Vi påverkar våra barn varje dag i deras uppväxt

Ibland blir jag så matt när jag hör föräldrar prata om sina barn.
Det finns så många förutsägbara idiotiska kommentarer som kommer
utifrån deras munnar, kommentarer som dom lika gärna hade kunnat
kväva helt och hållet.
Dom gör saker, säger saker, påverkar saker precis hela tiden och jag
undrar, hur medvetet sker det.
Hur mycket förtäckta lögner lever dessa föräldrar med.
Man låter så mycket ske där man använder sitt eller sina barn
som förevändningar.
Låter det hårt, kanske till och med cyniskt, ja kanske.
Men tyvärr är det nog mer sant än bara hårda ord.
Vi gör ju hela tiden val i våra liv.
Vi väljer vilka kläder vi ska ha på oss från dag till dag.
Vi väljer vilket program vi ska se eller kanske film.
Vi väljer vilket parti vi ska lägga mest tilltro till.
Vi väljer hur vi ska ställa oss i olika frågor som rör vår vardag.
Och framför allt, vi väljer hur vi förvaltar vår egen tid och där
speciellt vår fritid.
Vi lever ju i olika faser i livet som du säkert är medveten om
även om gränserna däremellan kan vara väldigt utsuddade för vissa.
Grovt sett så kan vi ju säga att vi har en fas där vi är barn, en där vi
kallar oss ungdomar, en där vi blir unga vuxna, en där vi är vuxna
och kanske skaffar oss barn, en där barnen just flyttat hemifrån
och sen en sista som vi väl helt enkelt får kalla ålderdomen.
Jag tänker hålla mig till den första och en i mitten.
Det vill säga barnfasen och fasen då vi skaffar oss barn eftersom
dom är så tätt sammansvetsade, ja eller är dom det.
Ibland ställer jag mig nämligen frågan om just det.
Hur tätt sammansvetsade vill vi vara med våra barn och vad är vi
villiga att offra för att så ska bli fallet.
Jag hoppas att i varje fall dom flesta säger att dom skulle göra allt,
precis allt för att så skall vara fallet.
Nu är ju inte fallet fullt så enkelt.
Idag är det ju så viktigt att man ska självförverkliga sig, inte ge avkall
för sina intressen bara för att man får barn.
Man ska ge sig själv så kallad egentid.
Jag kan verkligen kräkas på det ordet ungefär lika mycket som hur
ordet respekt missbrukats under dom sista åren.
Kalla mig gärna gammalmodig, det tar jag med glädje.
Men vad är viktigare när man skaffar barn än att just vara med dom.
Att finnas där för dom.
Att få dom att känna att det är dom som man sätter främst i sitt liv,
inte sina hobbys, sina frizoner, sina egenheter.
Det är rent utsagt konstigt att man som förälder kan prioritera så
vansinnigt fel i sitt liv.
Varför i helvete skaffar man då barn överhuvudtaget.
Är det för att man känner att man måste.
Är det för att det kan vara kul som ett litet sidoprojekt.
Kanske är det något man vi ha för att kunna ha som samtalsämne
med sina vänner som råkat bli med barn i samma veva.
Hur kan man då ens låtsas bli överraskad när man inte förstår sitt
barn, när man inte når fram.
När ens barn söker andra vägar för att få bekräftelse.
För är det något barn söker så är det just bekräftelse under hela
sin uppväxt, det behöver få svar och många av dom är just vi
föräldrar skyldiga att ge dom.
Hur ska vi kunna göra det om vi inte har etablerat den där unika
kontakten som vi verkligen kan få om vi vill.
Och varför vill vi inte söka den, varför vill vi inte lägga manken till
och vara där på våra barns villkor men med våra regler.
Jag tycker att det är tragiskt att ge tilltro till fri uppfostran.
Att välja bort sina barn på sin fritid är för mig en gåta eftersom det
kostar så oändligt mycket.
Värdesätt istället tiden du får med dina barn och njut av den tiden
medans du kan, det kommer en tid senare då du kan lägga större
fokus vid dina andra intressen.
Låt inte tiden du kan ha med dina barn försummas för den kommer
aldrig komma igen.
Tänk på att vi påverkar våra barn varje dag i deras uppväxt.
Hur vill du att ditt barn ska se på dig när det är 8, 16, 23.
Det är du själv som bestämmer och avgör ditt barns framtid.
Andra personer i omgivningen påverkar också men det fråntar
inte ditt ansvar för det är det allra yttersta, glöm aldrig bort det.