Varför ska man bry sig om andra

Såhär nu när vi kliver in i en månad som bär mot Jul.
En högtid som i mångt och mycket innebär att vi ska vara med våra nära och kära.
Denna högtid som samtidigt är den allra tyngsta för många.
Den som kommer som ett kvitto på vilket liv man faktiskt lever.
Vi gör ju det hela tiden inramade med traditioner runt oss i våra liv.
Så varför ska man bry sig om varandra tycker du.
Vilka bryr du dig om.
Bryr du dig om någon på riktigt.
Är du kanske den som bara bryr dig om dig själv på riktigt.
Varför är det så.
Hur många tror du lägger en tanke på det.
Jag gör det hela tiden.
Jag gör det för jag kan aldrig sluta att bry mig.
Jag måste alltid känna att jag försöker.
Att visa att min vilja är att ständigt försöka ha ett positivt tänkande.
Jag gör det för att jag trivs med att vara på det sättet.
Jag gör det inte för att jag strävar efter något speciellt.
Jag gör det inte för att jag vill väcka uppmärksamhet hos någon.
Jag gör det faktiskt bara för att jag faktiskt bryr mig.
Det är aldrig fel att lägga en positiv tanke på någon annan.
Det är aldrig fel att försöka att hjälpa om man kan.
Det är bara fel när man inte gör det.
Det ska aldrig kännas som ett tvång.
Det ska aldrig vara ett tvång.
Jag bryr mig om andra för att jag verkligen bryr mig om andra än mig själv.
Jag ser saker i stort och smått.
Jag ser saker både i verkligheten och i mina innersta drömmar.
Jag ser saker för vad dom är inte för vad dom bara ter sig vara.
Jag ser gärna förbi saker och ting och betraktar dom både från sidan och bakifrån om det går.
Jag gör det för jag respekterar det jag ser.
Frågan är.
Hur är det för dig.
Kan du respektera och se sakerna som dom är och acceptera dom eller måste du alltid
dit och pilla bara för att du tror på förändringar.
Kan du stanna till och bara vara i nuet och vara nöjd med det du har, det du ser, det du gör.
Eller tror du alltid att du kan forma saker och ting till det bättre för alla om dom bara
ville vara så goda och lyssna på just dig.
Jag förespråkar alltid att man ska vara ödmjuk inför sig själv och inför andra.
Vi lever våra liv och jag vill verkligen att vi alla sätter värde på det vi ständigt bär med oss.
Vi ska bry oss om varandra, för vem ska annars göra det.
Det är vackert att vi bryr oss om varandra extra mycket till Jul men glöm inte bort
tiden däremellan.
Och framför allt, ta inte för givet att alla har någon att luta sig mot och njuta av allt det Julen ger.
Det finns många som lever i det fördolda, som lever ensamma, som lever i misär.
Jag säger inte att vi ska gå och vara ett samvete som ska finnas till för alla.
Men jag är övertygad om att du kan finnas till för någon.
Jag har inte alltid rätt i allt jag gör, tycker, tänker eller säger men jag står för mina misstag.
Jag törs lyssna på mig själv och tycka att det jag gör är bra, tillräckligt bra för att jag ska vara nöjd.
Varför tycker du att man ska bry sig om andra.
Gör du det för din skull, gör du det för någon du bryr dig om eller för någon helt annan.
Så, varför tycker du att man ska bry sig om andra.
Rannsaka dig själv ordentligt innan du svarar på den frågan.

Jag njuter när jag får hjälpa andra !

Jag vill inte kalla det att vara egotrippad.
Jag vill inte kalla det att ha ett behov.
Jag vill inte påstå att jag måste hävda mig.
Jag tycker inte om när andra kräver något av mig.
Men jag njuter i min själ när jag får hjälpa andra.
Det där att få vara till hands och göra något som gagnar någon annan än mig
utan att det direkt gynnar mig själv.
Jag gör det utan baktanke.
Jag gör det utan att jag vill ha någon gentjänst.
Jag gör det utan att kräva någon ting tillbaka.
Jag gör det för att jag vill.
Jag njuter verkligen i mitt hjärta av att få hjälpa andra när jag kan.
Och lika mycket som jag njuter när jag får hjälpa och känna att jag gör just det,
lika liten känner jag mig när jag inte kan hjälpa när jag vill.
Det är där jag får landa i en form av acceptans med mig själv.
Jag kan ju inte alltid göra alla nöjda.
Jag kan inte finnas till i alla situationer.
Jag har mina begränsningar.
Och det är något jag uppskattar hos mig.
Det att jag faktiskt inser att jag har begränsningar.
Att jag inte kan finnas till i alla situationer.
Jag njuter av att få hjälpa andra.
Jag njuter av att få chansen att finnas där när jag själv kan och vill.
Jag är ju blott en enkel människa.
En enkel men väldigt speciell sådan.
Jag kan inte finnas överallt.
Jag kan inte göra allt.
Jag kan verkligen inte göra skillnad överallt.
Men där jag kan det, där kan jag det desto mer.
Där kan jag göra något som betyder något och det tar jag med mig i mitt liv.
Jag njuter av att få hjälpa andra.
Jag gör det för det betyder något för mig och jag njuter för att jag känner att det
framför allt betyder något för den jag hjälper.
Varför hjälper du andra.
Vem tycker du om att hjälpa.
Vad är viktigt för dig.

Jag är viktig !

Hur ofta känner du att du betyder något.
Det kan vara i liten mening, det kan vara i stor.
Hur ofta känner du att du gör skillnad.
Man behöver inte alltid prestera på hög nivå för att göra det.
Man behöver inte känna komplex för att man inte har samma mål som andra.
Har du inte tänkt på att många som säger att dom inte tycker att vissa saker är bra nog
för att dom ska känna sig nöjda i själva verket inte ens når upp till sin egen satta nivå i sina liv.
Att dom helt enkelt har så stora komplex över sin egen oförmåga att ta sig dit att
dom sätter sig i baksätet på sitt eget liv och tror att någon annan ska köra dom dit dom vill.
Jag är viktig!
Kan du säga det och faktiskt mena det.
Jag är viktig!
Hmm, ja det kan faktiskt jag säga högt och samtidigt mena det.
Jag är det för jag känner det i mitt hjärta.
Jag känner mig helt enkelt behövd.
Jag tillåter mig själv att känna mig behövd.
Jag gör det på samma sätt som jag tillåter mig själv att känna ett behov av andra.
Att inte tro att jag minsann alltid klarar mig själv.
För det gör jag inte och jag tänker inte heller försöka att göra det.
Visst kan jag klara av det mesta jag behöver på egen hand i mitt liv, men vill jag det.
Och framför allt, varför skulle jag vilja det.
Jag är viktig, både för mig själv och för min omgivning.
Jag är det för jag låter mig fylla min funktion.
Man måste som sagt inte vara hjärnkirurg för att betyda något.
Man måste inte ha flera hundra studiepoäng som bekräftar att man klarat vissa kurser.
Jag behöver inte den bekräftelsen.
Jag behöver inte, för jag känner mig viktig ändå.
Jag fyller en funktion i den människan jag är.
Att se, lyssna och lära av andra som är i min omgivning är min grej.
Att försöka förstå och handla därefter är ytterligare en.
Vi har som sagt olika typer av förmågor som vi besitter och vi är alla viktiga på något sätt.
Ta aldrig ifrån dig det.
Du har en betydelse.
Du är viktig.
Jag är viktig.

Bortskämda barn riskerar att bli bortskämda vuxna

Det är inte så att jag menar att alla bortskämda barn blir förtappade och helt saknar
begreppet känslor för omvärlden.
Man kan bli bortskämd på väldigt många olika sätt och en del av dom kan faktiskt till
och med vara bra.
För hur illa vore det inte om vi inte fick skämma bort våra barn med kärlek och förståelse
för vad som är rätt och fel.
Tre otroligt viktiga ord i barns uppväxt.
Kärlek, rätt och fel.
Jag hade två fantastiska mentorer i min barndom som satte den prägeln.
Jag fick kärlek av mina föräldrar, inte så att jag alltid förstod det från början men
nu när man är lite äldre så har den insikten kommit väl till pass.
Och jag fick verkligen alltid veta vad som var rätt och fel.
Det behövdes inte någon riktig pekpinne som hela tiden tillrättavisade sakerna för mig.
Linjen fanns där hela tiden och det var bara för mig att plocka upp pärlorna som var slängda
lite då och då så att jag inte gick vilse.
Jag behövde inte ta upp allihopa för visst gör man sidosteg i livet lite då och då men jag
har hela tiden kommit tillbaka till mitt spår, min väg.
När jag pratar om bortskämda barn så pratar jag om barn vars föräldrar hela tiden bara
låter sina barn fostra sig själva, gärna med kommentaren att min lilla Nisse eller Stina
är såååååååå otroligt duktig och klarar precis vad som helst, när som helst och hur som helst.
Dom befriar sig själva från det dom en gång skapat och tycker inte att det är deras skyldighet
att se till att finnas där i vått och torrt.
Sen kan det vara dom föräldrarna som ska vara där och peta precis hela tiden och mer eller mindre
jämt analysera hur deras barn mår och vara som överbeskyddande poliser i deras närhet.
Dom förstår inte att dom i själva verket mer kväver än syresätter sina barn genom sitt beteende.
Livet är hela tiden en balansgång och den får vi hela tiden utveckla varje dag i våra liv.
Jag kommer alltid finnas där för mina barn när dom behöver mig, det vet dom.
Men jag måste även inse att dom inte alltid just behöver mig utan att dom faktiskt kan klara
sig själva minst lika bra utan min medverkan.
Men dom vet mina värderingar som jag har i livet och det är det jag kan förmedla och
som dom sen kan omvandla till eget bruk.
För det handlar ju om att växa upp och lära sig att ta hand om sig själv och andra.
Eller.
Vad handlar livet annars om.

Vad är viktigast för dig

När du väger saker och ting mot varandra, hur agerar du då.
Är det så att du alltid ska ha det på ditt sätt, annars så får det vara.
Att du alltid tycker att du har rätt och om någon annan tycker något annat så är
det för att den personen bara inte förstår dig.
Att du alltid missförstås när du försöker att säga något.
Men vid dessa tillfällen, tänker du någonsin tanken vad är viktigast för dig.
Är det viktigast för dig att du får din vilja igenom.
Är det viktigast för dig att andra alltid lyssnar till dig.
Är det viktigast för dig att andra alltid har respekt för dig.
Är det viktigast för dig att andra försöker att förstå dig.
Jag kan som vanligt bara utgå från mig själv och för mig så är det oerhört viktigt
att jag försöker att förstå andra.
Inte att jag håller med, det spelar verkligen ingen roll alls.
Men att jag i varje fall försöker att förstå.
Att jag visar min goda vilja att försöka se situationen ur den personens synvinkel.
Jag tycker väldigt ofta lite annorlunda än dom flesta som jag har att göra med.
Men det gör mig ingenting.
Det visar bara att jag håller på min personlighet och att jag försöker förstå andras.
Det där med att bara vända kappan efter vinden och ständigt klappa någon på axeln,
det är liksom inte min melodi.
Jag behöver inte försvara mitt jag, min personlighet.
Det är ju jag.
Men kan du leva med att andra faktiskt har andra åsikter än din egen.
Kan du acceptera det dom säger eller gör eller säger du bara att du gör det för att i nästa situation och
med nästa person som du pratar bara slänga skit rakt över det du just vänt ryggen.
Det finns oerhört mycket som är riktigt viktigt för mig men när det väl kommer till kritan
så har det absolut inget med det materiella eller med status att göra.
För mig är det utan konkurrens viktigaste du och du och du och ni.
Ni som finns hela tiden i mitt liv.
Vad vore mitt liv utan er kan jag undra.
Väldigt tomt och fattigt.
Det är viktigast för mig.
Vad är viktigast för dig.

Jag är så otroligt glad över alla som ger mig värme

Det finns saker som betyder mycket i ens liv
och sen finns det saker som verkligen betyder MYCKET.
Tänker du någonsin på skillnaden.
Se du ens skillnaden.
Vad innebär den skillnaden för dig.
För mig betyder det väldigt enkelt att det finns saker som jag uppskattar att jag får.
Sen finns det saker som jag inte ens kan finna ord för hur mycket dom betyder.
Det är Ni, alla ni som finns runt mig i mitt liv.
Jag har nämnt er många gånger tidigare men ni är förtjänta av att synas oftare
än bara någon gång ibland i rampljuset.
Jag älskar verkligen att ni finns här i min närhet.
Kanske inte fysiskt hela tiden men ni finns alltid i mitt hjärta.
För har ni väl tagit er dit så vill jag inte frivilligt släppa er därifrån.
Ni betyder helt enkelt alldeles för mycket för mig och mitt liv.
Jag har min egen familj med mina döttrar, min mamma, mina bröder och systrar med deras familjer.
Dom har sin stora del i min varma kammare.
Sen har vi min nya familj som tagit sig till mig på ett sätt som man aldrig kan räkna med
men som man alltid kan hoppas på.
Man kan aldrig ta något för givet helt enkelt.
Sen har vi alla mina vänner som har kommit till genom min resa i livet.
Från barndomen, från skolan, från idrotten, från golfen och inte minst ifrån mina arbetsplatser.
Alla dessa olika underbara människor som jag har fått till mig på dessa olika sätt betyder så
fantastiskt mycket för mig.
Ni gör det för ni accepterar mig för den jag är.
Jag kommer aldrig att nedlåta mig till att vara någon som anpassar sig till något bara för att
andra tycker att jag ska göra det.
Det vore fel mot andra att göra det men det vore framför allt väldigt fel emot mig själv.
Den värme ni ger till mig alla ni, det är en otroligt viktig källa som vi alla bär på.
Det är en källa av känslor som är positiva och dom kan vi aldrig få för mycket av.
Jag väljer att kalla dom känslorna för kärlek för det är det jag vill ge er.
Vad du väljer att kalla dom det är upp till dig.
Jag är så otroligt glad över alla ni som ger mig värme.
Jag är lycklig i mitt hjärta över att ni finns, på riktigt.
För, för mig så finns inget viktigare än att vi bryr oss om varandra.
Så länge vi väljer att bry oss så finns det hopp.
Jag kommer aldrig att släppa det hoppet ifrån mig så länge jag lever.

Mobbing på arbetsplatser

Vet du var gränsen går för vad som är mobbing och vad som inte är det.
Har du själv kanske gått över den gränsen någon gång.
Jag är ganska säker på att du har det vid något tillfälle eller två.
Du kanske inte menade det med effekten av det blev precis detsamma.
Ibland är vi nämligen inte medvetna om att vårt eget beteende kan likställas vid mobbing.
Det är dock stor skillnad mellan avsiktlig och oavsiktlig sådan.
Mobbing på arbetsplatser är precis lika vanlig som mobbing i skolan, den kanske till
och med är ännu vanligare i det forumet.
Mobbing är aldrig ok och jag tror att den som blivit mobbad och fått den känslan inhamrad
i sin själ verkligen inte vill utsätta andra för det men som sagt, ibland är man inte medveten
om det förrän efter.
Jag själv tillhör kategorin så kallade mobbingoffer.
Redan under min uppväxt så fick man det över sig.
Det där hur mycket sämre man var bara för att man hade glasögon, stor näsa, stor haka och
inte minst att man var dansk.
Sen gjorde det ju inte saken bättre att man inte ville vara med dom så kallade tuffa grupperna.
Jag stängde mig ute ifrån dom eftersom jag inte kände mig bekväm där.
Jag var ju lite mindre värd, tänkte jag inom mig.
Jag var inte lika bra som alla andra.
Det är fan inte lätt att växa upp och ha alla dom komplexen i sitt bagage.
Men jag gjorde det och med tiden så började jag acceptera att jag faktiskt var riktigt bra.
Att jag hade ett stort värde som människa.
Att man inte behöver vara perfekt för att kunna passa in.
Jag är inte perfekt idag, jag kommer aldrig att bli perfekt och jag kommer heller aldrig att
vilja bli det.
Men hur är det idag, nu när man är i vuxenvärlden.
Hur mycket mobbing finns det där.
Den finns, och den finns alldeles för mycket.
Det är sorgligt att se men den finns där precis hela tiden.
Små gliriga kommentarer från någon missunnsam kollega.
För dom, dom finns där i parti och minut.
Jag kommer aldrig mer att bli mobbad för det skulle betyda att jag tog emot skiten utan
att försvara mig själv.
Idag är jag nämligen alldeles för stark som människa för att godta det.
Idag är jag alldeles för stark för att bara se på när andra mobbas.
Mobbing på arbetsplatser kan se ut på så enormt många olika sätt.
Vet du hur den ter sig på din.
Du kanske tillhör den lilla skaran som faktiskt inte har någon.
Men alla ni andra, ni som tillhör den stora massan.
Ni som rör er i vanliga miljöer där mobbing faktiskt är vardagsmat.
Vad är ni villiga att göra för att stävja det beteendet.
Kan ni ta tag i såna saker själva eller tillhör ni dom som gömmer er bakom andra
och bara tisslar och tasslar om det.
Man kan inte vara allas vän och man behöver heller inte försöka att vara det.
Men bara för att man inte klickar med en annan människa så behöver man inte prata
skit om vederbörande.
Det är inte farligt att gå in i situationer och faktiskt bry sig.
Ge stöd istället för ett krokben eller ett hugg i ryggen på din kollega.
Visa att du är en bättre människa och försök att vända på en negativ situation till en positiv.
Tro mig, du kan om du vill.
Frågan är vågar du.
Frågan är kan du.
Ingen är ofelbar men alla kan bättra sig.

Svensk missunnsamhet, visst är den förbannat tråkig

Alltså, det där med att vara missunnsam, hur kul kan det vara.
Den svenska missunnsamheten, den känns bara grå, tråkig och främmande för mig.
Naturligtvis så är det inte något unikt bara för Sverige.
Nej, det finns ju missunnsamhet spritt som en farsot runtom i världen.
Men varför ska det vara så.
Om du till exempel får en sak, eller lyckas med en sak.
Ska då någon annan kunna kliva in i bilden och stjäla din glädje du just erhållit.
Kan man inte istället tänka att det var jävligt bra gjort av den personen.
Undrar om jag skulle kunna göra något liknande.
Nej istället så väljer man att stå där lite på halvdistans och kommentera att det där det var
väl inte så svårt, det skulle ju min gamla halvblinda faster kunna göra vilken dag i veckan som helst.
Man ska absolut kunna kommentera och ge sina åsikter om vad andra gör.
Man ska kunna säga det högt om man verkligen menar det och kunna göra det utan
att bli fullkomligt tillintetgjord bara för att man gör det.
Vi är alla olika som människor.
Glada, ledsna, tjocka, smala, vanliga, skalliga, svarta, vita, gamla o unga.
Vi förstår saker på olika nivåer.
Vissa tar till sig tekniska saker på en gång, andra emotionella.
Vissa ser praktiskt på en del situationer och andra tänker och handlar helt spontant.
Men det där med att vara missunnsam, det är för mig en styggelse och en gåta.
Vad vill man få ut av det mer än att få den personen att känna sig nervärderad.
Är grunden den att det egentligen är utövaren i sig som är den förtryckta.
Att den känner sig åsidosatt av någon som bara springer förbi.
Det händer många orättvisa saker i ens liv kan man tycka men va fan, skärp till er
ni missunnsamma.
Det finns faktiskt dom som har det bra jävla mycket jobbigare än ni.
Ni som sitter på era arslen tillbakalutade i era stolar och bara gnäller.
Öppna ögonen och se er runtomkring i världen.
Det finns massor du kan göra och vara stolt över att du faktiskt gör.
Lägg din energi på det istället för att gnälla över att någon annan får något du tycker
att du borde fått.
Jag vägrar att vara missunnsam, vågar du gå med i samma rörelse.
Livet är för kort för att gå omkring och vara bitter, tycker inte du det.

Att nöja sig med något

Det är verkligen långt ifrån alla som kan det.
Det är långt ifrån alla som vill det.
Det är långt ifrån alla som ens försöker det.
Det där med att nöja sig med något.
Att tycka att något faktiskt är helt ok.
Att det behöver inte vara bättre än så för att det ska vara bra.
Att inte kommentera en bra sak och få den låta som att den minsann kunde varit lite bättre.
Allt måste inte vara ens på ett visst sätt för att det ska vara bra.
Det kan vara bra på många olika.
Det är inte en konst att kunna nöja sig med något, det är bara en måttstock på din tolerans.
Kanske har det med ens uppfostran att göra.
Dom aspekterna kan vara så otroligt många så dom tänker jag inte ens börja att ta upp.
Kanske är jag lite udda som tycker att det inte behöver vara så himla perfekt för att vara bra.
Jag tycker faktiskt om saker även när det kanske inte är helt bra.
Jag tycker det är viktigt att jag uppskattar saker och ting som jag har kring mig.
Jag tycker det är viktigt att jag uppskattar människorna som jag har kring mig.
Jag tycker det är viktigt att jag uppskattar mitt eget liv.
Att jag gör det även om det kan vara trassligt, komplicerat och jobbigt.
Men det är ju precis så livet är.
Det finns inga självklara enkla vägar att gå hela tiden.
Vi får hela tiden ta beslut, små som stora och ett som vi ofta ställs inför är
att nöja oss med det som vi har framför oss.
Jag är oerhört tacksam för det som jag har i mitt liv.
Jag känner mig så otroligt lyckligt lottad.
Visst finns det faktorer som jag skulle vilja förbättra men det är inte dom som jag ska lägga
hela mitt fokus vid.
Nej jag vill istället lägga det på att som jag värdesätter.
Allt som jag faktiskt vill ta med mig i min ryggsäck på min vandring framåt i livet.
Hur är det för dig.
Kan du nöja dig med något eller är du den som alltid gnäller över att den eller den personen
har det minsann så mycket bättre.
Om du är den sistnämnda, se till att gör något åt det.
Du kan om du vill.
Frågan är, vill du.

Att vara den man är

Det finns inte mycket annat jag kan göra.
Jag vill bara vara den jag är, ingen annan.
Visst kan det vara situationer då jag kan önska att jag kanske hade lite bättre förutsättningar.
Men vad gör väl det i längden.
Att acceptera att man är den man är, är en grund jag alltid kommer att stå för.
Jag duger faktiskt mer än väl just som jag är.
Det finns många tillfällen då man dock bör erkänna för sig själv vem man är,
vilken förmåga man besitter, vad man har för begränsningar osv.
Jag vet väldigt mycket om mig själv.
Kanske är det för att jag är väldigt självkritisk och ser mig själv med öppna ögon.
Men trots att jag tycker att jag är väldigt observant så faller jag ändå mellan mitt
eget omdöme och min egen förmåga.
Ibland så ångar jag på i tron om att jag kan mer än vad jag förmår.
Ibland så backar jag för att jag inte har tron på mig själv att fullfölja vissa saker.
Man gör val precis hela tiden.
Val som formar oss, bygger oss, stjälper oss.
Egentligen så krävs det inte att man är en superintelligent människa för att kunna göra bra saker.
Egentligen så behöver man inte andras ständiga stöd för att känna sig bra.
Men man behöver förstå vad det är man gör, vem man är och vad man vill.
Jag är en bra människa, det vet jag.
Det är fakta jag lever med varje dag i mitt liv.
Det är fakta för mig som jag är otroligt stolt över att jag besitter.
För mig är det viktigt att vara den jag är precis som jag tycker att det är viktigt att
människor jag umgås med är sig själva.
Jag vill att dom ska vara öppna, ärliga och verkligen säga vad det är dom tycker, tänker och känner.
Det är då man är den man är som jag värdesätter en relation oavsett till vem.
Jag är den jag är, varken mer eller mindre.
Vet du vem du är..........

Ingen kan göra det du bör göra själv

Man kan inte alltid luta sig tillbaka mot andra.
Man kan inte tro att man alltid kan smita undan.
Det går inte att alltid ljuga sig fri.
Förr eller senare så kommer verkligheten ifatt dig.
Förr eller senare så kommer livet ifatt dig.
Förr eller senare så får du själv bekänna färg.
Det är inte alltid lätt att ta sig från a till b, men vi kan alltid försöka.
Och det är just det som jag tycker är så otroligt viktigt att vi alla gör.
Försöker.
För hur vore det om vi alla ständigt vek ner oss.
Om vi alla gav upp innan vi ens gav det en chans.
Många gånger så viker vi ner oss alldeles för lätt.
Vi försöker smita undan i tron om att någon annan alltid ska lösa problemet vi ställt inför.
Det behöver ju inte ens vara ett problem.
Det kan vara så enkelt att det bara handlar om att vi är så förbannat slöa.
Att vi bara vill glida med och bara suga i oss det allra gottaste.
Ingen kan göra det som du bör göra själv.
Men alla kan behöva få höra det ibland.
För det är inte alltid vi ser allt själva.
Det kommer faktiskt tillfällen för oss alla när vi behöver lite guidande.
Vi ser inte alltid det som andra ser som självklart.
Men det gör inte att vi kan låta bli att ta ansvar för det vi själva bör göra.
Vi har nämligen ett ansvar att uppfylla och det är ansvaret emot oss själva.
Ta du ditt ansvar för det du bör.
Lägg inte bördan på andra.
Ingen kan göra det du bör göra själv.
Våga stå för den du är och den du vill att andra ska se dig som.
Stå inte där med en förljugen fasad av något du inte kan svara för.
Du är du och ingen annan.
Jag är jag och ingen annan.
Stå för dig själv, inte för andra.

Alla ser inte likadant på dig, acceptera det

Ibland så blir man väldigt varse om vad andra tycker och tänker.
Dom kan liksom inte hindra sig själva från att uttrycka vad det är dom
tänker, tycker och känner.
Har du tur och kanske rentutav gjort något rätt i ditt liv så kanske det finns
människor därute som tycker om dig.
Har du lyckats göra dig ett namn i din omkrets kanske du till och med respekteras.
Men sen kan du kanske komma i situationer där du inte uppskattas lika mycket.
Du kanske kommer till ett ställer där du blir bedömd innan du ens fått visa vem du är.
Du ges helt enkelt inte någon chans.
Kanske är det inte ditt fel för andra kan ha gjort att du hamnat på minus redan innan
du ens kommit dit.
Du har blivit bedömd genom andras beteende och handlingsförfarande.
Jag undrar hur ofta det sker på arbetsplatser, på skolor eller under andra omständigheter.
Jag fick själv ta sån skit idag.
En kritik baserad på att jag fått min tjänst utan att ha någon riktig erfarenhet inom området
jag ska arbeta.
En tjänst som det förr minsann krävdes en ordentlig utbildning innan man ens fick kliva
innanför väggarna på en sådan arbetsplats.
Jag hade kunnat ta det väldigt lätt om jag bara hade fått höra det en gång av denna person
som i samma mening påpekade att "det säkert inte var något fel på mig".
Men när man upprepar sig gång på gång och ältar samma sak samtidigt som man då spyr
galla över sin arbetsgivare i dennas numera bristfälliga förmåga att upprätthålla dom
tidigare kraven som fanns.
Ja, då tröttnar till och med jag på att lyssna och kan inte låta bli att känna en viss uppgivenhet.
Är det så andra också tänker undrar jag då.
Andra som inte vågar säga precis vad denna person tänker och tycker.
Eller är det bara en väldigt bitter person jag har att göra med som känner sig nerklassad.
Jag bad inte om att bli anställd.
Jag sökte ett jobb, gick på en intervju, gjorde ett bra intryck och fick en anställning.
Vad är problemet.
Nej, jag kommer inte att hänga upp mig på det här och älta det vidare.
För mig räcker det att få ur mig det här och nu.
Men jag kan inte låta bli att tänka och analysera vidare.
Jag är den jag är och tänker inte be om ursäkt för att jag fått den här chansen.
Jag har inget problem med det men det är tråkigt att andra kanske har det.
Missunnsamhet och orättvisa finns överallt i samhället, det är något jag lärt mig leva med.
Jag tycker inte om det men jag lever med det och tänker fortsätta att göra det.
Jag kommer att fortsätta att tro på mig själv för den jag är.
Är det fel, är det rätt, ja det är upp till andra att bedöma efter deras förmåga.
I mina egna ögon så gör jag rätt.
Vad tycker du.

Min mamma har det bra, men hur ensam är hon inombords?

Det är en fråga jag ställer mig varje gång jag hälsar på min mamma numera.
Hon bor där på sitt äldreboende, knappt medveten om vilken tillvaro hon lever.
Hon gör det dag ut och dag in och allt jag kan bidra med är att hälsa på lite då och då.
En del kanske tycker att det bara tillhör livets gång.
Andra kanske skulle tycka att om jag nu tycker att det är fel så varför tar jag inte hand om
henne själv och ser till att hon får bo hos mig.
Andra kanske tycker att man bara ska se om sitt eget hus.
Kanske är det till och med så att vad jag än gör tycker och tänker inget som spelar roll.
Vad vet jag, jag är ju bara en enkel människa.
En människa med en åsikt, en tanke, en vilja.
Jag vet att jag är en bra människa inom mig.
En människa med vad jag själv ser som sunda värderingar.
Jag tycker det eftersom jag själv aldrig vill skada någon annan.
För varför skulle jag det.
Min linje är ju att jag ska hjälpa andra om jag kan.
Min linje och vilja är att andra ska ha det bra.
Min mamma är en sån människa som jag vill ska ha det bra, så bra som det någonsin går.
Jag vill det kanske extra mycket just för att hon är min mamma och för att hon alltid
betytt väldigt mycket för mig.
Jag vet att min mamma har det bra där hon bor idag.
Jag vet det för det är i en vänlig atmosfär hon bor i.
Men vet hon om det själv.
Varje gång man kommer dit så är det som en total nyhet för henne.
Det är så för hennes sjukdomsbild är sådan.
Hon kommer helt enkelt inte ihåg det som händer och sker längre.
Men vad är det som bor inom henne idag.
Vad tänker hon när jag går därifrån.
Hur mår hon i sitt hjärta när jag stänger dörren bakom mig och går.
Det gör ont i mig precis varje gång jag gör det, det gör ont och skär i mitt hjärta, om och om igen.
Jag kan inte komma ifrån det hur jag än vrider och vänder på mig.
Det som gör mig lugn är att jag känner att dom som tar hand om mamma dom gör det på
bästa tänkbara sätt.
Det är en miljö där jag känner att min mamma kan vara trygg.
Men hur mår mamma inombords.
Jag kommer aldrig att kunna få något riktigt svar på det och det får jag vara nöjd med.
Man kan inte få svar på alla sina frågor i sitt liv utan ibland så får man faktiskt vara just det.
Min mamma har det bra, men hur ensam är hon inombords nu efter att pappa har gått bort.
Mannen hon haft vid sin sida under större delen av sitt liv.
Mannen hon älskat under större delen av sitt liv.
Mannen som varit allt i hennes liv.
Någonstans så har hon stoppat undan honom inom sig.
Frågan är hur djupt han ligger gömd.
Vet hon ens var hon har lagt minnet av honom.
När plockar hon i så fall fram dom tankarna.
När känner hon saknaden efter honom.
När känner hon sig som allra mest ensam.
Det är många tankar som rör sig i mitt huvud när det gäller dig lilla mamma.
Jag kan bara hoppas och tro att du har det bra där du är idag.
Jag gör det för att jag vill det av hela mitt hjärta.
Jag gör det för att du är min mamma och en av dom allra viktigaste delarna av mitt liv.
Utan dig hade jag ju inte funnits.
Min mamma har det bra och jag är så tacksam att ni som tar hand om henne, tar hand om henne.
Men hur ensam är hon inombords.
Jag kan bara undra.

Räcker JAG till som den jag är !

En fråga som jag ställer mig väldigt ofta är just den om jag räcker
till som den jag är.
I vissa lägen så känns det inte så, det är därför jag ställer mig lite tvivlande.
Kanske är det bra att känna så, vad vet jag.
Jag är ändå bara en enda begränsad själ.
Jag är faktiskt bara jag.
Vem kan räkna med att jag ska kunna göra vissa saker.
Vem kan kräva att jag ska göra vissa saker.
Du tänker säkert direkt på att "jamen din arbetsgivare, han kan väl ställa krav"
Eller att din sambo, hon kan ställa krav.
Eller kanske att mina barn, dom har minsann rätt att ställa krav på mig.
Och visst är det så.
Dom har all rätt att ställa vilka krav dom vill på mig men det är upp till mig att uppfylla dom.
Ingen kan tvinga mig att göra saker som jag inte vill.
Ingen kan pressa mig till att trivas med beslut som andra tar åt mig.
En människa, ett liv, mitt liv.
Självklart är det så att jag ska fylla min uppgift som arbetstagare när jag är på min arbetsplats.
Det har jag alltid tagit som en hederssak.
Jag vill verkligen alltid göra rätt för mig och dom pengar som jag tjänar där.
Men jag tänker för den sakens skull inte pressa mig till ytterligheter som gör att jag själv
eller någon annan kan ta skada bara för det.
Jag agerar helt enkelt inom rimliga gränser.
Min sambo då, vad kan hon ställa för krav.
För min del så är det väldigt självklara sådana och det är att hon ska kunna känna den
tillit som jag vill ge.
Jag vill finnas där för henne på så många sätt som jag kan eftersom jag känner att det är
något som vi båda vill.
Jag vill det, hon vill det = enkel beslut.
Mina underbara barn då.
Vad kan dom tänka och tycka.
Jag vet att dom bara vill mig väl och vill att jag ska må så bra som jag någonsin kan.
Dom vet att jag finns där för dom precis så mycket som jag någonsin kan, och lite till.
Jag känner faktiskt att jag räcker till i alla dessa situationer.
Jag räcker till för att tillfredsställa mig själv, sen om det räcker till för min omgivning på
alla tänkbara sätt det vet jag inte men det kan jag heller inte bry mig om.
För hur skulle jag kunna göra mer av mig själv än det som redan finns.
Tag mig som jag är, är allt jag kan säga.
Tag mig för den jag är, är allt jag kan vilja.
Vara den jag är, är allt jag kan vara.
Vill du något annat av mig så har du ställt för höga önskningar om mig, för höga
förhoppningar om mig.
Jag är bara jag och absolut inget mer än så.
Så vad tycker du.
Tycker du att jag räcker till som jag är.
Jag tycker det.

Hatar när människor i min närhet mår dåligt

Man kan inte vara alla till lags.
Man kan inte hjälpa alla som man kanske vill.
Man är ju inte mer än människa.
Men om det kommer till situationer, små eller stora och jag känner att jag faktiskt
kan göra något positivt så vill jag faktiskt göra det.
Det är så jag är uppfostrad.
Det är så jag ser på livet.
Att hjälpa andra är helt enkelt en del av det och den delen kommer jag aldrig att ta lätt på.
Jag vet att jag har ett väldigt bra inre och det njuter jag av varje dag.
Jag gör inte det för att jag är den skrytsamma typen.
Jag gör det heller inte för att jag känner att jag behöver den uppmärksamheten.
Nej, jag gör det bara för att jag vill det, för att mitt inre säger det till mig.
Att jag faktiskt mår bra av att göra det och att kontentan av mitt eget handlande även
kanske kan få någon annan att också må bra.
När jag ser att en människa som jag känner mår dåligt så kan jag bara inte låta det bero.
Eller rättare sagt jag kan inte låta det bara passera om det nu inte är så att det faktiskt
är bäst att det får göra just det.
För det är inte i alla situationer som jag kan göra saker som gagnar situationen.
Det kan faktiskt vara tillfällen då jag gör klokt i att bara betrakta det från sidan.
Men under så kallade vanliga omständigheter, då kan jag inte låta det bara vara.
Då måste jag fram där och se vad det är jag kan bistå med.
Kanske är det en fysisk handling som behövs.
Då menar jag inte bara ren muskulär styrka.
Nej det kan faktiskt vara något så otroligt enkelt men väl så värdefullt som en kram.
Eller så kan det vara att den personen helt enkelt bara behöver känna att den inte är
ensam och utelämnad i den solkiga världen, helt vind för våg.
Sittande där som en skeppsbruten på ett stormigt hav med bara en oändlig vy av
grått skräckinjagande hav.
Jag lyssnar gärna till denna människa och försöker se om det är något jag kan bidra med.
Kanske är det inte något direkt som jag kan tillföra men kanske räcker det med
att jag just bryr mig.
Världen är inte alltid snäll utan kan vara väl så hård och tuff mot oss på en mängd olika sätt.
Jag försöker att leva som jag lär och se saker och ting ur så många synvinklar som möjligt.
Jag vill nämligen alltid försöka att vara någorlunda objektiv.
Det är inte alltid jag har rätt i det jag gör, tycker, tänker, säger eller vill.
Men när jag inser att jag har fel då är jag i varje fall ödmjuk nog att ändra min inställning
istället för att vara bitter över att någon annan hade rätt.
Jag hatar verkligen när människor i min närhet mår dåligt.
Men jag är villig att göra något åt det.
Hur är det med dig.
Ser du alltid först och främst till ditt eget välbefinnande.
Eller är du kanske den som gör så kallade goda saker just för att få ett.
Eller gör du dom bara för att det känns rätt.
Vem är du.

Att inte vara i balans i sitt liv

Vi kommer alla i våra vågor och dalar när vi tror mer eller mindre på oss själva.
Det är då vi behöver ta fram kraften inom oss.
Det är då vi måste ta oss i kragen och tro på den vi är.
Jag är en känslomänniska med känslor i samma omfattning som en aktiv
vulkan är fylld med het lava som vill ut.
Just därför har det varit svårt emellanåt i mitt liv att vara just i balans.
Det finns så otroligt mycket som jag bryr mig om och som påverkar mitt liv och mitt handlande.
Jag kan inte sluta bry mig och det tänker jag heller aldrig göra för det vore att
ta bort en av dom delar som jag värderar och respekterar allra mest hos mig själv.
Men det där med att vara i balans i sitt liv, det är inte alltid så lätt.
Vissa behöver hjälp för att komma dit och vissa behöver få komma till den insikten själva.
Jag har alltid jobbat efter det sistnämnda.
Det är inte så att jag inte bryr mig om vad andra tycker, tänker eller säger till mig, tvärtom.
Det är också detaljer som jag väger in i min bägare.
Jag väger mina för och emot precis hela tiden och där kommer ni alla in.
Ni påverkar mig genom allt ni gör vare sig jag visar det eller inte.
Vi har alla möjligheten att vara det stödet som den personen kan behöva just där, just
då i sina liv.
Vi har alla förmågan att ge den hjälpen.
Men är vi villiga att ta oss den tiden som det kräver.
Jag tycker att vi alla är skyldiga att göra det.
För om inte du är villig att ägna den tiden att hjälpa någon annan hur kan du då ens
tänka tanken på att någon annan ska vara där för dig när du behöver hjälpen.
Var villig att ta emot hjälp när du behöver den.
Var ödmjuk mot dig själv och ge dig själv den möjligheten för du förtjänar den.
Tillåt dig att komma ifatt dig själv när du känner att det händer för mycket i
ditt liv.
Rusa inte bara på i full fart framåt utan att stanna till och titta bakåt.
Försök förstå vem du är och vad det är du vill stå för.

Det är skönt när människor tror på en!

Det är inte för att jag vill känna mig egenkär.
Det är inte för att jag känner ett behov av att synas.
Det är inte för att jag ständigt behöver påminnas om att jag gör bra saker.
Det är inte för att jag tycker att jag förtjänar det.
Men det är väldigt skönt när andra människor tror på en.
Det är en väldigt skön känsla när man känner andra människors förtroende för en.
Att man inte behöver bevisa något hela tiden utan bara vara den man är.
Jag tycker det för det är så jag funkar.
Jag tänker inte hela tiden på att jag måste prestera på en viss nivå.
Jag tänker inte på det för det är inte så jag vill att det ska vara.
Jag vill bara synas genom att vara den personen som jag är.
Jag vill bara verka genom att vara den människan jag är.
Är det så att den är någon som har problem med det så är det inte mitt bekymmer för
jag tänker inte ändra mig för någon annans skull.
Om jag ska ändra mig så är det för att det rör något som jag själv kommit till insikt om.
Jag gör det för att det är något jag vill.
Mina förändringar kan bara komma inifrån mig själv.
Det är ju jag som ska leva med dom och dom som umgås eller lever med mig vet det och accepterar det.
Det är därför så skönt med alla människor som är runt mig som tror på den människan jag är.
Det är en varm känsla som infinner sig i mitt bröst när jag känner och vet att det finns
många som ser mig som den jag är och som tycker om det dom ser.
Antagligen så är det just för att jag verkligen är jag och inte försöker vara någon annan
som det faktiskt fungerar.
Jag håller min raka öppna linje mot det jag tror på.
Den linjen verkar funka och eftersom det inte finns några andra alternativ för mig själv
så är det den vägen som jag kommer att fortsätta att vandra.
Så jag säger bara tack till Er alla.
Tack Ni som faktiskt ser mig, tror på mig, uppskattar mig.
Det är Ni som värmer mitt hjärta och jag hoppas att Ni känner min värme och kärlek tillbaka.
Älskar Er.