Jag är numera ett bortglömt barn

Det är med en konstig känsla i mitt bröst som jag idag skriver min text.
Sakta men säkert så håller min kära mammas minne på att förtvina och jag blir varse om det precis varje gång som jag kommer dit.
Den senaste tiden med allt tydligare tecken.
Mamma ser på mig med en blick som nästan går rakt igenom.
Som om jag inte finns där på riktigt.
Jag kan sitta mitt emot henne och bara se hur hennes blick flyr bort så fort hon hör ett ljud.
När hon tittar upp igen så är det som en nyhet att jag sitter där.
Går jag bort och hämtar en kopp kaffe till oss båda så är det en total överraskning när jag kommer tillbaka och frågan om hur jag kunde veta att hon var just där kommer som ett brev på posten.
Det kanske låter egoistiskt men jag saknar min mamma som hon en gång var.
Jag saknar det som hon bidrog med trots att hon själv alltid levt i en form av förnekelse av att hon verkligen haft någon betydelse för mig, för oss bröder.
Men mamma har alltid, vad hon än uttryckt betytt något särskilt eftersom hon alltid funnits där.
Jag är numera ett bortglömt barn.
När jag kommer på besök så ser hon på mig som om jag vore en som jobbar där hon bor eller till och med som någon som till och med bor där i något av rummen.
Hon känner igen mig men hon vet inte längre vem jag är.
Det är en sorg i mitt hjärta som skär varje gång jag möter henne men det är samtidigt något som jag bara måste acceptera vilket jag till största delen gör.
Jag säger största delen för jag skulle ljuga om jag sa att det inte påverkar mig, för det gör det.
Det är en fruktansvärd sjukdom den hon har men det positiva i det hela är att hon inte verkar lida av den längre.
Hon får den vård och omsorg som hon så väl behöver och det är jag oändligt tacksam för.
Det jag kan göra för mammas del men även för min egen är att fortsätta finnas där och se att hon mår så bra som hon förtjänar.
Så länge som jag gör det så kommer jag själv vara tillfreds i mitt inre för då gör jag det som jag förväntar mig av mig själv.
Det är faktiskt inte mycket och det är faktiskt sånt som känns väldigt självklart.
Det där med att finnas för varandra när det verkligen behövs i livet borde vara det enda enkla, det enda givna, det enda naturliga, så är det i varje fall i min lilla värld.
Men jag måste ändå komma tillbaka till det jag började med och som är min inre sorg idag.
Det faktum att jag är ett bortglömt barn.
Inte med vilja, inte på något sätt.
Men en del av mig finns inte längre hos min egen mamma och jag kan inte annat än vara ledsen där på djupet inom mig.
Någon gång i framtiden så kommer min mamma gå bort och då kommer jag att förlora henne ännu en gång men då på en annan nivå.
Det är en ledsen känsla men den är fylld med kärlek för det är så jag är fostrad, det är så jag blivit bortskämd genom alla år.
Så mycket kärlek som det finns runtom mig i olika format är det nästan svårt att förstå.
Men tack vare den så är detta bortglömda barn inte övergivet utan omhändertaget på alla sätt och vis.

Man slutar aldrig att sakna

För mig är det så att jag är fylld av återfall.
Jag ramlar tillbaka till det som en gång fyllt mitt liv.
Jag hamnar liksom på ett stickspår i mitt eget verkliga liv, det jag lever i dagligen.
Nu är det inte så att jag lider av dessa återfall, tvärtom.
Jag lever i mitt liv här och nu, men jag vill heller inte glömma det förflutna.
Och nej, jag vill inte bara komma ihåg allt det roliga, allt det fantastiska som jag upplevt.
Jag vill komma ihåg känslan av total sorg, känslan av en kollapsad kropp som inte vet vad den ska ta sig till.
Jag vill inte bara komma ihåg det goda, för så är inte livet.
Livet är fyllt av gott och ont i en enda stor mix, lite grann som en fantastisk maträtt som man gjort mer eller mindre på gehör.
Man börjar med några enkla beståndsdelar men sen växer en känsla fram.
Det växer fram en känsla över vad det faktiskt är som man vill ha.
Skulle jag plocka bort tråkiga eller jobbiga delar i mitt liv så vore det som att göra en gryta bara baserad på potatis och vatten, inga kryddor, inga grönsaker, inget kött eller fisk, absolut ingenting alls mer än just bara potatis och vatten.
Du hör ju själv, fy fan vad det skulle vara tråkigt.
Ett liv växer fram, sakta ibland och i enorma hastigheter emellanåt.
Ibland hinner man inte ens tänka för att det händer så otroligt mycket att man omöjligt kan ta allt till sig.
Ibland går tiden så sakta att man nästan förgås av tristess.
Men alla dessa nyanser tillsammans gör att man till slut hamnar i vad man förhoppningsvis kan kalla för sitt liv, sitt alldeles egna liv.
För tre år sedan så tog ett liv till ända, en människa som jag så djupt respekterar och som påverkat mig och mitt liv något enormt, min pappa gick bort.
Under dessa tre år så har otroligt mycket vackert hänt i mitt liv men samtidigt så fruktansvärt jobbiga saker.
Alla dessa saker tillsammans har påverkat mig och kommer fortsätta att påverka mig i mitt fortsatta liv och det är jag glad för.
För dessa saker är sånt som befäster min tro om att vi aldrig ska ta någonting för givet.
Inte varandra, inte morgondagen, inte ens det du hört någon berätta.
Det är viktigt att vi tar oss tid till varandra, att vi finns där för varandra, att vi ger varandra utrymme.
Jag behöver det och vet att det gör du också.
Jag kommer aldrig att sluta sakna min pappa och det måste jag tillåta mig själv få göra.
Man ska inte bara stänga dörrar bakom sig och gå vidare.
Man ska inte älta saker i all oändlighet om och om igen heller, men man ska inte anstränga sig för att försöka glömma.
Det som har hänt i ens liv, det har hänt.
Tag med det som en lärdom, en erfarenhet, ett berikande av ditt liv.
Även det tunga, det jobbiga, det deprimerande, kan du faktiskt vända till något positivt i slutändan.
Du behöver inte gå där bitter över små skitsaker istället kan du välja att uppskatta det som du verkligen har.
Jag är övertygad om att alla människor har någon dröm om att ha något dom inte har.
Det måste inte vara en sak, det kan vara ett tillstånd, en känsla, en trygghet.
Det kan vara precis vad som helst men jag är som sagt helt övertygad om att alla bär på en dröm.
Att kväva andras är aldrig en lösning på dina egna tankar, dina egna eller andras inpräntade tankar.
Du bär på dina egna känslor precis som jag bär på mina.
Jag kommer aldrig sluta sakna min pappa, min faster eller andra som har försvunnit från mitt liv för gott.
Men jag är oändligt tacksam över att verkligen fått vara en del av deras liv.
Vi påverkar varandra vi människor, och vi gör det dagligen, både medvetet och omedvetet.
Vissa saker tar vi till oss från varandra samtidigt som vi väljer att skjuta ifrån andra saker.
Vi gör hela tiden val i våra liv, precis hela tiden.
Vi väljer vilket plagg vi vill köpa, vilken matbit på tallriken som vi ska svälja härnäst, vart någonstans vi kanske ska åka på semestern eller till och med när vi kanske vill försöka skaffa barn.
Saknad kommer alltid vara en bit hos mig, en oerhört viktig bit, en bit jag trots att den gör ont att bära med låter göra mig följe som en riktigt kär vän.
För något som är äkta, något som verkligen är på riktigt i mitt liv, det vill jag aldrig förskjuta.
Det kommer alltid räknas som en värdefull del av mig själv.
Man slutar aldrig att sakna, man låter den bara stiga in i ett annat rum hos sig.
Ett rum som man kan gå in i när man känner att längtan blir för stor.

Det finns en värld fylld av kärlek

Du vet väl om att till allra största delen så är vår planet fylld av människor som vill varandra väl.
Det finns människor som hjälper till om någon hamnar i nöd.
Det finns dom som skänker mat och husrum till dom som inget har.
Det finns som i hela sina liv ägnar sig åt just att hjälpa, att bidra, att finnas där för dom annars övergivna.
Det finns en värld fylld av kärlek.
Det gör verkligen det.
Procenten av dessa goda individer, dessa fantastiska människor, den är så hög att den lilla promillen som sen finns kvar, den som vill det motsatta, den kan aldrig vinna.
Visst kommer slag att förloras.
Visst kommer många onödiga liv gå oss förlorade.
Visst kommer sorg vara en del av vår vardag, sorg tillsammans med en viss dos av osäkerhet och skräck.
Men det onda kan aldrig stå där som vinnare till slut.
Det kan inte det för om det skulle göra det så skulle det innebära att vår värld som vi ser den, för alltid kommer att vara förlorad.
Världen är inte så svart som den vissa dagar verkar.
Den är inte ens mörkgrå.
Den är snarare lite ljusgrå, ungefär som ett moln på en annars blå himmel.
Det finns där och skymmer ibland känslan som värmer oss.
Men vi vet att snart så tittar solen, ljuset och värmen fram igen och ger oss just den där sköna känslan som gör att vi kan njuta lite extra.
Det finns en värld fylld av kärlek, det vet jag.
Jag vet det för jag möter faktiskt den dagligen, den finns där runt mig och ger mig ständigt ett hopp.
Den ger mig ett hopp om att det finns alla möjligheter för att världen ska må så mycket bättre inom en överskådlig framtid.
Vad vi behöver göra lite till mans är bara att stanna till.
Stanna till och börja se på varandra, betrakta varandra, lyssna till varandra, lära oss att ta hänsyn till varandra.
När vi har gjort det så har vi samtidigt tagit bort många av dom hinder som idag byggs upp av olika falanger runt om i världen.
Dom hindren som byggs upp av panikslagna extremister som verkar tro att den enda vägen till en bättre värld är genom just våld, skräck och andra förtryckande medel.
Dom är bara rädda för dom förstår inte.
Dom förstår inte att vi faktiskt kan leva tillsammans, sida vid sida, till och med sittande vid samma bord.
Vi måste inte älska varandra eller ens hålla med varandra i ord och mening.
Men vi måste respektera att vi faktiskt kan tycka olika utan att för den skull bara ha som mål att kväva, att döda, att hata.
Det finns en värld som är så fylld av kärlek och den världen tror jag på.
Ingen ska kunna kväva min röst för den är min precis som att mina tankar är mina.
Jag lever här och nu och jag vill leva imorgon.
Jag vill leva och se mina barn fortsätta växa som människor och gärna se så mycket som möjligt av hur deras liv kommer att te sig.
Att döda någon är det absolut fegaste man någonsin kan göra.
Att beröva någon på dennes absolut största gåva är inget som någon har rätt att göra, inte någon.
Vi kan gärna ha olika åsikter om saker och ting, det gör oss bara större och starkare tillsammans.
För det är tillsammans som vi bygger vår framtid.
Och vi som bygger den är så otroligt många fler än dom som hela tiden försöker förstöra den.
Vi är villiga att gå väldigt långt men inte att göra det där meningslösa, det där totalt meningslösa.
Att ta sitt och andras liv för sakens skull.
Ingen har rätt att göra det, ingen.
Att göra det och sen dessutom göra det i någon annans namn, är bara helt sjukt, helt förkastligt.
Vi kan inte hela tiden gå i tankar om att det finns en bättre värld där bakom kröken.
Det finns säkert en annan värld än bara våran egen lilla planet.
Det finns säkert liv på många andra ställen i vårt solsystem och i andra men det är här och nu vi lever.
Det finns en värld fylld av kärlek, en kärlek som ständigt skickar ut signaler
I den världen bor jag, lilla jag

Jag lever i en konstig värld

Jag, eller snarare vi, (eftersom inte bara jag lever i den här världen) lever i en väldigt konstig värld som jag ibland har väldigt svårt att förstå.
Men nu är inte det alltid det viktigaste, det att förstå allt, precis allt.
Men faktum kvarstår, jag lever i en väldigt konstig värld.
Jag lever framför allt i en väldigt instabil men samtidigt oväntat stabil värld.
Det finns så många olika element som verkar emot den vardag som vi ser som vardag.
Det finns så många som verkar tycka att vi lever i en värld bara på låtsas.
Att vi lever bara på lånad tid och att det är i vårt nästa liv vi verkligen kommer tillrätta.
Att vi genom hur vi lever våra liv idag sen får ett pantkvitto att ta med oss som visar vad vi har gjort och inte gjort under det vi upplever här och nu.
Själv ser jag det som en desperat skräck över rädslan om ovissheten av vad som sker efter döden.
Jag ser mitt eget liv som en period, en period som jag har till förfogande här och nu och som jag vill göra det allra bästa av.
Jag tror inte på något liv efter detta utan jag tror på att arvet vi lämnar efter oss är dom avtryck som vi väljer att göra genom våra egna liv, genom våra egna beslut.
Det finns så fruktansvärt mycket orättvisor och jag kommer aldrig att kunna ens komma i närheten av att leva ett liv där jag inte gör några felval.
Jag kommer inte det men jag är väl medveten om det också.
Men valen som jag gör i mitt liv dom står jag för, dom är frivilliga, dom är mina.
Jag lever i en konstig värld med många sjuka människor.
Människor som vill andra illa uppsåtligen kan jag inte annat än tycka är konstiga.
Dom är konstiga och dom är oerhört missriktade.
Dom bär på tankar som kanske inte ens är deras egna.
Dom bär  på främmande sjuka åsikter som inte rimmar överens med den värld jag tycker om.
Det bor så mycket våld, så sjukt mycket våld att jag ibland undrar vad det är för fel på människan.
Vad är det som driver människor till detta sjuka beteende.
Vad är det som får dom att tycka att det är en bra idé att ha ihjäl någon annan, att det kanske främjar sakens skull.
Det finns ju dom som säger att i krig så får man räkna med att oskyldiga dör.
Man kan aldrig räkna med att oskyldiga ska dö, man kan inte det om man inte vill kalla sig själv för mördare eftersom det är just det man är, varken mer eller mindre.
Stora nationer skriver enorma avtal där döden ingår som en punkt på pappret.
Se ler besluttagarna emot varandra över att den ena får olja eller pengar och den andra vapen och ytterligare makt.
Jag äcklas åt dessa makthavare som ägnar så mycket energi och lismande leenden åt något som bara leder till ytterligare människors lidande och död.
Tänk om man istället valde att sätta sig ner och skriva avtal som innebar en positiv utveckling ibland dom fattiga i världen.
Tänk om man la ner dom där sjuka summorna pengar som är så stora, så galet stora, på utbildning, på kunskap.
Men det är väl det dom i grunden är rädda för.
Att människor i gemen ska förstå varandra och hjälpa varandra.
Att människor ska fatta att vi är lika varandra, inte olika.
Att vi alla har en rätt oavsett hudfärg, vilket land vi kommer ifrån eller vilket kön vi tillhör.
Vi lever i en konstig värld och jag tänker ägna mitt liv till att försöka förstå, lyssna, lära och sen kanske bidra med mina tankar.
Kanske kan mina ord bidra med något gott.
En sak är säker, dom är inte onda i avsikten i varje fall.

Att tro är inte att veta

En sak är viktig att förstå idag och som jag ser det så är det väldigt få människor som gör det.
För mig är att tro inte att veta, det är bara att antaga något och det är en väsentlig skillnad.
För tänk dig olika situationer.
Det kan röra sig om väldigt små situationer i livet och det kan vara stora saker det handlar om.
När man väljer att lägga all sin energi i att tro på något så är det väldigt lätt att man vaknar upp med en känsla av att vara bestulen, nästan våldtagen.
Man kan tycka att man hade ju en så innerlig tro på saken i sig att det under inga omständigheter kunde gå fel men likväl så var det just det som det gjorde.
Vad säger då din tillit till din tro på just den saken då.
Utan att vara negativ eller någon född nejsägare så betyder det för mig att tro bara är ett antagande, en förhoppning om att en sak skall ske, att något du vill ska hända.
Det är du själv som påverkar utgången genom dina egna val och dom valen kan vara väldigt olika beroende på vilka förutsättningar du har.
Det värsta bullshit som man får höra för jämnan kommer ofta ifrån dom som har det riktigt gott ställt, dom som har en ekonomi som gör att dom kan välja beslut som känns självklara och enkla.
För någon som inte sitter på dom där förutsättningarna så krävs det så enormt mycket mer för att ens vara i närheten av samma trygghet i hur lösningarna ter sig.
Man kanske offrar allt och står där totalt blottad när man ser att det inte gick som man trodde.
Samtidigt så kanske den där oberoende personen som tittar lite snett ner på dig misslyckas i sitt försök men bara kan borsta av sig det som vilken liten skitsak som helst.
Den där nedlåtande kommentaren om att jag skulle aldrig köpa något som inte är ekologiskt odlat eller närproducerat eller liknande gör att det kryper i min egen kropp.
Jag skulle gärna göra detsamma, hela tiden, om jag hade råd men hallå det kostar fortfarande fan så mycket mer så då får någon ge mig ett rejält lönepåslag först.
Det här var små dagliga saker som har att göra med tro på saker och ting, nu till lite större om man nu vill kalla dom för det.
Tro är ju nämligen direkt förknippat med något mer abstrakt men med samma luddiga sak där bakom gardinen, man vet inte vad som finns där, man bara tror.
Man väljer att lägga hela sin vikt av anseende, sin tillit till något som för mig inte finns, i varje fall absolut inte i någon form som några präster eller andra så kallade troende personer tycker.
Det finns dom som viker sig åt astralt tänkande, vilket är enormt flummigt för mig.
Det finns dom som tycker att vi hittar oss själva inom oss och att alla bär på en form av gudom i oss.
Ja det finns verkligen lite av varje just när det kommer till att tro.
Men tro kommer aldrig att bli något annat än bara en tro för mig, det kommer aldrig kunna mäta sig med att verkligen veta.
En präst som spyr ut sina ord för att skrämma dig till att om du inte tror så kommer du dö en mörk död, mörkare och hemskare än något annat.
Att såna präster ens tillåts finnas och utöva sina yrken.
Att tro är inte att veta, att tro är att inte veta.
Att tro är att inte veta.

Man är aldrig helt ensam

Det är viktigt att komma ihåg, att hur man än vrider och vänder på saker och ting så står man faktiskt aldrig riktigt ensam, det finns alltid någon.
Sen vad den där själen som finns till hands gör för nytta det kan man nog diskutera från gång till gång.
Det viktiga är att när man känner sig sådär hopplöst förlorad, så långt under ytan att man inte längre vet vad som är uppåt eller nedåt så finns det likväl alltid någon du kan vända dig emot.
Det finns alltid någon som hör dig eller kommer att höra dig.
Det finns alltid någon som faktiskt förstår dig och din situation.
Det finns alltid någon som kan ta sig tid till att lyssna.
Du är aldrig ensam, tro inte ens för en sekund det.
Många saker kan förändras på nolltid i ens liv.
Man kan förlora jobb, vara med om en olycka, få en fruktansvärd sjukdom eller till och med något så tragiskt som att förlora sina kära anhöriga eller vänner.
Allt sånt kan hända och mycket därtill men det gör inte dig ensam, det hör livet till.
Våra liv går som i enorma bergodalbanor, dom går upp och dom går ner, du kan känna hur du tappar fotfästet och se komma tillbaka med en underbar kittlande känsla i magen.
Du kan färdas i mörka tunnlar och du kan hamna i spinn men emellan dessa åk så kommer du ner som till ett normalläge, ett läge som du har hyggligt bra kontroll över, vi kan kalla det din vardag.
Det har funnits många gånger som jag har gått med en ledsen, orolig, tung känsla i mitt bröst i mitt liv men det har bara varit korta stunder när jag väl tänker efter.
För ganska snart så har jag tagit mig en bit framåt igen och in på ett nytt stickspår i mitt liv.
Det enda som det hänger på är att jag själv är villig och oemottaglig för det som kommer emot en.
Man är aldrig riktigt ensam, det ska man komma ihåg, det är viktigt att komma ihåg.
Man är aldrig riktigt ensam.
Man är aldrig riktigt ensam.
Låt det bli ett mantra som du ständigt kan ta med dig vart du än går, vad du än gör.
Just att minimera den där känslan av ensamhet ger dig en större trygghet.
Den ger dig en solidare grund att stå på.
Den ger dig kanske en lite lugnare tillvaro.
Ett liv som inte fylls av så mycket panik och ångest.
Ensamhet kan nämligen förtära dig inifrån, sakta men säkert och det är inte meningen.
Lev istället i ditt liv, lev och känn dig deltagande i vad du gör och vad du vill.
Även om du inte uppfyller dina egna mål så betyder inte det att du misslyckats, det betyder bara att du av någon anledning inte gjorde det, märkvärdigare än så är det inte.
Analysera gärna varför men analysera inte ihjäl dig för det är det inte värt.
Du är aldrig riktigt ensam, försök tänk den tanken minst en gång om dagen.
Låt den tanken bli din vän, din följeslagare.
Du är aldrig helt ensam.

Det är ok att gråta

Ja vad ska jag säga, ett ämne som är som taget från min egen vardag men jag menar det verkligen.
Visst tycker jag att det är jobbigt att jag inte bara har en tendens till att ta till tårar när tillfälle kommer, nej i mitt fall så kommer det floder och jag blir så emotionellt rubbad att jag då för stunden heller inte kan få fram ett ord, inte det som finns inom mig i varje fall.
Men likväl så tycker jag att det är ok, det är ok att gråta, för det visar att jag vill visa något.
Det visar att det finns något där inom mig som alltid bryr sig.
Det visar att det finns en medmänniska där inne som tar åt sig av det som den ser.
Det visar faktiskt sidor av mig själv som jag är väldigt stolt över.
Min käre far led av samma blödande hjärta och jag led med honom under hela min uppväxt för han led verkligen av det själv.
Men samtidigt så beundrade jag honom som min pappa, som min manliga förebild som faktiskt visade känslor, massor av känslor.
Det har sedan varit en av dom viktigaste byggstenarna som jag tagit tillvara på ifrån mina föräldrar, vikten av att inte förtränga eftersom jag såg hur ont det gjorde i dom att göra just det vid dom tillfällen som dom faktiskt försökte.
Det är ok att gråta.
Kom inte med något jävla machotjafs att det är fjolligt eller omanligt att göra det för det är i så fall bara ren och skär bullshit.
Att våga gråta är att blotta sig själv, att inte skämmas för den man är och våga visa vad man känner.
Att våga gråta är vackert i många fall och något som hör många situationer till.
Det är tillåtet att gråta, att gråta själv, i någons famn eller i sällskap.
Ge dig själv tid till att gråta när du känner att du behöver det.
För tårarna fyller även dom sin funktion, se dom som en renande ventil hos dig.
En ventil som gör att du till slut känner trycket lätta över ditt bröst och du kan göra dig redo att gå vidare.
Det är ok att gråta, så gör det om du behöver det vare sig det är av glädje eller sorg.
Det är ok att gråta.

Alla har inte baktankar i sitt agerande

Jag tror gott om dom allra flesta och jag väljer att tro att dom allra flesta vill gott men det betyder inte att jag för den skull ständigt är naiv och blåögd.
Men jag går inte in i en situation där jag på förhand redan har satt en etikett på det hela eller kanske till och med dömt en person på grund av dess utseende eller beteende.
Vi har alla rätt till minst en chans, tycker inte du det.
Alla har faktiskt inte fula baktankar när dom gör saker.
Alla har inte en plan som faller utanför ditt eget mönster.
Alla ser inte saker eller händelser i svart eller vitt.
Det finns en hel regnbåge av färger som vi kan följa.
Vi måste inte stereotypt gå i samma utstakade fotspår bara för att andra säger att vi ska gå den vägen.
Allt vi gör är saker efter beslut tagna av oss själva, inte någon annan.
Det är bara fegt och ynkligt att gömma sig bakom ursäkter eller andra påhittade fasader.
Rädslan för att stå för något har blivit så stor att det blivit alldeles för lätt att undvika just det genom att krypa ner där under stenen när det blåser emot för att sen stå på den och skrika när det blåser med.
Helst ska man dessutom göra det med någon jävla mask på sig, en luva nerdragen och en halsduk så att man inte ser vem det är, den där fega skiten som protesterar emot vad det nu må vara eller som bara helt enkelt vill ställa till så mycket skada som möjligt utan att för den sakens skull visa att man gjort det.
Om man nu tycker att det är rätt det man gör, varför vill man inte visa det då.
Pinsam feghet helt utan ursäkt eller möjlighet till någon som helst förståelse eller förlåtelse är vad jag skulle vilja ha det till, inget annat.
Om jag gör en sak så gör jag det för att jag tycker att det är det rätta och står för det beslutet.
Jag väljer inte att mörka det om det inte faller rätt ut eller inte tilltalar omgivningen, nej jag väljer att sonika stå för det.
Jag har ingen baktanke i mitt agerande, ingen alls.
Den enda baktanke som skulle kunna existera är den som faktiskt visar att det fanns en tanke bakom mitt agerande och effekten av det hela.
Inte att jag genom ett lömskt tänkande pressat fram en situation där jag själv vill ha ett resultat i rent egensyfte, sånt tilltalar inte mig.
Visst vill jag att kontentan av mitt agerande ska falla ut på ett så bra sätt som möjligt men det är inte det primära, det viktigaste i det jag gör.
Det viktiga är istället att jag agerar på ett sätt där jag är mig själv, inte någon konstruerad marionettdocka som andra har makten över.
Jag hör ständigt så många olika typer av ursäkter både till höger och vänster men ska det behöva vara så, kan vi inte istället säga vad vi själva tycker och tänker istället för att rapa upp andras ord och gömma oss bakom dom.
Jag är min egen själ, min egen egendom, mitt eget liv men jag lever det tillsammans med alla er andra.
Det gör att jag försöker leva som jag lär i mångt och mycket men som jag så många gånger påpekat förut så är inte ens jag i närheten av att vara perfekt och varför säger jag då det.
Jo för att det är inte någon av oss, inte någon.
Vi har alla defekter, mindre bra sidor men samtidigt många bra sidor, fantastiska sidor.
Vi måste bara lära oss att leva med dessa på ett sätt som fungerar bra tillsammans.
Vi har oerhört långt dit men gör vi det så tror jag att den här världen kan bli något alldeles enastående.
Kommer vi en liten bit på vägen så är jag väldigt nöjd med det.

Jag bär alltid på en rädsla

Det finns något oroligt inom mig, något där under lugnet, något som ständigt gör sig påmint.
Min rädsla för vad som skulle kunna hända i olika situationer.
Min rädsla för att mista någon jag har nära mig, någon som betyder något i mitt liv.
Min rädsla för att inte räcka till när det verkligen händer något.
Min rädsla för att jag ska missförstås och bara därför förskjutas.
Min rädsla för att någon faktiskt vill mig riktigt illa.
Min rädsla för att inte få sagt eller gjort allt jag vill få ut av mitt liv.
Min rädsla för att göra andra illa trots att det aldrig är min avsikt.
Min rädsla för att inte hinna fram när någon är i nöd.
Min rädsla för vart världen är på väg.
Min rädsla för hur mycket grundlösa anklagelser som florerar och skapar illasinnade tankar.
Min rädsla för att öppna dörren och finna att det inte längre finns något där på andra sidan.
Jag bär på en rädsla för allt det och mycket, mycket därtill men det hindrar inte mig från att
vara den jag är, att tro på vad jag gör, att säga det jag tänker.
Det hindrar inte mig från att bry mig om det mesta, att försöka se saker och ting i lite större
perspektiv.
Det hindrar inte mig från att känna avsky emot våld och våldsidkare.
Såna som tycker sig besitta någon form av rätt att utöva våld i deras syfte.
Det är bara äckligt jävla skitsnack från personer som är rädda för att dom ska tappa sin plats
som dom inte ens har funnit i samhället.
Dom som inte räcker till eller konstant tycker sig orättvist behandlade och där bara deras åsikter
är dom enda rätta.
Jag tror på en värld där vi visar mer medmänsklighet, mer respekt för varandra men också mer
respekt för den planeten som vi faktiskt bor på.
Min egen rädsla blir som allra störst när jag är sjuk, ligger med feber och drömmer.
För mina drömmar ter sig ofta så äckligt verkliga att jag ofta vaknar av ren förtvivlan över vad
jag just upplevt.
Jag mår verkligen dåligt när jag mår dåligt, både rent fysiskt men också psykiskt.
Jag gör det för jag vet just då inte om det är sant eller inte det som just utspelat sig i min hjärna.
Nu är jag ändå en relativt logisk och lugn människa och när jag väl kommer till sans så
ser jag saker och ting med ganska klara ögon.
Men den där rädslan som finns där under mitt lugn den kommer alltid att finnas.
Den kommer inte vara min vän men den kommer vara min inneboende.
Jag får väl se det som ett sundhetstecken att jag faktiskt känner just det som jag känner för
det är definitivt en del av mig som jag både uppskattar och tycker om.