Mobbing - inte något nytt direkt

Man pratar så ofta om mobbing, dess skada och vilka som utsätts för den.
Man pratar om offer och förövare.
Men man pratar bara om dom offren som blir fysiskt skadade, eller så
skadade psykiskt att dom går överstyr.
Dom som inte klarar att hålla emot längre.
Jag undrar då, varför.
Varför pratar man bara om dom.
Är alla andra fall tabu.
Är det fult att nämna att man blivit mobbad.
Är det något att skämmas för att sätta in sig i samma grupp som
dessa stackars offer.
Dom som ändå känner att dom har förlorat sina liv.
Dom som inte ser en fortsättning av det som ett tänkbart alternativ.
Mobbing är för mig så otroligt mycket bredare.
Den är så mycket mer skrämmande.
För den finns där bland oss precis varje dag, precis överallt.
Jag skäms inte för att berätta att min uppväxt var fylld av mobbing.
Att jag var ett konstant så kallat mobboffer.
Att jag vissa dagar bara hade sån klump i magen när jag skulle gå till
skolan att jag knappt visste vart jag skulle vända mig.
För vända mig till någon fanns inte som ett alternativ.
Det tyckte jag var ett alternativ som bara skulle visa hur feg jag var
och det ville jag ju inte.
Jag gick hellre där och höll mig lite i bakgrunden.
Jag hade mitt sargade självförtroende och min låga tilltro till att jag var något.
Jag var rädd helt enkelt.
Jag var rädd för mitt eget liv.
Jag vågade inte leva men samtidigt ville jag övervinna den rädslan.
Det tog tid och jag vet faktiskt inte riktigt när jag klev över min
egen tröskel.
Jag vet inte när jag började att tro på att jag faktiskt dög precis som jag var.
Men mobbing är som sagt inte något nytt och inte heller något som förvinner
bara för att man blir vuxen.
För även bland oss vuxna så förekommer den både mellan så kallade vänner
och mellan arbetskollegor.
Du kan säkert hitta massor av offer om du väljer att se dom.
Frågan är om du vill se.
Frågan är om du vill bry dig.
För mig är det lika självklart som att andas.
Om det är för att jag tidigare har varit ett mobboffer eller om det är för
att jag är den människa jag är idag låter jag vara osagt.
Men både du och jag kan göra något åt det och det är viktigt.
Vi behöver inte älska varandra men vi behöver inte förtrycka varandra.
Vi måste inte göra livet surt för varandra.
Eller vad tycker du.