Att vara ensam är ett val man gör, inget man måste vara

Det kan tyckas både trasigt och tragiskt när man pratar om ensamma människor och naturligtvis finns det dom som det verkligen är synd om.
Dom som genom livet till slut kanske förlorat allt.
Dom som inte haft den där enkla, självklara vägen som väldigt många har.
Man föds och växer upp med sina föräldrar.
Man går i sin skola, får sina kamrater, skapar sig en vänkrets.
Man kanske till och med gör en karriär genom sitt eller sina arbeten.
Man växer från en position till en annan och tycker att livet det går helt enkelt sin gilla gång.
Kanske ser man sina föräldrars liv som en förebild som man i sin tur sen försöker att överträffa.
Har man tur kanske man till och med får barn och barnbarn, ja vem vet, det kan ju till och med hinnas med både en och två generationer till.
Men sen finns det ett antal andra varianter av liv som kan te sig väldigt främmande om man jämför med dom liv vi lever.
Dom där som aldrig faller in under det vanliga, ordinära schemat.
Dom som till slut ter sig ensamma, övergivna av allt och alla.
Vissa kanske är det av den enkla anledningen att dom själva helt enkelt inte vill vara med andra.
Dom ser helt enkelt andra som störande medel i deras små inrutade liv.
Jag vet inte om det är rätt eller fel att försöka få dessa individer till att anpassa sig till resten av samhället eller om det är mer rätt att bara låta dom leva sina liv i lugn och ro.
Många gånger har ju orden sagts att den eller den skulle verkligen må så mycket bättre av att träffa lite andra människor och i en del fall är det säkert just på det viset men jag vägrar tro att det gäller alla.
Jag tror snarare att det finns en liten känsla av panik i människorna som är runtomkring bara för att dom inte kan komma till freds med att dom inte vill vara som alla andra.
Vilka är det då fel på, människorna som vill dessa personer så himla väl eller dom som bara vill vara i fred.
Behöver det vara fel på någon av dom, kan vi inte bara komma överens om att vi inte alla är lika.
Vad jag vill komma till idag är just det att vara ensam ofta är ett val man gör, inget man måste vara.
Respektera dom som vill vara det utan att försöka pracka på dom delar av ditt eget liv.
Däremot kan du alltid göra en insats i människors liv som du vet har fått det riktigt jobbigt av olika anledningar istället för att bara vara den där före detta vännen som vänder ryggen till när den inte vet vad den ska göra.
Vi måste inte finnas till för alla och envar men vi kan alltid finnas där för något och det mina vänner är det finaste vi kan ge någon.
En bit av oss själva, vår sympati, vår respekt och gemenskap.
Att vara ensam är ett val man gör, inget man måste vara.
Att vara ensam är inte något fult.
Ensam är inte alltid stark men förakta inte ensammas styrka.