Jag tror att det är en sanning med modifikation det där med att man säger
att man aldrig är ensam.
Det beror helt enkelt på situationen.
Det är inte svårare än så, eller.................
Att vara ensam är inte något som måste vara fysiskt.
Man kan vara omgiven av massor med människor men ändå innerst där inne
känna sig ensam, riktigt ensam.
Men hur värjer man sig från det.
Vill man alltid värja sig från det.
Ska man alltid värja sig från det.
Får man inte tillåta sig att känna sig ensam.
Måste man alltid vara omgiven av något eller någon.
Vi är ju alla individer med olika behov.
Många behov kan te sig likadana men med små, pyttesmå skiljande nyanser.
Ingen situation är helt likadan som en annan men kan ändå tyckas så.
Vad en människa upplevt och känt kan aldrig återupplevas på samma sätt av någon annan.
Men vi kan få en förståelse för vad andra känner genom att vi upplevt liknande situationer.
Jag har själv många gånger i mitt liv känt mig oerhört ensam.
Oerhört ensam med just mina känslor i det jag då upplevt.
Nästan galet ensam, men ändå inte.
Jag säger ändå inte bara för att när jag lagt min egen stolthet åt sidan och höjt min blick igen
så märker jag att jag faktiskt inte är riktigt ensam.
Jag har aldrig hamnat i den situationen där jag verkligen har varit riktigt ensam
och det är jag oerhört glad och tacksam för.
För jag vill inte ens föreställa mig känslan över hur det skulle kunna kännas om jag verkligen var det.
Jag vill inte uppleva det och jag tror aldrig att jag heller kommer att behöva göra det.
Visst har det varit situationer då jag har känt mig ensammast i hela världen men
den känslan tror jag har sköljt över oss alla vid något tillfälle.
Man måste låta sig känna dom känslorna.
Man måste tillåta sig att känna sorg över förluster i livet.
Man ska inte bara glömma och gå vidare.
Man ska inte heller bära med sig allt och älta.
Men man ska ta med sig sina erfarenheter och försöka göra något värdefullt av det
man upplevt.
Vi kommer alla till tillfällen i våra liv då dom tycks fyllas av en ändlös tomhet.
En tomhet som uppstått av att vi blivit berövade något i våra liv.
Men dom allra flesta av oss kan ta sig vidare.
Vi slickar våra sår, borstar av oss och reser oss upp efter att ha blivit så nerslagna
att vi inte trott att något sånt ens skulle kunna vara möjligt.
Sorger är aldrig vackra i sig men om man bryter sig loss och ser på det lite grann från sidan.
Då kan vi se vad det är vi sörjer och istället betrakta det vi haft hos oss med och känna
glädje över den tid vi fått.
Man är aldrig mer ensam än vad man gör sig.
Jag tror att om vi bara vill så kan vi klara av oerhört stora saker.
Stora saker som vi själva ser det men som andra kan se som petitesser.
Det viktiga är vad vi själva tycker om det och låter oss själva att just tycka om det.
Det är aldrig fel att känna uppskattning över något.
Det kanske tycks banalt och enkelt men om det är en äkta känsla du känner så
tillåt dig att känna den.
Förtryck den inte bara för att någon annan försöker att förringa dig den.
Bär dina egen känslor med stolthet.
Man kan känna sig enormt ensam och man ska tillåta sig själv att känna just den ensamheten.
Men man ska inte behöva fastna där i den.
Det ska inte vara den som ska dominera ditt liv.
Du har ett liv att leva, inte ett liv att avverka.
Man behöver inte vara mer ensam än vad man själv vill.
Jag är inte ensam och det kommer jag aldrig att vara.
Jag känner min värld fylld av människor som jag älskar och som jag känner älskar mig tillbaka.
Man är aldrig mer ensam än vad man själv vill, med undantag naturligtvis.
Jag älskar det jag har runtomkring mig för jag vågar att älska.
Jag älskar det jag har runtomkring mig för jag vågar tillåta mig själv att älskas tillbaka.
Jag tillåter andra att vara i min värld för utan dom är jag just, ensam.
Alla, även jag är möjliga att älskas men vi måste tillåta oss just det.
Man är aldrig mer ensam än vad man själv gör världen till.
Men man kan begränsa sin egen värld väldigt mycket genom att göra den alltför trång.
Det måste finnas plats även för andra att röra sig vid dig om det ska gå.
Allt kan inte ske på bara dina eller bara på mina villkor.
Vi måste alla leva med respekt för varandra.
Men är vi villiga att göra det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar