Idag är ingen vanlig dag i mitt liv

Idag, den första augusti är det min pappas födelsedag, min underbara saknade pappas födelsedag.
Jag har varit vid ämnet av att sakna min pappa många gånger förr och jag kommer komma tillbaka till det många gånger till.
Jag gör det för det finns något viktigt i att inte glömma det man uppskattat, det man älskat, det man saknar, det man längtar tillbaka till.
För utan den där längtan så skulle i varje fall jag bara vara en spillra av den jag är idag.
Om inte min pappa och mamma hade varit dom som dom var under min uppväxt så hade jag aldrig riktigt blivit den jag blev.
Så idag vill jag hylla denna underbara man som jag hade lyckan att få kalla för min pappa, inte bara min utan även mina syskons pappa.
Men han var en fantastisk förebild i hur man värnar om människor i ens närhet.
Hur man försöker lösa problem och inte se dom som omöjliga.
Hur man lyckas att se förbi saker och ting och faktiskt se världen med lite nyfikna, öppna ögon.
Allt är inte nattsvart, alla har inte baktankar, alla är inte egoister, alla är inte födda elaka.
Nej det finns så mycket gott, så mycket välvilja, så mycket omtanke därute att det faktiskt räcker till åt alla och envar.
Idag är ingen vanlig dag, min pappa, mina barns farfar skulle ha fyllt 101 år, men det fick han inte göra, han fick inte det för att han orkade helt enkelt inte leva längre.
Hans kropp den sa ifrån och stängde ner systemet en gång för alla.
Men det var bara hans kropp.
För hans själ, hans starka vackra själ, den lever kvar bland oss och ger oss den där mysiga känslan av att vi har fått vara med om något stort, att faktiskt fått vara i hans närhet under så lång tid som det blev.
Pappa levde som jag brukar säga, ett fullt liv.
Ett liv fullt av händelser, av kärlek och vänner.
Han tog tillvara på varje dag han orkade och gjorde den till något speciellt.
Det spelade ingen roll om det var att åka och fika med mamma någonstans dit tvärbanan tog dom.
Det var så vackert och sött på samma gång när dom gick där som det där omtyckta paret som dom var, hand i hand.
Man kan inte vara på alla ställen som man vill och önskar jämt, inte som förälder eller i någon annan position i livet.
Men om man försöker vara på dessa ställen, dom som man faktiskt vill vara på, ja då har man kommit väldigt långt på vägen.
Det är den där viljan, den där orubbliga viljan som jag har tagit fasta på från honom och som gjorde honom lite större än många andra.
Viljan att om det finns en chans att det går då ska jag åtminstone försöka, inte hitta ursäkter för att inte ens pröva på ett ärligt sätt.
Jag tror att om man är den där personen som visar sin goda vilja mer ofta än sällan så blir man också på ett ärligt sätt förlåten vid dom tillfällen som man inte kan, inte har möjlighet eller kanske till och med inte ens orkar.
Igår var jag vid min fasters grav, en människa så lik pappa på så otroligt många sätt.
Hon var liksom min pappa ett nav i våra liv, vi som fanns där runtomkring.
Nu är båda dessa människor borta men våra hjul rullar vidare för vi bär deras kärlek med oss.
Vi har tagit till oss bitar från dom båda utan att vi märkt det men jag ser storheten i dom egenskaperna som jag förvaltar, som vi omger oss med, som vi lyckats föra vidare till våra barn.
Det är ett arv, ett arv jag aldrig kommer vilja välja bort för det skulle innebära att jag väljer bort delar av den som jag faktiskt är.
Och trots att jag må ha lite svårt acceptera den jag är ibland så måste jag samtidigt säga att det bor en stolthet i mig som jag aldrig kommer komma väck ifrån.
Idag är ingen vanlig dag i mitt liv.
Idag är min pappas födelsedag.
Jag är ledsen att du inte längre finns här bland oss men jag är så otroligt glad att du gjorde oss sällskap under så lång tid som det blev.
Stort grattis kära pappa, älskar dig och kommer aldrig att glömma dig.