Att vara rasist i sitt eget land

Jag tycker att det är ganska tragiskt när människor ser ner på varandra beroende på var dom kommer ifrån.
Det är så långt ifrån allt jag tror på och så långt ifrån all värdighet som jag tycker att vi människor ska visa varandra.
Det där med respekt över gränser är något som vi behöver jobba på och det väldigt mycket.
Varje dag så stöter jag på någon form av rasism, inte bara vid ett tillfälle utan ett antal, varje jävla dag.
Är inte det bedrövligt så säg.
Nu kanske du tycker och tänker, kanske till och med säger, att så himla vanligt är det väl inte.
Nu överdriver han väl ganska mycket.
Men gör jag verkligen det, nej jag gör faktiskt inte det, inte alls.
Men vem vill öppet erkänna att man är den där personen som till och med är rasist i sitt eget land.
Ja, jag kallar det för att vara just det, rasist i sitt eget land.
Jag vill inte kalla den ena rasisten för värre eller bättre än den andra utan väljer att se ner på båda falangerna.
Det handlar om att respektera, att acceptera och att se på varandra med samma ögon.
Inte ständigt göra skillnad som vi i mångt och mycket gör idag.
Hur många nedlåtande kommentarer kan det till exempel inte vara om en skåning, en norrbottning, en stockholmare eller en göteborgare bara för att ta några.
Det ska alltid tas upp något som gör att den där personen inte får chansen att känna sig riktigt hemma.
Kanske har den bott på samma ställe i femtio år men får ändå höra att den inte riktigt kan förstå efter som den personen inte är uppvuxen där, eller att dennes föräldrar kommer ifrån en annan del av landet.
Små rispor i oss blir till slut till sår som inte vill läka.
Det är som att vi hellre vill skapa den där infektionen hos personen eller personerna i fråga snarare än göra att dom verkligen ska känna sig som en av allt.
Och det är där jag ser en svårighet för dagens invandrare som kommer ifrån andra länder, andra kulturer.
Jag menar att vi lever i ett land med en relativt stor öppenhet.
Men det måste vara en öppenhet som är i båda riktningarna.
En öppenhet där vi bjuder in och låter dom få känna att dom är just den där delen som dom kanske söker efter.
Inte bara att dom får en tillfällig frizon ifrån krig, utanförskap och annat elände.
Det handlar alltid om att ge och ta.
Inte att kräva att få.
Inte att tro att man har rätt till allt och lite till.
Det handlar om att ödmjukt ge och ta.
Jag vill inte leva ett liv och känna mig utanför vart jag en kommer.
Jag vill känna mig välkommen precis som jag vill välkomna nya vänner in i mitt liv.
Jag vill göra det för att mitt hjärta säger så och för att det känns som det enda rätta.
Acceptera mig för den jag är, jag vill ju göra detsamma med dig.
Se inte olikheterna som något hinder utan se dom som styrkor som gör oss starkare tillsammans.