Ett av mina arv ifrån min kära pappa är min närhet till mitt inre.
En närhet som gör att jag samtidigt oerhört lätt blir berörd.
Den förmågan är inte alltid optimal.
Den är till och med förödande att ha att göra med ibland för den är så stark, så direkt.
Jag älskar att den finns där för den gör att jag känner mig så mänsklig, så oerhört mänsklig.
Den gör att jag ser sånt som jag vill se med väldigt öppna ögon.
Jag har ju liksom aldrig tyckt om att lägga locket på när det gäller att vara mig själv.
Tvärtom så tycker jag om när jag får tillfälle till att ständigt utveckla mig själv i riktningar
som handlar om att bry sig själv och sin omgivning.
Jag är tacksam för att jag är jag helt enkelt.
Igår var jag på en föreställning som heter "Livet är en schlager", en underbara historia med massor
med intelligenta undertoner som handlar om utanförskap och inte minst respekten man ska
ha för sitt eget jag.
För precis som Gardell påpekar och skriver om frågan om du skulle vilja göra om ditt liv, ditt jag
så är det så oerhört självklart att jag vill behålla det liv jag har, har fått, har skapat.
För det är ju jag, jag och ingen annan.
Visst finns det detaljer jag skulle vilja fila på.
Visst finns det val jag har gjort i mitt liv som gjort det lite svårare för mig.
Men kontentan av det hela har ändå varit att jag har formats och det är jag så otroligt tacksam för.
Jag älskar mitt liv och all kärlek som det bjuder.
Alla helt underbara människor som finns där och ständigt förgyller det bara genom sin närvaro.
Jag älskar till och med att alla puckon finns med där i periferin som gör att jag kan lägga full
fokus på det jag har på riktigt för utan dom stolparna så kan det ibland vara svårt att se nyanser
i ens liv och lätt tappa fotfästet.
Så tack även till er ni svin, idioter, egon och allt vad jag kan kalla er i mitt inre.
Jag behöver inte ta ut det och göra någon offentlig kölhalning av er för någonstans så känner ni
antagligen att ni ändå inte har en chans att komma in i mitt liv och bara det är en seger för mig.
Jag må vara en gråtmild person men det betyder inte att jag är för mjuk, för blödig för att inte
kunna tillgodose mina egna viljor och tankar.
Min egen integritet den är stark nog ändå och jag vet väldigt väl vad jag själv vill i mitt liv.
Visst skulle jag vilja kunna hålla mina tårar tillbaka och hålla dom där vackra talen för personer
som betyder extra mycket för mig i mitt liv vid dom där tillfällena som dyker upp.
Visst skulle jag vilja kunna det.
Stå där i det stora sällskapet, titta djupt i ögonen på personen eller personerna i fråga som orden är
riktade emot och bara låta orden från mitt hjärta flöda.
Men nu är det inte så jag fungerar.
Nu sitter dom orden där i halsen istället och jag blir så berörd av det jag vill få fram att det istället
blir tårar som forsar nerför mina kinder, inte ord ur min mun.
Men det är jag, alla vet det, det är jag.
Så därför blir mitt sätt att förmedla vad jag känner vid olika tillfällen likt detta.
Jag väljer att skriva dom och låta orden tala för sig själva eller genom någon annan.
För mina tårar dom kommer precis som igår kväll under föreställningens vackra stunder att
fortsätta att rinna nerför mina kinder.
Det är mitt sätt att låta mitt hjärta visa sin uppskattning och jag kommer aldrig att försöka
att förtrycka det.
Jag har många ord i mig som vill ut och dom går ofta hand i hand med en strid ström av tårar.
Dom gör det för dom kommer ifrån mitt allra innersta.
Dom gör det för att det är jag.
Mitt inre är fyllt av så otroligt mycket kärlek och ett av dess utryck att ta sig för att visa sin
uppskattning är just genom dessa, jag är inte rädd för att visa det.
Jag är inte rädd för att visa vad jag känner.
Är du det.
Eller tycker du kanske bara sånt är fånigt bara för att du tycker att det är jobbigt.
Vi är alla olika.
Jag, är jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar