Livet som vi lever idag på denna planet är långt ifrån glasklart.
Det finns alldeles för många olika viljor som jobbar direkt emot varandra istället för att sträva efter att acceptera varandra.
Man försöker hela tiden hitta verktyg till att ständigt elda på i dom olika lägren så att man kan få en massa bakom sig som stödjer deras sak.
Jo för det är precis så enkelt faktiskt.
Det finns alltid en tanke bakom all skit som vi utsätts för dagligen.
Det har att göra med att man vill skapa sig olika maktcentra, baserade på olika saker.
Man skyller på att än det ena eller det andra gör att dom helt enkelt måste agera som dom gör.
Men det spelar verkligen ingen roll hur många som dör där på andra sidan så länge deras ändamål helgar deras medel.
Antingen så är det politik, makt eller religion som ligger bakom allt jävla våld som vi har idag.
Man försöker dölja sin strategi eller krigsföring bakom olika psykologiska detaljer inte minst i media.
Där ser man till att få fram nyheter som vinklar händelser gynnsamma för deras eget syfte, antingen direkt men även indirekt.
Psykologisk krigsföring är inte att förakta då man sakta men säkert gnager sig in med vridna bilder, ihopljugna historier eller kanske till och med lite offrande av sina egna bara för att man vill skapa en opinion som sakta glider in bakom deras beteende i tron om att det kanske är det rätta.
Det är bara fegt, otroligt fegt att ta till olika typer av argument som vilken nationalitet man har, vilken hudfärg man besitter eller det populäraste argumentet idag, religion.
Varför är man så jävla rädd för att inte vara politiskt korrekt och istället sätta ner foten när man ser direkta fel som begås i vårt samhälle.
Nej istället så ska samhället hela tiden anpassas till individuella personers läggning, åsikter eller deras ständiga pekande på rättigheter.
Är det inte så att vi istället borde se till att alla får leva efter sina önskemål på sina respektive platser som dom vill i sina länder.
Vi har en form av öppet samhälle här i detta land som än så länge har varit öppet och väldigt sunt men det är nästan så att vi springer ifrån det i rädsla av att stöta oss med omvärlden.
Det finns ingen ryggrad längre, ingen stolthet, ingen självklarhet i det vi omger oss med.
Istället så är det lite grann ungefär som beteendet av att den obligatoriska simskolan försvann under ett antal år i skolorna.
Helt plötsligt så försvann tryggheten för våra barn när sommaren kom och dom skulle bada.
Helt plötsligt så var det en kraftig uppgång med drunknande barn och ingen ville ta på sig ansvaret.
Lite grann samma sak som när staten mer eller mindre slängde ut dom psykiskt sjuka i samhället med prognosen att dom klarar sig bra därute och är det så att dom inte gör det ja då får dom väl söka hjälp.
Vi får inte fegt bara backa ifrån vårt ansvar med det som händer därute.
Idag brottas vi med idioter som bränner bilar, klottrar, slår sönder busskurer och fan vet vad mer.
Jag är övertygad om att en väldigt stor del av föräldrarna till dessa barn och ungdomar är medvetna om att just deras barn är en del av den biten, om inte så är dom jävligt blinda föräldrar.
Vi måste kunna ifrågasätta det vi har nära oss utan att vara rädda för att bli ihjälslagna.
Vi måste kunna säga ifrån när vi ser någon slå ner någon annan.
Vi måste kunna hjälpa när vi ser någon behöva den där hjälpande handen.
Det är nämligen ofta inte mer än så som behövs för att göra skillnad.
Väljer du att räcka ut den där handen så kan du bryta kedjan av bitterhet.
Du visar en förståelse och du skapar en respekt.
Jag lovar att om du hjälper en människa av ren god vilja så kommer den människan aldrig vilja göra dig något ont tillbaka.
Hur fel är det att tänka på det sättet.
Att tro gott i situationer många istället skulle välja att se alla negativa aspekter.
Jag tror inte på våld som lösning, inte i hemmet, inte i vardagen, inte i samhället.
Våld är bara ett tecken på frustration hos någon som inte har förmågan att kunna se värdet i livet.
För vad är det som gör att alldeles för många väljer att ta till just våldet framför den hjälpande handen.
Det är den bristande kunskapen om varandra.
Låt oss försöka mer än någonsin tidigare, att se våra liv som gåvor, inte andras ägodelar.
Ge en kram istället för en smäll på käften eller stanna åtminstone till och lyssna.
Var inte den där fega som gömmer sig bakom vad någon annan har sagt.
Lev ditt liv, lev inte andras.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar