Man får vara rädd

Rädsla tror jag att vi alla lite till mans går och bär på om än i otroligt olika former.
Det är ju något som tillhör livet.
Jag till exempel går och bär på ett antal olika rädslor, betydligt fler än jag tänker
skriva om som exempel men likväl så finns dom där inom mig.
Till och börja med så är jag en människa som verkligen trivs i nuet och det jag
har runtomkring mig och det är precis där som en av mina rädslor träder in.
För jag sätter så otroligt stort värde på det jag har idag, ju mer man desto mer
har man att kunna förlora.
Den rädslan för att jag på något sätt skulle kunna förlora någon del av det jag har
eller till och med allt den gnager verkligen i mig, för som det känns så skulle
det innebära att ett totalhaveri i mitt liv.
Jag är rädd för att någon jag tycker om ska fara illa på något sätt.
Jag är rädd för att jag själv ska bli obotligt sjuk.
Jag är till och med rädd till viss del för att åldras och det bara för att jag
verkligen älskar att leva och få uppleva saker och ting både i smått och stort.
Jag är rädd för att gå miste om det alla borde få uppleva genom en hel och
full livstid.
Det finns nämligen en orättvisa inplanterad i våra liv, en orättvisa som behandlar
oss människor otroligt olika.
Vissa får vad jag kallar för fulla liv, det vill säga dom lever ända tills då deras kroppar
helt enkelt inte orkar leva längre på grund av hög ålder.
Jag kan verkligen inte säga att jag längtar till den dagen eftersom jag älskar livet så mycket.
Men jag vill leva ett liv där jag orkar att leva, inte bara se på.
Jag vill vara en del av det, inte bara en parantes.
Förmodligen så är jag bara en av många som går och oroar mig för liknande saker
och ibland så blir man väldigt kraftigt påmind om hur otroligt skört livet är.
Det finns inga gränser för hur mycket jag älskar min familj, mina nära, mina kära.
Det finns inget jag skulle inte skulle göra för dom om det verkligen skulle behövas.
För om jag inte gjorde det jag kunde när tillfälle eventuellt uppkommer så skulle
jag inte kunna förlåta mig själv för det.
Jag är rädd för livet som är så skört, så ömtåligt och så galet kort
men jag är självklart ännu mer rädd för döden.
Det finns ju dom som skämtsamt säger att man kliver över på dödssidan när man
väl fyllt femtio år och det är väl till viss del sant men eftersom saker och ting
hela tiden kan hända i ens liv så är jag tacksam för varje dag jag får vara
någorlunda frisk.
En liten förkylning eller influensa, en kräksjuka eller halsfluss, vad är väl
egentligen det.
Såna små åkommor tar visserligen ner på kraften under några dagar men
dom är ju inte livsförändrande och väldigt fjuttiga i sammanhanget.
Det är bara microvarianter på sånt som dom verkligt sjuka drabbas av.
Det gör mig så ont på riktigt när man hör om någon bekant, någon vän
eller till och med någon som man har riktigt nära drabbas av cancer, stroke
eller andra tunga åkommor.
När man ser hur deras vardag blir totalt vänd upp och ner om dom ens
får någon vanlig vardag igen.
Det gör mig så fruktansvärt ont på djupet av mitt sårbara hjärta.
Jag kan liksom inte värja mig från den sorgen att se deras så kallade
vanliga liv helt plötsligt blir ett minne blott.
Sånt gör mig rädd.
Det här är sånt i min egen dagliga vardag som jag är rädd för som kan hända
men sen går jag samtidigt och är rädd för sånt som kan hända i ens övriga vardag.
Att jag själv eller återigen att någon jag älskar ska drabbas av att komma i vägen
för någon galning, något som man absolut inte kan förutse.
Det är nackdelen med att ha en alldeles för aktiv fantasi som bollar med olika
scenarier som skulle kunna hända om och utifall att.
Den fantasin har både räddat mig men samtidigt hållit mig lika spänd som
en fiolsträng under hela mitt liv och gjort att jag väldigt sällan kunnat slappna av
helt och fullt.
Det lite ironiska i det hela är att jag ur all denna oro, denna ängslan och med
all min rädsla som jag omger mig med samtidigt samlar ihop mig och lyckas
forma en trygghet och energi som jag mer än gärna delar med mig.
Kanske är det just min rädsla som gör att jag uppskattar det jag har så otroligt mycket.
Kanske är det min förmåga att se möjligheter som gör att jag tar mig förbi
mina egengjorda fällor.
Man får vara rädd, det är verkligen inte fel, det är inte fult och det är verkligen
inget ovanligt.
Man måste tillåta sig det för det visar bara att man bryr sig, att man bryr sig på riktigt.