Att låta sina tårar flöda

Ett av mina arv ifrån min kära pappa är min närhet till mitt inre.
En närhet som gör att jag samtidigt oerhört lätt blir berörd.
Den förmågan är inte alltid optimal.
Den är till och med förödande att ha att göra med ibland för den är så stark, så direkt.
Jag älskar att den finns där för den gör att jag känner mig så mänsklig, så oerhört mänsklig.
Den gör att jag ser sånt som jag vill se med väldigt öppna ögon.
Jag har ju liksom aldrig tyckt om att lägga locket på när det gäller att vara mig själv.
Tvärtom så tycker jag om när jag får tillfälle till att ständigt utveckla mig själv i riktningar
som handlar om att bry sig själv och sin omgivning.
Jag är tacksam för att jag är jag helt enkelt.
Igår var jag på en föreställning som heter "Livet är en schlager", en underbara historia med massor
med intelligenta undertoner som handlar om utanförskap och inte minst respekten man ska
ha för sitt eget jag.
För precis som Gardell påpekar och skriver om frågan om du skulle vilja göra om ditt liv, ditt jag
så är det så oerhört självklart att jag vill behålla det liv jag har, har fått, har skapat.
För det är ju jag, jag och ingen annan.
Visst finns det detaljer jag skulle vilja fila på.
Visst finns det val jag har gjort i mitt liv som gjort det lite svårare för mig.
Men kontentan av det hela har ändå varit att jag har formats och det är jag så otroligt tacksam för.
Jag älskar mitt liv och all kärlek som det bjuder.
Alla helt underbara människor som finns där och ständigt förgyller det bara genom sin närvaro.
Jag älskar till och med att alla puckon finns med där i periferin som gör att jag kan lägga full
fokus på det jag har på riktigt för utan dom stolparna så kan det ibland vara svårt att se nyanser
i ens liv och lätt tappa fotfästet.
Så tack även till er ni svin, idioter, egon och allt vad jag kan kalla er i mitt inre.
Jag behöver inte ta ut det och göra någon offentlig kölhalning av er för någonstans så känner ni
antagligen att ni ändå inte har en chans att komma in i mitt liv och bara det är en seger för mig.
Jag må vara en gråtmild person men det betyder inte att jag är för mjuk, för blödig för att inte
kunna tillgodose mina egna viljor och tankar.
Min egen integritet den är stark nog ändå och jag vet väldigt väl vad jag själv vill i mitt liv.
Visst skulle jag vilja kunna hålla mina tårar tillbaka och hålla dom där vackra talen för personer
som betyder extra mycket för mig i mitt liv vid dom där tillfällena som dyker upp.
Visst skulle jag vilja kunna det.
Stå där i det stora sällskapet, titta djupt i ögonen på personen eller personerna i fråga som orden är
riktade emot och bara låta orden från mitt hjärta flöda.
Men nu är det inte så jag fungerar.
Nu sitter dom orden där i halsen istället och jag blir så berörd av det jag vill få fram att det istället
blir tårar som forsar nerför mina kinder, inte ord ur min mun.
Men det är jag, alla vet det, det är jag.
Så därför blir mitt sätt att förmedla vad jag känner vid olika tillfällen likt detta.
Jag väljer att skriva dom och låta orden tala för sig själva eller genom någon annan.
För mina tårar dom kommer precis som igår kväll under föreställningens vackra stunder att
fortsätta att rinna nerför mina kinder.
Det är mitt sätt att låta mitt hjärta visa sin uppskattning och jag kommer aldrig att försöka
att förtrycka det.
Jag har många ord i mig som vill ut och dom går ofta hand i hand med en strid ström av tårar.
Dom gör det för dom kommer ifrån mitt allra innersta.
Dom gör det för att det är jag.
Mitt inre är fyllt av så otroligt mycket kärlek och ett av dess utryck att ta sig för att visa sin
uppskattning är just genom dessa, jag är inte rädd för att visa det.
Jag är inte rädd för att visa vad jag känner.
Är du det.
Eller tycker du kanske bara sånt är fånigt bara för att du tycker att det är jobbigt.
Vi är alla olika.
Jag, är jag.

Vi är alla speciella för någon

Kom inte och säg att du inte betyder något för någon.
Det vore en otroligt förnekande dålig lögn.
Vi betyder alla något för någon, så är det bara.
Vissa har fler runt sig som bryr sig om en och andra har lite färre, inte heller det är något konstigt.
Jag tycker bara det är beklagligt med dessa personer som ständigt försöker få sympati
genom att påpeka att ingen bryr sig om just dom.
Vad där det som har tagit dom till den positionen.
Vad är det som har gjort dom så illa att dom inte längre tror att någon bryr sig.
Vad ska till för att få denna person att ändra sin uppfattning till något som gör att
han eller hon ändrar sin uppfattning igen.
Varför verkar det som en del till och med skäms över det faktum att någon tycker om en.
Att det kan kännas fel och fult beroende på att någon gör det.
Jag tycker att det alltid är vackert.
Jag tycker att det är så otroligt vackert att vara speciell för någon.
Man behöver verkligen inte själv vara uppsatt på en piedestal eller sätta någon annan på den platsen.
Man kan vara speciell oavsett.
Att vara speciell för någon är bara att vara riktigt uppskattad.
Och i helgen som var fick jag verkligen ett överflöd av den känslan.
Det fanns liksom inga gränser i hur uppskattad och älskad jag kände mig eller rättare sagt,
känner mig.
För att ha så många underbara människor runt mig som jag då hade och få så många
helt fantastiska lovord från hjärta till hjärta.
Ja, det var till och med nästan för mycket för vad jag kunde ta emot.
Jag var och är så otroligt tacksam för det jag fick uppleva och det kommer jag att ta med
mig under resten av mitt liv som en helt fantastisk boost.
Vi är alla speciella för någon och uppenbarligen är jag det för många.
Jag skulle kunna stoppa huvudet i sanden generat och bara låta det rinna av som vattnet på en gås.
Men det vore verkligen inte rättvist mot alla dom underbara känslorna som finns där.
Nej, jag väljer istället att acceptera och ta emot alla med mitt stora varma öppna hjärta.
Jag gör det och tillåter mig att känna mig själv just så där speciell som jag faktiskt är.
Jag gör det inte för att jag vill vara skrytsam.
Jag gör det för att jag är så oändligt tacksam.
Tacksam över att det faktiskt är så.
Att jag duger förbannat bra som den jag är.
Att jag till och med är väldigt bra som den människa jag är.
Vi är alla speciella för någon och jag kommer göra mitt allra bästa i att fortsätta att vara mig själv.
För uppenbarligen så är det riktigt bra.

Att lita på andra

Var drar du gränsen när du vill lita på andra.
Vad gör du när tillåter dig själv att lita på någon annan.
Har du någon form av schema som du följer när du vill göra din bedömning av någon.
Eller är det så att du helt enkelt bara går på ren intuition.
Känner du kanske att du har en fantastisk förmåga att se vad andra människor går för.
Det där med att lita på andra människor tror inte jag alla har särskilt lätt för.
Det finns liksom massor med referenspunkter som man kan välja att gå på men
vilka finns där som är nödvändiga.
Jag tror på att följa den så kallade magkänslan.
Att inte ignorera den när man vill att den ska vara fel.
Inte blunda för det som egentligen är väldigt uppenbart.
Jag tror på att man ska kunna lita på andra i sin omgivning och är det så att man stöter
på någon som bedrar en på något sätt så är det i varje fall för mig lätt att skjuta
den personen långt åt sidan i mitt liv.
För det där med tillit är något som är oerhört viktigt i mitt liv.
Den som förtjänar får det och den som missbrukar mitt förtroende får det inte, enkelt, eller hur.
Ganska glasklart om man tänker efter.
Så tänk på det nästa gång du tänker köra en så kallad vit lögn, en egen version av någonting
för att försköna en situation.
Jag tycker om att lita på andra men jag gör det inte till vilka villkor som helst.
Jag gör det på mina villkor, inte dina.
Jag gör det för att jag vill göra det.
Jag gör det inte för att du kräver det.
Jag gör det inte för att du tycker det.
Jag gör det inte för att någon annan säger det.
Jag gör det för att det känns rätt för mig.
Det är inte lätt att lita på andra men det handlar inte bara om hur den andra beter sig
det handlar även om hur ärlig du väljer att vara.
Där finns det bara vitt eller svart för mig.
Jag tycker om att lita på andra och det går hand i hand med min filosofi att alltid ge andra en chans.
Men som sagt, jag gör det när jag vill det.
Inte annars.

Du är en fantastisk människa!

Hur ofta tänker du dom orden om dig själv.
Hur ofta kan du säga dom orden till dig själv.
Du är en fantastisk människa.
När du (om du nu gör det) tänker eller säger dessa ord till dig själv, tror du på dig själv då.
Eller säger du det mest bara på skämt för att du bara önskar att du skulle få höra just dom orden.
Du är en fantastisk människa.
Ord som i varje fall jag tänker väldigt ofta om andra.
Ord som jag står för när jag säger dom.
Jag säger inte dom bara för att sätta mig i en bra position i någon annans ögon.
Jag säger orden för att jag tycker att personen i fråga mer än väl förtjänar att höra dom.
Det där med att säga saker som jag inte menar är liksom inte min melodi.
Tycker det är så patetiskt med människor som gärna högt säger såna ord om någon
bara för att i nästa sekund säga helt andra saker bakom ryggen.
Jag kan faktiskt till och med ibland sträcka på mig och säga dom orden till mig själv.
För det händer titt som tätt att jag faktiskt tycker att jag är den där fantastiska människan.
Det händer lika ofta att jag känner att jag inte räcker till i olika situationer men dom
smällarna tar jag också.
Jag kan inte gå och känna mig fantastiskt hela tiden för det är jag inte.
Men varför skulle jag inte kunna göra det i situationer jag faktiskt tycker det.
Jag är ju inte mer än människa och om inte jag kan tycka om den jag är, vem ska jag
då kunna räkna med kan göra det.
Jag vill att du själv sträcker på dig när du känner att du faktiskt också har ett enormt stort värde.
Jag vill inte att du ska få hybris och tycka att du är bäst i hela världen, hela tiden, för det är du inte.
Men det behöver du inte vara.
Nöj dig med att vara mänsklig.
Nöj dig mig att känna dig fantastisk när du faktiskt är det.
Det är inte att vara högmodig att tycka om sig själv när man gör något bra.
Det är bara att uppskatta något som är bra.
Du är en fantastisk människa, glöm inte bort det.
Ge dig själv den där klappen på axeln emellanåt.
Tro på den du är och våga säg orden.
Gör det både till dig själv och till den du vill rikta det till.
Men se till att verkligen mena det.
Njut av orden.
Du är en fantastisk människa.
Visst är dom vackra.
Precis som du.
Precis som jag.

Allt kan inte ordna sig bara för att man säger det

Alla har vi olika typer av åsikter när det kommer till saker och ting.
En väldigt vanlig inställning som jag råkar på är att man säger att det ordnar sig.
Och visst kan det göra det ibland.
Visst kan man ha turen på sin sida och faktiskt till och med klara sig väldigt bra.
Men det där med att ständigt förlita sig på att det alltid ska ordna sig.
Är inte det lite att lita på att någon annan ska ordna det för en själv.
Inte att man själv löser det eventuella dilemmat eller problemet som man stött på
utan på något sätt glider undan det och låter det lösas av någon i ens närhet.
Har du tänkt på hur ofta det faktiskt sker.
Att andra är problemlösarna men att vissa ändå tar åt sig äran.
Dom kan till och med kallas konstruktiva.
En liten falang av människor som skapar problem och sen överlåter ansvaret indirekt på andra.
Jag tycker att det är rent ut sagt slött beteende att göra på det sättet men allt för vanligt.
Om det nu är något som man så gärna sätter i rullning så tycker jag att man ska ta ansvar
för att det blir gjort, inte bara smita och förlita sig på andra.
Men den där lite lätt nonchalanta inställning att det ordnar sig.
Att höra det för jämnan, det har jag tröttnat på en smula måste jag erkänna.
Allt ordnar sig inte av sig självt.
Det ordnar sig bara för att någon annan tar ansvar för den handlingen.
Jag vill själv ta ansvar för dom handlingar jag utför.
Jag vill inte lägga det ansvaret i knät på någon annan.
Det vore naivt, dumt och egotrippat av mig själv att överlåta sånt på någon annan.
Jag menar, varför ska inte jag ta mig själv i kragen och faktiskt göra det jag har sagt att jag ska.
Varför ska jag bara göra den biten som jag själv gillar.
Varför ska inte jag ta ansvar för mitt eget liv, mitt eget handlande.
Allt kan inte ordna sig bara för att man säger det.
Ibland kan man ha turen  och faktiskt se saker och ting lösa sig framför fötterna på en själv.
Men nej, man kan inte allt bara tro att det ska ordna sig.
Man kan bara inte gå omkring och tro det.

Att göra sig förstådd utan att bli irriterad

Har du någonsin känt frustrationen över att någon annan inte förstår vad det är du menar.
Att du känner att vederbörande totalt missförstått vad det är du egentligen vill ha fram.
Att personen kanske hör dina ord men inte ser innebörden.
Hur tar du det!
Tycker du att det är jobbigt eller rentutav besvärande.
Du tycker ju själv att det är solklart det som du försöker att säga eller visa.
Men lik förbannat så är det inte resultatet som du vill se som utkristalliserar sig.
Vad gör du då?
Blir du lite irriterad och påpekar hur fel denna person gör.
Blir du kanske förbannad för att du inte tycker att den personen är tillräckligt uppmärksam.
Blir du besviken på dig själv för att du känner att du inte riktigt når fram.
Eller är du kanske objektiv i din bedömning och konstaterar att den personen inte kan lösa
problemet på ditt sätt utan bara på sitt eget.
Kan du då stanna vid det och känna att det är bra nog eller kommer du att älta vidare om det.
Vi är ju alla otroligt olika som människor på så fantastiskt många olika sätt.
Jag ser saker och ting på ett sätt och du på ett annat.
Ibland så sammanfaller dom och vi kan både uppskatta samma saker och ibland så
kan det vara så att vi tycker illa om samma saker.
Men bara för att vi gör det ibland så behöver det inte vara en konstant gemensam tråd.
Vi är alla individer och det tycker jag att vi ska sträva efter att fortsätta att vara.
Vi ska vara individer som är villiga att respektera varandra, försöka förstå varandra så
att vi kan stå ut med att leva våra liv under ett gemensamt tak.
Ingen ska kunna förtrycka mig till något som jag absolut inte vill.
Inte hemma, inte på jobbet, inte i vardagen, och absolut inte inom ett område som jag tycker är helt
utanför allt vad jag tror på, inom religion.
Jag är en ateist som aldrig någonsin kommer att tro på någon som helst religion eftersom jag
bara tycker att det är ett påhittat dravel som finns där mer eller mindre i ett syfte och det
är att använda det som ett maktmedel.
En ursäkt för att döda, utnyttja eller förtrycka redan utsatta människor.
Jag säger inte att troende människor är sämre än mig på något sätt, inte alls.
Jag har mött så många i mitt liv som är helt underbara på alla sätt och vis och deras tro
respekterar jag för det är vad dom tror på.
Jag väljer som sagt att inte tro, och det är jag.
Men tillbaka till dagens ämne lite mer specifikt.
Det där med att göra sig förstådd utan att bli irriterad.
Känns det inte igen redan från barnsben.
Barnet som står där och inte kan kommunicera med annat än skrik och gråt.
Som inte lärt sig att prata men som ändå på ett väldigt enkelt primitivt sätt vet vad det vill.
Är det inte det som vi sen tar med oss under resten av våra liv.
Lite sammalika men ändå mer utvecklat.
För ju mer vi lär oss och desto fler intryck som vi tar med oss i livet så agerar vi lite annorlunda.
Det är viktigt att vi i alla olika typer av förhållanden försöker att förstå varandra utan att
låta det gå över gränsen så att vi blir irriterade.
När vi känner att vi kan det så tror i varje fall jag att vi alla mår så otroligt mycket bättre inombords.
För vem vill gå omkring och känna sig småirriterad över skitsaker.
Är inte livet lite för kort för det.

Att kompromissa

Jag ser alldeles för ofta människor som inte är villiga att kompromissa.
Varför, tänker jag.
Varför har dom så svårt för det.
Varför är dom så tjurskalliga och envisa.
Varför tycker dom att andra alltid ska anpassa sig efter vad dom tycker.
Att det alltid är viktigast att dom följer sina egna vägar och tankar.
Jag menar inte att man alltid ska kuva sig för andra.
Jag menar inte att man ska vika ner sig bara för att det inte ska bli något gnäll.
Jag menar inte ens att man ska tappa sin egen personliga integritet.
Jag menar helt enkelt att vi alltid måste vara villiga att vara flexibla.
Inte bara gentemot andra utan även mot oss själva.
Det där med att bara göra det man själv vill och tycker är rätt kommer aldrig att vara min melodi.
Och jag kommer heller inte någonsin att acceptera någon helt ut som bara vill ha det på sitt sätt.
Livet i sig handlar hela tiden om att ge och att ta.
Inte att förse sig på andras bekostnad.
Det är så tråkigt att se alla dessa egon som bara tycker att saker och ting är kul när dom själva
sätter den stämpeln på det.
Att dom tycker att det man själv inte värdesätter inte heller har samma värde.
Jag blir därför väldigt kluven när jag hör vad en del säger och lystrar till deras beteende.
Det är liksom inte ok i min värld.
Jag vill hela tiden ge av mig själv men jag vill verkligen inte göra det till någon som inte
är villig att ge av sig själv men än när det kanske passar in i deras liv.
Jag är vad jag själv ser det som en socialt kompetent person.
En som ser mycket av andras behov även om jag långt ifrån alltid kan vara där med en hjälpande hand.
Men det är inte det som är det viktigaste.
Att alltid vara där med den där handen.
Det är att välja att se problemen när dom finns, där dom finns.
Kanske tycker du att jag ser på saker på ett väldigt märkligt sätt, kanske inte men jag säger
i varje fall helt öppet och ärligt just vad jag tycker och tänker.
Jag säger det för jag menar det.
Jag säger inte det som andra kanske vill höra.
Jag säger det för det är min åsikt, inte någon annans.
Jag tycker om att kompromissa och gör det därför dagligen.
Hur villig är du att göra det.
Hur långt är du villig att gå i ditt eget kompromissande.

Att acceptera det man inte kan

Jag tycker man ställs ganska ofta inför saker som man egentligen inte kan.
Man har inte kompetensen för att utföra det på vad som kallas för det bästa tänkbara sättet.
Man har kanske inte lärt sig det eller så kanske man helt enkelt inte har den optimala
talangen för att utföra det.
Det kan finnas så många olika sätt som stoppar en från att göra det på just det där .
Men vad jag undrar är, hur viktigt är det att man kan allt som andra vill lära ut till en.
Hur viktigt är det att man förstår precis allt som andra förmedlar.
Jag kan förstå frustrationen hos en del när dom för tionde gången visar hur en sak fungerar
för någon och denna fortfarande inte ser helheten i det.
Men det är väl kanske just där vi ska lägga fokus.
På dom där stora detaljerna istället för dom små.
Det kanske inte är precis sådär som vi själva vill att det ska vara.
Självklart och enkelt, uppenbart och tydligt.
Om man inte tycker om att göra en sak på riktigt utan bara gör det för att man måste så
tror i alla fall jag att man aldrig kommer att ha samma chans att bli lika bra som den
som brinner för det som han eller hon själv gör.
Jag vet själv vilka begränsningar jag har på många områden.
Jag har det på såna där jag inte känner mig hemma, inte känner mig bekväm.
Men samtidigt så vet jag vilka kvalitéer jag besitter.
Jag vet vad jag är duktig på och vilken kompetens jag faktiskt fått genom åren.
Jag har helt enkelt accepterat vem jag är.
Jag försöker inte bevisa för någon annan än mig själv var mina gränser går.
Istället så låter jag hela tiden mig själv att se hur långt jag kan tänja på dom.
Hur långt räcker min vilja att utveckla mig själv till någon version lite bättre än den tidigare.
Jag gör det för att jag tycker att det är kul och just utvecklande.
Inte för att någon annan tycker att jag ska kunna det eller det efter en viss tidsperiod.
För vad andra tycker och tänker om min kunskap och hur självständigt jag kan lösa problem
skiter jag högaktningsfullt i.
Så länge jag själv känner att jag gör det jag kan så kan inte någon annan skapa en frustration
hos mig som säger hur inkompetent jag är.
Jag väljer att tro på att det jag gör är bra så länge jag försöker.
För att försöka är ofta något som räcker väldigt långt.
Det är när du inte ens gör det.
När du inte har viljan att anstränga dig för att försöka.
När du istället smiter undan gång på gång när det blir lite jobbigt som du tappar respekt.
Både respekt för dig själv men även låter andra att tappa respekten för dig.
Jag accepterar den jag är, inte bara för att jag tycker att jag faktiskt är duktig.
Jag gör det för att jag känner att jag alltid försöker, och för mig räcker det.
Sen om det inte räcker för vad andra tycker och tänker.
Att inte känna förtroendet från dessa på grund av det.
Ja, vad vill du att jag ska svara på det.
Vad tror du att jag tänker svara på det.
Det är inte mitt problem att dom känner så.
Jag är ju jag och inte någon annan.
Så länge jag försöker kommer jag alltid gå med huvudet högt.
Så länge jag visar en vilja att försöka så kan jag inte förlora.
Jag accepterar mina fel och brister.
Och vet du vad, det får du också göra.
Om du inte gör det så får du fundera på varför.

Att vara omgiven av kärlek !

Är det något jag inte ifrågasätter så är det kärlekens kraft.
Den har verkligen något extra som gör att man alltid vill dela med sig lite extra.
För den där känslan när man gör någon annan lite lycklig, lite extra glad, den är helt obetalbar.
Att vara omgiven av kärlek är något jag önskar att alla skulle vara.
För om det var på det viset så tror jag att hela världen skulle må så otroligt mycket bättre.
Det där med att ge en extra klapp på axeln, ett vänligt leende eller rentutav en kram.
Är det inte så med dom delarna att vi alla faktiskt behöver det mer eller mindre.
Jag vill i varje fall tro det och jag väljer att tro att det är så.
Jag tycker om kärlek på alla plan, så funkar jag.
Jag tror på kärlek som en lösning på många problem, inte alla men på väldigt många.
Jag har lyckan att vara omgiven av just kärlek i mitt eget liv.
Jag har min underbara familj men även mina vänner som är en konstant vacker krydda
som jag njuter till fullo av i precis varje tugga jag får.
Kärleken är en så otroligt stark, stor kraft som jag vill att alla ska få del av.
Kärleken är något vi aldrig ska missbruka eller känna avundsjuka för.
Vi ska bara vara tacksamma för att den finns.
Så njut av det .
Har du kärleken i ditt liv så njut av det, förstör den inte, missbruka den inte.
Se det enorma värdet som den faktiskt har.
Var inte rädd för den utan låt den komma till dig när den vill.
Mota inte bort utan välkomna den istället.
Gör den till din vän inte till din fiende.
Tro på den, då försvinner den aldrig.

Att tro utan att vara troende

Det där med att tro känns idag som att antingen så kan man se det som en het potatis
som man inte får ha åsikter om eller precis tvärtom.
Att ha massor med åsikter om.
Jag som ateist väljer naturligtvis det sistnämnda.
Men jag är det inte för att jag vill gå emot alla olika troende som finns.
Nej, er har jag full respekt för, i varje fall dom flesta av er.
För det finns ju tyvärr även hos er en hel del som jag inte kan förlika mig med.
Er som jag respekterar är alla ni som respekterar människor i stort och smått.
Ni som inte bara ser ett värde i människor som delar exakt samma tro som er själva.
Jag har en egen vilja, ett eget synsätt som jag gärna delar med mig av mitt liv.
Jag har en egen tro på vad jag tycker är rätt och fel.
Men jag utgår inte från att ni andra som inte delar mina åsikter har fel utan ser det istället som att
även ni har egna åsikter som ni är helt fria att ha.
Ingen tänker lika, ingen kan tänka helt lika som någon annan och det tycker jag är så fascinerande
att det faktiskt är så.
Jag kan aldrig tänka mig att hata någon för att den tror på något.
Jag kan aldrig tänka mig att känna förakt för någon som vill leva för något eller någon.
Det är fria val som dessa personer väljer att göra.
Men jag hatar när man hotar människor, skymfar människor, kväver människor, föraktar människor,
förtrycker människor, lemlästar människor, till och med dödar människor bara för att dom har en fri vilja.
Det är inte och kommer aldrig att vara ok.
Jag tror på mig själv, jag tror på mitt sätt att se på människor, jag tror på mitt sätt att  leva.
Jag tror som jag alltid påpekar på att ska vi kunna leva länge på denna planet tillsammans
så måste vi välja att lägga lite stolthet åt sidan och ta tillbaka innebörden av ett av dom starkaste
orden som man kan visa mellan människor.
Respekt.
Jag tror att möjligheten finns men att vägen dit kommer att vara brokig, krokig och emellanåt
väldigt tuff.
Jag väljer att tro på människan, inte någon abstrakt gud.
Jag väljer att tro på någon jag själv kan lyssna till och som kanske till och med vill lyssna på mig.
Jag tror, man jag kommer aldrig att bli troende.
För det, det är inte jag.
Acceptera det, så accepterar jag även dig.

När blir en vän, en vän

Det där med vänner, det är inte alltid helt självklart och enkelt.
För när blir man med en ny vän.
När blir man av med en gammal.
Vad krävs för att man ska kliva in över tröskeln hos någon.
Från att ta det där steget från att vara en bekant som man hälsar på
till att man blir välkommen hem till denna.
Vad är det man räknar med när man säger att är vän med någon.
Vad är det man menar med att vara vän med någon.
Vad gör du för att ta dig dit.
När jag säger det sistnämnda så menar jag dels att jag undrar hur du tar dig till att bli vän åt någon.
Men också hur du själv tillåter andra att bli din vän.
Har du någon form av checklista som personerna måste gå igenom och uppfylla.
Eller låter du vem som helst utan några som helst krusiduller ta sig förbi din dörröppning
ungefär som om det inte ens fanns en dörr att ta sig förbi.
Behöver andra alltid bevisa saker för dig för att hålla kvar sin status.
Vänner är för mig så otroligt viktiga personer i mitt liv så därför är det inte människor
jag helt utan vidare släpper igenom hur som helst men samtidigt så väljer jag att
ha en väldigt öppen dörr eftersom jag tycker om människor.
Jag vill alltid hellre bilda en vänskap än en fiendskap.
För med en vänskap kan man komma så långt.
Sen är jag inte så naiv och blåögd att jag tror att jag kan bli vän med alla, eller ens en bråkdel.
Men det är det där med att vilja se det goda istället för är något jag alltid kommer slå ett slag för.
Det finns i mina ögon alldeles för många idag som istället väljer små inskränkta vägar
som bara gynnar deras egna syften.
Varför kan man inte som jag välja att ha ett syfte som parallellt fungerar både för mig, för mina eventuella vänner och även för resten av omgivningen.
Det finns lösningar som vi alla kan leva med, men bara om vi väljer att se dom.
För mig blir en vän en vän när jag låter den personen vara sig själv i min närhet och jag är detsamma.
För mig blir en vän en vän när jag känner att den personen inte utnyttjar något jag sagt
och samtidigt känner att den personen vet att jag aldrig skulle göra det mot mig tillbaka.
Det handlar om förtroende, ömsesidigt förtroende.
Kan du ge det till någon så kan du få en vän.
Kan du ta emot det från någon så kan du bli en vän.
Men kan du det.
Kan du göra dom där sakerna utan förbehåll eller måste du alltid lägga in ett litet veto.
Antingen så är man en vän som betyder något på alla plan eller så är man bara en light-vän.
En sån där som man egentligen inte vill ha men som man kanske tycker att det kan vara
nyttigt att ha några stycken i sin närhet bara för att ha något och stoltsera med.
Vi rör oss med vänner på väldigt många olika nivåer idag inte minst tack vare det mediaflöde
som vi omger oss med men det är skillnad på vänner och vänner, stor skillnad.
I grund och botten handlar det om hur mycket kärlek vi är villiga att dela med oss.
Hur mycket tycker vi att vi kan ge av oss själva utan att kräva något tillbaka.
Till en vän, hur mycket som helst.
Precis hur mycket som helst.
Vad vore jag utan mina vänner.
Jag vore ensam.
Och det, vill jag aldrig bli.
Det, vill jag aldrig känna mig.

50 och ung, eller 50 och gammal

Vem vill du vara.
Vem tror du att du är.
Vem försöker du vara.
Vem försöker du att inte vara.
Har du komplex för att du är 50, ska fylla 50 eller för att du har fyllt 50.
Det där med ålder är ju väldigt individuellt.
Det är som med allt annat i livet.
Vi gör fria tolkningar både på det ena och på det andra.
Men samtidigt som vi gör dom där tolkningarna som är vi fruktansvärt duktiga på
att ta in andras omdömen, andras åsikter, andras tyckande och tänkande istället för
att huvudsakligen luta oss tillbaka mot vad vi själva faktiskt anser.
Jag kan inte säga att jag är helt fördomsfri från allt som finns omkring mig men jag
är i varje fall väldigt väl medveten om vad jag själv tycker.
För mig är det en siffra, en väldigt snygg siffra som jag till och med tycker om.
Jag fyller 50 men det hindrar mig inte varken från att försöka förstå både betydligt
äldre och betydligt yngre människor som är runt mig i mitt liv.
Jag fungerar liksom så, nyfiken på människor och vad dom har att ge.
För alla har något att ge dig om du är lite villig på att ta emot.
Redan ett väldigt litet barn som försöker att etablera en kontakt med dig kan tillföra något.
Eller varför inte en äldre person boende inom äldreomsorgen.
Det handlar bara om att vi måste ge oss tid, stanna till och ge oss tid.
Jag ser mig själv som en väldigt ung blivande 50-åring, lite vis av livet man varit igenom
men med massor kvar att lära.
Man är inte äldre än man gör sig, och jag vägrar foga mig till en tråkig mall.
En mall som visar och säger precis allt som jag förutsägs vara.
Jag vill inte vara förutsägbar, jag vill vara mig själv, ingen annan.
Det där med att vara bitter över saker och ting i ens liv är inget som jag går och grunnar på.
För inte kan det vara särskild sunt att göra det, bara gro in sig i gamla fotspår.
Jag är som sagt 50 om ett par dagar och det ska bli kul att klyva den siffran.
Att ta ett steg vidare upp på trappan i livet och se vad som finns på nästa våning.
Nu är ju jag av den nyfikna typen vad det gäller livet som sådant och även om jag vill
se vad som finns där på nästa våning så har jag heller inget emot att gå ner i källaren
för att damma av gammal skåpmat.
Allt har sitt värde, det gäller bara inte att fastna i det allt för mycket.
Allt har sitt värde, det gäller att inte bara springa vidare till nästa, och nästa, och nästa.
Jag har ett värde, inte för alla, men i mitt fall för tillräckligt många.
Ett värde som gör att jag varje dag växer en liten bit till som människa.
För det är Ni alla som får mig att växa och att jag gör det är för att jag vill.
Jag ser mig själv som en väldigt ung blivande 50-åring, mitt i livet, verkligen mitt i livet.
Vad som händer imorgon och dagen efter, det får jag se.
Men vad jag vet är att på onsdag så är jag inte längre bara en blivande 50-åring utan en
som tidsmässigt tagit det där sista lilla steget.
Och jag vet att jag kommer att fortsätta att finnas här för alla er när ni kanske behöver
min hjälp, mitt öra eller varför inte, en kram.
50, hmmm, det ska bli kul att fylla den stora officiella ångestsiffran.

Golf förbrödrar

En av alla positiva saker som jag tog med mig när jag för ett antal år sedan skiljde mig
var att jag började spela golf.
Det har varit något som har gett mig så otroligt mycket.
Det öppnade helt enkelt en helt ny värld för mig.
En värld som jag kommer att trivas i många år framöver.
Det finns nämligen något där som jag verkligen tycker om.
Det finns en gemenskap runt ett gemensamt intresse.
En gemenskap som gör att man går och stöttar varandra i spelet i sig.
En gemenskap som gör att man hittar nya vänner som man vill umgås med socialt.
En gemenskap som trots allt förbrödrar och för all del även försystrar, även om jag aldrig
har hört om ett sånt ord.
Man skapar i varje fall något som knyts samman av en liten vit sak (ibland rosa i mitt fall).
Man skapar något väldigt fint.
Det finns oftast alltid en vilja i att göra saker bättre.
Det finns ofta ett tävlingsmoment när man är där ute.
Men man gör det väldigt ofta med glimten i ögat.
För det är ju i varje fall för mig och många med mig, bara en lek.
Man gör det för att det är kul.
Det är en skön känsla när man känner den där rena träffen på bollen och man ser dess
flykt genom luften innan den dimper ner förhoppningsvis ungefär där man ville.
Det är en härlig känsla när man läser en green rätt, slår till bollen, ser och känner hur farten
är rätt för att till sist höra klunket när den trillar i det där lilla hålet.
Man får liksom ett avslut vid varje sånt tillfälle.
Jag har kommit in i ett otroligt skönt gäng med golfspelande par.
Vänner jag aldrig skulle kommit i närheten av om det inte varit för just golfen.
Vänner som bryr sig om varandra men som också kan störa sig på varandra.
För det är ju en levande organism det där med konstellationer av människor.
Vi passar inte klockrent ihop med alla men vi kan ändå lära oss att leva med varandra.
Vi kan göra det om vi bara väljer att se förbi dom där detaljerna som vi hakar upp oss på.
Inte bara lägga fokus på det som är negativt utan istället se det negativa men fokusera
på det positiva.
Negativa sidor bär vi alla på, det kan vi inte komma ifrån, inte jag i varje fall.
Det är något jag är mer än väl medveten om att jag har men jag vet också att jag bär
på många väldigt positiva egenskaper.
Och det är dom jag väljer att lyfta fram hos mig själv omedvetet eller medvetet.
Självklart frontar jag även mina negativa sidor lite då och då men det får jag leva med.
Jag är så otroligt glad för att jag och min äldsta bror Christian tog initiativet då för ett anta
år sedan och började med golf.
Det förde oss initialt mycket närmare än vad vi någonsin varit tidigare och nu har det som sagt
fört mig in i kretsar som jag njuter av att vara i varje gång jag är där.
Inget snobberi, inget hyckleri men visst en och en annan besserwisser.
Men det är ju som det är lite varsomhelst kan jag tycka.
Vare sig man kommer till en arbetsplats, en golfbana eller någon annanstans där man ska prestera.
Golf förbrödrar, det skapar en gemensam plattform som jag tycker om att stå på.
Så tack vill jag säga till alla mina nya underbara människor i mitt liv som jag faktiskt kan
kalla för vänner.
För ni, ni ger mig så otroligt mycket.
Tack alla ni.