Jag är inte perfekt men jag är bra

Man behöver inte vara perfekt.
Jag är inte det.
Man kan inte vara perfekt.
Jag är inte det.
Man ska inte försöka vara perfekt.
Jag försöker inte det.
Det går inte att vara perfekt.
Jag tänker inte försöka.
Det finns ingen som är perfekt.
Det kommer aldrig att finnas någon som är perfekt.
Men vet du vad.
Man behöver inte ens försöka att vara det.
Det finns ingen anledning att sträva efter det.
Bra är bra nog och bra det är jag.
Jag är bra för jag känner det i mitt hjärta.
Jag är bra för jag trivs med mig själv.
Jag är inte perfekt och ingen kan heller begära det.
Jag är en människa, inget annat.
Jag är inte perfekt men jag är bra.
Jag är bara trött på alla som tror att dom är det.
Det är människor helt utan självinsikt.
Människor som inte ser sig själva.
Människor som inte ser andra.
Människor som mer eller mindre är blinda för det som kan tyckas lättast att se.
Det som alltid finns där hos dig.
Jag är inte perfekt och kommer aldrig att försöka vara det.
Men jag duger som jag är.
Och vet du vad.
Du duger säkert som du är utan att du måste göra om dig.
Utan att du måste sträva efter perfektion.
Du duger som du är så länge du tillåter dig själv att vara nöjd med just dig själv.
Det är bara du och ingen annan som kan bedöma dig själv i vad du gör.
För det är faktiskt bara du själv som verkligen vet vad det är som du har gjort.
Jag är inte perfekt men jag är bra, riktigt bra.
Bra på riktigt.
Vad är du.
Vem är du.

Bli aldrig hemmablind

Jag tycker att det är sorgligt.
Sorgligt när man inte ser vad man har innanför sina egna väggar eller inne i sina liv.
Är det inte väldigt tråkigt när man inte ser vad man har utan bara letar något mer.
Vad är det för fel i att värdera det som finns i ens hand, det som finns där hemma.
Det som faktiskt redan finns där i ens liv.
Det är synd när man inte ser vad man har.
Det är synd när man inte uppskattar det som finns där.
Det är synd när man inte ser värdet.
Värdet som faktiskt finns där precis hela tiden.
Det är så lätt att bli hemmablind.
Man tar saker och ting för givet.
Det ska liksom bara finnas där och fungera.
Men vad händer den dagen då det hackar i maskineriet.
Den dagen då man vaknar upp i saknad.
En saknad som man helt plötsligt inte kan definiera.
En saknad som bara finns där.
En saknad som helt plötsligt bara finns.
När man upptäcker att man tappat greppet om det man en gång vårdat.
Hur illa är det inte då.
Att inte se det man har är en situation som vi alla kan hamna i.
Man följer lätt invanda mönster och bara trampar på rakt framåt.
Man glömmer stanna till och njuta av det man bara ser som självklart.
Är det inte tråkigt att man så lätt kan fastna i dessa fällor.
Jag vill aldrig hamna där, hamna där på det där stället som jag ser alltför många andra göra.
Jag vill inte ta någon för givet.
Jag vill inte ta något för givet.
Jag vill inte ta för lätt på något men jag vill heller inte ta saker för allvarligt.
Det finns ett allvar i allt men man behöver inte ta för hårt på det ändå.
Man kan vara seriös och lättsam på samma gång det gäller bara att ha kontroll på sig själv.
Bli inte hemmablind.
Tappa inte kontakten med ditt eget liv.
Se vad du har, uppskatta det du har.
Det är inte svårt att se sitt eget liv och det man har om man bara vill.
Frågan idag är som du ser och uppskattar det du har omkring dig.
Eller tar du bara saker och ting för givet.
Var ärlig mot dig själv och mot andra.
Bli inte hemmablind utan unna dig mer än bara ett inrutat schema.
Bli inte hemmablind utan ta till dig av ditt eget liv.
Det finns ju där hela tiden.
Glöm bara inte bort det.

Svik inte dom som bryr sig

Jag tycker att det är beklämmande med människor som ständigt sviker.
Jag tycker att det är lika beklämmande med människor som ständigt
ger dessa andra människor nya chanser.
Dom får chanser om och om igen.
Varför får dom det.
Varför får dom nya chanser när dom som inte sviker men ändå misslyckas inte får det.
Det finns liksom inte samma förståelse för dom.
Det är som om att det finns en oskriven regel för alla idioter som sviker.
Ge dom ständigt nya chanser, det kan ju vara att dom faktiskt bättrar sig någon gång.
Men varför ska dom ha nya chanser.
Jag tycker att det är viktigare att man inte sviker dom som bryr sig.
Dom som alltid finns där när det behövs.
Dom som inte alltid kräver sin plats.
Dom som ständigt jobbar i det fördolda.
Varför ska dom svikas och om igen.
Är det inte så att vi ska värna om dom istället.
Är det inte så att det är där vi kan se en framtid värd att se fram emot.
Varför ska vi lägga energi på att reparera det som andra bara har sönder.
Vi gör det ju bara för att dessa destruktiva personer alltid räknar med att ständigt
bli räddade om och om igen.
Finns det någon riktig rättvisa i det.
Jag tycker inte det.
Det är inte så att man inte ska ge andra någon ytterligare chans.
Det menar jag verkligen inte.
Men man ska inte ge dom möjligheter i all oändlighet.
Det måste sättas gränser.
Vänd inte dom som sköter sig ryggen bara för att du alltid räknar med att dom klarar sig ändå.
Tänk om du inte finns där när dom inte gör det.
Tänk om du har vänt ryggen för länge, alldeles för länge.
Tänk om du missar det som verkligen borde vara viktigt i ditt liv bara för att fel
person ständigt tar din fulla uppmärksamhet i fokus.
Svik inte dom som bryr sig.
Se dom istället och uppskatta dom till fullo.
Finns där för dom precis som dom finns för dig.

Det är alltid lättare att smutsa ner än att tvätta rent

Har du tänkt på hur mycket längre negativa saker kan sitta i än positiva.
Nu tänker du kanske att så är det visst inte för när jag upplever något positivt så tar
jag det med mig precis hur länge som helst.
Det är också delvis sant.
Men nu tänker jag på effekten av det.
Det positiva kan vara en fantastisk boost när du upplever det och en tid därefter och det är vackert så.
Men det negativa kan bita sig kvar som en elak sticka och ligga där under ytan och irritera.
Den kan till och med vandra runt i kroppen och komma fram vid dom mest oväntade tillfällen igen.
Tänk dig bara på en persons rykte.
Ja du vet ju vad man säger.
Ingen rök utan eld.
Men vad om det är du som står för tändvätskan.
Om det är du som ger syre till elden.
Inte personen som får sitt rykte förstört.
Du kanske tror en sak om personen i fråga.
Men att tro är verkligen inte att veta.
Det du tror är din egen uppfattning och så länge du inte verkligen vet så ska du
heller inte förmedla den till andra.
För vad ger dig rätt till att skapa ett felaktigt rykte.
Vad ger dig rätt att förändra andra personers syn på denna människa.
Ingenting, absolut ingenting.
Men ändå så sker det här dagligen runtomkring mig.
Människor som sprider sina egna konspirationsteoerier om olika saker och personer.
Människor som inte vet men som tror.
Jag är inte en troende människa, inte mer än att jag vill tro på andra människor.
Men jag är inte dummare än att jag vet att det finns alltför många runt mig som utnyttjar
eller försöker att utnyttja andras godhet och tilltro.
Lär dig att se det som är sant.
Låt inte andra smutsa ner dina sanningar.
Se vad det är du ser och hör vad det är du hör.
För du vet att det är vansinnigt mycket lättare att smutsa ner är att tvätta rent igen.
Det blir liksom inte inte lika klart och rent igen.
Det blir liksom inte samma sak igen.
Tänk på det.

Jag älskar ärliga människor

Det kanske kan tyckas självklart att säga att man ska vara ärlig.
Att man ska vara ärlig i det man säger.
Att man ska vara ärlig i det man gör.
Att man ska vara ärlig i det man tycker.
Men hur många är ärliga.
Och ni som säger att ni är ärliga, hur många nyanser av ärlighet har ni.
Finns det bara svart och vitt.
Man ska vara ärlig anser jag själv.
Man ska vara det så långt det går, utan att såra andra alltför mycket.
Det finns en liten gråzon för mig.
Och det är när det kommer till att hålla sig till något som snuddar vid ärligheten bara för att
lindra en smäll för någon som kan ta alltför illa.
Jag vill verkligen inte slänga något i någons ansikte bara för mitt eget behov av ärlighet.
Om jag kan linda in den sanningen och göra den lite mjukare för mottagaren så må det vara så.
Man får helt enkelt vara lite smidig och inte bara kliva på i ullstrumporna sägandes
att det inte är mitt problem hur den personen reagerar när man redan på förhand anar det.
Man behöver helt enkelt inte sparka på någon som redan är på väg att falla eller sparka undan
fötterna och sen se på fallet.
Man behöver inte om man fått veta något som kommer att ta illa på den personen gå fram och
gnida in det i dess sår bara för att man själv njuter av skadeglädje.
Ni som har den läggningen, fy fan säger jag bara till er.
Ni är för mig bara lismande äckliga svin som jag aldrig någonsin kommer att känna saknad
när ni väl försvinner ur mitt liv.
Men ni andra, ni med ärliga uppsåt.
Ni som är ärliga av naturen.
Ni som följer ert hjärtas röst.
Åh, vad jag älskar er inte minst för er ärlighet.
Ni säger saker som dom är.
Ni är som ni är.
Ni pratar inte skit bakom ens rygg när man vänder sig om.
Ni skapar inte dålig stämning bland människorna ni båda rör er.
Ni tänker inte bara på er själva varje gång ni fixar någonting.
Ni utnyttjar inte andra människor för er egen vinnings skull.
Ni är dom ni är och det hoppas jag att ni kommer att fortsätta att vara.
För det är er ärliga människor som jag älskar.
Ni som vågar stå för dom ni är fullt ut.
Var ärlig mot dig själv på samma sätt som du är och vill vara ärlig emot andra.
Om du tycker att det är svårt, hur ska du då någonsin kunna tro på dig själv eller göra dig trodd.

Tycker du om andra människor

Det är inte utan anledning som jag ställer den frågan.
Tyvärr måste jag säga.
Men frågan är varför det är så.
Varför har så många så svårt för att tycka om andra än en enda lite begränsad klick.
Varför väljer så många att lyssna till andra istället för att använda sitt eget omdöme.
Alltför många har så svårt att begränsa sitt tyckande till att bara höra vad andra säger.
Dom kan helt enkelt inte tycka själva.
Men det är viktigt att lära sig att tycka själv.
Att känna efter vad det är man verkligen känner.
Hur ofta gör du det.
Jag tycker om människor generellt.
Men jag kan aldrig och har aldrig generaliserat människor.
Det vore fel av mig, fruktansvärt fel och orättvist.
Jag tycker om människor för dom lär mig något precis hela tiden.
Just det tycker jag är en av dom viktigaste och intressantaste egenskaperna som jag besitter.
Min vilja att lära av andra.
Inte vad dom är duktiga på för det är inte lika intressant.
Nej jag menar hur dom fungerar.
Jag vill ner där under ytan och förstå mig på deras tänk, se deras tankar, höra vad
det är dom verkligen säger.
Inte bara säger med sina ord utan det som finns där bakom.
För det finns alltid något bakom orden som kommer ut från andra.
Jag tycker om andra människor, inte alla människor men väldigt många.
Och framför allt så tycker jag om att ge människor en chans hellre än att neka dom.
Det är inte svårt att tillåta sig själv till att tycka om.
Det är att göra det svårare för sig själv genom självsatta gränser.
För det är du som sätter dom, tänk på det.
Det är du som begränsar vad du tycker, tänker och gör.
Skyll inte på andra när du dömer andra som du aldrig ens gett en chans.
Det är fel av dig, fruktansvärt fel av dig.

Att ge andra beröm är viktigt

Kan du förstå att du med otroligt lite medel kan lyfta andra människor.
Det behövs ibland bara ett positivt ord, ett enda positivt ord.
Kan du förstå det.
Kan du ta det till dig.
Kan du ta det med dig.
Att det faktiskt inte behövs mer än så.
Att ge andra beröm är inte något märkvärdigt men det är något gott.
Och sånt som är gott tycker jag om.
Att ge andra beröm är viktigt.
Det är en egenskap som jag önskar att alla skulle kunna besitta men förvånansvärt
få faktiskt gör det.
Att ge och kunna ta beröm är något som vi alla bör anstränga oss för att göra.
Men varför gör vi det då inte.
Om jag kunde svara på det så skulle jag nog kunna bli riktigt rik, riktigt rik.
För om man lyckas att nå fram hos olika människor och lyfta dom till nya
nivåer bara genom att ge ett ord av beröm.
Ett ord som stärker är aldrig fel om det är goda ord.
Ett ord som å andra sidan fäller eller trycker ner någon är aldrig bra att beblanda sig med.
Hur bra är du på att ge beröm.
Om du tänker dig i din situation på jobbet, hur agerar du där.
Kan du ge alla dina kollegor beröm för något dom gjort eller är det bara några få
utvalda som får dom positiva kommentarerna samtidigt som dom andra istället kan få
sig en liten känga.
Hur är det med dina vänner eller dina semi-vänner.
Hur beter du dig mot dom.
Är det så att du har problem med att ge någon av dom beröm.
Eller för att gå ytterligare närmare.
Hur är det i din familj.
Kan du eller ger du ens någon beröm.
Hur är det med dig själv.
Kan du ta beröm eller borstar du det bara oförskämt av dig.
Kan du inte ta till dig det istället.
Det faktumet att du faktiskt gjort något bra och att du förtjänar beröm.
Det är inte att vara självgod att uppskatta andras uppskattning.
Det är mer att vara tacksam över att andra faktiskt ser dig.
Jag kommer aldrig att kunna förstå eller acceptera när någon istället helt respektlöst
och med nonchalans inte låter beröm komma till sig.
Det är att förakta andras åsikter, åsikter som dessutom är av en positiv och god art.
Att ge andra beröm är viktigt.
Mycket viktigare än vad vi ibland kanske vill förstå eller tro.
Att ge andra beröm är viktigt för det betyder att vi faktiskt ser varandra och det vi gör.
Ge det inte av slentrian.
Ge det för att du bryr dig.

Dålig utstålning smittar

Något jag verkligen kan haka upp mig på hos mig själv när det händer är när det brister inom
mig och jag utsöndrar bara skit.
Det är en del som jag ständigt jobbar med och som jag verkligen inte är kompatibel med.
Jag är det inte för jag är medveten om smittoeffekten av mitt beteende och hur illa det
faktiskt ser ut vid sidan av.
Det är inte så att jag skäms över mitt beteende i stort men när jag kommer till dessa negativa
reaktioner som inte kan leda till något som helst gott.
Då tycker jag faktiskt inte om mig själv.
Det är en situation jag inte finner mig bekväm i och som jag inte vill ha för vana att hamna i.
Men jag vet i varje fall om när jag är där och jag ser mina egna fel.
Jag ser dom så pass klart och tydligt att jag gör vad jag kan för att försöka förhindra fler av samma
modell men fullt så enkelt är det inte.
Även fast jag försöker så är det något som kryper i mig när jag gör uppenbara enkla fel, enkla misstag.
Sånt som jag inte accepterar att jag själv gör.
Det är ok att göra fel och det är ok att reagera när man själv gör fel.
Men vad jag inte tycker är ok det är när man gör fel och låter andra bli påverkade av det.
Där har jag bitar som jag jobbar med och som jag verkligen vill förbättra.
Om jag lyckas att isolera dom känslorna och blockera den negativa karman som jag då sprider.
Då har jag kommit långt i min egen bearbetning av mig själv.
Man ska aldrig sluta att försöka förändra sig själv om man ser och tror att det kan ske till det bättre
både för sig själv och för sin omgivning.
Man ska bara vara öppen för att göra.
Man ska vara lyhörd och försöka förstå vad ens eget beteende kan leda till.
För det är inte bara du själv dom blir drabbad av ditt eget dåliga omdöme eller usla humör.
Tänk på att du sprider din dynga över andra samtidigt.
Dålig utstrålning smittar.
Tänk på det.

Man måste inte älska den man respekterar men man måste respektera den man älskar

Jag har vid så många tillfällen både i skrift men även i tal, i diskussioner snuddat vid ämnet respekt och ämnet att älska.
För mig så är det två saker man kan hålla särskilda men samtidigt väldigt tight förknippade.
Hur tänker du när du tänker på att älska någon.
Och hur tänker du på när du tänker på personer du förknippar med respekt.
För mig kan det absolut vara två saker som går hand i hand men också var för sig.
Det finns många människor som jag själv respekterar i mitt liv.
Men säger jag samtidigt, det betyder verkligen inte att jag älskar dom.
Men sen finns det tack och lov många människor i mitt liv som jag verkligen älskar.
Dessa människor höjer sig verkligen över mängden för mig i betydelse.
För dom älskar jag inte bara, dom har även min fulla respekt med allt vad det innebär för mig.
Det är människor som jag värderar mer för att dom har ett högre värde för mig.
Men det är för mig personligen.
Jag kan inte säga att alla människor har sina kretsar men jag tror och hoppas att i varje fall
dom flesta omgärdar sig med en egen sådan.
En liten samling som betyder lite extra och som låter sig själva fylla en betydelse i vederbörandes liv.
Att respektera den man älskar önskar jag dock att jag såg lite oftare.
Har sett alldeles för många fall där en person sagt att den kanske just älskar någon för att med andra
sidan av sig själv visa sån brist på respekt, nästan förakt för den personen som den är.
Hur fan tänker man då undrar jag.
Varför vill man såra, kuva, skymfa personer som ska betyda något i ens liv.
Är det för att dessa vill känna makten i sina händer, makten av möjligheten att kunna förminska eller
till och med krossa andra.
Jag förstår verkligen inte hur dumma i huvudet människor kan vara i sina egoistiska tänkanden.
Om man älskar en person så vill man väl inte skada den.
Om man tror sig bli älskad av en person så ska man inte förlåta den för att den vid upprepade
tillfällen just gör det.
Det är inte att älska.
Det är att förtära andra.
Det är att ta bort allt vad respekt heter.
Kärlek är vackert och kärlek med respekt är stort.
Man måste respektera den man älskar, annars tycker i varje fall inte jag att man varken respekterar eller älskar den personen på riktigt.
Vad tycker du.

Accepterar du fel och brister hos andra människor

Det är oerhört olika hur vi ser på människor i vår närhet.
Det är en väldig skillnad på vilken acceptansnivå vi väljer att ha.
Inte minst när det gäller att acceptera eventuella fel och brister.
För hur ser du egentligen på andra i din omgivning.
Inte kan det väl vara som så att du ser alla andra inklusive dig själv som perfekta och felfria.
Om du nu gör det så vill jag nog hävda att du inte är särskilt objektiv eller ödmjuk vare sig mot dig
själv eller någon annan.
För fel och brister det har vi alla.
Men är det då någon skada att ha dessa fel och brister.
Där måste jag nog vara kluven och säga både ja och nej för det beror helt och hållet på när, var och
hur man ska betrakta situationen.
Jag tycker verkligen inte att man ska acceptera alla fel hos alla människor, verkligen inte.
Men det beror på vilken nivå det hamnar hos vederbörande.
Är det fel som är fundamentala så vill jag bara säga nej.
Och då menar jag till exempel om man skulle tycka att det var ok att skada andra människor bara för att
man själv vill det genom olika sjuka själviska handlingar.
Ett sånt fel kan aldrig få betraktas som ok.
Men om det är så att en person tycker om att lyssna på viss musik, se en viss typ av filmer eller allmänt
tycker om att göra vissa saker så kan jag inte tycka att det är fel.
Det är ju dennes intresse vi pratar om då.
Det är ju en del av hur den personen vill vara.
Då är det inte upp till mig att tvinga bort den personen från det gillandet utan istället upp till mig
att acceptera att den tycker olika.
Vi är ju alla individer och har våra små egenheter och dom tycker i varje fall jag att vi ska få behålla.
Vi har alla fel och brister.
Vi är ju bara människor.
Vad vi måste göra är att vi måste lära oss ännu mer att leva med dessa, att acceptera dom hos varandra.

Att tillåta sig själv att tycka om

Jag vet inte vad det är som gör att många tvekar när det kommer till sig själva.
Hur svårt kan det vara kan jag tycka.
Det där att tillåta sig själv att verkligen tycka om.
Att tillåta sig själv att få känna.
Det är inte förbjudet att vara positiv.
Det är inte förbjudet att gilla saker.
Och det är framför allt inte förbjudet att tycka om sig själv.
Jag resonerar alltid som så att om jag inte tycker om mig själv
så kan jag heller inte tycka om andra.
Det kan liksom aldrig bli riktigt ärligt.
Det kommer säkert tillfällen i alla människors liv där vi inte är helt överens
med vad vi själva åstadkommit.
Tillfällen då vi inte tycker om det som blivit.
Det kommer gånger då vi gör saker vi egentligen inte velat göra.
I varje fall så kanske vi upptäcker det i efterhand.
Det är inte fult att tycka om.
Det är inte ens fult att tycka om sig själv.
Det är tvärtom väldigt, väldigt bra.
För om du har lärt dig att tycka om dig själv.
Om du har lärt dig att till och med älska dig själv.
Ja då, då har du alla möjligheter att verkligen tillåta dig själv att älska andra.
Då har du alla möjligheter att låta andra älska dig och faktiskt förstå att det är så.
Att tillåta sig själv att tycka om är inget konstigt, det är bara som det ska vara.

Hur långt kan du tänka dig att gå för andras skuld!

Om du gör saker för andra, hur långt kan du sträcka dig då.
Har du givna gränser.
Är du den evigt generösa som aldrig sätter några.
Är du den snåla typen som väntar in i det längsta och räknar med att andra kan fixa saken istället.
Vet du var du har dina gränser.
Är det något du bryr dig om att ha.
Förstår du vad ditt gränsdragande kan leda till.
Hur långt kan du tänka dig att gå för andras skuld ?
Tänk så här.
Om din vän vill ha en lyssnande vän i sin närhet, är du den vännen då.
Om din vän vill ha en lyssnande vän med åsikter, är du den vännen då.
Om din vän vill ha en lyssnande vän för sina väldigt jobbiga bekymmer, är du den vännen då.
Om din vän ringer mitt i natten och behöver ditt stöd, är du den vännen då.
Om din vän behöver hjälp med att flytta eller något annat fysiskt, är du vännen som ställer upp då.
Om din vän känner sig ensam, är du vännen som alltid finns där då.
Att gå långt för att hjälpa sina vänner, är det alltid självklart eller finns det regler för hur långt
dom gränserna sträcker sig.
Om det är din familj, dina vänner, dina kompisar eller andra mer okända människor.
Hur olika behandlar du dom situationerna.
Bryr du dig om gemene man eller går du hellre bara förbi vissa situationer.
Känner du att du inte har ansvar för det som händer andra eller kan du känna
att du alltid kan göra skillnad när du ser situationer.
Om du känner att du kan göra skillnad så undrar i varje fall jag varför du inte gör det om
du nu inte gör det.
Jag kan själv tänka mig att gå väldigt långt för andra människor.
Därmed inte sagt att jag inte har gränser för det har jag.
Jag har tydliga gränser för personer jag fått förtroende för och för såna som jag
absolut inte har något som helst förtroende för.
Alla ni som jag inte känner alls kan jag heller inte döma och tänker därför inte lägga någon
större värdering vid det.
Inte förrän det kommer till ett skarpt läge.
För när det kommer till en situation där jag känner att jag kan göra skillnad så spelar det inte
någon roll om jag inte känner människan eller inte.
För om inte jag kan tänka mig att gå in i en situation utan att alltid veta att jag kommer ur den
med någon form av vinst i bagaget så tycker jag att jag har krympt som människa till någon
som jag absolut inte vill vara.
Jag vill kunna göra skillnad.
Men jag kommer inte anstränga mig i onödan för personer som jag inte har någon respekt för.
Respekt förtjänar man, den får man inte bara hur som helst.
Dom som är i min allra närmaste krets kan jag tänka mig att gå precis hur långt som helst för.
Men för er andra så gäller det att först göra ett intryck där ni verkligen visar att ni antingen
behöver hjälp eller har hunnit få min respekt och tillit.
Hur långt kan du tänka dig att gå för min skuld.

Man ska inte så ett frö som man inte vill ska växa

Jag undrar hur många det är som tänker efter i sådär lite lagom utsträckning ibland.
Jag menar inte att man alltid ska analysera allting innan man får ändan ur vagnen
Nej jag menar att jag undrar hur många som ens bryr sig om tanken att när dom gör¨något
så påverkar det något.
Hur många bryr sig längre än till nästippen.
Det finns så många olika situationer man kan sätta in just om fröet man sått och hur man
vill att det ska behandlas.
Det kan ju vara saker som både kan leda till positiva men också negativa saker.
Tänker du till exempel på vad effekten kan bli av att du säger till pojkvän att han börjar få lite
dålig kondition eller ifrågasätter din flickväns klädval inför någon tillställning.
Den omedelbara effekten kanske du ser.
Men förstår du vad det kan leda till.
Jag menar verkligen inte att man ska vara tyst om vad man säger till varandra.
Tvärtom så ska man säga vad man tycker och tänker så länge det inte är i ett
medvetet syfte att skada den andra.
Men förstår du vad det är för ett frö som blir sått och vad det kan komma ut ur det
i ett senare skede.
Det är samma sak med förtryck i hemmet. på skolan eller på någon arbetsplats.
Där någon genom sitt ¨dåliga beteende kan skapa något negativt indirekt utan att
egentligen göra något.
Man kan knäcka väldigt många väldigt enkelt genom att så dessa frön.
Men på samma sätt kan man även få människor att växa.
Bara genom att ge dom en liten knuff i rätt riktning vid rätt tillfälle så kan dom likt en
fågel Fenix stiga upp ur askan större och starkare än någonsin tidigare.
Man ska inte så ett frö man inte vill ska växa.
Man ska inte så frön bara för att man vill skapa något negativt.
Men man ska heller inte vara rädd för att vattna sina frön när man väl har sått dom.
Man ska ge dom dess näring som gör att dom kan växa till något stort och vackert.

Att visa hänsyn

Man kan tycka att det borde vara den mest självklara saken i världen.
Den att man visar hänsyn till varandra.
Men ack o ve så fel man har om man lever just i den tron.
Nu är det inte så att jag ens tänker tanken på att överge just den tanken.
För i min egen lilla värld så är det just självklart.
Jag tycker det jag tycker och hänsyn är ett ord med en väldigt vacker mening i sig.
Om du själv stannar till och tittar på det, försöker förstå dess innebörd.
Vad tänker du då.
Är det något du överhuvudtaget fäster någon uppmärksamhet vid.
Eller är det så att du skiter i det helt o hållet.
Är du lite för fin eller för viktig för att behöva bry dig.
Lever du i tanken att du bara visar hänsyn om andra gör det först.
Hur skevt tänker du då undrar jag.
Om alla tänker just så, så kan vi ju aldrig skapa något bättre.
Vi måste alla jobba med att visa just hänsyn till varandra.
Vi måste göra det även om vi inte håller med om saker och ting.
Vi måste inte ha samma åsikter om allt.
Vi måste inte vara vara likriktade med en stark tro inom någon religion för att bli accepterade.
Vi får faktiskt vara såna som jag, såna som inte sätter upp tron på någon gud eller något annat föremål
som vi riktar våra liv mot.
Jag ägnar mig istället åt att visa hänsyn mot andra människor, hänsyn och respekt.
Men jag gör det i varierad mängd.
För där ute så finns det väldigt olika människor som jag värderar väldigt olika.
Det gör jag av massor av olika anledningar.
Men dom som finns i min egen lilla värld och som förtjänar hänsyn och respekt dom ska också ha det.
Det är vackra ord, hänsyn och respekt.
Skita inte ner dom i onödan.
Vårda dom och gör det med omsorg för dom kan ge så fantastiskt mycket tillbaka.
Puss o kram på er alla ni underbara människor.

Man är aldrig mer ensam än ........................................eller

Jag tror att det är en sanning med modifikation det där med att man säger
att man aldrig är ensam.
Det beror helt enkelt på situationen.
Det är inte svårare än så, eller.................
Att vara ensam är inte något som måste vara fysiskt.
Man kan vara omgiven av massor med människor men ändå innerst där inne
känna sig ensam, riktigt ensam.
Men hur värjer man sig från det.
Vill man alltid värja sig från det.
Ska man alltid värja sig från det.
Får man inte tillåta sig att känna sig ensam.
Måste man alltid vara omgiven av något eller någon.
Vi är ju alla individer med olika behov.
Många behov kan te sig likadana men med små, pyttesmå skiljande nyanser.
Ingen situation är helt likadan som en annan men kan ändå tyckas så.
Vad en människa upplevt och känt kan aldrig återupplevas på samma sätt av någon annan.
Men vi kan få en förståelse för vad andra känner genom att vi upplevt liknande situationer.
Jag har själv många gånger i mitt liv känt mig oerhört ensam.
Oerhört ensam med just mina känslor i det jag då upplevt.
Nästan galet ensam, men ändå inte.
Jag säger ändå inte bara för att när jag lagt min egen stolthet åt sidan och höjt min blick igen
så märker jag att jag faktiskt inte är riktigt ensam.
Jag har aldrig hamnat i den situationen där jag verkligen har varit riktigt ensam
och det är jag oerhört glad och tacksam för.
För jag vill inte ens föreställa mig känslan över hur det skulle kunna kännas om jag verkligen var det.
Jag vill inte uppleva det och jag tror aldrig att jag heller kommer att behöva göra det.
Visst har det varit situationer då jag har känt mig ensammast i hela världen men
den känslan tror jag har sköljt över oss alla vid något tillfälle.
Man måste låta sig känna dom känslorna.
Man måste tillåta sig att känna sorg över förluster i livet.
Man ska inte bara glömma och gå vidare.
Man ska inte heller bära med sig allt och älta.
Men man ska ta med sig sina erfarenheter och försöka göra något värdefullt av det
man upplevt.
Vi kommer alla till tillfällen i våra liv då dom tycks fyllas av en ändlös tomhet.
En tomhet som uppstått av att vi blivit berövade något i våra liv.
Men dom allra flesta av oss kan ta sig vidare.
Vi slickar våra sår, borstar av oss och reser oss upp efter att ha blivit så nerslagna
att vi inte trott att något sånt ens skulle kunna vara möjligt.
Sorger är aldrig vackra i sig men om man bryter sig loss och ser på det lite grann från sidan.
Då kan vi se vad det är vi sörjer och istället betrakta det vi haft hos oss med och känna
glädje över den tid vi fått.
Man är aldrig mer ensam än vad man gör sig.
Jag tror att om vi bara vill så kan vi klara av oerhört stora saker.
Stora saker som vi själva ser det men som andra kan se som petitesser.
Det viktiga är vad vi själva tycker om det och låter oss själva att just tycka om det.
Det är aldrig fel att känna uppskattning över något.
Det kanske tycks banalt och enkelt men om det är en äkta känsla du känner så
tillåt dig att känna den.
Förtryck den inte bara för att någon annan försöker att förringa dig den.
Bär dina egen känslor med stolthet.
Man kan känna sig enormt ensam och man ska tillåta sig själv att känna just den ensamheten.
Men man ska inte behöva fastna där i den.
Det ska inte vara den som ska dominera ditt liv.
Du har ett liv att leva, inte ett liv att avverka.
Man behöver inte vara mer ensam än vad man själv vill.
Jag är inte ensam och det kommer jag aldrig att vara.
Jag känner min värld fylld av människor som jag älskar och som jag känner älskar mig tillbaka.
Man är aldrig mer ensam än vad man själv vill, med undantag naturligtvis.
Jag älskar det jag har runtomkring mig för jag vågar att älska.
Jag älskar det jag har runtomkring mig för jag vågar tillåta mig själv att älskas tillbaka.
Jag tillåter andra att vara i min värld för utan dom är jag just, ensam.
Alla, även jag är möjliga att älskas men vi måste tillåta oss just det.
Man är aldrig mer ensam än vad man själv gör världen till.
Men man kan begränsa sin egen värld väldigt mycket genom att göra den alltför trång.
Det måste finnas plats även för andra att röra sig vid dig om  det ska gå.
Allt kan inte ske på bara dina eller bara på mina villkor.
Vi måste alla leva med respekt för varandra.
Men är vi villiga att göra det.

Vågar du lita på någon

Jag kan känna att det är väldigt få som vågar lita på sina vänner, bekanta
eller till och med nära och kära idag.
Dom håller liksom en attityd gentemot en person men så fort den personen
har vänt ryggen så kommer en annan attityd fram.
Då undrar jag verkligen varför då.
Vad är det som gör att du inte kan lita på någon.
Jag menar inte att du inte kan lita på någon alls.
Men om man sträcker sig till exempel till dina så kallade vänner.
Vad är det dom gör som gör att du inte kan lita på dom.
Vågar du inte.
Har dom gjort dig något orätt.
Eller är det kanske så enkelt att du utgår från dig själv.
Att du själv vet vilken svikare du är.
Att du innerst inne aldrig har tänkt tanken på att vara helt genomärlig i något mot någon.
Att du alltid har en baktanke i det du gör.
Att du låtsas lyssna men innerst inne ändå slår dövörat till och verkligen inte
absorberar ett enda ord som den andra säger.
Du nickar och kanske kommer men en eller annan kommentar för att låtsas intresserad.
Men egentligen så bryr du dig inte.
Du bryr dig inte för du vill inte heller göra det.
Hur känner du dig egentligen när du tänker så.
Eller märker du ens att du gör det.
Har du någonsin stannat till och tittat eller verkligen betraktat dig själv som den du är.
Är det så att du inte kan lita på någon annan bara för att i grund och botten så
är det du som är felet.
Du kan helt enkelt inte lita på dig själv.
Om det är så, vilket det är alldeles för ofta vill jag hävda.
Då bör du göra just det sistnämnda.
Nämligen stanna till och fundera över vem du är och vad du egentligen står för.
Försök att hitta dig själv.
Att våga lita på någon är så otroligt viktigt i livet.
Att våga släppa taget om sitt eget ego och inte döma andra efter hur man är själv.
Försök att öppna dina ögon och se saker med lite bredare perspektiv.
Det är inte lätt att lita på andra men för mig är det en absolut självklarhet.
Jag litar på dom i mitt liv som jag känner förtjänar att känna min tillit.
Jag gör det för att jag tror på mig själv och den jag är.
Jag står för den jag är och har blivit.
Jag vågar lita på mig själv och ja, jag vågar verkligen att lita på andra.
Men som sagt, bara om dom förtjänar det.

Försök att inte förändra om du inte måste

Det är alltför vanligt idag att se och höra om människor som vill förändra.
Dom vill förändra tillvaron som dom lever i.
Dom vill förändra människorna som dom rör sig med.
Dom vill förändra till och med dom som dom lever med.
Men varför skulle jag vilja fråga då.
Vad är det som är så viktigt att förändra.
Vad är det som är så fel just där du är just nu.
Vad är det som är så fel med ditt eget liv.
I vad ligger missnöjet.
Varför kan du inte stanna upp och vara nöjd med det du har.
Varför kan du inte stanna upp och känna en tillfredsställelse i livet som faktiskt kretsar runt dig.
Varför hakar du upp dig på dom negativa sakerna istället för att verkligen
lägga fokus på dom positiva sakerna som jag är helt övertygad har finns där.
Vad är det som är så viktigt med att förändra.
Jag tycker att man ska se till det man har och sätta ett värde på det.
Det finns så mycket som man faktiskt inte måste förändra.
Det finns så mycket som är gott nog.
Försök att se värdet i det du har istället för att ständigt se bristerna.
Vi har alla fel hos oss.
Vi har alla negativa sidor.
Men vi har så många saker som är rätt hos oss också.
Vi har så många positiva sidor.
Man ska inte försöka överarbeta just i sin vilja att förändra.
Förändringar behöver verkligen inte leda till något bättre.
Dessutom så är ju hur saker och ting ses på väldigt personligt.
Bara för att jag tycker att en sak är rätt och bra behöver det inte betyda att du
varken tycker att det är rätt eller ens bra.
Ska jag döma dig för det då.
Ska jag se det som ett fel hos dig.
Jag tycker att det är en styrka att vi alla är olika.
Jag ser skillnaderna som färgerna på målarens palett.
En och en gör dom ingen skillnad men när man använder dom tillsammans så får dom en mening.
Försök att inte förändra varken dig själv eller andra om det inte är viktigt, riktigt viktigt.
Försök inte att förändra bara för att du vill det.
Se först om den andra individen vill vara med i förändringen.
Om inte så låt bli.
Acceptera det för vad det är och gå vidare.
Gör din egen förändring men begär inte att andra som inte vill ska ingå i den.
Man måste inte göra om sig för att anpassa sig till andra.
Man måste inte göra om andra för att man själv ska trivas.
Man ska kunna vara sig själv och samtidigt se andra som dom är.
Hur lever du och hur tänker du.
Kan du låta bli förändringar.
Vilka förändringar tycker du om.

Till alla er ensamma därute

Jag kan verkligen inte föreställa mig hur det kan vara
Jag kan inte sätta mig in i era situationer.
Att vara ensam för mig vore så tragiskt.
Det vore att kasta bort mitt eget liv.
För hur skulle jag se på mitt liv om jag berövades just det jag har runt mig.
Jag älskar att ni alla finns därute.
Alla ni som kallas människor och som vill vara del i allt som händer.
För mig är ni viktiga.
Vissa är naturligtvis så mycket viktigare för mig än andra.
Men det betyder inte att jag underskattar er andra för det.
Ni har ett otroligt stort värde i dom kvalitéer som ni besitter.
Och vem vet, rätt som det är så gör ni något som kanske påverkar mitt liv
något alldeles ofantligt mycket.
Ryck inte på axlarna nu och säg att det inte finns en massa människor som kan påverka
ditt liv både idag och imorgon.
Människor som du kanske aldrig har mött.
Försök att istället vara öppen för vad som livet har att ge dig.
Försök att inte stänga in dig bakom din dörr eller måla in dig i ett hörn.
Gör inte saker som bara leder till att du begränsar dig.
Försök se saker med lite vidare perspektiv.
Försök se saker från lite andra vinklar.
Det kanske inte är alldeles självklart det som du just trodde var det.
Det kanske inte alls är omöjligt det du nyss nästan gett upp.
Men en sak är säker i mitt fall.
Det är att jag skulle aldrig klara av mitt liv därute om inte ni andra fanns.
Ni som känner er ensamma, varför gör ni det.
Vad är det som ni inte tillåter ske i era liv.
Är det ni som begränsar er själva genom olika anledningar i era liv.
Är det andra som satt en gräns som ni måste stanna innanför.
Vill ni vara ensamma eller är ni tvingade dit.
Vill ni komma in i den gemensamma värmen som vänner innebär.
Jag tror att alla känner sig ensamma vid något tillfälle i livet.
Jag tror att alla behöver få känna sig ensamma någon gång i livet.
Jag tror det för att vi behöver få distans till det liv vi lever i.
Vi behöver få se att det vi har inte är alldeles självklart.
Men jag tror också att det är oerhört viktigt att vi ser dessa ensamma människor.
Att vi ser dom och låter dom vara ensamma när dom behöver det.
Och att vi släpper in dom i gemenskapen när dom är redo igen.
Vi får inte blunda för dom ensamma bara för att det är jobbigt att se dom, jobbigt att röra vid dom.
Vi får inte utestänga dom från vår sociala gemenskap bara för att vi inte vet hur vi ska
ta in dom igen.
Till alla er ensamma vill jag bara säga.
Jag finns här när ni vill ha en vän eller bara ett lyssnande öra.
Jag finns här precis som många,  många andra.
Man är inte mer ensam än vad man behöver vara.
I varje fall inte om man vill.
Jag tror inte att man behöver vara ensam om man inte väljer det.
Självklart finns det undantag men inte i dom allra flesta fallen i varje fall.
Själv är jag så otroligt glad över alla människor i mitt liv som jag har glädjen att få älska
och ha i min omedelbara närhet.
Tack för att jag slipper vara ensam.

Att tro på den man är

Det finns alldeles för många idag som inte tror på sig själva.
Som hela tiden behöver bekräftelse.
Men vad är det i denna bekräftelse som gör att dom tror att saker och ting blir till det bättre.
Vad är det som finns där som dom inte kan ge sig själva.
Hur kommer det sig att dom söker just den.
Är det ett nödvändigt behov eller är det bara något vi skapar för att vi tror att vi skyddar
oss själva med det.
Det är viktigt att tro på sig själv.
Att tro på sig själv utan att ha en massa bekräftelser i bagaget.
Men man måste lära sig balansgången.
Balansgången som man har för att tro på sig själv samtidigt som man inte skapar en övertro.
Det är viktigt att man inte tappar bort sig själv på vägen.
Känner man att man saknar sin egen trovärdighet så är det för att man saknar just den.
Den är inget som du kan bygga upp genom bekräftelser från andra.
Den kan du bara skapa själv.
Frågan är, vill du skapa en trovärdighet genom dig själv.
Eller vill du leva i en skapad trovärdighet runt dig själv.
Det finns alltid fler sätt att se på saker på.
På vilket sätt väljer du att se på dig själv.
Tror du på dig själv.
Tror du på andra.
Ser du att dom sakerna går hand i hand med varandra.

Kontrollfreakar

Vad är det som gör en kontrollfreak till en kontrollfreak.
Undrar verkligen det.
Vad är det som gör att dom har en sån rädsla för att saker inte ska ske exakt som dom själva vill.
Om dom nu är så jävla rädda för att det inte ska bli gjort precis exakt på deras vis så
varför gör dom det inte själva.
Är så trött på att se dessa besserwissers som är i farten som inte litar till vad andra gör men
som ändå kräver att dom ska göra det dom gör,
När dom sen har gjort det så kan dom krasst konstatera att det var lite fel här eller där eller varför inte
där och vara kritiskt tillrättavisande i efterhand.
För efterhandskonstruktioner verkar dessa kontrollfreakar vara mer eller mindre gifta med.
Dom är så fantastiskt bra på att fixa saker.
Förmodligen så är dom till och med bäst i världen på just det.
Ja i varje fall om man får tro dom själva.
Nej fy fan för kontrollfreakar.
Det är en sak att kan vill ha kontroll på vad man själv gör.
Men att stå och titta över axeln på någon annan som man bett lösa en uppgift oavsett vad, det är så lågt.
Om jag lämnar ifrån mig en uppgift till någon annan så har jag lämnat ifrån mig den.
Inte för att jag ska kunna komma efter och säga att hörrö du det där var väl inget vidare.
Så här är bättre om du gör.
Så länge den andra personen löser uppgiften så får du eller jag vara nöjda.
Låta andra göra det dom gör.
Ge även dom utrymme till att verka.
Stå inte där och verka viktig, för vet du vad, du ser bara ut som en skitstövel när du står där.
En som inte förtjänar att tas på riktigt allvar.
Låt andra få göra misstag utan att hänga dom.
Men hjälp till när och om dom ber om hjälp.
Lär dig skilja på att hjälpa och att stjälpa.
Var inte sån jävla kontrollfreak.
Var en människa istället.

Vem är normal............................

Hur kommer det sig att så många fäster sig vid ordet normal.
Vem vill vara normal.
Vem vill absolut inte bli förknippad med att bli betraktad som normal.
Hur ser man på personer.
Hur ser man att människor är olika.
Vad är det man tittar på.
Vad är det som man blundar för.
Hur kommer det sig att det är viktigt ibland.
Hur kommer det sig att det är totalt oviktigt andra gånger.
Jag kan inte sätta in någon i något fack.
Jag kan inte bedöma om någon är normal eller inte.
Jag kan det inte för jag vill inte göra den bedömningen.
Jag vill inte generalisera människor efter gemensamma nämnare.
Men ändå, ändå kan jag inte helt låta bli att göra just det ibland.
När det kommer någon som sticker alldeles för kraftigt utanför dom normala normerna.
Då reagerar även jag.
Jag ser mig själv både som extremt normal men samtidigt som väldigt speciell.
Jag ser mig själv som någon som både kan smälta in helt till synes osynlig om jag vill det.
Men jag ser mig samtidigt som någon som kan välja att ta plats, den plats som jag själv vill
och det genom att själv bryta på en hel del relativt reguljära normer.
Jag kan välja att synas och vara osynlig.
Men tillbaka till frågan.
Är jag normal.
Jag vet inte.
Det låter jag andra avgöra för det är inget jag kan bedöma.
Hur man är, är ju just vad andra ser och bedömer.
Jag känner mig normal men ändå inte.
Och vad som är allra viktigast.
Jag kommer aldrig att försöka låtsas vara normal bara för att passa in.
Jag är den jag är och den personen trivs jag med att vara.
Är du normal.
Vill du vara normal.
Eller tillåter du dig vara dig själv.

Vad har du respekt för

Det finns så mycket som man kan ha respekt för i livet
men jag tycker att det alldeles få som har det.
Respekt är så oerhört brett.
Respekt är så fantastiskt stort.
Men respekt tas alldeles för lätt på.
Det finns alldeles för lite respekt för ordet respekt idag.
Det gör mig faktiskt lite ledsen.
Det gör mig ledsen för jag tycker att det är ett så fantastiskt och vackert ord.
Jag har stor respekt för ordet i sig och det är så synd att det missbrukas.
Jag har respekt för väldigt mycket och det tycker jag om.
Jag har respekt för sånt som är viktigt i min värld .
Jag har respekt för såna som är viktiga i min värld.
Jag har faktiskt respekt för väldigt mycket och det ser jag som en väldigt stark
egenskap som jag går och bär på.
Att ha respekt för det som finns omkring mig och alla andra.
Därför tycker jag så illa om när jag ser saker och ting behandlas på fel sätt.
När människor missbrukar ordet och dess betydelse så blir det som att man går två steg tillbaka.
Det är ett ord som ska lyftas fram.
Det är ett ord värt att lyfta upp och sättas på piedestal.
Det är ett ord vi bygger våra liv runt.
Men vet vi verkligen vad det betyder.
Varför missbrukar vi det så mycket i så fall.
Det finns så mycket att ha respekt för.
Sätt fram ordet framför dig och fundera vad det verkligen betyder för dig själv.
Respekt är ett ord att vårda.
Respekt är respekt.
Snälla förstör inte ordet mer utan se till att det får ett värde igen.
Jag älskar respekt.

Blir så förbannad ibland

Ibland undrar jag verkligen hur fan människor är funtade.
Jag blir uppriktigt arg.
Riktigt jävla genomförbannad rent utsagt.
Jag undrar vad det är som får människor att smita från sitt ansvar.
Jag undrar vad det är som gör att människor hellre flyr än stannar och
tar itu med det dom just ställt till med.
Idag var det en sån situation som jag fick berättat för mig av en vän.
Jag tänker inte gå in i detalj på vad som hände men jag undrar verkligen
hur oansvariga människor kan bli.
Om jag råkar ha sönder något så säger jag till att det är jag som har gjort det.
Om jag råkar göra någon illa så är jag inte sämre än att jag ber om ursäkt för den skada jag gjort.
Om jag ställer till med någonting så är det inte hela världen.
Inte om jag stannar till och försöker att ställa saker till rätta igen.
Men vad jag inte kan förstå är hur man ens kan tänka tanken att smita ifrån sitt ansvar.
Ska det vara så förbannat svårt att göra det.
Ska det vara så förbannat svårt att förstå.
Ska det vara så förbannat svårt att ta sig dit.
Jag blir så arg, så fruktansvärt arg.
Om man till exempel verkligen ser att man gör någon illa.
När man ser att någon har skadat sig.
Hur kan man vända det ryggen och bara gå vidare.
Om man kör sönder en bil och kör sönder något, smiter du bara då.
Är det bara när det är helt uppenbart som man känner att man är tvungen att ta sitt ansvar.
Är det så.
För i helvete människor skulle jag vilja skrika ut.
Skärp till er och ta ert förbannade ansvar för era egna handlingar.
Var inte såna fega kräk.
Gör mig glad istället.
Gör mig inte besviken.
Var rakryggade och stå för det ni gör.
Alla får göra fel, men alla ska kunna stå för dom felen,
inte gömma sig bakom något eller någon.

Hur är du mot vänner du har, vänner du hoppas få och vänner du tror dig ha

Jag undrar hur många människor som är ärliga i alla situationer.
Hur olika dom beter sig beroende på sällskapet dom omger sig med.
Hur dom vrider och vänder på sitt beteende och hur dom hela tiden vänder kappan
efter vinden.
Så fort det blåser åt ett håll så ändrar dom sina åsikter.
Så fort någon säger någonting så håller dom med.
Eller om fel person säger någonting så håller du genast upp ett pekande finger
som visar att du inte alls håller med.
Är det verkligen rätt att göra så tycker du.
Hur är du mot dina vänner och klassificerar du in dina vänner i olika fack.
Jag gör det, jag gör det absolut.
Jag vet och jag känner vilka som är mina vänner och som jag vill och litar på.
Sen finns det mellanvänner som jag till viss del kan ta till mig men som jag inte
alls delar särskilt många åsikter med men som jag ändå accepterar.
Jag måste inte älska alla delar hos alla för att ta dom till mig.
Jag kan tycka om vänner för dom goda sidor hos dom som jag faktiskt uppskattar.
Jag behöver inte se dom negativa sidorna som en belastning om det inte är saker
som är åsikter av det mer fundamentala slaget.
Jag menar till exempel så skulle jag aldrig kunna vara eller bli vän med en person
som är en utpräglad rasist eller förtryckare av något slag.
Hur gör du om en vän visar sidor som du inte accepterar.
Låtsas som att det regnar.
Vågar du visa vad du känner i botten av ditt hjärta.
Vänder du bara dig om och går iväg.
Eller hur gör du.
Kanske är du den som hellre snackar skit bakom ryggen på personen i fråga
men som håller upp en falsk mask och låtsas vara vännen som den kan lita på.
Jag bara undrar hur många mår bra av att vara falska vänner.
En vän för mig är en person som jag alltid kan lita på precis på samma sätt
som jag vill att andra ska kunna lita på mig.
Dom ska inte behöva undra eller tveka på om dom kan lita på mig eller inte.
För mig är sånt så självklart.
Hur skulle jag kunna vara en vän om jag inte tror på den tanken själv, inte alls.
Jag är den jag är, är du den du verkligen är eller visar du bara upp
behovsanpassade bilder.
Snackar du skit om andra som du inte kan stå för eller törs du stå för den skit
som du spyr ut ur dig.
Ärligt talat vet du vilken vän du är och vet du vilka vänner du har.
Är du helt säker på det eller är det bara vad du tror.
Jag väljer att lita på dom jag litar på och dom som jag inte litar på
håller jag lite på distans.
Vi kan inte ha rätt kemi med alla människor.
Vi kan inte förstå alla helt och fullt.
Men vi kan försöka att åtminstone försöka acceptera varandra.
Vi måste inte älska varandra för att ändå kunna leva sida vid sida.
Men vi måste i varje fall vara ärliga i det vi gör.
Jag vågar vara den jag är.
Vågar du vara den du vill.
Hur är du mot dina vänner och hur är du som vän.

Att vara lite udda

Jag är en helt vanlig kille av idag.
Eller.
Nja, kanske inte helt vanlig.
Kanske inte vanlig alls.
Kanske till och med lite udda.
Men vet du vad, jag är hellre lite udda än osynlig.
Det är inte så att jag har behov av att synas men jag har behov av att få vara mig själv.
Så länge som jag håller mig innanför mina egna gränser så är jag det.
Det är när jag eventuellt försöker att vara utanför dom som jag inte känner mig bekväm.
Men det beror just på en enkel liten anledning, den som gör att jag inte är mig själv.
Och eftersom jag bara trivs när jag är just mig själv så är det där jag vill vara.
Nu är jag ju inte dummare än att jag själv ser att jag kan ses som lite udda.
Men det gör mig inget för jag har inget behov av att anpassa mig.
Jag har inget behov av att vara någon annan.
Jag är hellre lite udda så länge som jag får vara mig själv.
För många andra kan det vara precis motsatt.
Dom har ett behov att vara udda och gör just allt för att se ut att vara just det.
Tron om att det är nödvändigt att synas som något eller någon dom inte kan
vara om dom inte kliver utanför sina egna ramar kan få många att göra väldigt mycket.
Men där kan jag inte tycka annat än att det är fel.
Var nöjd med dig även om du känner dig vanlig.
Var nöjd med dig även om du känner dig udda.
Var nöjd så länge som du känner dig som du.
Det är aldrig fel att vara sig själv.
Jag är en helt vanlig kille av idag.
En helt vanlig lite udda kille.
Men jag är jag och så kommer jag att förbli för jag kan inte vara någon annan.
Vet du vem du är.
Är du trygg i din egen roll.

Kämpa för din sak

Om du verkligen vill någonting.
Hur gör du då.
Finns det saker du kämpar lite extra för.
Finns det saker du inte alls kämpar för.
Var går dina gränser.
Själv så tillhör jag skaran som verkligen kämpar när det är något jag vill kämpa för.
Det är så godtyckligt det där med vad som är viktigt.
Det är så otroligt individuellt.
Vad jag tycker är viktigt behöver ju inte alls vara viktigt för dig och vise versa.
Men snälla du, kämpa för det är allt du är värd.
Kämpa hela vägen tills du känner att du inte kan mer.
För om du inte gör det så kommer du ångra dig resten av ditt liv.
Eller har du aldrig tänkt tanken att om jag ändå verkligen försökt vid det där eller
det där tillfället, då hade det kanske varit helt annorlunda nu.
Eller är du i den lyckliga sitsen att du får tänka precis tvärtom.
Att du tänker, tänk om jag inte hade gjort just det valet vid det tillfället, tänk vad
jag hade gått miste om mycket i mitt liv.
Vi kommer alla till olika tillfällen i våra liv.
Vi kommer till olika vägskäl.
Det är då det kommer till sin spets.
Det är då vi bestämmer oss för att kämpa eller inte kämpa.
Men om du känner i ditt hjärta, vilket jag hoppas att du gör när det kommer till
dessa tillfällen så gör det.
Snälla gör det, för det gör dig så gott, så otroligt gott.
Du kanske inte märker det på en gång.
Men när du kommit lite längre i livet.
När du kommit till insikt om olika saker och ting vilket vi alla gör förr eller senare, då.
Det är viktigt att kämpa för sin sak.
Jag kommer alltid att kämpa för det jag tror på.
Jag kommer alltid att kämpa för min sak.
Jag älskar mitt liv och jag väljer att kämpa för det.
Vad väljer du att kämpa för.
Fundera på det, det är en oerhört stor fråga som du säkert inte kan svara på utan lång eftertanke.
Men engagera dig i den tanken.
Vad kämpar du för, vad vill du kämpa för och vad är inte värt att kämpa för.
Det finns alltid något, alltid.
Glöm aldrig det.
Det är aldrig för sent att börja men det är för sent när du har slutat.

När gjorde du någon glad på riktigt

Det krävs ju så lite, har du tänkt på det.
Det krävs faktiskt väldigt lite för att göra någon glad.
Det krävs ibland nästan ingenting alls.
Det är sällan som det behövs någon uppoffring, något som kräver något av dig.
Men när gjorde du det då.
När gjorde du någon glad på riktigt.
Är det kanske något du gör mer eller mindre hela tiden eller är det så att
du har svårt för att hitta vägen fram.
Vi har ju alla våra egenheter och sätt att bete oss mot varandra.
Brukar du bry dig om att göra andra glada eller bryr du dig inte alls.
Tillhör du den där bittra, likgiltiga typen som bara går känslokallt förbi.
Att göra någon glad borde alltid ligga i allas intresse.
Det borde vara något som vi längtar efter varje dag.
Inte så att vi ska slå knut på oss för att uppnå det.
Det är liksom bara självklart.
Om du inte vet när du gjorde någon glad senast så tycker jag verkligen att du ska
satsa på att göra det snarast.
För jag tror inte och hoppas verkligen inte att det är så du vill jobba.
Jag vill i varje fall hellre alltid försöka att göra andra glada.
Inte för att tillfredsställa mig själv utan för att göra andra bättre till mods.
Att göra någon glad kräver som  sagt i princip ingen ansträngning.
Den gör bara gott.
Gör någon glad idag, gör någon glad imorgon.
Gör någon glad alla dagar.
Och inte minst viktigt, glöm inte bort att göra dig själv glad.
Att göra någon glad det värmer i hjärtat, på riktigt.

Visa civilkurage!

Varför är så många så mesiga när det kommer till kritan.
Varför viker så många undan blicken när dom möter vissa situationer.
Varför vågar inte fler kliva fram när dom ser fel begås.
Vad är det för jävla fel på er.
Om du själv hamnar i en situation i nöd.
Låt säga att du som man kanske tagit ett glas för mycket i glada vänners lag
en kväll och sen på vägen hem möter ett gäng som är lite stökiga.
Dom är så pass bråkiga att du åker först på en knuff, sen en käftsmäll och till sist
blir liggande på marken där dom får fortsätta sin misshandel genom att sparka på dig.
Vad gör du om du ser det scenariot.
Vad gör du om du kommer runt hörnet och får se det som just då sker.
Vad händer om du istället sätter dig in i situationen när du ser några yngre ungdomar
eller om du vill kalla dom för ungar som småtjafsar med varandra och du helt tydligt
ser en hackkyckling där mitt ibland dom.
En som får ta 7 eller 8 av dom där 10 slagen eller knuffarna hela tiden.
Låter du dom bara klara sig själva för att det inte är ditt ansvar.
Hur beter du dig när du hör någon som öser olika fula ord över någon som kommer
i dess väg och som inte vågar försvara sig för att den känner sig rädd.
Vad gör du.
Eller om du ser ett större barn som helt klart och tydligt utnyttjar sin storlek gentemot
sitt yngre syskon eller något annat barn som finns där.
Eller vad händer i dig när du själv blir illa behandlad för något du egentligen känner dig
oskyldig till.
Vågar du då stå upp för dig själv.
All fysisk och psykisk misshandel av andra människor och all fysisk skadegörelse som du ser,
agerar du mot den eller väljer du att blunda eller titta åt något annat håll bara för att du känner
att du inte har med det att göra.
Vågar du ta risker för att hjälpa andra.
Vågar du gå emellan när det krävs.
Vågar du ställa dig upp och säga att det där är jävligt fel det du gör nu.
Vågar du det.
Vågar du sen fortsätta din offensiv eller backar du nästan i skräck för rädslan för stenen
du just satt i rullning.
Om du är den som vågar stå upp och visa lite civilkurage så hör du till kategorin som jag har
respekt för.
Om du inte är det så tycker jag att du ska fundera på en liten fråga.
Den frågan är, vem reser sig upp för dig.
Vem tror du finns där när du behöver hjälpen om inte kan finnas där för någon annan.
Det är aldrig fel att sträcka ut en hjälpande hand.
Människor är inte farliga, allra minst när man visar styrka själv.
Våga visa styrka och säg emot.
Fall inte in under andra och följ deras destruktiva mönster.
Våga stå för den du är.
Våga visa civilkurage.

Att hålla det man lovar

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja med det som jag vill snurra vid idag men
hur är det egentligen med moralen idag av att hålla det som man lovar.
Hur många står alltid fast vid vad dom en gång sagt eller gjort.
Hur många vågar stå för det dom sagt eller gjort.
Hur många står alltid för det som dom faktiskt lovar någon eller några andra.
Att hålla det man lovar tycker jag är självklart men det verkar det inte vara för alla.
Det är så ofta som jag ser löften brytas för att något annat för tillfället lite bättre dykt upp.
Det är inte ok att göra så.
Det är inte ok att inte hålla det man lovar.
Inte om man inte är överens med den man lovat något att det nya blir till det bättre för båda parter.
Att hålla det man lovar är en principsak för mig.
Jag vill alltid kunna stå för det jag har gjort och det gör jag.
Men jag kan inte annat än bli bitter på alla som jag ser som inte gör det.
Som ideligen väljer just att bryta det dom lovat.
Jag vet inte vad det är för fel med dessa människor men fel tycker jag att det är.
Fel för jag tycker att dom saknar en form av moral.
För det handlar om moral, moral nog för att kunna stå för den dom är.
Det är viktigt med löften.
Löften är inte något man ska ta lättvindigt på utan faktiskt snarare behandla med respekt.
Hur vore det om man valde att ständigt bryta löften.
Är det så du vill ha det, är det så du vill leva.
Att veta att det som dina barn säger bara är potentiella lögner när dom säger att dom
lovar att hjälpa till med något.
Eller att din partners ord bara är luft när den säger att den litar på dig i vått o torrt.
Eller att när du lovar att hjälpa någon med något viktigt så säger du det bara men i själva
verket så skiter du helt i det.
Är det så du vill ha det.
När du har skrivit ett avtal med någon, är det helt betydelselöst för dig och lika enkelt
att häva som att ta en tändsticka och elda upp pappret som det är skrivet på.
Om vi inte är villiga att hålla det vi lovar varandra, vad har vi då.
Om vi inte tror på varandra, vem ska vi tro på då.
För mig är det viktigt att hålla det man lovar, att verkligen försöka hålla det man lovat.
Misslyckas man så misslyckas man, det är inte mer med det men då har man förhoppningsvis
i varje fall verkligen försökt.
Att hålla det man lovar, ska det vara så svårt.
För mig är det inte det.
För mig är det lika lätt som att inte ljuga.
Det är helt enkelt enklare att hålla sig till sanningen.
Eller vad tycker du......................

Jag kommer aldrig att vara bäst - men jag är unik

Jag kommer verkligen aldrig att vara bäst, för det kan jag inte vara.
Jag kommer aldrig vara vackrast, för det kan jag inte vara.
Jag kommer aldrig vara smartast, för det är inte möjligt.
Jag kommer aldrig att vara starkast, för jag har mina begränsningar.
Jag kommer aldrig vara rikast, för det kommer aldrig att vara mitt mål.
Jag kommer aldrig ha störst ego, för jag är inte sån.
Jag kommer aldrig att vara ensam, för jag har alltid någon vän.
Jag kommer aldrig känna mig bäst, men jag är helt unik.
Jag har egenskaper som när man lägger ihop dom gör mig till en alldeles unik människa.
Jag är jag, och ingen annan.
Jag kommer aldrig att försöka att vara någon annan för det vill jag inte vara.
Jag kommer aldrig vilja avstå från något som jag har för jag älskar det av hela mitt väsen.
Jag trivs att vara en människa som får vara en del av hela alltet.
Men jag kommer aldrig att känna pressen att ständigt lyckas.
Jag lyckas ju varje dag med just att vara jag och för mig är det bra nog.
Varför skulle jag vilja sträva efter att vara i någon annans kläder.
Mina kläder duger mer än väl åt mig.
Jag är lyckligt lottad för jag har det jag behöver runtomkring mig.
Jag har kärlek och vänskap i parti och minut.
Vad mer behöver man i livet.
Jag kommer aldrig att vara bäst, men vem bryr sig om det.
Jag kommer ändå alltid att betraktas olika av olika människor.
Vissa kommer att se mig som en idiot, konstig eller bara lite egen.
Andra ser mig som en älskvärd, ödmjuk, pålitlig människa.
Det är alltid upp till betraktaren att avgöra vem man är men ändå inte.
För den enda som verkligen kan säga vem du är, är du.
Du och ingen annan.
Du vet vilka egenskaper du besitter, andra kan ana dom.
Du behöver inte vara bäst, du har ett högt värde ändå.
Du behöver inte skrika för att höras, du hörs ändå av dom som vill lyssna.
Du behöver inte tatuera din kropp för att synas, dom som vill betrakta just dig
ser dig ändå.
Jag kommer aldrig att vara bäst, men jag är riktigt bra ändå¨.
Jag är unik precis som du.
Jag är unik för att jag är jag, varken mer eller mindre och jag är nöjd med det.
Kan du vara nöjd med den du är.
Kan du det eller måste du hela tiden få bekräftelser.
Jag kommer aldrig att vara bäst, men det gör inget för jag är bra nog ändå.