Ingen orkar allt !

Varför tror en del att dom alltid kan lite till.
Varför vet dom inte när det är nog helt enkelt.
Vi har alla gränser för hur mycket vi klarar av och vi måste inte alltid pressa
oss hela vägen fram.
Ingen orkar göra allt.
Ingen orkar i längden vara med överallt.
Ingen orkar att alltid hålla skenet uppe när den mår dåligt.
Men varför försöker så många det ändå.
Vad är det som gör att dom gång på gång gör om samma dumma misstag och tror
sig själva vara övermänskliga.
Vi måste lära oss att stanna till, att stanna upp och vara nöjda där vi är.
Man måste verkligen inte hela tiden bräcka vad andra gör.
Man måste inte hela tiden vara bättre än sig själv.
Man måste inte hela tiden förnya sig i sitt beteende och skaffa nya målbilder.
Man måste tillåta sig själv till att vara just nöjd.
Det är inte fel att inte orka allt.
Det är i vårt fall faktiskt bara mänskligt.
Sen måste man samtidigt inse att vi är helt olika vi människor.
Att vi faktiskt inte kan uppnå samma saker allihopa.
En del saker kan vi inte göra lika bra som andra, en del kan vi göra precis lika bra
och en del kan vi till och med göra bättre.
Men är det verkligen viktigt att hänga upp sitt liv på att resultatet ska vara det viktigaste.
När försvann vikten av att uppleva och vara en del av nuet.
Inte bara något som man ser passera revy och  samtidigt bara fästa blicken framåt.
Supermänniskor finns inte, bara dom som orkar lite mer.
Men ingen orkar allt.
Det gäller att förstå hur mycket man själv orkar.
Det gäller att förstå när man är nära att trampa över den gränsen.
Det gäller att inte tro för mycket om sig själv men självklart heller inte tro för lite.
För vi har en fantastisk förmåga att lyfta oss själv och orka om vi verkligen vill.
Vi har en fantastisk förmåga att orka lite till när det krävs.
Ingen orkar allt, ingen ska försöka att orka allt men ingen ska heller behöva kasta in
handsken bara för att den är lat och oengagerad.
Vill man så kan man uppnå väldigt mycket.
Men ingen orkar allt.
Våga inse dina begränsningar.
Jag är vuxen och stor nog att inse mina.
Men samtidigt så är jag även tillräckligt begåvad för att se mitt eget värde
och förstå hur mycket jag orkar och när min gräns är nådd.
Men det vet jag bara för att jag har testat mig själv, inte pressat men testat mig själv.
Jag vet ganska bra idag när jag inte klarar av saker själv och även när jag gör det.
Ingen orkar allt så kliv inte på i ullstrumporna du heller och tro det.
Våga begränsa dig själv.

Annorlunda möten

Jag tycker om när jag ser saker hända.
Inte minst när det gäller möten mellan människor.
Det gör mig liksom varm i hjärtat när jag ser olika själar mötas.
Möten som man inte på något sätt kan förutse.
Möten kan verkligen vara otroligt givande, så fantastiskt givande.
Det behöver inte vara stordåd i varje möte
Men det är alltid intressant.
Det finns alltid saker att lära från möten.
Det vill säga, det finns alltid saker att lära om man vill det.
Men hur tänker du när du ser två udda människor ihop.
Vad tänker du först.
Ser du bara olikheterna och svårigheterna eller kan du se förbi allting.
Kan du se allt det goda som det kan föra med sig.
Kan du ana att det faktiskt kan finnas något där som du aldrig få se annars.
Vad kan du ha emot det.
Är det avundsjukan som gror i dig och som hindrar dig från att uppskatta.
Låt den inte göra det.
Låt alla få chansen.
Låt alla få chansen att få gå vidare från sina udda möten.
Låt alla få chansen att känna.
Jag älskar att se möten.
Jag älskar att vara en del av möten.
För möten dom ger mig alltid något.
Möten är vackra i alla dess skapelser.
Annorlunda möten är inte fel dom är bara annorlunda.

Vissa bara snackar..................

Jag kan verkligen irritera mig på människor vars munnar bara går.
Det kan komma hur mycket som helst ur deras käftar men jag finner väldigt lite
av det som är värt att lyssna till och ännu mindre som är värt att lägga på minnet.
Ni är så fruktansvärt ointressanta för ni tror just motsatsen.
Ni verkar tro att ni är världens centrum och det är på er allt strålkastarljus ska kastas.
Det enda som verkar komma ur er är just era ytliga åsikter.
Inte åsikter som ni har för avsikt att förverkliga mer än i era fantasier.
Nej åsikter som däremot rör om  och skapar obalans och osäkerhet hos andra.
Ni gör helt enkelt ert allra bästa för att röra till det lite hos alla som ni kommer åt.
Varför gör ni så.
Varför kan ni inte istället engagera er lika hårt i att försöka lösa schismer, konflikter eller
andra problem.
Varför verkar ni njuta av när andra far lite illa istället för att jobba för att alla ska må bra.
Ni som bara snackar hela tiden.
Lyssna till vad det är ni säger.
Eller, ni kanske inte orkar höra era egna röster och det är därför ni spyr ut all skit.
Förverkliga det ni säger istället för att sjösätta det för att sen bara springa därifrån och skapa
oreda någon annanstans.
Snacka inte bara.
Gör något istället.
Om du nu har en åsikt så stå för den.
Vänd den inte ryggen och överge den så fort du har släppt den ifrån dig.
Vissa bara snackar...............
Vem är du

Rök gärna, men inte i min närhet

Jag vet inte vad det är som gör det men hur kommer det sig att rökare inte ser andra människor.
Vad är det som gör att vi som inte röker ska ta hänsyn till er som gör det.
Jag tycker verkligen att det inte är rättvist på något som helst sätt när man hör en rökare
säga att dom minsann får finna sig i att bli undanskuffade både åt höger och åt vänster
bara för att ickerökare inte kan finna sig i att vara i deras egen dimma.
Jag undrar då, vem är det som tvingar på dom det kravet som dom indirekt ställer.
Kravet att vi som inte röker ska dela deras förbannade rök.
Det är en sak om jag själv ställer mig vid någon som röker och den personen puffar sin
rök i min riktning.
Då får jag fanimej stå ut med det.
Men om jag till exempel sitter eller står och väntar på en buss i en kur.
Är det då ok att någon kommer och ställer sig kanske i skydd för ett eventuellt regn och
genast tänder sin cigarett.
Är det att betrakta som ok.
Jag kan verkligen inte tycka det, inte det minsta.
Om jag vore rökare så skulle i varje fall jag respektera mina medmänniskor och ta den hänsyn
jag skulle kunna för att inte andra oskyldiga ska bli drabbade av min last, Min last.
Sen alla dessa fimpar som man ser slängas överallt.
Men hallå!
Vad är det ni håller på med.
Är det ok att slänga all skit man vill bli av med på gatan, trottoaren, i rabatten eller var det
nu må vara just då för tillfället.
Jag tänker inte kölhala alla rökare för det finns faktiskt dom som röker med eftertänksamhet.
Jag tänker inte predika om att rökning är skadligt för hälsan.
Jag tänker inte påpeka allt som kan påpekas för det är ett fritt val man gör.
Du får jättegärna röka men gör inte det i min närhet.
För det är inte jag som gjort ditt val att röka.
Det är inte jag som vill suga i mig din rök.
Det är du.
Rök gärna men blanda inte in mig.
Jag vill inte vara en del i ditt val.
Jag har gjort valet att inte röka.
Kan du respektera det precis som jag kan respektera att ditt val är att röka.

Att vara man idag är inte lätt

Nu kanske ni hade väntat er att jag skulle komma med en massa ömkande tycka synd om oss saker.
Men nej då vill jag på en gång säga att så blir det inte.
Däremot så håller dom där uppmålade fastställda rollerna mellan kvinna och man på att suddas ut.
Jag kan verkligen inte påstå att vi idag är på en rättvis nivå än för som jag ser det så kan det inte
bli riktigt rättvist förrän båda könen slutar prata om fördelning av uppgifter.
När ska vi hamna i en fas där vi istället för saker tillsammans utan att bry oss.
När ska det lyftas fram att det väsentliga är att vi löser en uppgift oavsett vem som gör det.
Inte att en promt ska laga maten, en betala räkningarna, en leka med barnen eller en som bara ligger och pillar sig själv i naveln.
Det är först när vi kommer till den nivån att vi istället hjälper varandra så att inget blir ett tvång utan att allt
blir något nödvändigt som vi faktiskt kan hjälpas åt med.
När det blir naturligt att kanske den ena faktiskt tycker om att laga mat och att den andra i ett förhållande
är den som hellre diskar.
När vi helt enkelt istället för att schemalägga uppgifter och aktiviteter gör dom per automatik.
Jag kanske är lite bättre på att göra en sak eller jag kanske tycker om att göra en sak lite mer.
Det behöver ju inte betyda att jag alltid måste göra samma saker.
Man kan ju turas om ändå.
Jag känner mig som en man av idag.
En man fylld av känslor, av kärlek och inte minst av en vilja att vilja hjälpa till när jag kan.
Betyder det då att jag är en mes, en medmänniska eller att jag kanske ska jobba lite med att ta mer
plats här i livet.
Är det inte så att väldigt många har väldigt mycket åsikter om hur man ska vara som man eller kvinna idag.
Låt oss vara män och kvinnor men på dom sätt som vi själva väljer att vara i dom rollerna.
Försök att lev ditt eget liv inte genom att ständigt ha åsikter om hur andra ska leva deras.
Att vara man idag är inte lätt men det är fan inte lätt för kvinnorna heller

Vi människor är små, men vilka stora hjärtan det finns

Det är tur att man inte alltid letar efter logik.
Det ena behöver verkligen inte gå hand i hand med det andra.
Vi människor är ju så vansinnigt små, så fruktansvärt vansinnigt små.
Men vilka enorma hjärtan det finns i dessa små små varelser.
Alla dessa små minimala smala, tjocka, korta, långa människor.
Hur kommer det sig att det finns så många med så otroligt vackra hjärtan där innanför
sina bröstkorgar.
Jag kan ju inte annat än älska er alla, ni som har era fantasiska hjärtan som era inneboende vänner.
Jag älskar er för att ni vet inget annat.
För er liksom för mig så är det naturligt, bara naturligt att först tänka med era hjärtan och sen
med era hjärnor.
Det är för mig som vacker poesi.
Så vacker för den tillhör vår vardag, den tillhör min vardag.
Vi människor må vara små och obetydliga när vi ser varandra på avstånd.
Men när vi ser varandra på ett lite mer gynnsamt avstånd, det är då vi gör avtryck.
Det är när vi öppnar ögonen för varandras gärningar som vi kommer till insikt för vad
som verkligen berör oss.
Vi människor är små, men vilka stora hjärtan det finns.
Stora hjärtan som vill så mycket och som jag tycker vi ska tillåta ges plats.
För med mer kärlek och med mer vänskap så tror i varje fall jag att man, att vi kan lösa
betydligt fler konflikter, oenigheter, osämjor och mycket annat.
Viljan att hjälpa andra istället för att sätta sig själv i främsta ledet och stjälpa andra.
Den finns hos så många och jag uppskattar er alla så otroligt mycket.
Det är ni som hamnar på min sida över vackra levande änglar.
Vi ska stödja varandra när det är stöd vi behöver få.
Vi ska finnas där när någon behöver en axel att gråta emot.
Vi ska vara där när någon behöver lätta sitt hjärta.
Vi människor må vara små, men vilka stora hjärtan det finns

Att tillåta sig själv att tycka om

Det är verkligen inte alltid det lättaste.
Konsten att tycka om.
Konsten att tillåta sig själv till att tycka om.
Att inte bara se brister utan att först och främst se det positiva.
Men någonstans där mitt i det hela så måste man ju börja.
Det går ju inte att tro att man ska vara på topp hela tiden.
Det går inte att intala sig själv att man är världsbäst helt utan konkurrens.
Men man kan hela tiden falla tillbaka på en nivå som jag själv gärna väljer att vila mina fötter på.
En nivå där jag hela tiden känner mig hemma.
En nivå som jag tycker om.
Där känner jag ingen prestationsångest men heller inte avsaknad av krav.
Jag är på min alldeles egen lagomnivå.
Inte för att det är något riktigt ord men jag tror att alla förstår vad jag menar så därför använder jag det.
Min lagomnivå den innehåller det som jag själv behöver och som jag hela tiden kan gå tillbaka eller
varför inte framåt till.
Jag vet ju att det är en nivå som jag själv behärskar så därför känner jag mig trygg där.
Det händer ju lite då och då att man kanske siktar lite för högt, missar och slår sig i sina fall.
Men om man bara vill så kan man komma tillbaka dit.
Precis samma åt andra hållet.
Det händer ju att man vid tillfällen helt tappar fotfästet kan man tycka.
Man vet liksom inte vart man ska vända sig förrän man kommer på att jag har ju min zon.
Jag har ju min egen nivå som jag vet att jag alltid behärskar så dit kan jag ta mig igen.
Det handlar egentligen bara om att tillåta sig att tycka om den nivån.
Att tillåta sig själv att tycka sig själv där man är var man än är.
Jag vet inte varför exakt som jag har blivit som jag själv har blivit och varför jag står för det jag gör.
Men jag vet att det har med min egen inre trygghet att göra.
Det är ett frö som har såtts för många många år sedan och som först fått sin näring av mina
fantastiska underbara föräldrar och som jag sen fått se växa under olika omständigheter.
Jag tillåter mig själv att tycka om det jag gör.
Jag tillåter mig själv att tycka om dom jag har omkring mig.
Jag tillåter mig själv att tycka om mig själv.
Kan du tillåta det.

Vi ska ta hand om livet

Hur ofta är det inte som vi undrar vad livet egentligen handlar om.
Jag gör det i varje fall.
Inte så att jag gräver ner mig och blir deprimerad när jag inte hittar några tydliga svar.
Men jag tycker om att fundera och se vad det är jag själv uppskattar.
Det är mycket som faller under just den genren.
Men livet är så stort, så fantastiskt stort.
Det innehåller så mycket och det är så fantastiskt givande.
Hur mycket väljer du att ta hand om livet.
Vad är att ta hand om livet för dig.
För mig är det uppdelat i olika faser, olika delar.
En del är mig själv och vad jag är ute efter.
En annan är mina vänner, min släkt och alla som är runtomkring mig.
Ytterligare är det jag väljer att sysselsätta mig med både vad det gäller jobbmässigt
och inte minst fritidsmässigt.
Vi ska ta hand om livet för all del av livet är delar som inte kommer komma tillbaka.
Det är inte så att vi hysteriskt ska se varje minut som den sista.
Men jag tycker att vi ska sätta ett värde på det som vi gör.
Att vi värdesätter allt som händer och sker och att vi inte bara låter saker och ting gå oss förbi.
Jag tycker inte att vi ska se ner på saker och ting som sker för allt som sker är ju
små och stora delar i just våra liv.
Mitt mål eller ett av mina mål i livet är att jag aldrig ska sluta att vara nyfiken.
Det vore nämligen ett stort nederlag för mig själv om jag blev det.
Att vara nyfiken på livet i alla dess faser är för mig ett sätt att just ta hand om livet.
Att inte bara låta det glida förbi så att jag från den ena dagen till den andra inte ens vara medveten
om att dagen har varit där.
Jag älskar livet.
Jag älskar livet för det ger mig verkligen otroligt mycket och jag tycker om att forma mig
själv efter den väg som jag själv stakar ut.
Det är inte så att jag alltid känner att jag gör rätt val men jag gör valen i varje fall
och jag accepterar konsekvenserna av det dom leder till.
Vi ska ta hand om livet och det som håller oss kärt och vi ska lära oss att leva
och respektera det andra livet som är runt oss.
.

Varma människor, varma känslor

Jag tycker att det är så underbart att vara i ett hav av kärlek.
Det kanske kan tyckas självklart och då menar jag att jag verkligen tycker
att det är underbart med att vara där, men det är det verkligen inte.
Man måste vilja vara där, man måste vilja ta saker och ting till sig.
Nu fick jag den fantastiska gåvan i att vara med på ett bröllop med allt vad det innebär.
Det var fyllt med så otroligt mycket vackert.
Så otroligt mycket stora vackra känslor.
Att få kliva in emellan alla dessa är något man aldrig kan ta för givet.
Men att få chansen att ta den härliga givande promenaden och se på all lycka som
omgiver en, det är så vackert, så speciellt.
Att få höra alla känsloladdade ord som fälls om ett par som alla tycker om det
gör i varje fall att mitt hjärta det värms.
Jag fylls alltid av lycka när jag ser ett brudpar.
För jag ser kärleken personifierad.
Jag ser den oskalade nakna sanningen.
Jag ser två människor som är redo att leva i ett ömsesidigt förtroende till varandra.
Jag ser två människor som mitt hjärta tagit till sig.
Jag ser två varma människor.
Två varma människor fyllda med varma känslor.
Det var ett antal gånger under dagens och kvällens gång då mina inre känslor svämmade över
och jag kände hur mina kinder fick ta emot en strid ström av tårar.
Men det var en ström av lycka, en våg av lycka inom mig som tog sig det uttrycket.
Det är en härlig känsla när den vågen flyter igenom ens inre.
Jag tycker att det är så underbart att vara i ett hav av kärlek.
Där trivs jag som allra bäst.
Ta tillvara på dom möjligheterna och ta med dig dom känslorna när tillfällen bjuds.
Lägg dom djupt i ditt hjärta och bädda in dom med rosenblad och bomull.
Vårda dom känslorna för kärlek är inte sällsynt men det är något man ska vårda.
Gör det och låt andra ta del av ditt inre.
Har du kärlek så dela med dig.
Söker du kärlek så hoppas jag att någon annan är villig att dela med sig.
För med kärleken kan vi komma långt

Har du alltid rätt.....................

Jag undrar hur många av oss som är av det envisa slaget.
Själv kan jag absolut erkänna att jag själv är just en sån.
Tror många av mina nära och kära kan intyga och nicka instämmande när jag påstår det.
Det kan nog till och med vara så att vissa tycker att jag är alltför tjurskallig och envis
i vissa fall men vet ni vad, det tar jag.
Ja jag är envis till naturen men inte mer envis än att jag står ut med det själv.
Dessutom så måste jag säga att jag har blivit bättre med åren även om ränderna inte riktigt går ur.
Jag har verkligen inte alltid rätt men tillräckligt ofta för att jag ska kunna ha en tro på mig själv
En tro på att jag trots allt oftare är i närheten av vad som är rätt än vad som är fel.
Men jag har kommit fram till att en av mina styrkor idag är just att jag inser när jag har fel.
Och att trots att jag är envis så skäms jag inte för att erkänna min egen brist när det går
upp för mig att jag faktiskt har just, fel.
Jag vill inte alltid ha rätt, det vore faktiskt inte ens kul.
Jag är människa, jag är mänsklig och det är i allra högsta grad mänskligt att fela.
Frågan är om du är tillräckligt klarsynt för att acceptera att du har fel eller vägrar du genom
tjurskalligt beteende att se längre än vad din näsa når.
Då ska jag tala om en sak för dig.
Det är inte fult att ha fel.
Men det är fult att fortsätta påpeka att man har rätt när man själv inser att felet är hos en själv.
Försök att vara lite ödmjuk istället.
Det gäller både mot dig själv och gentemot andra.
Det är inte fult att ha fel.
Det betyder ju bara att du inte hade rätt just i det.
Ta till dig vetskapen istället om att du faktiskt nu inser felet och lär dig av det.
Ta med dig det och gå vidare.
Gå vidare genom att växa lite grann som människa.
Alla gör vi fel.
Precis alla gör fel.
Men se felen, beakta dom och drag lärdom av hela alltet.
Sen kan du gå vidare.
Du behöver inte stå och stampa på samma ställe om och om igen.
Jag vet många tjurskallar som finns runt i min egen lilla verklighet som jag rör mig i dagligen.
Personer som vägrar inse sina egna fel och brister och väljer att gå till aggressiva angrepp
istället för att backa och se.
Alla är inte så klarsynta i sina betraktelser av sig själva.
Eller är det så att dom överhuvudtaget inte ser sig själva för fem öre.
Vad tror du.
Vet du var du själv landar i den tanken.
Hur gör du när du eventuellt inte har rätt.
Kan du acceptera det eller är det totalt otänkbart.
Jag har verkligen inte alltid rätt.
Har du det.
Tror du att du har det.
Jag har inte alltid rätt men jag litar på mig själv ändå.
Jag gör det för att jag en vilja att förstå även om jag inte alltid gör det.

Vackra människor

Vackra människor finns det verkligen i en uppsjö.
Det finns fler vackra människor än vad i varje fall jag lägger märke till varje dag.
Ändå är jag av den typen som försöker att se på andra med positiva ögon.
Jag försöker att lyfta fram deras positiva sidor.
Nu är det inte alltid som det går även om man kämpar sig blodig för att inte låta dom
negativa sidorna ta överhand.
Men vad gör man då alla gånger som det är just personer som aldrig bättrar sig.
Personer som alltid ska ha lite mer än alla andra.
Personer som inte nöjger sig med det som finns innanför deras egna dörrar.
Personer som inte ser det stora i människor som faktiskt älskar just dom.
Personer som till exempel är konstant otrogna.
Jag äcklas verkligen av människor som låtsas leva på ett sätt utåt men sen när dom
får ett litet litet grässtrå så vänder dom ryggen till och agerar på ett helt annat sätt.
Människor som helt enkelt utnyttjar andra hela tiden bara för sin egen vinnings skull.
Bara för sin egen självtillfredsställelse.
Bara för att dom inte vill låta bli.
Dom bryr sig helt enkelt inte tillräckligt om det dom redan har eftersom dom hela tiden
sätter det i en riskzon.
Det är för mig verkligen inte några vackra människor.
Nej dom vackra människorna dom är och förblir vackra.
Dom kan absolut fela och gör det också emellanåt.
Men dom gör det inte med berått mod och dom gör det inte utan riktig ånger.
Dom felar bara för att dom är mänskliga, inte präktiga stereotyper.
Vackra människor är inte bara vackert bildsköna människor utan framför allt har
dom hjärtan som glimmar.
Hjärtan som värmer och sprider omedelbar kärlek.
Dessa människor vill jag hylla för ni alla ger mig hopp.
Hopp om människan i sig och hopp om det jag tror på.
Tron på hur viktigt det är att bry sig om varandra.
Tron om hur viktigt det är att ta hand om varandra.
Tron om att gott för gott med sig.
Så alla ni vackra människor, jag älskar alla er som jag känner.
Alla ni andra vackra människor, er uppskattar jag att jag har vetskapen om att ni faktiskt finns.

Kan du vara dig själv jämt!

Jag tycker det är synd när människor hämmar sig själva.
Jag vet inte i vilket syfte dom egentligen gör det, men likväl så finns det där.
Den där lilla spärren som bromsar dig från att uttrycka dig som den du är.
Men varför gör du det.
Vad inom dig är det som hindrar dig från att vara du.
Jag vet inte varför man försöker att hålla tillbaka sig själv.
Varför man inte alltid kan vara sig själv till ett hundra procent.
Borde det inte vara så att vi trivs tillräckligt mycket med oss själva och därför
samtidigt tycker att det man står för är tillräckligt bra.
Jag kan inte påstå att jag alltid älskar mig själv eller älskar det jag gör eller har gjort.
Men jag känner att jag kan stå för det jag gör och gjort.
Och så länge som jag kan det så kan jag samtidigt känna den respekten mot mig själv.
Och så länge som jag känner att jag kan känna respekt mot mig själv så kan jag samtidigt
tillåta mig själv till att känna respekt gentemot andra.
Det ena medför liksom att det andra tillkommer som en direkt effekt.
Men vad gör du.
Hur är du när en vän berättar en sak om någon annan vän.
Är du den som faller in bakom den berättande vännens rygg eller tar du reda på hur det
kanske egentligen ligger till genom att kanske fråga den andra vännen.
Är du den som inte vill stöta dig med någon för att du är rädd för att den personen ska
ta det fel eller vända det emot dig.
Eller är du den som alltid kan säga det du tänker och har inom dig utan förbehåll för så
länge som du är ärlig så kan det inte bli fel.
Jag är hellre mig själv hundra gånger av hundra än försöker göra mig till för någon.
Jag kan inte finna något nöje eller tillfredsställelse till att bara göra andra tillfreds.
Däremot tycker jag om att just göra just andra tillfreds men det är för att jag är sån.
Det är en del av just mitt eget beteende.
Jag behöver inte göra mig till för att komma dit.
Jag är ju redan där.
Det är viktigt att kunna vara sig själv.
Vem ska du annars vara.
Jag bara undrar.

Att vara speciell är inte fel

Vad är det som gör en människa mer speciell än någon annan.
Naturligtvis kan man inte svara på det.
Det är ju unika egenskaper som vi alla på något sätt bär med oss.
Vi är alla speciella på något sätt men vi är samtidigt lika på något annat.
Frågan är vad vi vill se just med frågan vad som är speciellt och inte.
Det är inte fel att se sig själv som speciell men man ska samtidigt vara så klar i sin åsikt om sig
själv att man samtidigt ser vad det är som är just speciellt.
Är det att du har en fantastisk förmåga att komma ihåg artister, deras låtar och vilket år dom kommer ifrån.
Eller är det hur duktig du är på att sätta ihop fantastiska matrecept som till och med får dina
egna smaklökar att häpna gång på gång.
Eller är det kanske att du är en vän som alltid finns där för dom som behöver utan att dom ber om din hjälp.
Är det kanske att du måste sätta dig på en viss plats när du kommer till en större sal, en buss eller
kanske en tunnelbana.
Eller är du en som bara inte kan låta bli att rätta till om en tavla hänger snett eller tvättlappen sticker upp i nacken på en vän.
Vad jag vill säga är att vi är alla speciella på något sätt.
Vi har alla våra nycker, våra vanor, våra saker som vi gör.
Det är inte fel om vi inte själva ser det som fel.
Och det blir först ett fel om vi har sett det och sen väljer att inte göra något åt det.
Men att vara speciell är för mig bara ett kvitto på att jag är jag.
Att jag inte försöker att vara någon annan.
Jag behöver inte falla in i andras mönster.
Jag behöver inte se mig själv som något konstigt.
Jag behöver inte anpassa mig mer än nödvändigt.
För hur man än vrider och vänder på det hela så är det mitt liv jag lever och det kan jag bara leva självt.
Du är speciell, låt dig vara det.
Jag är speciell, låt mig vara det.
Det är viktigt att trivas med den man låtit sig formas till.
Gör man inte det, då bör man fundera.
Vem är jag egentligen och vem vill jag vara.
Vill jag vara mig själv eller vill jag vara någon annan.
Varför duger jag inte för mig själv.
Att vara speciell är inte fel.

Varför tror en del så lite på sig själva

Tycker det är synd när jag möter personer, människor, vänner som inte tror på sig själva.
Som inte tror det där sista lilla som behövs för att dom ska kunna gå in i situationer
utan att tveka.
Som inte förstår hur bra dom är.
Som inte litar till sina egna omdömen.
Varför är det så svårt för dessa individer att ta till sig positiva känslor som dom sen kan
förvalta och omvandla till något som skulle kunna bygga upp ett så kallat självförtroende.
Det är så vanligt och jag tycker att det är så synd för många, till och med dom allra flesta
av dessa personer är fullt kapabla till att lösa det mesta som dom utsätts för.
Jag tror att det som stoppar dom från att tillåta sig själva till att ta den plats dom förtjänar.
Det är andra människor.
Människor som inte kan låta bli att lägga sig i.
Människor som kliver in i deras territorium utan att bry sig om vilken skada dom gör.
Det är inte rätt och det är verkligen inte rättvist att det ska vara på det sättet men det är
så otroligt vanligt att det är det likaväl.
Vad kan man då göra åt det.
Vad kan du göra åt det.
Det finns faktiskt saker som även du kan göra i det tysta.
Om du ser någon som du ser blir lite nertryckt.
Någon som inte får den chansen som den borde få att verka.
Om du gör det så försök att agera så att ett utrymme skapas åt andra hållet.
Tänk ungefär som i en lagsport där man måste hjälpa varandra för att komma fram till
ett gemensamt positivt resultat.
Du kan genom att öppna upp en egen väg vid dig, en egen framfart för din vän frigöra
utrymmet som den behöver.
Det behövs antagligen inte så mycket utan just bara det där lilla lilla.
Men om du är villig att göra den uppoffringen för din spelkamrat så kan det leda till
att den förstår att den vägen kan den ta fler gånger.
Den får helt enkelt en tilltro till sig själv att gå den vägen .
Den behöver inte känna oro eller ängslan för att misslyckas eftersom den har färskt i minnet
hur enkelt det faktiskt var förra gången.
Vad jag vill komma till är att vi behöver faktiskt inte göra alls särskilt mycket för att
människor runt oss ska kunna växa.
Ibland räcker det med att bara finnas där och skapa lite utrymme.
Det är lätt att hjälpa andra men det är precis lika lätt att stjälpa andra.
Tänk på det.

Jag kan bara inte acceptera orättvisor

Jag vet att jag tack o lov inte är ensam om att inte acceptera sånt som är fel.
Men jag ser alldeles för många som travar på och har orättvisor som en del
av deras vardag.
Hur är man funtad då.
Vad är en orättvisa för dig.
Har du tydliga linjer som skiljer mellan orätt och rätt.
Det är ju en sak att göra rätt för sig och en helt annan att göra rätt.
Vad är det som gör att en del gör alla saker med en baktanke.
Är det rätt att alltid ha med en gardering som gagnar en själv.
Är det fel att vilja andra mer väl än man vill sig själv.
Är det fel att tycka att om man kan hjälpa till så ska man göra det.
Att man ska göra det även om man inte får någonting tillbaka för det.
Jag har varit inne på den linjen många gånger både i mitt skrivande och i mitt eget handlande.
Att om jag frivilligt vill hjälpa till med någonting så är det just precis det som det är.
Det är frivilligt.
Jag ska inte kräva eller räkna med att jag ska få någonting i retur.
Får jag det så är det bara en vacker bonus.
Men om jag ställer upp för någon som behöver hjälp vid tillfälle och det finns ett underförstått
avtal som säger att om jag hjälper dig så hjälper du mig så är det en annan sak.
Men vad jag vill komma till är dom små parasiterna till människor som finns.
Dom som själva livnär sig på att utnyttja andra.
Dom som glider runt till olika påfyllnadsstationer och tar det dom kan få för att sedan bara glida vidare.
Vad är ni för människor egentligen.
Vet ni ens om vilka svin ni är.
Ni som bara utnyttjar och drar vidare.
Ni som helt respektlöst säger en sak men gör en helt annan.
Ni som lovordar allt vad respekt står för.
Ni som skiter på samma tallrik som andra äter.
Ni som säger att ni bryr er om men den enda som ni verkligen bryr er om är ni själva.
Hur kan ni leva som ni gör.
Innanför min tröskel kommer ni aldrig att komma och jag hoppas varje dag att fler
av oss kan resa sig upp starka och stå emot den stöld som dessa utför dagligen.
Förneka dom deras framfart istället.
Bry er om dom som är värda att bry sig om.
Låt dom få veta att man kan inte bara ta här i livet.
Man måste vara villiga att ge också.
Jag accepterar inga orättvisor och kommer aldrig att göra.
Våga det du med.

Ibland undrar jag ........

Ibland undrar jag verkligen hur folk tänker.
Eller det stämmer inte riktigt.
Det undrar jag ju alltid.
Men ibland så undrar jag nog lite mer.
Jag försöker själv alltid att tänka efter lite extra.
Men eftersom jag är en människa så är jag inte på långa vägar ofelbar.
Jag har mina skavanker och dom flesta av dom är jag väl medveten om.
Men sen kommer det tillfällen då till och med jag förvånas över mig själv.
Situationer när man gör saker som man inte riktigt räknat med.
Det kan vara saker som leder åt alla möjliga och oväntade håll.
Men jag kan verkligen inte låta bli att undra varför.
Jag stannar gärna till och funderar en liten extra sekund undrandes varför jag agerade just så just där just då.
Hur är det för dig.
Funderar du över ditt eget beteende ibland.
Jag tror att det är väldigt viktigt och väldigt nyttigt att göra det.
Det är aldrig fel att förstå sig själv för det gör samtidigt att det blir lite lättare för dig
att förstå andra som du har runtomkring dig..
Världen är ju inte bara lilla du.
Den är så otroligt mycket mer.
Jag funderar mycket och det kommer jag att fortsätta att göra.
För jag är nyfiken av naturen och det är en del av min egen utveckling som människa.
Ingenting är självklart från början men mycket kan te sig klart i varje fall i efterhand.
Men man kan ju inte leva ett liv genom att följa sitt eget facit så därför försöker i varje fall
jag att hela tiden leva med ett öppet sinne, med öppna ögon.
Hur lever du ditt liv.
Ser du dig själv.
Ser du och förstår du andra.
Jag hoppas det.
Men om du känner dig osäker så stanna till, för det är aldrig försent att börja.

Att vara en liten del av allting

Visst kan man känna sig liten ibland.
Man kan känna sig sådär totalt obetydlig och osynlig.
Känna och tänka tanken att det spelar verkligen inte någon roll att man överhuvudtaget finns.
Men i mitt fall så är det en känsla som snabbt går över.
Inte för att jag är en människa fylld av hybris.
Inte för att jag känner mig osårbar.
Inte för att jag tror mig vara värd oändligt mycket mer än någon annan.
Nej, bara för att jag är jag helt enkelt.
Att vara mig själv räcker gott och väl.
Det ger mig min lilla plats här på jorden och den är jag mer än nöjd med.
Självklart kan det vara jobbigt emellanåt men det uppvägs av alla gånger jag bara njuter av livet.
Jag är bara en liten del av allting.
Det ska jag ha klart för mig och det har jag också.
Jag är en liten del av allting och det är jag nöjd med.
För Jag är den lilla delen.
Någon annan kan inte bli den delen.
Ingen annan kan vara den jag är.
Till viss del kanske men inte hela vägen.
Jag har så mycket i mitt liv som jag älskar att jag har och jag skulle inte vilja byta ut något.
Det är ju mitt liv och det har sitt värde.
Jag är vad jag gör mig själv till.
Jag är vad jag tillåter mig själv att vara.
Jag är ju jag.
Att vara en liten del av allting ser jag som bra.
För det innebär att jag finns.
Alla betyder vi någonting.
Vi kan betyda på så otroligt olika många nivåer.
Känner du att du är en del av hela alltet eller känner du dig bara utanför.
Eftersom att du finns och lever ditt liv precis som jag så har du skaffat dig en plats eller rättare
sagt fått dig en plats.
Ta tillvara på den och förvalta den efter bästa förmåga.
För det är ditt liv och din möjlighet att vara just en liten del av allting.
Förminska inte dig själv genom att förneka dig den platsen.
Våga vara en del av allting.

Hur ser du på andra

Jag brukar ofta tänka och säga att man bedömer andra väldig ofta
genom att utgå från sig själv.
Det har liksom varit en modell som jag känt att jag faktiskt kan hålla fast vid.
För just genom att ha en liten underliggande tro eller för den delen misstro till sig själv
skapar ofta den bilden som du ger dig själv av andra.
Om du till exempel har svårt att lita på andra människor så kan grunden till det ligga
just där hos dig.
Du vet om utan att du själv tänker på det att du själv inte hade varit ärlig i den situationen.
Det finns liksom så djupt etablerat i dig att du inte ens märker det.
Men kan du då göra någonting åt det.
Kan du ändra dina instinkter.
Ja det tror jag faktiskt att du kan.
Men det kan bara ske om du vill.
Det kan bara ske om du känner inom dig att du vill göra en större förändring hos dig själv.
Till och börja med så måste du lära förstå och känna dig själv och till det så
krävs det lite grävande.
Det är inte något som du kommer åt i ett litet kick.
Du måste verkligen engagera dig i den frågan.
Du måste verkligen engagera dig i dig själv.
Är du villig att göra det så kan du komma åt dig själv och kanske förstå lite mer.
Lite mer om varför du själv reagerar som du gör i vissa situationer.
Varför du ser på saker och ting på det sättet som du gör.
Jag jobbar alltid med att försöka se saker och ting med så öppna ögon som möjligt.
Jag jobbar alltid med att försöka att inte döma andra innan dom fått en chans.
Jag försöker alltid att se andra.
Hur gör du.

Vem visar du respekt för

Hur kommer det sig att vi visar vad vi känner väldigt olika beroende på mot vem det är.
Det är inget som det finns något enkelt svar på.
När gör du dit val.
Är det så att du kan gå in i en situation där du redan har bestämt dig för hur du ska vara.
När kommer i så fall dessa situationer.
Vad styr dig dit.
Om vi tar och kategoriserar in olika människor på olika sätt hur blir det då.
Vi kan ta och börja med dina föräldrar.
Hur ser du på dom och vilken form av respekt visar du gentemot dom.
Är det vissa saker som du alltid gör för dom eller är det kanske så illa att du saknar
respekt gentemot dom helt och fullt.
Du kanske har betett dig som ett svin gentemot dom under åren som har gått vilket i sin
tur gjort att dom har förskjutit dig och därmed gjort att du suddat ut allt av vad som kallas respekt.
Eller så kanske du har fått gå den där normala bra vägen där dina föräldrar även är dina
föredömen vilket i sin tur gett dig en automatisk respekt för dom.
Hur är det mot dina arbetskollegor.
Är det så att du kanske har konstanta problem med överordnade och inte kan ta order.
Eller är det så att du konstant går bakom ryggen på dina så kallade vänner på jobbet
och underminerar deras heder så fort du kommer åt.
Apropå det så undrar jag verkligen hur en del kan ens säga ordet vän eller kompis
just när dom beter sig som bedrägliga ynkliga varelser.
Eller hur är du mot dina barn.
Vilken form av respekt visar du gentemot dom.
Visar du dom någon som helst eller är det så att du bara kräver att det är dom som ska visa dig.
Respekt är ett starkt ord.
Det är ett ord man inte ska ta lätt på.
Det är ett ord man absolut inte ska ta för givet.
Det är ett vackert ord.
Använd det då inte på fel sätt.
Utnyttja inte det vid fel tillfällen.
Försök istället att förstå vad det är det verkligen betyder.
Visa respekt men förstå varför du gör det.

Hur tänker människor som förstör

Det finns så många situationer.
Det finns så många människor.
Det finns så många kommande tillfällen.
Det finns så mycket gott man kan försöka eller lyckas att göra.
Så jag undrar, hur tänker människor som förstör.
Dessa människor som aldrig tål att se andra lyckas.
Som inte tål att se andra människors lycka.
Som inte tål att se saker som inte är deras utan att förstöra.
Som inte förstår när dom förstör för andra.
Som inte vill förstå när dom förstör för sig själva.
Jag undrar verkligen hur dessa människor tänker.
Det är inte svårt att göra saker tvärtom istället.
Att försöka hjälpa.
Att försöka laga.
Att hjälpa andra människor med deras eget helande.
Det är inte fel att försöka.
Varför finns det då människor som istället hellre förstör än bygger upp.
Varför finns det människor som hellre fäller krokben på sina så kallade vänner
än stöttar dom när dom har det som allra tuffast.
Är det för att dom känner att dom då besitter en makt som dom inte annars kommer åt.
Är det för att dom har såna komplex över sig själva och sina egna liv att dom i själva
verket behöver förstöra för andra som håller på att lyckas.
Jag vet inte hur människor tänker som förstör.
Men jag tycker att dom är riktigt små patetiska varelser som borde stanna till
och titta på vilken skada det är dom åstadkommer.
Kanske, kanske, kanske kan dom så småningom komma till insikt och förstå lite bättre, vem vet.
För att förstöra är att krympa som människa istället för att växa och växa är något som
vi alla bör sträva efter att göra under hela vårt liv.
Ju mindre vi förstör, desto mindre behöver vi reparera.

Tillåt dig själv att tycka om

Hur ofta tillåter du dig själv att tycka om.
Jag menar väldigt mycket saker när jag säger just tycka om.
Men hur ofta tillåter du dig till det.
Och vad är viktigt för dig att just tycka om.
Har du dina favoritsaker som du håller heliga.
Eller är det så att du alltid är öppen för allt och alla.
Men i ärlighetens namn är det verkligen så.
Tillåter du dig att tycka om utan gränser eller sätter du kanske gränser allt eftersom.
Jag tycker att det är en så otroligt viktig detalj i våra liv.
Konsten att tycka om.
Att tycka om att vakna.
Att tycka om att sova.
Att tycka om att gråta och skratta.
Att tycka om det man gör på dagarna.
Att tycka om dom man har omkring sig.
Att tycka om sig själv.
Jag tror, och det är verkligen vad jag tror.
Att om man till och börja med inte tycker om sig själv så har man väldigt svårt med punkt två.
Den att tycka om andra.
Tror att många som är missnöjda med sina egna liv på olika sätt samtidigt har svårt
att se det positiva i det dom har omkring sig.
Man ska inte sträva efter perfektionism i något överhuvudtaget.
För om man gör det kommer man ändå att leta efter små fel, små irriterande fel.
Det är så mycket sundare att försöka komma till en punkt där man kan känna sig nöjd.
Nöjd oavsett om man känner att man har gjort något hundra procent rätt eller bara sjuttio.
Så länge vi försöker och inte bara gnäller inom oss själva över att det kunde varit bättre så...
Tillåt dig själv att tycka om det du åstadkommer.
Tillåt dig själv att tycka om det andra åstadkommer.
Se inte det negativa som det stora, se istället det positiva.
Allt är verkligen inte bara svart eller vitt.
Allt finns i alla regnbågens färger.
Tillåt dig själv att tycka om de dina.
Tillåt dig själv att tycka om det du gör.
Tillåt dig själv att tycka om dig själv.
För vet du vad, det är inte fult att göra det.
Det är vackert.

Överraskad och lycklig

Vissa rycker säkert på axlarna.
Andra kanske tycker och känner orättvisa i det.
Men jag känner bara ren skär lycka.
Den otroliga glädje som igår fick mig att sakna ord.
Den fantastiska känsla som fick mina tårar att flöda om och om igen.
Den gick verkligen inte att ta miste på.
Den var underbar att bära.
Den var underbar att förmedla.
Ingen kunde undvika att se vad jag kände, vad vi kände.
Jag hade varit glad om jag vunnit ett paraply och fått en blygsam 7-e plats.
Men att vinna och då vinna en fantastisk resa för två till Turkiet som det nu blev.
Det kändes så ouppnåeligt.
Det fanns liksom inte på kartan.
Men det var just det vi lyckades med.
Vi lyckades motbevisa vårat eget tvivel.
Vi lyckades lyfta oss själva till en nivå vi bara hoppats kunna komma till.
Att få detta kvitto var en fantastisk belöning.
En belöning jag har svårt att fatta men som jag älskar att jag fått uppleva.
En belöning för något vi faktiskt gjort, inte bara köpt en lott.
En belöning för något vi uppfyllt tillsammans.
Jag är stolt över oss och det vi har gjort.
Och vi har fått ett bevis på att även vi kan.
Som sagt, vissa kanske rycker på axlarna och tycker att det är fånigt men jag tycker inte så.
Jag är bara glad.
Så jävla glad, glad och lycklig över det vi har gjort.

Kan du hjälpa någon med dåligt självförtroende

Hur är det egentligen med ditt självförtroende.
Alltså nu menar jag helt ärligt.
Du ska inte bara svara rakt ut utan tanke att det är väl bra.
Jag har inget problem med mitt självförtroende.
Eller ens tänka tanken ehh vad menar han nu då.
Jag menar precis vad jag säger.
Vårt självförtroende är inte något som vi föds med.
Det är inte något som kan byggas upp under en kort period.
Det är något som vi gradvis har lagt på oss.
Det är något som vi sakta men säkert fått jobba oss till.
För vissa kan det vara miljön i sig som gör att vi känner oss säkra och att vi däri
kan hitta ett gott sådant.
Många känner sig så mycket starkare och tryggare till exempel i sin egen hemmamiljö.
Andra kan känna en helt annan säkerhet när dom kommer in i helt nya situationer.
För där har dom inget att förlora.
Dom känner att ingen kan förvänta sig något och just därför kan dom slappna av.
Att ha ett gott självförtroende och att prestera är dock väldigt ofta tätt förknippade.
Så just därför så finns det för dom allra flesta människor situationer där vi känner oss
mer eller mindre bekväma i och där vi då har ett större självförtroende.
Vad kan vi då göra åt just det.
Vad kan du göra åt det.
Om du nu har en vän eller kanske bara en bekant och du vet att den ska försöka
sig på något kanske för första gången.
Hur agerar du då.
Är du den som trycker på bakifrån och bara tycker att den ska göra det, för hur
svårt kan det väl vara.
Eller är du den som lämnar vederbörande helt ensam med ansvaret att lösa situationen.
Eller är du kanske den som inte kan hålla fingrarna borta eftersom du kan just det här
så bra att du inte ens tillåter din vän försöka helt själv för du vet att det kanske inte blir lika bra.
Eller är du den som bara ger en hint om att det är lite fel och istället för att det ska bli värre
så påpekar du bara just det lilla som du ser och sen backar undan igen.
Backar undan så att personen i fråga ändå känner att det var den som faktiskt gjorde det.
Jag tror på att lära sig göra saker just genom att göra dom själv.
Om jag inte prövar det med mina egna händer så vet jag heller inte om jag klarar det.
Det är som om man lägger in ett rörelsemönster i hjärnan precis på samma sätt som att
du lägger ett pussel.
Du måste göra det på rätt sätt annars blir det fel.
Du kan absolut hjälpa en person med dåligt självförtroende.
Men tänk då på vad du gör.
Ta inte ifrån personen i fråga rätten att göra det själv, rätten att tänka själv eller
rätten till att verkligen få chansen.
Förminska heller inte denna persons prestation sen genom att nervärdera den på något sätt
för det har jag sett alltför många gånger.
Du kan absolut hjälpa någon med dåligt självförtroende men tänk på vad du gör.

Att se andra människor

Ett verkligt klassiskt fel i dagens samhälle är att man inte ser alla människor.
Men ser dom men ändå inte.
Man blixtrar förbi i hundranittio i tron om att man har så himla bråttom, men varför då.
Vad är det man har så bråttom till.
Vad är det så viktigt där framme att man helt enkelt inte kan stanna till och vara.
Tror du att det är farligt att vara i nuet.
Tror du att du kan bli drabbad av något om du mot all förmodan skulle få någon riktig kontakt
med någon annan människa.
Tror du att du är förlorad i dig själv om du tillåter andra att komma dig nära.
Att se andra människor är inte att förlora sig själv.
Det är inte att tappa sin egen identitet.
Det är att vara människa men på ett ödmjukare sätt.
Vågar du stanna och höra svaret om du frågar en vän hur den mår och den svarar att den mår skit.
Vågar du ta det svaret till dig och förvalta det på bästa möjliga sätt efter bästa möjliga förmåga.
Det är verkligen inte farligt att se andra människor.
Man ska inte tro att känslor är en avart av pest eller kolera.
Man får inte tro att empati bara är ett ord.
Våga gärna att se lite mer än du gör idag.
Våga bry dig om det du ser.
Det skadar verkligen inte någon, allra minst dig själv.
Att se andra människor är vackert.
Att lyssna till andra människor är sunt.
Att vilja försöka förstå andra människor är i varje fall för mig en given väg.
Jag kommer aldrig att hålla med alla och i vissa fall heller inte förstå alla.
Men jag vet att jag försöker och det räcker för mig.
Det är verkligen aldrig fel att se andra människor.
Jag menar inte er som av ren nyfikenhet ska veta både det ena och det andra.
Ni som bara vill veta för att sen tissla och tassla och skvallra vidare just det ni fått veta.
För ni är lite för mycket av sånt jag inte uppskattar.
Ni är bara ömkliga små människor.
Jag menar er som ser andra människor för att dom behöver bli sedda.
Ni som tar er ett steg extra framåt när det krävs.
Inte ni som gömmer er bakom andra och hellre puttar fram den ni har framför er.
Men att se andra människor det är viktigt.
Frågan är, hur viktigt är det för dig.

Självklara saker, är dom alltid självklara

Hur kommer det sig att man bara tar vissa saker för givet.
Varför gör man det.
Varför kräver man instinktivt att vissa saker bara ska fungera.
Gör dom det inte så är det en fullständig katastrof.
Det som man ser som självklart, är det verkligen så himla självklart.
Det man tar för givet, är det så himla givet.
När och var suddas den gränsen ut och man låter den ersättas av en förhoppning istället.
När lägger man till en ny parameter i det hela och låter sakerna bara hända utan
att man hakar upp sig på det.
Dagens samhälle är så fruktansvärt stelt och uppstyrt både på gott och ont.
Det skapar både ett lugn men även en stress.
Behovet av att alltid veta vad som ska ske.
Behovet av att i förväg få veta om saker.
Den hopplöshet man känner när till exempel ens buss eller tunnelbana är 10 minuter
försenad.
Den förtvivlan man skapar när inte kan laga den maten man tänkt sig bara för att
man har fått ett strömavbrott.
Varför tar vi dessa saker som självklara.
Varför räknar vi in dom som att det bara ska fungera.
Visar du någonsin någon tacksamhet gentemot ditt eget liv.
Mot allt som du får till dig.
Mot allt du får uppleva och göra.
För mig finns inget självklart.
För mig finns inget omöjligt.
För mig finns bara möjligheter, möjligheter att ta tillvara på.
Självklara saker är verkligen inte alltid så självklara.
Det vet jag, men vet du det.
Vet du det i ditt hjärta eller kommer du fortsätta att ta saker för självklara, för givet.
Det som händer det händer men glöm inte att du är en del av det.
Ta inget för självklart.
Ta ingen för givet.
Visa lite respekt mot livet istället och uppskatta saker istället för att bara ta dom för självklara.
Lev livet, var inte bara levande.