50 och ung, eller 50 och gammal

Vem vill du vara.
Vem tror du att du är.
Vem försöker du vara.
Vem försöker du att inte vara.
Har du komplex för att du är 50, ska fylla 50 eller för att du har fyllt 50.
Det där med ålder är ju väldigt individuellt.
Det är som med allt annat i livet.
Vi gör fria tolkningar både på det ena och på det andra.
Men samtidigt som vi gör dom där tolkningarna som är vi fruktansvärt duktiga på
att ta in andras omdömen, andras åsikter, andras tyckande och tänkande istället för
att huvudsakligen luta oss tillbaka mot vad vi själva faktiskt anser.
Jag kan inte säga att jag är helt fördomsfri från allt som finns omkring mig men jag
är i varje fall väldigt väl medveten om vad jag själv tycker.
För mig är det en siffra, en väldigt snygg siffra som jag till och med tycker om.
Jag fyller 50 men det hindrar mig inte varken från att försöka förstå både betydligt
äldre och betydligt yngre människor som är runt mig i mitt liv.
Jag fungerar liksom så, nyfiken på människor och vad dom har att ge.
För alla har något att ge dig om du är lite villig på att ta emot.
Redan ett väldigt litet barn som försöker att etablera en kontakt med dig kan tillföra något.
Eller varför inte en äldre person boende inom äldreomsorgen.
Det handlar bara om att vi måste ge oss tid, stanna till och ge oss tid.
Jag ser mig själv som en väldigt ung blivande 50-åring, lite vis av livet man varit igenom
men med massor kvar att lära.
Man är inte äldre än man gör sig, och jag vägrar foga mig till en tråkig mall.
En mall som visar och säger precis allt som jag förutsägs vara.
Jag vill inte vara förutsägbar, jag vill vara mig själv, ingen annan.
Det där med att vara bitter över saker och ting i ens liv är inget som jag går och grunnar på.
För inte kan det vara särskild sunt att göra det, bara gro in sig i gamla fotspår.
Jag är som sagt 50 om ett par dagar och det ska bli kul att klyva den siffran.
Att ta ett steg vidare upp på trappan i livet och se vad som finns på nästa våning.
Nu är ju jag av den nyfikna typen vad det gäller livet som sådant och även om jag vill
se vad som finns där på nästa våning så har jag heller inget emot att gå ner i källaren
för att damma av gammal skåpmat.
Allt har sitt värde, det gäller bara inte att fastna i det allt för mycket.
Allt har sitt värde, det gäller att inte bara springa vidare till nästa, och nästa, och nästa.
Jag har ett värde, inte för alla, men i mitt fall för tillräckligt många.
Ett värde som gör att jag varje dag växer en liten bit till som människa.
För det är Ni alla som får mig att växa och att jag gör det är för att jag vill.
Jag ser mig själv som en väldigt ung blivande 50-åring, mitt i livet, verkligen mitt i livet.
Vad som händer imorgon och dagen efter, det får jag se.
Men vad jag vet är att på onsdag så är jag inte längre bara en blivande 50-åring utan en
som tidsmässigt tagit det där sista lilla steget.
Och jag vet att jag kommer att fortsätta att finnas här för alla er när ni kanske behöver
min hjälp, mitt öra eller varför inte, en kram.
50, hmmm, det ska bli kul att fylla den stora officiella ångestsiffran.