stirra oss blinda på det och lägga ner hela vår
bedömning och värdering av den personen i fråga.
Det där med att genom just denna press ständigt leta efter en utveckling hos
oss själva kan verkligen istället vara hämmande.
Jag resonerar som så att man måste tycka att en sak är rolig eller tillräckligt
intressant för att man verkligen ska vilja lära sig den.
Gör man det inte så tar man heller inte till sig helheten av den.
Visst, man kanske kan skumma lite på ytan men man kommer inte förstå
riktigt hela bilden.
Det är samma sak med att tro att man kan förstå andra människor bara genom
att läsa om dom eller bedöma dom efter vad andra har sagt.
Det blir liksom inte riktigt rättvist.
Om vi nu backar en bit och tittar på frågan jag ställt idag,
vem vore jag utan du så kanske du undrar vad i helvete jag menar.
Och till viss del kan jag förstå varför du ställer dig frågande på det sättet.
För den är inte alldeles tydlig eftersom den inte är alls.
Jag är ju jag enligt min egen modell, sakta framställd genom mitt eget liv
men eftersom du är en del av det så påverkar även du den jag har blivit.
För vi påverkas hela tiden av människor vi har runt oss, det kan vi inte undvika.
Vi hör något, kanske funderar och agerar därefter.
Det där med att självförverkliga sig är snarare att modifiera sig själv till en
modell som man vill vara och kunna stå för.
Inte att skaffa sig en attityd som gör att man kan hävda sig mer i speciella sammanhang.
När man har tillräckligt bra självkänsla så kan man istället luta sig tillbaka
och vågar stå för sina egna åsikter, inte andras.
Jag vore en blek kopia av mig själv om inte du fanns eftersom alla ni du påverkar
mig något otroligt mycket och med er hjälp växer jag ständigt.
Jag gör det under förutsättningar som jag själv accepterar och som jag faktiskt
till och med tycker om.
Jag gör det samtidigt som jag hela tiden lär mig mer om mig själv.
Gör det inte för att andra vill eller tycker att du ska.
Tvinga inte på andra sånt som dom själva inte vill ta del av.
Det är inte på det sättet som vi ska närma oss varandra.
Det sker när våra villkor förenas och vi själva öppnar upp oss gentemot andra.