Jag tycker man ställs ganska ofta inför saker som man egentligen inte kan.
Man har inte kompetensen för att utföra det på vad som kallas för det bästa tänkbara sättet.
Man har kanske inte lärt sig det eller så kanske man helt enkelt inte har den optimala
talangen för att utföra det.
Det kan finnas så många olika sätt som stoppar en från att göra det på just det där .
Men vad jag undrar är, hur viktigt är det att man kan allt som andra vill lära ut till en.
Hur viktigt är det att man förstår precis allt som andra förmedlar.
Jag kan förstå frustrationen hos en del när dom för tionde gången visar hur en sak fungerar
för någon och denna fortfarande inte ser helheten i det.
Men det är väl kanske just där vi ska lägga fokus.
På dom där stora detaljerna istället för dom små.
Det kanske inte är precis sådär som vi själva vill att det ska vara.
Självklart och enkelt, uppenbart och tydligt.
Om man inte tycker om att göra en sak på riktigt utan bara gör det för att man måste så
tror i alla fall jag att man aldrig kommer att ha samma chans att bli lika bra som den
som brinner för det som han eller hon själv gör.
Jag vet själv vilka begränsningar jag har på många områden.
Jag har det på såna där jag inte känner mig hemma, inte känner mig bekväm.
Men samtidigt så vet jag vilka kvalitéer jag besitter.
Jag vet vad jag är duktig på och vilken kompetens jag faktiskt fått genom åren.
Jag har helt enkelt accepterat vem jag är.
Jag försöker inte bevisa för någon annan än mig själv var mina gränser går.
Istället så låter jag hela tiden mig själv att se hur långt jag kan tänja på dom.
Hur långt räcker min vilja att utveckla mig själv till någon version lite bättre än den tidigare.
Jag gör det för att jag tycker att det är kul och just utvecklande.
Inte för att någon annan tycker att jag ska kunna det eller det efter en viss tidsperiod.
För vad andra tycker och tänker om min kunskap och hur självständigt jag kan lösa problem
skiter jag högaktningsfullt i.
Så länge jag själv känner att jag gör det jag kan så kan inte någon annan skapa en frustration
hos mig som säger hur inkompetent jag är.
Jag väljer att tro på att det jag gör är bra så länge jag försöker.
För att försöka är ofta något som räcker väldigt långt.
Det är när du inte ens gör det.
När du inte har viljan att anstränga dig för att försöka.
När du istället smiter undan gång på gång när det blir lite jobbigt som du tappar respekt.
Både respekt för dig själv men även låter andra att tappa respekten för dig.
Jag accepterar den jag är, inte bara för att jag tycker att jag faktiskt är duktig.
Jag gör det för att jag känner att jag alltid försöker, och för mig räcker det.
Sen om det inte räcker för vad andra tycker och tänker.
Att inte känna förtroendet från dessa på grund av det.
Ja, vad vill du att jag ska svara på det.
Vad tror du att jag tänker svara på det.
Det är inte mitt problem att dom känner så.
Jag är ju jag och inte någon annan.
Så länge jag försöker kommer jag alltid gå med huvudet högt.
Så länge jag visar en vilja att försöka så kan jag inte förlora.
Jag accepterar mina fel och brister.
Och vet du vad, det får du också göra.
Om du inte gör det så får du fundera på varför.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar