Att vilja synas

Ibland undrar jag om det finns gränser hos människor överhuvudtaget.
Speciellt när det gäller att komma till att synas, att höras, att märkas.
Vad är det som gör att alla dessa individer vill fram i rampljuset.
Vad är det som gör att dom hellre tar en massa skit än bara är sig själva.
Vad driver dom till dessa beslut.
Jag skulle själv aldrig göra något som jag själv egentligen inte tyckte om bara
bara för att göra mig hörd.
Det måste finnas en bas i det hela som jag sen kan förstärka.
Något subtilt att gå på, om än väldigt vagt.
Nu är det emellertid inte jag som styr eller tänker försöka styra vad andra ska tycka och tänka.
Det är faktiskt helt och hållet deras eget bekymmer men jag tycker det är lite synd.
Synd att dom inte känner att dom räcker till som dom är.
Att dom måste driva sig själva till en nivå där dom tror att dom måste vara.
En nivå som är satt av någon hipp trendsättare eller en modenyck som bara florerar hej vilt.
Men att utsätta sig för en massa kritiserande ögon bara för att man tror att
det bara ska generera enbart gott.
Vad får en att vilja det.
Hur kan man sen bli överraskad gång på gång att det kostar på med all negativ publicitet
som kan följa när man gett sig in i en lek.
Hur blåögt naivt får det bli.
Det är en sak att vilja bli sedd som människa, det har jag full förståelse för.
Men att vilja bli sedd som ett objekt och sen inte förstå att det är så man blir betraktad.
Det har jag desto svårare för.
Förlora inte dig själv i din strävan över att synas.
Förlora inte dig själv i din kamp för att få en plats på en piedestal en liten stund.
Respektera dig själv för den du är inte för den andra tycker att du ska vara.
När du gör det, då är du mogen att ses.
Ses både av dig själv men också av din omgivning.
Tro mig, då tycker ni båda om det ni ser.
Då ser dom dig, och ingen annan.