Har egocentriska människor kul ?

Jag vet inte men någonstans därinne så kan jag tycka att så kallade egon är så otroligt
små människor, i varje fall i mina ögon.
Ofta så är det människor som bara kräver att ha allt ljus på sig själva men utan att göra något för det.
Det är som om dom bara vill ha och ha och ha.
För mig är det inte ok.
Det är inte ok överhuvudtaget.
För någonstans i det hela så tappar dessa människor min respekt på vägen och faktiskt
så är det upp till dom om dom vill återfå den.
Man kan inte bara räkna med att kunna glida med på en räkmacka genom livet utan
att man samtidigt måste kämpa en hel del däremellan.
Jag tycker om livet och allt vad det ger mig och jag värdesätter verkligen det.
Självklart inte allt men på något sätt så måste även det onda få en plats.
Inte för att jag vill ha det där men för att det finns med och formar mitt liv, mitt jag.
Men hur är det med dessa egocentriska människor.
Dom som bara ser till sig själva först och främst.
Vad värderar dom i sina liv.
Vad är det som är allra viktigast för dom.
Det skulle jag vilja fråga er.
Ja, det vill säga om det är någon därute av er som vet om och vågar erkänna att ni faktiskt
tillhör kategorien.
Jag tror nämligen inte att särskilt stor procent av dessa är så insiktsfulla att dom ser sig själva
som det dom egentligen är.
För dom är det bara självklart att dom är som dom är, resten bryr dom sig inte riktigt om.
Jag tror inte eller snarare jag vägrar tro att dom har det lika kul i längden som vi resten.
Vi som vågar vara utanför vår egen box ibland.
Vi som värdesätter varandra.
Vi som vågar ta på varandra.
Vi som vågar älska varandra.
Er, kan jag bara säga en sak.
Jag älskar er och kommer så att göra i hela mitt liv.
För jag kommer aldrig att bli ett ego, nej fy fan.

Jag är en unik människa

Jag kan säga dom orden utan att skämmas.
Jag kan säga dom orden utan att känna hybris.
Jag kan säga dom orden utan att behöva bevisa någonting.
Jag kan säga dom orden för dom beskriver mig.
För jag är en unik människa.
Skönt, kanske vissa tänker och andra till och med säger.
För hur jobbigt vore inte det med två likadana som Ulrik.
Någon kanske säger att det är synd.
Att det vore bra om det fanns fler som Ulrik.
Vad vet jag.
Andra får faktiskt säga och tycka precis vad dom vill av mig.
Det är inte något som jag vill eller tänker försöka påverka.
Jag är ju jag oavsett vad andra tycker, tänker eller gör.
Jag är bara jag och absolut inte någon annan.
Men jag är en unik människa.
Det finns faktiskt bara en av mig.
Det är inget märkvärdigt i att vara unik för det har vi alla möjlighet att vara.
Det handlar bara om att vara sig själv.
Att inte försöka att vara någon vi inte är.
Att inte falla för något allmänt tryck.
Att inte tro att man inte duger som man är.
Jag lever i den tron att om jag är den jag är utan att förställa mig, så duger jag bra.
För jag ser mig som en bra människa.
En människa som jag kan lita på och som jag därmed kan låta andra lita på.
För där har vi en av dom viktigaste bitarna i min egen karaktär.
Att kunna känna tillit till den jag är och utger mig för att vara.
Att jag håller mig till att vara den jag är.
För vissa kan det naturligvis vara hur självklart att vara just så.
Man jag känner alltför många och ser ännu fler som inte riktigt är i den rollen hos sig själva.
Dom är sig själva bara till en viss procent.
Men det är inte rättvist.
Inte mot dom själva och inte emot andra.
För hur ska vi kunna ställa tillit och känna respekt för varandra om vi inte är oss själva.
Ge dig själv utrymme i ditt liv och tro på den du är.
Vi går alla igenom olika jobbiga saker i livet men tappa för det aldrig tron på dig själv.
Jag älskar mig själv för jag är den jag är och jag är en unik människa.
Jag är stolt över mig själv för jag vågar vara den jag är.
Vem är du.

ibland söker man efter det som inte finns kvar

Jag vet inte hur det är med er andra.
Men jag kommer på mig själv lite då och då att jag tittar efter det förgångna.
Allra helst när det är i omgivningar där jag tidigare mött eller kunnat möta någon.
Jag saknar verkligen dessa möjligheter.
Möjligheten i att kunna få göra dessa möten igen.
Livet det går vidare men samtidigt så känner jag mig bestulen på det.
Jag saknar det för jag vet att det aldrig kan komma igen.
Du vet ju hur det är med saker eller människor man saknar.
Man kommer till olika typer av saknader i livet.
Det kan vara alltifrån att du saknar dina gamla kompisar som du växte upp och lekte med
en gång i tiden.
Kompisar som du sen kanske i vuxen ålder inte ens är riktigt säker på att du haft för
dom ligger lika långt tillbaka i livet som en dröm.
Det kan vara gamla arbetskollegor som du jobbat bredvid under många gemensamma år.
Det kan vara släkt som du inte längre träffar bara för att någon av er har flyttat.
Alla är exempel på saknader man har men som inte behöver vara bestående.
Man kan göra något åt dessa saknader fortfarande.
Men sen kommer man till dom jobbigare saknaderna.
Dom som gör ont på riktigt och vars variant av saknad man får leva med.
Människor som av olika anledningar har förlorat sina liv.
Människor som kanske funnits i ditt liv hela vägen fram till nu för att helt plötsligt bara ryckas undan.
Där har vi en mycket tyngre saknad.
I varje fall för mig.
Det är dessa personer som jag kan söka efter med ljus och lykta, väl medveten om att dom
aldrig mer kommer att påträffas.
Dom finns liksom inte mer, det bara är så.
Ibland söker jag efter just dessa människor för jag saknar dom så mycket.
Men sen tänker jag efter, känner efter och känner.
Att inom mig så finns dom alltid där.
Jag bär ju med mig dom i mitt bröst, i mitt hjärta.
Dom har för alltid blivit en del av mig.
Det är då jag finner min egen tröst.
Det är då jag känner att dom faktiskt alltid är kvar.

Allt måste inte vara roligt

Tänk vad det finns många som bara går och suckar och stönar.
Dom gör det väldigt ofta till orden, åhhh vad det är tråkigt.
Jag måste hitta på något roligt.
Eller, alltså, ska livet vara så här.
Positiva klubben tillhör dom alla, alla dom som fäller dessa uttalanden.
Undrar egentligen om dom någonsin tänker på hur dom förpestar atmosfären för andra.
Eller det är kanske just precis det som dom vill.
I själva verket så är det just känslan av att någon annan kan ha det bra som gnager.
Kanske tänker dom tanken att även om jag nu råkar ha det lite bra just nu
så skulle det vara ännu bättre om inte den där personen hade det bra alls.
Varför finns den där missunsamheten överhuvudtaget.
Varför kan man inte glädjas med andra istället.
Man måste inte ha det roligt jämt för att tycka att livet är bra.
Man måste inte hoppa av glädje varje gång något känns extra kul bara för att
andra ska se hur bra man har det.
Man kan ha det väldigt bra ändå.
Jag återkommer väldigt ofta i mina tankar till att om man mår bra inom sig så
mår man även bra utåt.
Det är enkelt och självklart när man säger det.
Men det är inte lika enkelt och självklart att efterleva för många.
Se till dig själv.
Hur beter du dig när det handlar om att må bra.
Vad gör du för att du ska må bra.
Vad är du villig att göra för att andra ska må bra.
Man kan ha tråkiga, monotona dagar i livet som faktiskt är bra dom också.
Det blir ju vad man gör dom till och allt behöver inte vara som en strålande sol
för att det ska ha ett värde i ditt liv.
Spy inte ut din galla när du själv tycker att det är tråkigt eller jobbigt.
Gör någonting åt det istället och försök att vända den negativa energin du lägger på det
till något som kan bli positivt istället.
Livet är alldeles för kort för att vi ska gå här och gnälla.
Allt måste inte vara roligt.
Men tro mig, livet blir mycket roligare om man accepterar även det tråkiga som en viktig bit av livet även det.
Puss och kram på Er Vänner

Att leva i sitt eget liv

Jag vet inte hur många dom är men många är dom.
Dom som inte riktigt klarar av att leva sina egna liv.
Dom som inte tror att deras liv är bra nog.
Dom som ser sig själva som lite mindre värda.
Dom som inte verkar vilja leva sina egna liv.
Men varför gör ni så.
Varför gör ni så mot er själva.
För det är verkligen er själva som ni skadar.
Där när ni inte lever i era egna liv.
Ni som inte riktigt vågar gå era egna vägar.
Ni som inte riktigt vill söka efter det ni kanske letar efter.
Livet är inte farligt men det kommer aldrig att komma igen.
Jag väljer att leva i mitt eget liv.
Jag väljer att göra mina egna val.
Jag väljer att tro på mig själv i det jag gör.
Jag väljer att vara jag.
Hur fel skulle det inte vara om jag helt plötsligt valde en annan väg.
Då skulle jag tappa tron på den jag är.
Jag skulle tappa min egen identitet.
En del kan säkert komma att säga att det är just lätt att säga det.
Man måste ju göra vissa saker i livet.
Man måste ju ta ansvar för vissa saker.
Då svarar jag.
Ja man ska ta ansvar för vissa saker i sitt liv, bland annat för sig själv.
Stjälp inte över det ansvaret på någon annan för att sen skylla just på denna någon.
Stå för det du gör.
Jag lever i mitt eget liv och jag gör det på mitt sätt.
Ibland är det jobbigt och ibland är det helt underbart.
Men det viktiga är att jag gör det jag tror på och det som känns rätt för mig.
Det gör att jag kan stå för mina egna handlingar och det är det som allra viktigast för mig..
Lev i ditt eget liv.
Lev ditt liv.
Lev.

Har du någonsin förlorat en vän

Har du någonsin förlorat en vän.
Ja, naturligtvis kanske du säger.
Eller, nej varför skulle jag det.
Hur som helst så kan man verkligen alltid göra det.
Ibland på grund av sig själv, ibland på grund av vännen i fråga och ibland
på grund av yttre omständigheter.
Hur som helst så undrar jag bara när du anser att du förlorat en vän.
Vad det är som kan vara till grund för det.
Vad är det som gör att du stänger den dörren som tidigare var vidöppen.
Är det för att du blivit sårad i själen.
Är det för att du har svikit din vän när den som allra mest behövde ditt stöd.
Är det för att någon av er gjort något oförlåtligt mot den andra.
Något som gjort att ni aldrig kommer att kunna känna förtroende till varandra igen.
Där på den sista punkten skulle jag nog vilja stanna vid orsaker som skulle kunna göra
att jag själv skulle kunna förlora en vän.
För om man inte längre känner att man kan lita på en person, hur ska man då kunna
jobba sig tillbaka till en sån nivå igen.
Och endast en person som jag kan lita på kan jag kalla för en riktig vän.
Alla dessa andra semi-vänner är ju inte riktiga vänner.
Inte i mitt liv i varje fall.
Och att jag har valt att inte lita på dessa fullt ut är mitt problem eller snarare mitt val.
Jag har absolut förlorat vänner genom åren.
En del kanske inte ens vet om det men så är det.
Dom kanske tror att dom fortfarande är det, men nej, så är det inte.
Dom har liksom hamnat i kylboxen i mitt liv.
Det kan mycket väl vara att dom finns kvar som en del och kan verka där i periferin.
Men dom betyder verkligen inte alls lika mycket som en riktig vän gör.
Men sen alla ni underbara riktiga vänner.
Ni som jag verkligen älskar av hela mitt hjärta.
Jag är så glad att ni finns som en del i mitt liv.
Jag är så glad att ni vill vara en del av mitt liv.
Jag är så glad att jag får vara en del av era liv.
Er vill jag verkligen inte förlora och hoppas självklart att jag heller aldrig kommer att göra det.
Men man vet aldrig riktigt.
Man vet inte vad livet har att ge en på ens vandring framåt.
Var rädd om dina vänner, uppskatta dom och gör vad du kan för att behålla dom.
Svik dom inte så sviker dom förhoppningsvis inte dig heller.

Begränsa inte dig själv

Det kanske låter lite konstigt att ta upp ett ämne som media nästan spottar ut idag.
Hur man ska förverkliga sig själv.
Hur man ska tro på sig själv.
Vad man ska göra för att uppnå sina mål.
Att lägga vikt på viktiga saker i livet..
Hur man ska nå framgång.
Listan kan göras nästan oändlig kan det tyckas ibland.
Men jag tycker att det synsättet är att delvis begränsa sig själv.
Man följer andras rekommendationer om hur man ska göra både det ena och det andra.
Men vad med vad jag tycker.
Om jag har ett annat synsätt som går stick i stäv med det som gäller för dagen.
Är det då fel på mig.
Måste man alltid följa massan eller ska man alltid gå sin egen väg eller ska man ta sig en
liten vandring däremellan.
Jag tror att det är viktigare än någonsin att vi ser oss själva.
Att vi inte tappar bort oss i till exempel en värld som bara är uppstyrd av media och andra
tillfälligt hypade grupper.
Vi ska inte begränsa oss själva till att fastna någonstans vi egentligen inte vill vara men vi ska
samtidigt inte vara rädda för att just stanna till där vi faktiskt vill vara.
För hur man än vrider och vänder på saker och ting så går tiden framåt och livet med den.
Jag är den jag är och jag blir den jag blir.
Begränsa inte dig själv.
Låt inte andra begränsa dig.
Försök att se saker och ting ur fler synvinklar än din egen.
Öppna dina sinnen och sug i dig av alla intryck.
Det finns en värld därutanför och den min vän, den väntar på dig precis som den väntar
på alla andra.
Ta tillvara på den och allt vad den har att ge.
Sätt värde på det du gör och det du företar dig.
Ingenting är värt ingenting.
Allt är värt något.
Hitta det värdet och ta det med dig.
Begränsa inte dig själv och låt heller inte andra begränsa dig.

Att förlora sin förälder

Alla kanske inte har den bästa kontakten med sina föräldrar men dom är ändock, ens föräldrar.
Det där bandet som är satt från allra första början, det kan man aldrig ta ifrån någon.
Det är ett band knutet om än med den tunnaste silkstråd.
Det finns liksom bara där.
Nu är det inte så att jag själv haft någon tunn, ytlig koppling till mina föräldrar, tvärtom.
Precis tvärtom har det varit och är det.
Därför var det så otroligt tungt nu när min älskade pappa inte orkade att leva längre.
För han har jag alltid varit där i vått och torrt.
Många säger att man oftast inte saknar någon förrän den personen är borta och så kan det vara.
Men så är det verkligen inte för mig och så har det aldrig varit.
Jag har alltid varit rädd för att mista personer jag håller av, tycker om, älskar.
Det är som om någon kör in en kniv i mitt bröst varje gång det sker.
Jag känner hur smärtan den får mig att fyllas av förtvivlan för vetskapen om att jag aldirg mer kommer
att få prata med, diskutera med, skratta med, eller bara få titta på och njuta.
Njuta av den underbara känsla som faktiskt finns där när man är med sina nära och kära.
För visst är det så.
Så är det i varje fall för mig.
Jag kan lika gärna sitta en bit ifrån i en tillställning och titta på när mina kära har det bra
och bara njuta av ögonblicket som dom ger mig, jag måste inte vara i centrum.
Men för att återknyta till betydelsen av att förlora sin förälder så är det just det som man berövas.
Man får aldrig igen njuta av dennes närvaro.
Man får aldrig igen säga att man älskar den..
Man får aldrig igen ge den en kram.
Det finns liksom bara ett minne kvar.
Men det minnet det finns där och lyckan som det minnet för med sig vill jag förmedla.
För tryggheten i känslan av att någon alltid vill en väl den kan aldrig bli för stor.
Jag har förlorat en förälder, en människa jag älskat i hela mitt liv.
Men jag kommer aldrig att sluta älska honom för han slutade aldrig att älska mig.

Ibland händer saker man inte kan förklara

Det har varit ett antal saker som jag ser direkt knutna till min pappas
sjukdom och bortgång.
Vi kan kalla det att ödet spelar en vissa spratt.
Ibland är det nästan kusligt hur det spelar med en och man får sig en liten tankeställare.
Den första händelsen som berörde mig så djupt att jag nästan knäade var när jag gick
ifrån mitt jobb samma dag som pappa hade somnat in.
Då möts jag av ett vackert gående duvpar på vår parkering.
Inget vanligt par, utan en helvit och en vanlig.
Det var som att det var pappa som var där och gick med mamma.
Har aldrig sett det paret tidigare och faktiskt inte senare heller utan bara just då.
Det fick mitt hjärta att slå dubbla slag och genast kom en ström med tårar.
Det var så vackert att se pappa gå där med mamma och se hur mycket dom tyckte
om varandras sällskap.
Det andra var när jag var hemma hos mamma och hjälpte till med lite städning och tvätt
och blev en aning svettig.
Till slut så vart det för mycket och in gick jag i badrummet, sträcker upp handen
för att ta ner en handduk vilket jag kan säga var ett antal år sedan jag gjorde sist.
Ner får jag min gamla handduk med ett U på, och genast kom jag av mig igen.
Lite så som att jag trodde att någon bara drev med mig och satt någonstans och ville
se min reaktion på händelsen i sig.
Den sista av händelserna som jag vill referera till är när det var dags för pappas
begravning och jag bara gick igenom vår lägenhet och känner mig iakttagen.
Jag tittar upp och ser bilden på just min kära pappa och mamma när dom bara är
så otroligt fina ihop när vi var nere och besökte mammas uppväxtort.
Jag vet inte varför ens sinne spelar en dessa spratt.
Antar att det vill fånga ens uppmärksamhet just för att göra sig hört.
Att man inte ska springa förbi livet utan se det för vad det är.
Man ska se det, sätta värde på det och framför allt leva det.
För gör man det inte när man har chansen, när ska man då göra det.
Skjut inte upp saker till morgondagen kära vänner utan hitta ditt liv redan idag.
Älska det som älskas bör och uppskatta det du har.
Jag menar verkligen uppskatta det, för snälla du, du vet inte när det kan vara försent.
Jag är glad och tacksam över att jag fick göra det med mina föräldrar och det kommer
jag alltid kunna ta med mig i livet.
Vänta inte med att se ditt liv, titta inte bara på det i backspegeln och titta inte bara på
det som kanske väntar därframme.
Titta på det nu, lev det nu, ta det för vad det är och gör det till ditt.
Ibland händer saker man inte kan förklara.
Ibland händer saker man inte behöver förklara.
Låt dom sakerna bara hända, låt det komma till dig.

Jag är inte som alla andra

Det finns många olika anledningar att se på sig själv.
Men frågan är vilken man väljer.
Att jag själv inte är som alla andra det har jag mycket väl förstått.
Inte på det sättet att jag känner mig bättre eller mer värd en någon, inte alls.
Det är bara så.
Jag är helt enkelt inte som alla andra.
Jag är och vill förbli mig själv.
Tycker att det finns alldeles för många sóm lyssnar alldeles för mycket till andra
och som väljer att tro och tycka om sig själv på det sättet som andra säger sig göra.
Man vågar helt enkelt inte leva sitt eget liv.
För mig är det en absurd tanke, den att låta andra leva genom mig.
Att inte unna mig själv en egen unik plats.
Jag är inte som alla andra och det har inget att göra med att jag vill revoltera
eller visa att jag kan minsann mycket bättre än resten.
Jag har helt enkelt mitt sätt att se på saker och ting, mitt sätt att göra saker och ting,
Att våga ta sin egen plats verkar dock tyvärr inte vara alldeles självklart för många.
En del dom kommer aldrig ur sin egen eller andras skugga.
Andra dom står tillbaka för att lämna ett större utrymme till sin omgivning som dom
av någon outgrundlig anledning tycker ha en större rätt till den.
Jag är bara jag och bara jag kan leva mitt liv.
Nu är det i och för sig så att jag väljer att leva mitt liv på ett sätt som kanske ser ut
som att jag ständigt just står tillbaka för andra och låter andra lysa mer i rampljuset.
Men jag gör ju det för att jag vill göra precis det.
Jag vet vem jag är.
Jag vet vad jag står för.
Jag vet vad jag kan.
Jag vet vad jag vill.
Jag är inte som alla andra och tänker aldrig någonsin bli det.
För om jag blir det så är det inte jag kvar och då har jag inget eget liv.
Min roll som jag lever i den trivs jag också i.
Jag tycker om att hjälpa till, jag tycker om att finnas till hands om det går.
Men och jag säger men, jag låter mig aldrig utnyttjas till något jag inte vill.
Jag är inte som alla andra och andra kan inte vara som jag.
För jag är så mycket bättre på att vara jag än vad du någonsin kan bli.
Jag har mitt liv och du har ditt.
Låt oss alla leva tillsammans men åtskiljda ändå.

Att stå för det man säger

En sak jag verkligen kan reta upp mig hos andra är när dom ena sekunden säger en sak
för att nästa återigen kröka rygg och vara tyst.
Den andra versionen är att dom återgår till att hålla med bara för att inte stöta sig med någon.
För herregud om man nu skulle göra det, hur skulle det se ut.
Hur skulle man klara det mentalt.
Att stå för sin egen åsikt.
Ja, du vet den där som du uttalar högt när du gömt dig därinne bland kläderna i din garderob.
Åh, jag tycker verkligen att dessa människor är smått patetiska.
Man måste inte mesa jämt.
Man måste inte alltid vara mjäkig.
Man måste inte alltid bete sig som en toffel.
Man kan faktiskt stå på sina egna ben ibland.
Man kan ta sitt ansvar och svara för sin egen åsikt.
Inte bara yppa den inför dom som man känner sig trygg hos.
Tänk på att du kanske lämnar just dessa vänner helt oskyddade om det är så att du själv
svänger från en sanning till en annan.
Om du säger något och slår näven i bordet så stå för det.
Det är aldrig fel att vara ärlig, det kan bara göra lite ont ibland men låt det göra det.
Visst ibland får vi alla väga för och emot och välja bland våra strider men det är så
galet ofta som vi faktiskt inte ens lyssnar till oss själva.
Och om vi inte gör det så undrar jag verkligen varför vi ska lyssna till andra.
Jag väljer att stå för det jag säger för då behöver jag inte försöka komma ihåg olika
småförljugna versioner till någon annan.
Jag har en version att hålla reda på och det är min egen.
Vad tycker du är rätt.
Trivs du med att leva med att alltid vara andra till lags.
Att ständigt bli trampad på.
Att inte få känna riktig respekt för den du är.
Jag skulle inte göra det i varje fall, men det är ju jag.
Jag trivs med mig själv för jag står för det jag säger,
jag står för den jag är.
Jag står för mig själv, utan stöd.
Stödet det tar jag när det behövs för det gör det ibland.
Jag står för det jag säger.
Vad står du för.

Behövs Jag !

Tror knappast att jag är ensam om att någon gång tänka den tanken.
Behövs jag.
Däremot tror jag att det är väldigt olika mycket tid som lägger ner på den funderingen.
En del bryr sig i princip hela tiden och söker alltid någon form av bekräftelse.
Dom kan liksom inte falla till ro bara av att göra en sak och tycka att det var ok.
Det måste till ett avslut satt av någon annan.
Ett avslut som visar att man har uppfyllt någons behov.
I själva verket så är det då deras eget behov dom uppfyllt men det verkar dom inte alltid fatta.
Istället så lullar dom på i en egen liten bubbla och känner sig behövda men som sagt,
bara på grund av att dom har fått sin lilla bekräftelse från någon annan.
Hade dom inte fått det så hade det varit kört.
Men för att återgå till min egen fråga då, behövs verkligen jag.
Skulle det vara någon skillnad om jag försvann.
Skulle det bli någon skillnad om man tog bort mig som en spelbricka i vad vi kallar liv.
Ja, jag väljer faktiskt helt egoistiskt att tro det.
För jag känner att jag faktiskt uppfyller ett behov.
Att jag kan påverka andra att må lite bättre.
Att jag kan finnas där med en liten hjälpande hand.
För vi behöver alla någon vid olika tillfällen i livet.
Och jag behöver definitivt andra runt omkring mig i mitt liv vid otroligt många tillfällen.
Många mer än vad jag ibland inser men som jag kommer till insikt om.
Jag behövs för jag är en människa av idag och runt mig växer min värld.
Min värld som samtidigt är en del av din värld.
Det är faktiskt en ganska härlig känsla, den att känna sig behövd för man måste inte
alltid synas för att vara någon.
Man måste inte alltid låta för att höras.
Man måste bara finnas, och det gör jag.
Ja, Jag behövs.
Jag behövs av mina nära, mina underbara kära.
Och jag behövs av dom som ser min utsträckta välmenande hand.
Vi behöver varandra, det förstår jag.
Förstår du det !

Vänner är ingen slitoslängpryl

Jag blir arg när jag ser människor behandla andra människor illa.
Inte minst när jag ser så kallade vänner som behandlar andra så kallade vänner
som om dom inte vore vatten värda.
Dom blir bra behandlade när det passar men samtidigt behandlade som vilket dasspapper
som helst annars.
Vänner är något man ska förvalta.
Vänner är något som man ska vara rädd om.
Vänner är aldrig något man kan ta för givet.
Hur ofta har man inte sett någon som varit riktigt god vän med någon under en lång period
bara för att helt plötsligt bli utbytt emot någon ny.
Helt plötsligt, lika oväntat som en blixt från en klar himmel så är denna vän som bortblåst.
Den existerar liksom inte längre.
Jo för denna nya person är ungefär som om du har gått och köpt en ny bil och lämnat den
gamla i inbyte.
Inte vill du se den längre, den är du ju trött på för den hade ju alla dom där egenheterna
som du inte tyckte om längre.
Nej nu är det den nya lilla pärlan som gäller.
Låter det cyniskt, nej det tycker jag faktiskt inte utan mer bara som det faktiskt är väldigt ofta..
Jag tillhör själv inte kategorin som väljer bort andra men däremot har jag blivit bortvald.
Sånt gör ont och jag undrar varje gång varför.
Är det för att jag inte är tillräcklig på något sätt eller är det bara för att jag är den jag är.
Hursomhelst så tänker jag inte ändra mig bara för att passa in i någon annans optimala bild.
Jag är jag och det tänker jag alltid hålla på.
För mig är att vara ärlig och uppriktig det viktigaste, inte att kyssa fötter eller bara klappa medhårs.
Vänner är viktiga för mig och dom riktiga vänner som jag har dom vet jag att dom alltid kommer
att finnas där för mig.
Dom som har behandlat mig som en slitoslängpryl, ja dom kan dra dit pepparn växer.
Var rädd om dina vänner och behandla dom på samma sätt som du själv vill bli behandlad.
För tänk på att det där ordet respekt det går hand i hand med vem du utger dig för att vara.
Och om du är dig själv och fortsätter att vara det så är det dig och ingen annan som dom väljer
som vän precis som du väljer dina.

Att inte alltid välja lätta vägar

Många gånger kommer man till situationer i sitt liv då man ställs inför val.
En del är lätta men en del är allt annat än lätta.
Många gånger och många personer väljer att välja en väg.
Man väljer att följa minsta motståndets lag.
Den riktningen som sätter minst emot den väljer man.
Varför gör man det kan jag undra ibland.
Är det bara för att det är enkelt.
Är det för att ingen säger emot när man gör det.
Är det för att det är det sättet som man oftast förväntas att göra.
Vad tror du.
Vad gör du.
Vilken väg väljer du helst.
Är det verkligen så att den vägen som du uppfattar som enkel också är det.
Eller är det bara en tillfällig illusion.
Att verkligheten till slut hinner ifatt dig och då får du ta itu med en fråga
som är långt jobbigare och svårare att lösa.
Är det så att den där vägen som du valt en gång nu lett dig fram till kanske
en hel länga av jobbiga frågor.
Då frågar jag mig och dig, är det värt det.
Är det värt att skjuta upp dom jobbiga sakerna till situationen är helt ohållbar.
Varför inte ta itu med den så snart du kan och är redo för den istället.
Ser du inte själv hur du mår av att skjuta på dessa jobbiga beslut och sanningar.
Varför väljer du inte att ta tag i saken och ge den en riktig chans.
Det är först när du gör det, när du är villig att skita ner dina händer som du
faktiskt ger dig själv en ordentlig chans att bli vän med ditt inre.
Våga välj dom svåra vägarna, dom jobbiga vägarna.
Våga tro på dig själv när du gör dom valen.
Det är inte alltid man ska välja dom lätta vägarna eftersom dom inte alltid är dom rätta.
Välj din egen väg istället och tro på den.
Hur fel kan det vara.
Då har du ju i vilket fall som helst gett det en ordentlig chans.
Tycker du inte att du är värd den chansen.
Jag tycker det.
Jag tycker verkligen det.

Att mista någon tar tid

Man kanske tror att man bara kan lägga locket på när någon försvinner ifrån ens liv.
Men det är verkligen inte så det fungerar.
När man förlorar någon ur sitt liv, när man gör det för gott.
Då är det en annan process som tar sin början.
Det kan mycket väl vara att den processen tagit sin start mycket tidigare men när den väl
får jobba som den skall, utan att den får ett motstånd från andra.
Det är då själva bearbetningen tar sin fart.
Att mista någon tar tid och det måste man låta den göra.
För det är inte något som är gjort i en handvändning.
Det är inte något man bara kan få en klapp på axeln av och gå vidare.
Nej det krävs så otroligt mycket mer och hur mycket det är upp till var och en.
För jag kan inte säga att du eller du ska ägna si eller så mycket tid till det.
Jag kan inte säga att du ska göra på det eller det sättet.
Jag kan ge dig råd eller förslag men det är inte jag som gör valet.
Valet är ditt i hur din process ska se ut.
Något som är viktigt är dock att inse att vi aldrig är ensamma.
Att om man vill så finns det alltid någon där som man kan vila sig emot.
Någon som faktiskt vill eller kan lyssna.
Ja i varje fall om du inte tidigare bränt alla dina broar och satt dig i en situation
där du faktiskt lyckats bli utan vänner.
Men nu pratar jag om normalsituationer.
För i dom allra flesta fall så finns det någon som du eller vi har just att lyfta våra bekymmer,
lätta våra hjärtan.
Jag har precis själv mist någon väldigt nära person och det är en process som kommer att ta
lång, lång tid även om jag någonstans där bak varit förberedd.
Men jag kommer att låta den processen ta sin tid för jag behöver det.
Att mista någon tar tid.
Det är tid som jag får respektera och det är tid som dom runt mig får respektera.
Fundera istället på vad det är du vill ta med dig från den du har mist.
Lägg inte den största vikten vid förlusten för den är så uppenbar ändå.
Det handlar om att acceptera att den skett och att du är villig att gå vidare.
Att mista någon tar tid.
Låt den göra det.

Tillåt dig att vara omtyckt

Har du tänkt på en sak.
Ja, säger du säkert då.
Klart att jag har tänkt på en sak, jag tänker på massor med saker och då får jag
definiera lite bättre vad det är jag egentligen menar.
Har du tänkt på det där med att vara omtyckt.
Hur går det till.
Varför är vissa det.
Vad är det som gör att man inte tycker om andra.
Kan man förändra sig från den ena kategorin till den andra.
Vad tror du själv, vad tycker du själv.
Jag tänker mycket just på den frågan eftersom den är så förknippad med min favoritkänsla,
kärlek i sig.
Att tillåta sig vara omtyckt är något som egentligen är riktigt enkelt.
Det finns inget svårt i det.
Det handlar om att vara ärlig.
Ärlig mot sig själv och ärlig mot andra.
Att bjuda in andra till sitt eget bord samtidigt som man är villig att sätta sig ner vid deras.
Att se när andra sträcker ut sin hand för att dom behöver hjälp samtidigt som du
själv inte drar dig för att sträcka ut din egen när du själv behöver hjälp.
Min pappa han tillät sig att vara omtyckt men han eftersträvade aldrig det.
Han var det bara helt enkelt för att han vad den människan som han var.
Han tillät sig vara det för han såg aldrig något konstigt eller komplicerat i det.
Han var omtyckt för att han hade ett öppet hjärta och ett öppet sinne.
Han skapade sig själv en plattform där alla var välkomna att komma upp till och se
hur det såg ut från hans vackra utsikt.
Men han såg också det som var skitigt, fult och fel och det hade han självklart sina
åsikter om.
Det var det som gjorde honom stor i den lilla människan som har var.
Han valde att se allt precis som jag alltid kommer att eftersträva att göra.
Jag vill inte blunda för något.
Jag vill inte ignorera något.
Jag tillåter mig själv att vara omtyckt men jag kommer aldrig att låta det vara
något jag hela tiden måste jobba för.
Jag tillåter mig själv att vara just mig själv.
Jag tror på mig själv som den jag är och den jag vill vara för i mig har jag funnit en trygghet.
Om andra tycker om mig så uppskattar jag det men om dom inte gör det så kommer jag
inte att försöka omvända dom.
För varför skulle jag det.
Varför ska jag lägga ner energi på att vara någon jag inte är.
Jag är jag, och ingen annan.
Tillåt dig själv att vara omtyckt.
Tillåt dig själv att vara du.

TILLSAMMANS ÄR VI STARKA

Idag är en dag jag egentligen inte vill uppleva men samtidigt så är det just det.
Idag ska jag inte bara begrava min far, jag ska fira honom.
Jag ska fira honom för att han var en fantastisk människa, en människa som såg oss andra.
Låt oss alla som har varit en del av hans liv fortsätta att dela det för det var precis
det som han ville.
Att vi skulle fortsätta att vara tillsammans.
Idag är en dag jag har fruktat i hela mitt liv men nu är den här och jag vill göra något vettigt av den.
Min pappa var min pappa och det kommer aldrig någon kunna ta ifrån mig.
Men min pappa var mer än bara så.
Han var dels självklart pappa till mina syskon men han var också det som han kanske först
och främst gett ett bestående avtryck som.
Han var en vän till oss alla.
Jag har tidigare skrivit om att det finns olika kategorier av vänner och pappa tillhörde den allra
starkaste.
Den vännen man inte sviker och som aldrig sviker en tillbaka.
Pappa har alltid visat att tillsammans så klarar vi att göra väldigt mycket.
Tillsamman så är vi starka.
Jag skriver inte mer här och nu för jag orkar inte gå in för mycket i mitt hjärta för då kommer
mina känslor att välla över alltför mycket och jag behöver kraften i mig för att ta mig
igenom idag.
Tillsammans är vi starka så låt oss fortsätta att vara det, tillsammans.

Imorgon ska jag säga farväl till min far

Vissa ämnen är tyngre än andra att prata om, att skriva om.
Men dom ligger mig desto mer närmare hjärtat.
Det här är ett.
För hur mycket mer känslor kan krypa upp ur mig än nu när det
börjar räknas ner till att man verkligen ska säga ett så kallat sista farväl till sin pappa.
Det gör ont i mig, i mitt inre, i min själ, i mitt hjärta.
Det gör så ont att jag bara vill skrika ut min smärta av förtvivlan.
Men jag gör det ändå inte.
Jag sörjer inom mig och jag gör det hela tiden.
För nu är det slut.
Nu finns det inga mer stunder som vi kan ha tillsammans du och jag pappa.
Inga mer intressanta samtal om precis vad som helst.
Men jag vet ju hur glad du har varit i det som du sett formats i mitt liv.
Vilka underbara tjejer jag har fostrat och vilken fantastisk tjej jag nu har träffat.
Imorgon ska jag säga farväl till dig pappa men du vet hur det kommer att bli.
Gråten den kommer att stocka sig i min hals och jag kommer inte att få fram ett enda ord.
Några av alla som jag vill säga till dig där har jag skrivit ner och överlåtit
åt en annan att förmedla.
Men själv kommer jag bara att finnas där, darrande och förtvivlad över att du inte är
med mig mer, att du inte är med oss mer.
Jag är så glad över att fått ha dig som pappa för du har verkligen betytt mycket för mig
och det kommer du fortsätta att göra under resten av mitt liv.
Det du hade inom dig var unikt.
Du var fylld av sånt som förtjänar respekt och kärlek.
Du var fylld av allt och så otroligt mycket mer.
Jag kommer att säga farväl men bara till din kropp.
Din själ den vandrar vidare i mig, i mina barn, i dina vänner.
Du finns ibland oss för vi behöver dig och det du ger.
Vissa dörrar stänger man bakom sig, låser dörren och slänger nyckeln.
Ditt rum pappa, det är ljust, varmt och alltid öppet.
Jag saknar dig pappa, jag saknar dig så galet sjukt mycket men jag
älskar att du har funnits där för mig när jag har behövt dig.
Det är med dubbla känslor som jag säger farväl.
Jag vill inte släppa taget om dig för jag vill inte förlora dig men det är ju redan gjort.
Men jag vill gå vidare och det kommer jag att göra med dig i mitt ständiga sällskap.
Tack för allt pappa.
Älskar dig
Vila i frid

Att inte låta sig utnyttjas

Jag läser alltför ofta hur människor blir utnyttjade och undrar varje gång,
varför var det ingen som såg något.
Varför var det ingen som sa något.
Varför var det ingen som gjorde något.
Vad är det för fel på dessa människor som gör dessa saker.
Vad är det för fel på dessa människor som låter andra göra dessa saker.
Hur kan man vända huvudet åt andra hållet och bara låta det fortskrida.
I mitt huvud så finns det ingen rim och reson i det.
Det finns inga förmildrade omständigheter.
Man kan inte skylla på en dålig barndom.
Man står ju alltid där med ett eget val.
Och tyvärr så är det ju alltför många av dessa utövare som man inte kan lägga in under facket sjuka.
Utan det är normala människor vi pratar om.
Vadå normala.
Hur i helvete kan man kalla någon normal som utnyttjar en svagare, en yngre, en helt
försvarslös person,
Dom som gör dessa saker har en så låg status att kackelackor framstår som högintelligenta
varelser.
Jag kommer aldrig kunna se det beteendet som något jag kan acceptera, kan du.
Vi läser ju dagligen om barn som blir sexuellt utnyttjade av olika människor.
Det kan vara av okända men det kan lika gärna vara av deras nära släktingar eller vänner till dom.
Men hallå, stå inte och se på när det händer.
För jag vet att det finns alltid någon som ser men som inte gör något åt det.
Förstår du inte att genom att inte göra något så är du med och förstör hela det barnets liv.
Det får ett ärr djupare än att det går att läka.
Det får ett ärr även i själen.
Gör något, gör vad som helst men blunda inte.
Skrik, slå eller berätta bakom ryggen.
Gör något bara, låt det inte bara vara.
Även om dessa utsatta barn kan ta sig igenom sina liv hyggligt så blir dom alltid stämplade
hos sig själva som om det var dom som gjort fel.
Låt dom inte tro det.
Ge dom det stöd du kan.
Jag känner själv en utsatt person som växte upp just med detta i bagaget och den människan är
idag fortfarande en väldigt trasig människa inombords.
Snälla se dessa människor och gör något, dom förtjänar allt stöd dom kan få, även ditt.

Ser du saker som halvtomma eller halvfulla

Hur kommer det sig att vissa människor dom ser bara saker på sitt sätt.
Dom vägrar liksom att ens titta ut genom sitt eget fönster mot omvärlden
och skaffa sig ett intryck om vad det är som händer där ute.
Dom har liksom redan gjort sig en klar uppfattning om det dom hört.
Det där skrikande barnet, det är bara ett ouppfostrat barn som inte får som det vill
av sin lattedrickande mamma som är mitt uppe i en viktig konversation med sin väninna
om problemen hon har hemma för att hennes man inte ens sett och kommenterat
den nya gardinen i köket.
Eller det där ljudet som du hör av bromsande bildäck, det måste ju vara den där dåren
som precis fått sitt körkort och fått låna sin pappas bil och nu är ute och kör som den
biltjuv du egentligen vet att han är.
Tillhör du den där kategorin som alltid har en förutfattad mening om allt.
Som alltid har en åsikt om vad det än må vara även om det kanske faktiskt inte alls finns
någon riktig sanning i det du tror.
Du tror dom där sakerna bara för att du inte orkar bry dig om att ta reda på det egenligen handlar om.
Du har redan en negativ inställning till det från start.
Hur kommer det sig.
Varför ger du inte allt en chans från början.
Om en sak är halvtom så är det ju för att den andra halvan redan gått åt, förmodligen inte för
att hällt ut den.
Det har ju förbrukats och det finns ju ändå hälften kvar.
Är det inte så att hälften är precis vad det är.
Ha ingen ångest över att halva tiden på semestern redan har gått.
Se hur du använt den första halva och värdesätt den.
Ta sen tillvara på den andra halvan, den som du har kvar.
Varför skulle den vara mindre värd och varför ska den fyllas med kval och just ångest
bara för att den leder till ett slut.
Allt leder förr eller senare till ett slut och det vägrar jag att se som något negativt.
Det viktiga är hur jag fyller min väg, min tid, mitt liv fram till dess slut.
Man ställs inför otroligt många val i livet.
Vilken tidning man ska köpa, vilken sås man vill ha till maten, vem man vill dela sitt liv med,
vad man ska ha för kläder på sig.
Det är val av olika dignitet precis hela tiden.
Du sätter ditt eget värde på dom valen som du gör, du och ingen annan.
Låt inte någon annan göra det och få dig att känna att du gjort något som du sen ångrar.
Låt det vara val som kommer inifrån ditt hjärta, ditt bröst.
Jag kommer alltid att se saker som halvfulla så länge det finns något att se.
För varför ska jag lägga energi på något som redan är förbrukat.
Är det inte bättre att jag lägger min tid på det som finns kvar.
Vilken typ av människa är du.

Idag ska jag njuta

Jag vet inte varför, jag vet inte hur men ibland så går man förbi vissa
stolpar i livet.
Dom är små, dom är stora, dom är viktiga, dom är många.
Stolparna i livet dom finns där precis hela tiden och det gäller att se dom
när man väl passerar dom.
För gör man det så är det som att man tar poäng i ett litet data/telefonspel eller något liknande.
Man får en poäng och kommer till nästa nivå.
Och när man väl har kommit till nästa nivå då är det nästa som gäller och nästa och nästa.
Det kallas att fortsätta att utvecklas som människa.
Idag ska jag njuta för det är så jag lever mitt liv.
Jag njuter av det även om det innehåller tunga tråkiga gråa element.
Men jag vet ju att jag måste förbi även dom.
Jag kommer ingenstans om jag inte tar den vägen.
Om jag väljer att blunda. om jag väljer att gå andra vägar då får jag ju inte samma
erfarenheter som jag annars berikar mitt liv med.
Jag vill ta det med mig.
Jag vill utvecklas som människa.
Jag vill lära mig av livet.
Idag ska jag njuta.
Det betyder inte att jag inte känner sorg i mitt hjärta.
Det betyder inte att jag inte sätter värde på det som finns, tvärtom.
Jag älskar verkligen det jag har omkring mig.
Jag älskar det så otroligt mycket för mitt liv är mitt liv.
Mitt liv det innehåller så otroligt mycket och jag behöver inte springa med ljus och lykta
efter mer.
Jag behöver inte det för mitt liv det innehåller tillräckligt av allt jag behöver.
Det innehåller allt och mycket mer.
Idag ska jag njuta för idag är en ny dag.
Det är en ny dag i mitt liv.
Det är en ny dag i ditt liv också.
Tänk på det och ta tillvara på den.
Kram på Er allihopa.
Ni vet att jag älskar Er alla.