Kan man reparera en trasig människa

Det är en fråga som alltid känns lika aktuell för mig.
Man går ju dagarna i ända och ser alla dessa trasiga människor runtomkring sig.
Går dom att reparera eller är det bara omöjliga försöksobjekt.
Vi människor går sönder mer eller mindre ofta och mer eller mindre mycket.
Men samtidigt har vi ofta en förmåga att komma tillbaka om än lite tilltufsade.
Kanske gör vi det med en livserfarenhet mer i bagaget.
Kanske gör vi det som en helt annan person.
Men på något sätt så kommer vi i varje fall nästan alltid tillbaka.
Jag tillhör definitivt skaran av människor som gått sönder ordentligt.
Det har gått perioder när mitt bröst varit mer fyllt med förtvivlan än med tröst.
Jag har inte ens förmått mig att höja min blick för att kunna se till horisonten och vad som
kunnat vänta där på andra sidan.
Men likväl så har jag tagit mig igenom och i mitt fall som en människa vars styrka
bara växer sig starkare och starkare för varje dag som går.
Nu kan jag inte säga att allt det bara är min egen förtjänst för utan mina älskade nära underbara
och kära människor som jag har försett mig med i mitt liv så vet jag inte vart jag hade varit idag.
Men nu är det så att dom finns där och mitt liv är här och det är underbart att få leva det.
Jag tror definitivt på att man kan reparera en människa men jag tror samtidigt inte på att man kan
reparera den och sen tro att den kommer vara precis som innan den fick sin skada.
Det är en ny version som kommer ut, en version anpassade efter vad den varit igenom.
Vad vi måste förstå är att det är precis så det är.
Att vi måste acceptera att det inte är samma gamla Ulrik eller vem det nu må vara.
Utan det är en uppdaterad version som sträcker sig lite längre och ser lite mer.
Det är i varje fall vad jag hoppas och tror om mig själv.
Man kan reparera en trasig människa men det är inte med samma pusselbitar som du sätter tillbaka.
Det är nya blanka som livet självt får fylla i.