Man är inte mer ensam än man gör sig

Många väljer vad vi kallar ensamhet andra hamnar i den, men varför.
Ensamhet är nog inte något som någon egentligen vill vara i men som kanske kan kännas som den lättaste vägen trots allt.
Jag ser bara ett ledsamt bortkastat liv om man väljer den vägen.
Ett liv utan direkt social kontakt, utan kärlek och omfamningar.
Man kan tycka att det är tragiskt när man hör om ensamma människor, människor som väljer att bara leva med sig själva, men är det verkligen det.
Är det inte så enkelt i många fall att en del av dessa individer valt att leva just på det sättet eftersom dom helt enkelt inte orkar med dom så kallade vanliga normerna.
Jag själv tillhör kategorin som älskar att vara både ock, och jag väljer mina tillfällen.
Det finns ögonblick då jag njuter av att omge mig med vänner som jag älskar men det finns också tillfällen då jag mer än gärna drar mig tillbaka och bara är med mig själv.
Jag är en enkel människa, det har jag påpekat många gånger och det står jag fast vid.
Men jag är samtidigt bara just en människa, en med känslor och ett liv.
Ett liv som jag älskar, uppskattar, värdesätter och ibland hatar.
Men att vara ensam är faktiskt något som vi gör till ett val, ett frivilligt sådant.
Jag måste inte ständigt söka händelser, upplevelser eller desperat fylla min tid för att må bra.
För mig räcker det med att se mig omkring och kunna konstatera att mina medmänniskor, mina nära, mina kära mår bra.
När jag har gjort det så kan jag förnöjt luta mig tillbaka och känna en inre frid, en glädje.
Det gör att jag sen också kan njuta av mitt eget sällskap lika mycket som jag kan njuta av andras.
Att vara ensam är väldigt ofta ett val, inte alltid men väldigt ofta.
Så ta inte för givet att det är synd om någon som faktiskt är det.
Tänk att den personen kanske valt det precis som jag och faktiskt vill vara det just då.
Du ska inte alltid lägga dig i andras liv om du inte är säker på att du gör något bra.
Något som faktiskt gagnar saken mer än bara tillfredsställer dig själv.