Det är verkligen inte alltid lätt

Det där med att det är lätt för dig att säga.
Det är verkligen inte alltid så.
Det är verkligen inte lätt att få saker och ting sagda jämt.
Att hitta rätt ord vid rätt tillfälle.
Att få med sig den meningsinnebörden som man vill få.
Att göra sig förstådd så att det inte kan misstolkas.
Eller att överhuvudtaget säga saker som bär emot.
Saker som det på riktigt gör ont i hjärtat att säga.
Saker som skär som en kniv igenom en.
Saker som man inte kan gömma sig för utan måste ta fullt ut.
Det går inte att bara gå in i ett rum och fälla en dräpande kommentar
och sen springa därifrån.
Springa och tro att ingen vet var kommentaren kom ifrån.
Om man gör det, vilket jag tycker att man ska.
Då ska man också stå för det.
Man ska stå för konsekvenserna.
Inte bara väcka tankarna hos andra och sätta igång en lavin.
Nej, man ska våga stå där nere i dalen och vara beredd på allt som
kommer farande som en konsekvens av det hela.
Jag mår själv fruktansvärt illa när jag sätter igång dessa rörelser.
Jag mår så dåligt av det att jag inte vet vart jag ska ta vägen.
Men jag stannar ändå kvar.
Jag lägger inte det i någon annans hand, ställer mig bakom och puttar fram vederbörande.
Nej, jag har tillräckligt mycket kurage för att stanna kvar.
Det är verkligen inte lätt.
Det är inte lätt bara för att det kanske ser lätt ut.
Jag brottas därinne med mig själv.
Men jag tar den kampen hellre än överlåter den på någon annan.
Varför ska andra fara illa bara för att jag tycker en sak.
Om jag säger eller gör en sak som gör att någon annan initialt kanske mår illa av det.
Då kan väl inte jag bara vända ryggen till det.
Då måste jag ta mitt ansvar och finnas där för den personen.
Det är verkligen inte alltid lätt.
Det är verkligen inte lätt, när man är född med något som kallas medkänsla.
Men jag är glad att jag är det och jag är glad att jag fortsätter att tro på den jag är.
Men kom aldrig och säg att det är lätt.
Lätt att bara säga saker.
För det är det i varje fall inte för mig.