Tro inte att du kan leva genom andra människor

Under mitt liv så har jag så många gånger stött på människor som verkar tro att dom kan leva sina liv genom andras.
Att det liksom är legalt att ta över andra personers handlande och nästan bestämma vad som är rätt och fel för vederbörande.
Men varför gör man på det sättet.
Väldigt ofta så lever dom inte ens själva fullt ut efter dom förebilderna som dom försöker att skapa.
Nej man gömmer sig istället bakom ett skynke och titta bara fram lite då och då mest bara för att se att dessa personer gör på det sättet som dom tycker att dom ska göra.
Det finns all anledning att ifrågasätta dessa personers handlande.
Varför kan dom bara inte låta bli att ständigt lägga sig i.
Finns det ingen som fattar att dessa personer som blir utsatta kanske har fullt upp med sina liv utan dessa förståsigpåare.
Man har sina axlar fulla med belastning och gråter inombords av den påfrestning som kommer därtill.
Människor kan vara så hänsynslösa, så egoistiska, så jobbigt trånga i sina tankar att dom överhuvudtaget inte ens märker att dom beter sig på det sättet.
För dom är det helt enkelt naturligt att bara klampa på för så länge som ingen säger någonting negativt så kan dom utan att ta ansvar för sina egna handlingar bara ånga på i full ridå.
Ingen har ju bromsat dom förut.
Det kan till och med vara så att många har låtit dessa personer hålla på eftersom det faktiskt händer något när dom är i farten.
Men stanna upp ett tag och titta på vad det är som händer.
Är det positiva saker eller är det rentutav riktigt negativa.
Är det mer söndrande det som sker eller är det möjligt att det kan komma något positivt ur det någonstans långt där framme.
Jag är av den naturen att jag tycker och tror att alla har sina egna liv att leva och att andra inte ständigt ska gå där och säga vare sig si eller så.
Under min idrottsliga karriär så såg jag många tydliga exempel just på hur man försöker leva genom andra.
Man försöker uppnå framgångar genom sina barn.
Det man själv kanske halvt misslyckades med som idrottare ska man nu istället försöka att uppnå som den enorma besserwisser som man blivit genom åren.
Man vet ju alltid bäst för ens barns skull, alltid.
Men varför blir man så blind och besatt av att synas, att prestera, att försöka att vinna.
Det är skillnad på att stötta sina barn eller andra till framgångar man själv aldrig varit i närheten av.
Lev ditt eget liv och gör det till vad du tycker känns bra.
Låt ingen annan få dig att känna att du minsann ständigt bara misslyckas, för så är det inte.
Om du försöker göra det du vill och tror dig kunna så är det bra nog, tro inget annat.
Du måste inte alltid söka den där bekräftelsen, den där klappen på axeln, den där dunken i ryggen.
Bli bara besviken på dig själv när du själv totalt fallerar i det du vet att du egentligen borde gjort på ett för dig fullt godkänt sätt.
Bara då, inte annars.
Men bli heller inte mer besviken än att du kan ta dig upp ur din svacka, ditt misslyckande.
För alla har vi rätt att göra det, misslyckas alltså.
Så länge vi för ärliga försök i det vi gör så får vi göra det utan att bli kölhalade,