När mitt lugn infinner sig

Det är inte alltid jag bär ett lugn inom mig även om det alltid finns där i botten.
Men jag bär alltid på det, jag har det alltid med mig.
Jag går där och känner mig trygg men samtidigt så kan jag inte låta bli att känna en ständig oro.
Jag gör det för att jag kan helt enkelt inte låta bli att bry mig och jag gör det på mitt sätt.
Man kan inte säga till någon att det ska vara på antingen det ena eller det andra sättet för det är verkligen aldrig helt svart eller vitt.
Vi kan välja att göra saker, att säga saker, att tycka saker men likväl så sker det som sker.
Jag har alltid påstått och kommer fortsätta att påstå att jag är en väldigt enkel människa.
Jag har enkla krav på mig själv och därmed enkla krav på min omgivning.
Dom är enkla men dom är samtidigt tydliga.
Jag vill nämligen andra väl och jag hoppas alltid att andra vill mig och de mina detsamma.
Jag gör det för att jag kan nämligen inte tänka mig att leva i en värld där vi inte finns till för varandra, där vi stöttar varandra, där vi hjälper till när det behövs.
Visst kan jag tycka att det är mer än bara lite skönt att slappa och ta en pilsner.
Visst kan jag tycka att det är mer än bara lite roligt att spela en runda golf.
Visst kan jag känna mig lite tillfredsställd när jag sitter som nu och får knappa ner några ord genom mitt inre och ut till er som vill läsa.
Men ingenting betyder någonting om jag inte känner att mina nära och kära mår bra.
Ingenting betyder någonting när jag ser någon i min omedelbara närhet må dåligt.
Jag kan inte känna det lugn jag vill känna inom mig förrän jag ser att den jag älskar mår bättre.
Jag kan inte njuta av mitt liv och bara vara den jag vill.
Att se någon som är en bit av mitt kött och blod eller är en väsentlig del av mitt liv må dåligt, dåligt för att den i sin tur känner en konstant oro över osäkerheten i dennes liv.
Sånt gör så ont i mig på riktigt och skapar samtidigt sån ångest.
När min oro sen får tillfälle att skingras, när jag ser dom där mörka molnen av konstant osäkerhet skingras, ja då kan jag äntligen andas igen.
Friheten över att se det onda försvinna gör att jag vågar tro igen.
När mitt lugn sen infinner sig, då blir jag helt plötsligt en människa igen.
Jag blir en människa som orkar att ge.
Jag blir en människa som vill ge.
Jag blir en människa som längtar efter att ge, men först när det behövs någonstans.
Jag är en enkel människa.
Jag blir ledsen, jag blir glad, jag gråter och skrattar.
Men jag är en komplicerad människa för alla förstår inte att jag bara vill gott.
För med denna godhet så följer en misstänksamhet hos andra.
En misstänksamhet som verkar vilja gro i dagens samhälle.
Ingen kan väl vara god utan att vilja ha något tillbaka.
Fel, fel, fel.
Det finns många som är just på det sättet och jag är så otroligt glad och tacksam att jag är en sån.
När mitt lugn infaller sig kan inget rubba mig.
Då är jag i en zon som gör att jag känner mig trygg.
Då är jag hel.
Då är jag, jag och ingen annan.
När mitt lugn infinner sig kan inget rubba min tro på livet.
När mitt lugn infinner sig är jag stark.
När mitt lugn infinner sig orkar jag finnas där för andra på det sättet som jag önskar.