Jag har alltid förundrats över hur människor i gemen försöker att vara någon
annan än den dom är.
Jag tänker dra några exempel som jag ser som väldigt tydliga och som vi
snuddar vid ända från när vi är små tills vi snuddar vid ålderns höst.
Borde vi inte sträva efter att försöka vara oss själva och se vilken tillgång vi
är just i den personen.
Det är ju olikheterna hos oss som är dom intressanta, som är dom värdefulla,
som gör oss unika.
Att försöka bli någon annan, göra som någon annan, bete sig som någon annan,
det kan precis vem som helst göra.
Redan som barn så sneglar vi på varandra och undrar varför hon eller han är
så duktig på just det och ofta får vi höra olika anledningar av våra omgivningar.
En kille som är duktig på fotboll är lagom macho och får gärna vara lite extra
tuff och dessutom helst låta bli att gnälla när det gör lite ont.
Är det en tjej så får det helt plötsligt göra ont eftersom det ändå inte är en tjejsport.
En tjej som intresserar sig för matlagning ses bara som naturlig samtidigt som om
en kille gör det samma så är det något alldeles extra
En kille som bygger saker är intelligent och en tjej som leker med dockor
visar på hennes intresse för barn.
Man mäter barns framgång på så olika sätt att det nästan bara kan bli fel
Är det inte trasigt tråkigt att många sätts i fack redan innan dom fått en chans att bli sig själva.
Man uppmuntrar ofta det man själv tycker är roligt och rätt samtidigt som man
försöker dra ner intresset för sånt som man själv inte tycker är lika givande.
Jag menar inte att vi ska låta våra barn på helt fullt öppet spelrum genom en
så kallad fri uppfostran.
Nej men vi bör tänka på att det vi gör, säger och tycker också går igen hos våra barn.
Våra barn är trots allt en förlängning på våra egna liv och självklart hämtar dom
inspiration av oss vare sig vi vill eller inte.
Nu är det inte alls så att det behöver vara till gagn för dom i deras liv, tvärtom,
det kan verkligen vara som en tung sten fäst i en kedja runt deras fotleder.
Vi pratar idag mer än någonsin om våra kön och vikten av att ha respekt för varandra
och det kan jag tycka är väldigt viktigt.
Vi måste emellertid börja med att ha respekt och känna respekt för oss själva.
Gör vi inte det så kommer vi heller aldrig i ärlighetens namn att ens komma i närheten
av att förstå eller acceptera varandra på riktigt.
Vi behöver inte vara mer manliga för att göra vissa jobb, det är verkligen bullshit.
Vi behöver inte vara mer kvinnliga för att våga visa känslor eller omtänksamhet.
Vi behöver inte tro att andra kräver det av oss och vi behöver definitivt inte tillåta
att tycka det, eller för all del ställa det som ett krav.
Det är dags att sudda ut uttrycket manliga eller kvinnliga jobb eller egenskaper.
Vill vi ha en värld där vi vill bli behandlade lika så måste vi börja där.
Vi måste vara villiga att göra det som krävs i varje situation, inte kräva att situationen
eller att omgivningen ska anpassa sig efter oss.
Antingen så har jag förutsättningarna för att klara av en sak eller så har jag det inte.
Jag ska inte bli hudflängd bara för att jag inte kan det andra vill att jag ska kunna.
Men samtidigt så får jag inte tjurigt vägra göra en sak bara för att jag inte vill.
Man kan inte hela tiden skylla på att det inte är genomförbart bara för att man
är lite för lat eller alldeles för bekväm.
Varför ska jag vänta på att en sak när jag kan göra det själv.
Jag brukar säga att vi lever i en förändringarnas tid och det står jag verkligen fast vid.
Mycket av det gör att många känner sig obekväma, kanske till och med lite rädda.
För förändringar i vår vardag är inte alltid det vi vill ha men när det kommer till vissa
saker så måste vi helt enkelt i varje fall försöka på bästa möjliga sätt.
Kvinnliga chefer ska inte försöka vara mer manliga.
Manliga behöver inte visa sig extra kraftfulla.
Lyhördhet bör vara det vi istället siktar in oss på.
Ödmjukhet bör vara det vi ständigt bär med oss.
Jag har aldrig varit den som vill ta plats ifrån någon annan bara för att jag har rätt till det.
Jag är där jag för jag är den jag är.
Jag tror på mig själv i egen hög person.
Jag är ju den jag är och kommer aldrig försöka att vara någon annan.
Man eller kvinna, var den du är.
Du är lika mycket människa som någon annan och värd precis lika mycket.
Låt aldrig någon annan få dig att tro något annat och tillåt aldrig dig själv
att göra det heller.
Det är viktigt med olikheter för det är genom dom som vi ser nyanserna i våra
egna liv.
Det är genom dom som vi lär oss av varandra, det vill säga om vi ställer oss villiga till det.
Vi ska inte pressas till att ständigt göra saker som går emot vad vi själva vill innerst inne.
Vi ska inte lyssna för mycket till vad andra säger att vi ska göra.
Lyssna istället till dig själv och hör vad du har att säga.
Det finns förmodligen betydligt mycket mer där inne än vad andra får veta och
du vill ge tillkänna.
Visa vem du är, skäms inte för det utan bär dig själv med stolthet.
Var manlig om du vill, var kvinnlig om du så önskar men framför allt, var ärlig i
vem du är både mot dig och emot andra.
Det är då du skapar en trovärdighet vart du än hamnar i livet.
En fasad är lätt att bygga upp men det är det som finns där bakom som betyder något.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar