Mobbing finns i alla åldrar

Det pratas så mycket om mobbing i skolan och det är väldigt bra tycker jag men
hur mycket görs det egentligen om man tittar på samhället i stort.
Att prata om en sak är en sak men att genomföra något fullt ut en helt annan.
Jag tillhör själv dom där som blev mobbade under min uppväxt.
Inte så mycket att jag gick där med självmordstankar men väl så att jag hade
riktigt ont i magen vid åtskilliga tillfällen när jag skulle till skolan.
Man tillhörde liksom inte den där lilla klicken som alltid skulle höras,
alltid skulle synas, som alltid ville vara där det häftigaste hände.
Jag var heller inte den där som bara satt i ett hörn, tyst som en mus och knappt
ville visa att han fanns.
Man kan snarare säga att jag bokstavligt talat var ett mellanmjölksbarn, ett barn
som var lite i periferin överallt.
Mobbing är något som inte bara gör ont när det sker utan något som gör skada
under lång tid i våra liv, kanske hela vägen till och med.
Med tiden så har jag vuxit till mig och skapat en inre trygghet där jag landat i en
person som är relativt trygg i sig själv men det har inte varit lätt.
På många sätt så kan jag se avtrycken som satts ifrån min barndom och hur illa
barn kan bete sig mot varandra.
Inte nog med att man ska lära sig saker i skolan och förväntas ständigt jämföras
med sina klasskamrater.
Du blir bedömd av lärare som du kanske inte allt tycker om som människa och
därför inte förmår dig själv att ge så mycket av dig själv som skolan i stort förväntar.
Du ska dessutom ständigt jämföras med skolkamrater som kommer från olika
sociala förhållanden där uppfostran ter sig helt olika.
Mobbing är något som börjar väldigt tidigt och det är vi vuxna som är orsaken
till att våra barn blir mobbare.
Ja det är faktiskt så eftersom våra barn lär sig av våra beteenden och gör egna
versioner av det som dom sen sjösätter.
Det är inte skolans fel eller samhällets, det är hemmets.
Det är liksom där grunden läggs och läggs den inte rätt redan där så fortplantar
sig liksom ett ogräs som man inte håller efter.
Mobbing är aldrig ok och det börjar som sagt redan i unga år.
Vi får aldrig sluta förklara för barn hur fel det är och hur ont det faktiskt gör att bli utsatt.
Det är bara att sätta sig ner och så pedagogiskt som möjligt försöka förklara situation
efter situation allteftersom dom inträffar.
Tonåren ska vi inte prata om.
När hormonerna sprutar som allra mest och vi knappt vet varken ut eller in med
vad som händer i våra kroppar.
Vi famlar lite i mörkret mitt emellan barn och vuxenlivet, helst med en fot i vardera
så att vi kan ramla in lite när det passar.
Ena stunden så är vi så jävla vuxna trots att man kanske bara är 15 och i den andra
så är men helt oförstående fastän man redan fyllt 30.
Under den perioden vill jag påstå att vi nog är som allra jävligast.
Vi vägrar helt enkelt förstå hur mycket vi sårar andra genom saker vi gör och säger
Men vad med efter ens uppväxt då kanske du ställer dig frågan, vad händer då.
Ja  vad ska man säga.
Jag tror inte att det finns någon som inte upplevt vuxen mobbing.
Om man bara tittar på sin arbetsplats en enda dag i sitt liv så kan jag garantera
att det förekommer någon form av mobbing precis varenda dag men den vill
vi inte riktigt prata om.
Vi kan skämta om den, göra narr av den eller till och med använda den helt
taktlöst.
Vi gör det om och om igen i en tro om att det man själv gör minsann inte är mobbing
i jämförelse med vad man själv blir utsatt för ibland.
Det kan verkligen inte vara mer fel.
Riktat gnäll som konsekvent återkommer är så fult att jag knappt finner några ord.
Mobbing i alla åldrar gör ont, det gör ont så ini helvete.
Man måste kunna skämta om saker och ting men man måste samtidigt förstå vilka
konsekvenser det får i förlängningen och man måste då vara beredd att ta emot dom.
Att ständigt säga att man inte tänkte på det eller att man inte förstod att det kunde
missförstås håller inte i tid och otid.
Det kortet spelar man väldigt fort ut.
Mobbing är aldrig ok men det är alltid ok att säga till en mobbare vad man tycker.
Vare sig det är vuxna personer eller barn vi har att göra med så kan man komma
tillrätta med problemet genom att prata om det.
Gör vi det inte så kommer vi aldrig komma vidare.