Att förlora sin förälder

Alla kanske inte har den bästa kontakten med sina föräldrar men dom är ändock, ens föräldrar.
Det där bandet som är satt från allra första början, det kan man aldrig ta ifrån någon.
Det är ett band knutet om än med den tunnaste silkstråd.
Det finns liksom bara där.
Nu är det inte så att jag själv haft någon tunn, ytlig koppling till mina föräldrar, tvärtom.
Precis tvärtom har det varit och är det.
Därför var det så otroligt tungt nu när min älskade pappa inte orkade att leva längre.
För han har jag alltid varit där i vått och torrt.
Många säger att man oftast inte saknar någon förrän den personen är borta och så kan det vara.
Men så är det verkligen inte för mig och så har det aldrig varit.
Jag har alltid varit rädd för att mista personer jag håller av, tycker om, älskar.
Det är som om någon kör in en kniv i mitt bröst varje gång det sker.
Jag känner hur smärtan den får mig att fyllas av förtvivlan för vetskapen om att jag aldirg mer kommer
att få prata med, diskutera med, skratta med, eller bara få titta på och njuta.
Njuta av den underbara känsla som faktiskt finns där när man är med sina nära och kära.
För visst är det så.
Så är det i varje fall för mig.
Jag kan lika gärna sitta en bit ifrån i en tillställning och titta på när mina kära har det bra
och bara njuta av ögonblicket som dom ger mig, jag måste inte vara i centrum.
Men för att återknyta till betydelsen av att förlora sin förälder så är det just det som man berövas.
Man får aldrig igen njuta av dennes närvaro.
Man får aldrig igen säga att man älskar den..
Man får aldrig igen ge den en kram.
Det finns liksom bara ett minne kvar.
Men det minnet det finns där och lyckan som det minnet för med sig vill jag förmedla.
För tryggheten i känslan av att någon alltid vill en väl den kan aldrig bli för stor.
Jag har förlorat en förälder, en människa jag älskat i hela mitt liv.
Men jag kommer aldrig att sluta älska honom för han slutade aldrig att älska mig.