Att se andra människor

Det gick som en liten modevåg här under hösten när det var inne i media att skriva om misär och elände, om flyktingar och katastrofer.
Den ena avlöste den andra och det hade kunnat varit starten till något riktigt gott.
För äntligen så vände det ordentligt vindarna i detta land, motståndet mot rasister började smått ta fart och en mänsklighet som tidigare varit väldigt anonym fick helt plötsligt ett välkommet ansikte.
Sen kom den där helt sjuka men samtidigt nästan oundvikliga händelsen i Frankrike där några besinningslösa fanatiker tog ett antal människors liv med stöd av sin tro i ryggen och med ett ständigt växande hat emot hela västvärlden.
I samma stund så var det som om att dom då gav bränsle till alla Europas rasister och helt plötsligt så var alla utlänningar farliga och skulle granskas från topp till tå.
Det som en stund tidigare var ett öppet Europa blev nu ett stängt sådant.
Nu tror ju jag på människan och tänker som så att vi bara behöver tid för att överbrygga dessa hinder.
Att det faktiskt finns en vilja hos dom allra flesta människor att vi kan leva i samförstånd oavsett vilken hudfärg, vilken etnicitet, vilken läggning eller vilket kön vi tillhör.
Vi har alla en plats att fylla och alla, precis alla har samma rätt till den.
Ja, vi varje fall så länge som vi själva tillåter andra att få vara dom själva.
För jag har ingen rätt att sätta regler hur någon annan ska tänka eller tycka lika lite som någon annan kan eller ska bry sig om mina tankar och funderingar.
Men jag väljer som sagt att tro att vi kan komma till någon form av förlikning.
En framtid som inte är märkt av militärt eller religiöst förtryck för det är ju just det som det hela egentligen handlar om.
Vissa personer, vissa grupper som vill sätta ner foten och kräva att alla andra ska rätta sig efter dom.
Demokrati eller diktatur, skit samma för mig så länge som man inte tar hänsyn till den lilla människan.
Det kanske är så att den där stora så kallade ledaren som driver sitt folk framåt, att dennes största fiende inte finns utanför gränserna utan istället är den lilla fritänkande individen som inte vill falla in i ledet.
Jag tror inte på att ett stort land behöver en styrande järnhand, ett stort land behöver vara lyhört och se vad som verkligen händer inom dess gränser.
Jag är ingen allvetande guru på något som helst sett, men jag tror på min fria vilja, min fria tanke.
Jag tror på att inte bli kvävd av någon utomstående som inte tål att höra mina ord.
Jag är ju villig att lyssna till vad denne har att säga utan att för den skull sen slå ner personen i fråga bara för att jag inte håller med.
Om jag inte håller samma linje som vederbörande så betyder det faktiskt bara att vi två är av olika åsikter och vi ska kunna respektera varandra.
Vi ska inte förvränga varandras ord och kasta skit på varandra i onödan bara för att vi vill sätta den andra i ett dåligt dager inför andra.
Jag ska inte hitta på historier som bara visar den ena sidan av en handling, det vill säga den som fyller mitt ändamål.
Hur ska jag då någonsin kunna lita till någon annans ord mer än vid tillfällen som jag själv varit med att dela.
Efter den tragedin som var i Frankrike så var det som om det startade en lavin, en tsunamivåg som okontrollerat öst över oss av främlingsfientlig propaganda.
Man har helt enkelt passat på under en tid när vi nästan blivit paranoida eller i alla fall paralyserade i vårt objektiva tänkande och öst över oss med riktade händelser i media, på Facebook och liknande.
Och effekten blir då omedelbar eftersom det sker i ett flöde av information som vi bara skummar på ytan, vi hinner inte fundera över sanningshalten i det hela.
Följden blir då tyvärr att väldigt mycket manipulerad och tillrättalagd information blir att betrakta som nya sanningar.
Jag väljer fortfarande att istället ifrågasätta och försöka att se sakerna på mitt sätt, det vill säga från ett antal vinklar och vara så objektiv och öppen som jag kan i mina tankar.
Det finns mycket skit därute men det finns så oerhört mycket gott och optimist som jag är så väljer jag att se saker och ting på det positiva sättet och tro att vi faktiskt går emot en bättre framtid även om vi kommer att gå baklänges ibland.
Lita på vad du själv ser, vad du själv tror.
Bli inte för påverkad av allt du har kring dig utan fortsätt tro på den du verkligen är.
För du har möjlighet att påverka även du.
Kanske inte i det stora direkt men i det stora i förlängningen.
För vi har alla en del i allt som händer och så länge vi bryr oss så finns det hopp.
Och mitt hopp det är minsann inte ute, inte alls.

Att vara rädd för att göra fel kan vara hämmande

Det är så vanligt att man lägger in ett strå av osäkerhet i sitt eget agerande.
Man visar att man inte riktigt tror på det man gör.
Att man helt enkelt inte litar på sig själv.
Men vad gör det egentligen.
Hur stora blir konsekvenserna av att just du gör fel, just där.
Naturligtvis är det otroligt olika från situation till situation, men ändå.
Hur mycket fel kan det bli av att du faktiskt vågar försöka.
För det är ju det som det handlar om, att våga prova något som du inte är säker på.
Att du tar dig över din egen bekvämlighetströskel och utmanar dig själv till något du egentligen inte riktigt vill.
Det är som sagt väldigt olika beroende på vilken situation det handlar om men du kan säkert se ett mönster som en röd tråd i ditt eget sätt att agera genom många olika scenarier.
Fel gör vi dagligen, fel gör jag dagligen och jag försöker alltid att lära mig något av dessa.
Det kan vara allt ifrån mitt eget beteende emot en person som jag noterar inte alls reagerar på det sättet som jag trodde skulle ske.
Det kan vara min egen osäkerhet i att tro på mig själv när jag ska göra något jag aldrig tidigare provat.
Ofta så handlar det om förutfattade meningar.
Eller att man läser in förutfattade beteenden vars prägel satts av en annan källa, en bok, en utbildad person eller helt enkelt en just för tillfället viktigare person i dennas liv.
Vi är ju alla otroligt påverkbara och beroende på vem som säger vad så har många en benägenhet att suga i sig allt dessa personer säger, tycker, tänker, skriver och gör mer eller mindre som svampar.
Man tappar helt enkelt sin egen objektivitet.
Nu vill jag inte komma och säga att det är fel eller rätt för det är upp till var och en och bedöma men ibland kan jag inte låta bli och reagera när jag noterar att dessa individer är alltför lätta i sina egna åsikter, dom har liksom inte landat i sig själva.
För mig är det viktigt att jag tror på mig själv i det jag utför, det jag säger och inte minst i det jag tänker.
För gör jag inte det så har jag tappat en väsentlig det av mig själv.
Det är inte så att jag tycker att man bara ska utgå ifrån sig själv, inte alls.
Gör man det då tappar man samtidigt sin egen förmåga i att vara lyhörd och att lyssna och lära av andra är bland det viktigaste vi kan nuförtiden.
Att ha ett eget sinne men samtidigt vara öppna inför vad andra säger, tycker och tänker.
Vad jag gör kan faktiskt vara ett felaktigt sätt men det är upp till mig att försöka förstå det, inte genom andras påtvingade åsikter och uttryck.
Det är så otroligt många situationer som vi hamnar i där vi är rädda att göra fel i idag.
Vi är livrädda för att inte vara politiskt korrekta (hatar dom orden), vi vill inte trampa våra vänner eller släktingar på tårna, för då tror vi att vi kommer att bli ovänner för all framtid.
Vi är rädda för att göra fel så att chefen ser det eller får veta det av någon annan.
Vi är helt enkelt rädda för att dels utsätta oss själva för något obekvämt i tron om att vi kommer att förlora det vi har idag och hamna i en sits i livet vi inte alls vill vara i, utfrysta helt enkelt.
Att vi helt enkelt har fått vår chans, använt den, förbrukat den och nu får står för konsekvenserna av den.
Men är det så illa när vi gör våra fel.
Är det inte vår egen bedömning som vi skärskådar.
Är det inte så att vi själva är vår största motståndare, vår största fiende.
För det ses oftast med blida ögon när man försöker göra något.
När man inte är rädd för att prova sig fram utan att bry sig om konsekvenserna.
Man vågar göra saker även om man vet att risken är stor att man faktiskt kan misslyckas.
Jag är själv ett levande exempel på att prova sig fram bit för bit utan att vara säker på vad jag gör.
Jag gör det dock på ett vad jag bedömer som relativt säkert sätt där konsekvenserna inte blir så stora och inte längre hanterbara.
Det får liksom inte ske på ett sätt där jag kan utsätta både mig själv och min omgivning för en uppenbar risk.
Men dom små felen som vi dagligen går igenom, dom ska finnas där i varje fall i mitt liv.
Dom felen är mer än tillåtna och är en del av mig själv.
Jag behöver inte be om bekräftelse både till höger och vänster för att rättfärdiga mina egna handlingar,  jag kan faktiskt stå för konsekvenserna av dom oavsett utgången.
Precis som små barn som genom att testa saker lär sig vad som är rätt och fel så gör jag detsamma men på min egen nivå.
Ibland är jag rädd för att testa även jag men det är för att jag är jag och det får andra stå ut med.
Det är fortfarande jag som står bakom dom besluten och ingen annan ska tvinga mig någonstans som jag själv inte vill, det är mitt liv och mina beslut.
Om du nu vill ta beslut i mitt namn så blir det lik förbannat dina beslut grundade på dina åsikter, inte mina.
Det är ju också så att det är väldigt vanligt att man har åsikter om hur andra ska genomföra saker och ting för att det ska gå rätt till men att dom sen inte är lika klockrena när det handlar om dom själva.
Jag tänker oftast på följande sätt när det handlar om att göra obekväma saker.
Jag gör en konsekvensbedömning och i den tittar jag på hur den drabbar andra.
Om jag ser att andra kan bli drabbade negativt så gör jag en ny värdering och försöker se det på ett lite annat sätt så att andra inte ska bli just det, det vill säga drabbade.
För jag tycker inte att det är rättvist att andra ska få ta smällen av något som jag själv utför bara för att jag vill utföra det jag gör.
Men vi får inte vara rädda för att göra fel för då kommer det bara leda till ett hämmat beteende.
Ett beteende där vi stryper vår egen handlingskraft.
Vad vi måste göra dock är att se konsekvenserna och ta dessa av vårt handlande, för konsekvenser blir det alltid på ett eller annat sätt.
Vi måste få vara fria i våra egna tankar för dom tillhör bara oss själva.
Ingen annan har rätt att inkräkta på det området.
Så länge jag inte avsiktligt skadar någon, så länge jag själv står för konsekvenserna av det jag gör, så länge jag tar hänsyn till min omgivning så har jag all rätt i världen att göra det jag tror på, det jag vill.

Jul, en högtid av gemenskap eller av ensamhet

Jul är för mig en högtid som jag egentligen inte ser som någon högtid eftersom jag inte är troende.
Men det spelar absolut ingen roll för mig, för jag tycker om den ändå.
Jag tycker om den för den innehåller så mycket kärlek, så mycket familj och sällskap.
Den innehåller så mycket givmildhet, om än i en lite lätt överdriven förpackning.
Under hela min uppväxt som barn så var det något som jag såg fram emot precis som dom flesta barn, ja i varje fall om man tittar till Sverige och andra relativt rika länder.
För även om min barndom inte präglades av att vi hade det gott ställt utan snarare var av en enklare så kallad Svensson-karaktär så var den rik.
Jag hade turen att växa upp med två föräldrar som alltid försökte att göra det bästa av situationer även om det inte var lätt.
Då på den tiden så förstod jag inte hur tufft mamma och pappa hade det men allteftersom jag växte upp så gjorde även min insikt det.
Förmodligen så var det en av grunderna till varför jag ser så stort värde i så mycket av det jag själv har runt mig idag.
Jag tar verkligen inte något eller någon för givet för det har jag inte rätt till.
Jag kan försöka att eftersträva en viss nivå i mitt liv och sen hoppas att jag når dit.
Men det beror ju i slutändan inte bara på mig utan även på andra som jag kommer i kontakt med eller till och med umgås med.
För mig så är Julen en högtid som man ska fira tillsammans med andra.
Men vad med alla dom  som inte har någon att fira med.
Vad med alla dom som inte tycker att Julen är något att fira utan bara ser det som ett enda stort kommersiellt jippo.
Jag kan inte påstå att jag inte förstår dom för det gör jag faktiskt.
Det ligger mycket även i deras tankar och åsikter.
Men det hindrar inte mig och kommer inte att hindra mig ifrån att ha mina.
Jag tycker en sak och så länge som jag tror på det jag gör så kommer jag att fortsätta hålla min linje.
Men jag känner en sorg för dom som i grunden inte väljer att vara ensamma men ändå är det.
Det är för er som mitt hjärta slår ett extra slag dessa dagar.
Det är er jag skänker en extra tanke av värme.
Jag är inte hela världens samvete och kan därför inte vara alla till lags.
Men som en klok liten kille sa på en gala nu i veckan.
Alla kan inte göra allt, men alla kan göra något.
Om alla försöker att hjälpa till med något så tror jag att vi kommer en närmare en värld där vi faktiskt ser varandra lite bättre.
Jag tror att vi mår bra av att värna om varandra istället för att bara se våra olikheter som hinder.
Se möjligheterna hos varandra istället.
Att vi är olika det råder det absolut inget tvivel om, tvärtom.
Så om du vet någon som är ensam och du vet med dig att du kanske kan göra den personens dag en smula ljusare, gör då det, tveka inte.
Som sagt, alla kan inte göra allt, men vi kan alla bidra med något.
Ingen kommer undan om vi vill ha en värld som mår bra.
Jag kommer alltid finnas där för den som vill ha en axel att gråta emot, ett öra som lyssnar eller som bara låter mina ögon se, se vad det är du vill visa.
Låt Julen få fylla sin viktigaste betydelse.
Låt den få överösa oss med gemenskap och kärlek.

Folk klagar på så mycket

Vi lever i en besynnerlig värld där våra värderingar ständigt ställs emot varandra.
En sak som jag kan haka upp mig på är den ständiga klagosången som ljuder högt mellan varven.
Det är tyvärr dessutom så att det inte alltid är så himla glasklart varför denna sång får ta sån plats.
För inte är det alltid som det finns en riktig anledning till att den faktiskt existerar.
Men visst är det så, kanske framför allt i detta lilla land att vi nästan mår som bäst när vi får gnälla lite, beklaga oss lite, tycka lite synd om oss själva.
Det är beklämmande men det är faktiskt precis så.
Jag ska inte komma och påstå att jag aldrig klagar själv för det händer.
Men jag gör det inte hela tiden.
Och jag försöker faktiskt bara göra det när jag har en orsak.
Ja, jag sa försöker, för det är inte så att jag är hundraprocentig ens på den punkten.
Men återigen, jag är medveten om det och jag försöker.
Felfria människor finns inte och jag kommer aldrig att sträva efter att vara en heller.
Jag tror inte ens att dom idag räknas som heliga människor, eller semigudar var några särskilt perfekta människor.
Jag tror att dessa människor, om dom nu överhuvudtaget har funnits, var riktigt goda människor som man haft sån överdriven men god respekt för på grund av deras osjälviska gärningar målat upp och satt på deras piedestaler till allmän beundran efter deras bortgångar.
Man har helt enkelt gjort dom till något odödligt.
Jag tror absolut att även dessa personer klagat på saker i sina liv till och från.
Men varför då denna klagan på små skitsaker som vi hör i detta, vårt lilla land Sverige.
Vi klagar när tunnelbanan är 2 minuter sen.
När bussen inte håller tiden på grund av att det varit en krock på motorvägen.
När bensinen går upp 30 öre per liter.
När någon kommer 5 minuter försent till ett möte.
När någon satt sig på din plats i ett lunchrum.
När någon annan kanske fått en riktigt bra lön (helt ovidkommande att vederbörande jobbat dubbelt så mycket som du).
När någon har renoverat upp sitt hus eller sin lägenhet och sen sålt den till en fin vinst.
Lika ovidkommande där att vederbörande har jobbat häcken av sig både på sitt jobb och på sin renovering.
Det är som att det är ett gift, det där med att klaga på saker och ting.
Man måste klaga för att själv ge utrymme eftersom man är för slö för att ta sig plats på riktigt.
Och varför är man då så otroligt småsint.
Ja, jag önskar att jag hade ett riktigt svar på det men det har jag inte.
Jag kan bara konstatera att det är så.
Missunnsamhet har fått en plats i vardagen som jag inte tycker att den borde få.
Varför kan vi istället inte unna oss den glädje som saker och ting faktiskt ger oss.
För om vi väljer att öppna våra ögon och titta runt oss.
Det räcker faktiskt att idag titta runt oss eftersom vi inte längre bara kan bläddra kanal så att vi slipper se det där jobbiga.
Att se dessa tiggare, knarkare, utstötta och andra som vi ser som svaga i samhället.
Helt plötsligt så har dom blivit en del av vår vardag inte bara 27 sekunder i ett snabbt nyhetssvep.
Helt plötsligt så har dom blivit en del av oss.
För vi kan inte längre stänga ute resten av världen nu när den väljer att komma till oss.
Det är onekligen en obekväm och ny sits som vi har hamnat i men det är en sits vi måste vänja oss vid.
För den här planeten den tillhör oss alla.
Att någon har råkat blivit född i ett land och någon annan i ett annat är helt ovidkommande.
Att dessa personer som sen kommer hit får rätta sig in i ledet och försöka komma in i vårt samhälle på det sätt som vi sen säger det är en helt annan sak.
Där handlar det om ömsesidig ödmjukhet inför situationen.
Men, för att nu så att säga knyta ihop säcken med dagens ämne.
Vi ska fanimej inte klaga så jävla mycket på små skitsaker.
Gnälla när någon gör en sak lite sämre än någon annan på jobbet eller vad det nu må vara.
Gnälla över att grannen har en fest.
Gnälla över att du inte har råd att köpa den där nya tvn.
Det finns alltid någon som inte överlever dagen för att den inte ens får något att äta.
Jag bor i ett land som har allt och det kan jag skatta mig väldigt lycklig för.
Jag bor i ett rikt land där vi känner att vi kan unna oss saker.
Men det får inte få mig att glömma allt annat som finns därute.
Jag kan inte påverka världen att bli bättre, inte ensam.
Men tillsammans kan vi det, om vi vill.
Många vill inte det men många, många fler vill det.
Jag vill det, vill du.

Varför söker en del alltid konflikter

Jag vet inte om det sker medvetet eller omedvetet.
Men varför är det just så med vissa människor.
Det spelar liksom ingen roll om dom känner att dom har rätt i sak eller inte.
Det viktiga är att skapa ett motargument.
Vad är det som driver vissa till att alltid komma i dessa situationer.
Själv tycker jag det är väldigt irriterande med såna som alltid ska knuffa sig in i diskussioner genom att slänga ur sig något helt oväsentligt i sammanhanget.
Det kan vara en argumentation på nätet, en konversation vid fikabordet eller bara för att göra sig synlig bland folk i tunnelbanan.
Är det inte bara en enorm brist på respekt gentemot andra.
En så total brist där man istället för att låta en rådande situation ta sin form promt måste vara där och peta med ett finger bara för att själv synas.
Är det för att man tycker om att irritera som man gör det.
Är det för att man vill skapa ett bredare diskussionsforum.
Är det för att man tycker att genom sitt handlande så får man rätt att vara i situationen.
Jag tycker inte att jag har rätt att klampa in i vilken situation som helst.
Jag tycker att det är viktigare vara där jag faktiskt kan göra skillnad.
I dom situationer som kan leda till något på riktigt, dom vill jag inte backa ur.
Men det är för att jag inte söker konflikter utan svar.
För genom att gå in i diskussioner med ett någorlunda öppet sinne så är jag samtidigt mottaglig för eventuella förändringar som det kan leda till.
Nu vill jag inte påstå att jag alltid tänker rätt eller ser helt klart i alla olika situationer men min avsikt är i varje fall alltid god.
Jag vill alltid försöka undvika just konflikter.
För konflikter är för mig väldigt sällan särskilt konstruktiva utan mer destruktiva.
Men det finns ju alltid dom där som sagt, dom som vill synas, höras och vara med där i gröten.
Men det verkar vara viktigt för vissa att lik förbannat skapa konflikter, skapa illvilja, skapa motsättningar, skapa negativt tänkande.
Man vill helt enkelt röra om och sen se vilka konsekvenser det får och tycka att det är helt ok att någon eller några blir skadade eller sårade på vägen.
Det finns ju alltid någon som inte bryr sig om allt som sägs och allt som görs.
Men jag ställer mig istället frågan om varför är det då intressantare att söndra något än att hela något.
Är det bara för att dagens tänkande är så uttråkande att man måste gjuta blod för att det ska bli lite spännande, lite roligare, lite intressant.
Ett homogent tänkande där man försöker hitta enkla, lugna lösningar är helt enkelt inte lika attraktivt.
Det måste hela tiden hända någonting.
Och är det då kanske genom en inspirerande talare, skribent eller ledare av något slag som dessa incitament kommer, ja då är det helt plötsligt dessutom helt legalt.
Om orden kommer från "rätt" person ja då är det ju inte ens vederbörande som behöver stå till svars för vad som har sagts eller gjorts.
Nej då kan man ju gömma sig bakom någon som man förmodligen ens känner överhuvudtaget.
Ibland är konflikter oundvikliga men jag tror ändå på att det oftast faktiskt går att lösa saker utan att det ska behöva drabba någon fysiskt.
Men återigen, det här är ju bara vad jag tycker.

Det finns alltid något man oroar sig för

Jag vet naturligtvis inte alls hur det är för andra eftersom jag bara kan utgå från mig själv.
Men jag är definitivt en person som gör det, det vill säga oroar mig.
Jag oroar mig för små saker, jag oroar mig för stora saker.
Jag oroar mig för sånt jag tidigare varit med om och jag oroar mig för sånt jag ser i framtiden.
Kanske är det en bra förmåga, den att jag känner oro.
Kanske är det en belastning, en belastning som gör att jag nästan aldrig finner ro.
Jag försöker inte fly mina känslor och kanske är det just det som gör att jag känner så mycket.
Jag låter alla mina känslor välla över mig och ta plats.
Jag låter dom omfamna mig men samtidigt nästan, men bara nästan krossa mig.
Känslor är verkligen en del av mig som jag samtidigt har kontroll över men på samma gång nästan låter löpa total amok.
Men det där med att ständigt oroa sig, vad kan det vara för bra i att känna så.
Jag försöker se dom positiva bitarna och det är dom som visar att jag bryr mig.
Jag bryr mig om allt som jag rör vid, om alla jag rör vid.
Det finns liksom så otroligt mycket att bry sig om och jag kan bara inte låta bli att göra det.
Jag kan oroa mig över att jag inte kan ge tillräckligt mycket av mig själv till de mina men samtidigt känna att så länge jag försöker att ge så vet jag att det är precis så mycket som jag kan ge, varken mer eller mindre.
Jag kan oroa mig när jag vet att någon av mina döttrar är ute på stan en kväll, och då gör jag det ända till då jag fått en bekräftelse på att dom kommit hem på säker mark igen.
Jag kan oroa mig över att någon jag älskar ska bli drabbad av någon terrorhandling eller annat oförutsett besinningslöst våld.
Jag kan oroa mig över att något inte kommer bli lika bra som andra förväntar sig att det ska bli.
Att jag helt enkelt inte kommer att räcka till för allt och alla.
Men jag kan inte ständigt gå och oroa mig för allt som berör eller rör mig, jag måste låta en del bara ske för annars blir jag totalt galen.
Det finns alltid något som gnager lite i sidan på mig, något som rör om  lite på insidan och gör att jag får den där lilla ångesten som gör att jag inte kan slappna av för stunden.
En rädsla som jag inte kan styra över men maler lite till och från.
Jag är en speciell kille men samtidigt inte märkvärdig alls.
Jag är den jag är och jag accepterar det framför allt.
Allt det där komplexa som finns inom mig och som rör till det lite då och då.
Det gör att jag aldrig riktigt kan luta mig tillbaka och vila.
För det finns alltid något därute som gör att jag oroar mig.
Det finns alltid något.
Alltid.

Jag kommer aldrig att vara ensam

Det har funnits så många tillfällen i mitt liv då jag har känt mig totalt utlämnad.
Tillfällen jag bara känt mig liten och misslyckad.
Tillfällen som jag inte ens velat gå vidare ifrån.
Men varje gång så har jag kommit tillbaka.
Varje gång så har jag istället vuxit som människa.
Och det är en egenskap som jag älskar att jag har.
Jag ser saker som betyder något för mig.
Det som betyder har verkligen inte något med mina egenskaper att lösa mina egna vardagliga problem att göra.
Det som betyder något för mig är det jag ständigt omger mig med.
Det som betyder något för mig är du, du och du.
Det är Ni, mina underbara fantastiska vänner.
Ni, mina helt magiska släktingar.
Alla ni som lever i mitt liv.
Det är Ni som gör att jag ständigt kan ta mig vidare.
Det är Ni som ger mig energi till att växa som människa.
Det är Ni som kommer fortsätta vara basen i mitt liv.
Det är Ni som jag aldrig kommer att fly ifrån.
Det är Er jag aldrig kommer att vända ryggen.
Jag kommer aldrig att vara ensam för jag vill inte det.
Tryggheten i vetskapen att Ni finns den gör att jag går vidare i livet i den riktning som det för mig.
Jag behöver inte någon att ständigt hålla i handen, jag behöver bara känslan.
Känslan att Ni finns.
Och den känslan kan ingen ta ifrån mig, det kan jag bara själv begränsa.
Så kom ihåg det, för det gäller även dig.
Att det är du som sätter dina gränser i hur mycket du själv vill låta andra vara en del av ditt liv.
Det är du som tar emot av andra men det är också du som måste ge av dig själv, förbehållslöst.
Tack för att ni finns.

Vad är att vara bra egentligen !

En fråga som jag verkligen tycker att många borde ställa sig.
Vad är bra för dig.
Vad är inte bra nog för dig.
Vad är bara nästan ok.
Vad är under din standard.
Vad ställer du för krav på andra.
Vad ställer du för krav på dig själv.
Om någon gör en sak och den inte är bra i dina ögon, är den personen en sämre person är du då.
Har du tänkt på att det du accepterar som bra kanske inte alls ser likadant ut i din kollegas ögon.
Om en sak inte är gjort fullt lika bra som du själv skulle gjort, försöker du då rätta till den efter dina egna normer eller låter du den vara med åsikten att personen som gjorde det, faktiskt gjorde det så bra som den kunde och det var bra nog.
Kan du släppa det och gå vidare eller måste du påpeka det för någon annan.
För visst är det just precis så.
Det är så himla vanligt att andra besserwissers kan stå och titta på, veta lite bättre och sen spela efterkloka när dom påpekar att det inte var gjort på bästa möjliga sätt.
Jag ser det inte på något som helst positivt sätt att man beter sig så.
Man ska inte behöva lära sig saker genom att göra dom på fel sätt för att sen få smällen på fingrarna och dom förnedrande orden i ansiktet tillsammans med andra kollegor.
Det är inte så vi hjälper varandra.
Om jag ser ett fel begås utav någon som är uppenbart så säger jag det utan att vara nedlåtande.
Då har jag sett till att fel mindre har begåtts och att vederbörande fått göra det på rätt sätt på en gång.
Att vara bra är inte att alltid göra rätt utan snarare att alltid försöka.
Att kunna ta emot kritik när man gör något fel är något man alltid får räkna med men man ska inte se kritik som något negativt utan istället som något positivt.
Kritik är bara så att vi ska kunna se saker på ett annat sätt än det vi annars hade gjort.
Kritik utvecklar oss i en riktning som vi kanske inte förmår att se själva.
För mig är att vara bra att vara lyhörd.
Att vilja förstå och se sammanhang i olika saker och ting.
Det finns massor jag inte förstår i mitt liv men jag försöker alltid och det gör mig till en bra individ.
Jag försöker och det räcker väldigt långt.
Men om du ständigt är den där efterkloka individen.
Den där problemlösaren som påpekar hur fel saken blev gjord i efterhand.
Vem tror du att du är då.
Den som faktiskt försöker fastän den inte känner att den kan, eller den som bara gnäller på hur det blev gjort.
Att kunna en sak och bara titta på när andra gör fel bara för att man själv varit i den sitsen tidigare i livet är så fruktansvärt fel och långsint beteende.
Man behöver inte ge tillbaka gammal smärta på nya personer bara för att man vill sätta dom på plats.
Man kan vara en större människa än så.
Att lära sig saker den hårda vägen är bara ett förlegat gammalt jävla machosnack som jag själv ser som riktigt patetiskt.
En bra människa är som en bra vän.
En person som finns där när man vill och behöver lite hjälp.
En person som ställer upp för att den vill, inte för att den ska ha något tillbaka.
En bra människa är en som försöker se till helheten och inte bara skummar på ytan för att sen blåsa bort det som kanske är lite obekvämt eller jobbigt.
Att vara bra är att alltid försöka.
Att försöka på riktigt.

Varför känner sig män hotade av kvinnor!

Ibland får jag för mig att jag lever i ett modernt samhälle men sen så får jag en insikt att det gör jag inte alls.
Jag lever bara i ett samhälle där det är fullt av övergångar, anpassningar och missförstånd.
Men dagens fråga, där jag undrar varför män känner sig så hotade av kvinnor.
Är det rädslan att man inte ska få fylla någon funktion som gör det.
Är det den som stör i den gamla bilden av att kvinnans roll den var minsann vid spisen och sängen.
Att hon skulle hålla käft och veta sin plats och respektera mannen som var den starka i familjen som skaffade maten på bordet så att familjen kunde överleva ännu en dag.
Att det var mannen som slet i sitt anletets svett och utan honom så skulle världen förmodligen gå under.
Att det var mannen som hade lösningen på all världens problem för kvinnan hon förstod ju inte saker och ting lika bra och insiktsfullt.
Att kvinnan bara var en egendom som mannen hade full rätt och åtkomst till.
Många av dom där sakerna lever kvar även i vårt så kallade moderna samhälle.
Hur många gånger sägs det till exempel nedlåtande saker när en tjej, en kvinna ska göra en före detta
så kallad manlig syssla.
Hade det varit en man som hade gjort samma fel så hade det tagits med en axelknyck och en dunk i ryggen men när en kvinna gör samma eventuella fel så kommer sucken och inte minst den där himlande blicken.
Är det ett sista desperat försök till klent förtryck som vi ser nu i vår generation.
Förtrycket som vi ser på andra världsmedborgare kommer jag inte ens att gå in på för det är så otroligt stort och kommer krävas en ännu större handling för ska vi kunna leva tillsammans på denna planet.
Vi måste till och börja med göra det i totalt samförstånd mellan könen och likställa dom.
Att vara man är inte att vara bättre eller mer värd än att vara kvinna.
Att vara kvinna ger inte någon mer rättigheter än att vara man.
Det är inte så att tidigare generationers konstanta förtryck ger kvinnor en buffert där kvinnorna kan spela ett trumfkort och ständigt kräva en anpassning som bara dom själva råder över.
Det är nu vi ska se varandra som lika i alla situationer oavsett kön.
Sen kommer det alltid komma situationer där styrka, längd eller speciella talanger kommer att göra en skillnad i vem som gör vad.
Alla kan inte göra allt för alla är inte bäst lämpade för det men det är en helt annan sa.
Alla kan ändå bidra med något och det är sin egen vilja.
Så länge man visar den så får vi inte könsbelägga den.
Att inte hacka ner på någon som faktiskt försöker så gott den personen kan.
Det är dags att vi ser kvinnor som likställda och att kvinnor ser oss män som detsamma.
Tiden då vi schabloniserar varandra borde vara passerad sedan länge så vad väntar vi på.
Du man, var inte så jävla macho utan se dig bara som en man, en bra man men likväl bara en man.
Och du kvinna, se dig själv som detsamma, en kvinna av idag som faktiskt har samma, exakt samma rättigheter som mannen.
Njut av att du är du och ingen annan.
Se värdet i alla människor och låt inte könet eller våra sexuella läggningar göra skillnad, varken åt det ena eller det andra hållet.
Sluta känn dig hotad, se andra på samma sätt som du själv vill bli sedd.
Jag tänker inte göra skillnad på människor som inte behandlar mig som någon som är annorlunda.
Jag är jag och det får andra acceptera precis som jag får acceptera hur andra är.
Mitt liv är mitt liv, inte någon annans.
Och jag känner mig inte hotad utan bara uppskattad för den jag är.
Jag är den jag är och kommer att så förbli.