Ibland rycks människor ifrån oss alldeles för tidigt

Fick till min kännedom idag om att en god före detta arbetskamrats mamma
förolyckats i en bilolycka.
Det skär så i mitt hjärta när jag får sånt tillkänna.
När människor jag håller av drabbas av plötsliga frånfällen.
Det är tillräckligt jobbigt när våra nära och kära faller bort av naturliga skäl.
Men när dom rycks bort på detta sätt, alldeles för tidigt, alldeles på tok för tidigt.
Det är så jobbigt och det är så fel för vi är inte redo att mista på det sättet.
Vi har liksom inte levt klart våra liv tillsammans med dessa personer.
Vi har inte fått uppleva allt det vi förväntat oss att uppleva.
Vi har inte fått uppleva allt det vi vill förvänta oss.
Det blir liksom bara trasigt och tomt.
Tomt och meningslöst.
Tomt och tomt.
Vi andas men vi hittar inte syret.
Det blir så mycket som aldrig fått blivit sagt.
Det blir så många saker genom ens fortsatta liv som man önskar att den personen
hade fått vara med och dela för det var ju så det skulle varit.
Jag kan bara säga att jag lider med dom som drabbas på detta sätt.
Jag kan inte säga att jag förstår hur någon som drabbas känner för varje känsla är unik.
Men jag kan säga vad jag känner och det är att även mitt hjärta blöder.
Att förlora någon är aldrig lätt men att förlora någon så här det är tungt, bara tungt.
Det är ledsamt, bara ledsamt.
När det sker som i detta fall är det skönt att veta att det finns många runtomkring som
bara finns där att luta sig emot precis så mycket som det behövs.
Det finns dock ett liv även i detta mörker och man tar sig vidare.
Det måste få göra ont ett tag bara.
Man måste få känna den smärtan som bultar i ens bröst.
Men man måste sen låta sig själv gå vidare.
Livet är orättvist på många sätt men livet är som livet är.
Det är oförutsägbart.
Ibland rycks människor ifrån oss alldeles för tidigt.
Uppskatta livet ändå.
Se alla dess värden, se alla möjligheter, se livet och lev det medans det finns tillhanda.
Lev idag inte imorgon.