Jag är en unik människa

Jag kan säga dom orden utan att skämmas.
Jag kan säga dom orden utan att känna hybris.
Jag kan säga dom orden utan att behöva bevisa någonting.
Jag kan säga dom orden för dom beskriver mig.
För jag är en unik människa.
Skönt, kanske vissa tänker och andra till och med säger.
För hur jobbigt vore inte det med två likadana som Ulrik.
Någon kanske säger att det är synd.
Att det vore bra om det fanns fler som Ulrik.
Vad vet jag.
Andra får faktiskt säga och tycka precis vad dom vill av mig.
Det är inte något som jag vill eller tänker försöka påverka.
Jag är ju jag oavsett vad andra tycker, tänker eller gör.
Jag är bara jag och absolut inte någon annan.
Men jag är en unik människa.
Det finns faktiskt bara en av mig.
Det är inget märkvärdigt i att vara unik för det har vi alla möjlighet att vara.
Det handlar bara om att vara sig själv.
Att inte försöka att vara någon vi inte är.
Att inte falla för något allmänt tryck.
Att inte tro att man inte duger som man är.
Jag lever i den tron att om jag är den jag är utan att förställa mig, så duger jag bra.
För jag ser mig som en bra människa.
En människa som jag kan lita på och som jag därmed kan låta andra lita på.
För där har vi en av dom viktigaste bitarna i min egen karaktär.
Att kunna känna tillit till den jag är och utger mig för att vara.
Att jag håller mig till att vara den jag är.
För vissa kan det naturligvis vara hur självklart att vara just så.
Man jag känner alltför många och ser ännu fler som inte riktigt är i den rollen hos sig själva.
Dom är sig själva bara till en viss procent.
Men det är inte rättvist.
Inte mot dom själva och inte emot andra.
För hur ska vi kunna ställa tillit och känna respekt för varandra om vi inte är oss själva.
Ge dig själv utrymme i ditt liv och tro på den du är.
Vi går alla igenom olika jobbiga saker i livet men tappa för det aldrig tron på dig själv.
Jag älskar mig själv för jag är den jag är och jag är en unik människa.
Jag är stolt över mig själv för jag vågar vara den jag är.
Vem är du.