Att stå för det man säger

En sak jag verkligen kan reta upp mig hos andra är när dom ena sekunden säger en sak
för att nästa återigen kröka rygg och vara tyst.
Den andra versionen är att dom återgår till att hålla med bara för att inte stöta sig med någon.
För herregud om man nu skulle göra det, hur skulle det se ut.
Hur skulle man klara det mentalt.
Att stå för sin egen åsikt.
Ja, du vet den där som du uttalar högt när du gömt dig därinne bland kläderna i din garderob.
Åh, jag tycker verkligen att dessa människor är smått patetiska.
Man måste inte mesa jämt.
Man måste inte alltid vara mjäkig.
Man måste inte alltid bete sig som en toffel.
Man kan faktiskt stå på sina egna ben ibland.
Man kan ta sitt ansvar och svara för sin egen åsikt.
Inte bara yppa den inför dom som man känner sig trygg hos.
Tänk på att du kanske lämnar just dessa vänner helt oskyddade om det är så att du själv
svänger från en sanning till en annan.
Om du säger något och slår näven i bordet så stå för det.
Det är aldrig fel att vara ärlig, det kan bara göra lite ont ibland men låt det göra det.
Visst ibland får vi alla väga för och emot och välja bland våra strider men det är så
galet ofta som vi faktiskt inte ens lyssnar till oss själva.
Och om vi inte gör det så undrar jag verkligen varför vi ska lyssna till andra.
Jag väljer att stå för det jag säger för då behöver jag inte försöka komma ihåg olika
småförljugna versioner till någon annan.
Jag har en version att hålla reda på och det är min egen.
Vad tycker du är rätt.
Trivs du med att leva med att alltid vara andra till lags.
Att ständigt bli trampad på.
Att inte få känna riktig respekt för den du är.
Jag skulle inte göra det i varje fall, men det är ju jag.
Jag trivs med mig själv för jag står för det jag säger,
jag står för den jag är.
Jag står för mig själv, utan stöd.
Stödet det tar jag när det behövs för det gör det ibland.
Jag står för det jag säger.
Vad står du för.