Allt man upplever i livet är verkligen inte roliga saker, långtifrån.
Och för mig är den utan någon som helst jämförelse jobbigaste och tråkigaste händelsen när någon försvinner ur ens liv.
Det kan ske på ett antal olika sätt och med mina föräldrar så är det två helt olika som gäller.
När pappa gick bort så var det som att marken försvann under mina fötter.
En sann vän och mentor försvann men lämnade outplånliga spår efter sig.
Redan under tiden han levde så såg jag vilken enormt stor människa han var och jag hade vettet att verkligen uppskatta det på riktigt.
Det fanns en vänlighet, en ärlighet som jag tagit fasta på och som jag verkligen dessutom tycker mig förvalta på bästa möjliga sätt.
Men det hindrar inte mig från att ständigt känna en sorg efter att pappa gick bort.
Man kan inte fylla hans tomrum med något eller någon annan, det går liksom inte.
Man får istället försöka att fylla nya rum, nya kamrar i sitt liv med sånt som betyder något.
Med mamma är det annorlunda på ett hemskt sätt.
Jag far verkligen illa invärtes av att se denna fantastiska människa succesivt förvandlas till någon som inte längre är riktigt närvarande.
Varje gång jag kommer nu så ställer hon frågan om vem jag nu var och vad jag heter.
Jag har försvunnit så långt in i henne att hon bara känner igen mig efter ett tag men utan att riktigt hundra kunna koppla ihop med vad.
Hon lever där i sin egen lilla bubbla och man nästan ser hur livet sakta sugs ur henne, atom för atom.
Men jag kan inte klaga utan bara acceptera situationen som sådan för jag vet och ser att hon har det så bra som hon faktiskt kan ha det där hon bor.
Hon blir väl omhändertagen och personalen som gör verkligen sitt allra bästa av situationen.
Men vad hjälper det mig när jag helt plötsligt ser mig som föräldralös.
Ja, jag vet att jag inte är något barn längre men jag är fortfarande mina föräldrars barn.
Jag, mitt inre är ensamt, eller inte ensamt eftersom jag har en underbar omgivning.
Men ensamt för att jag inte längre har dom där underbara klipporna som mina föräldrar alltid varit.
Det är ju så med sånt som man omger sig med att man sätter ett värde på det man verkligen bryr sig om, dom som man verkligen bryr sig om.
Och hur det än kommer sig, hur mycket man än kan irritera sig på, vara i konflikt med, ha sina skilda åsikter om så är det lik förbannat ens föräldrar vi pratar om.
Jag har ingen pappa längre som jag kan föra intressanta diskussioner med om både det ena och det andra och jag har ingen mamma längre som är den där fixande mamman som alltid slog knut på sig för att saker och ting skulle vara så bra som möjligt för dom runtomkring.
Jag har en mamma men blott ett skal, ett fragment av vad hon en gång i tiden var och det gör ont, så förbannat ont i mig.
Men jag är inte den som ska beklaga mig eftersom jag vet att jag tillhör dom lyckligt lottade.
Dom som likväl är omgivna av andra människor som förhoppningsvis håller av en.
Jag kan ju inte ta det för givet men det känns så i varje fall.
Men det är naturligt, naturligt att förlora sina föräldrar och jag kan bara känna vilken oerhörd sorg det måste vara för dom föräldrar som förlorar sina barn istället.
När fel ända av trädet dör.
Vad kan finnas kvar mer än total tomhet.
Ta tillvara på det du har idag snälla vän, kamrat eller vem du nu må vara som läser detta.
För tänk på att det du har idag är inte säkert att du även har imorgon.
Vi kan inte backa våra band med händelser i livet.
Vi kan inte göra om och rätt med allt.
Vi kan bara försöka att göra livet någorlunda drägligt i den formen vi lever idag och verkligen sätta ett riktigt värde på det hela.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar