Hur ofta är du dig själv

Det är en fråga jag väldigt ofta ställer mig själv men inte gentemot mig själv utan andra.
En av dom viktigaste sakerna hos mig är just är att jag är så pass trygg i mig själv att jag kan stå för den jag är.
Jag står för mina skavanker, för dom finns absolut där.
Jag ser dom ju själv så varför skulle inte andra lägga märke till dom.
Jag står för det jag säger för det kommer ju ut ur min mun och det är mitt val att säga dom.
Jag behöver inte skylla på omständigheter som jag själv jobbat fram.
Jag kan ju inte lägga på andra det jag själv gör.
Det är ju inte dom som styr över vad jag tycker, tänker eller gör.
Jag kan inte skylla på att någon annan sa det till mig det jag just gjorde.
Det var ju jag som utförde handlingen.
När du tänker på sättet där du använder dig av att skylla på andra, hur tänker du då.
Vem anser du att det var som gjorde det som just skedde.
Vågade du inte stå för det själv, vågade du inte vara dig själv.
Vem är du när du inte är dig själv.
Hur många olika gestalter kan du ta dig an.
Är du en människa inför dina vänner, en inför dom du älskar, en inför dina arbetskollegor, en inför din chef och
kanske en helt annan när du lämnar landets gränser och är på semester.
Vem är du egentligen.
Vet du ens vem du är.
Vill du vara den du är.
Eller är det så att den du är, är en blandning av alla dina olika karaktärer.
Jag kan köpa att man beter sig olika gentemot olika grader av människor.
Man släpper ju inte in vem som helst på sitt eget nakna skinn.
Dit kommer ju bara en liten krets, ibland inte ens det.
Jag tror nämligen att det alltid finns en liten liten del hos oss som vi vill ha ofredade även inför dom vi älskar
och utlämnar oss helt till.
Det vore nästan fånigt att säga annat.
Det har inget att göra med att inte vilja släppa andra in på livet.
Det har bara att göra med att vi behöver denna lilla punkt att dra oss tillbaka till ibland.
Men för att komma tillbaka till dagens ämne.
Hur ofta är du dig själv som den du vill vara.
Jag kan som vanligt bara stå för den jag är och jag är alltid mig själv.
Det är min styrka men också min egen akkileshäl.
Jag lever inte genom att skydda min egen så kallade integritet.
Jag lever genom att vara den jag är.
Jag lever genom att inte gömma mig bakom något eller någon.
Därför är jag den jag är idag, jag är mig själv.
Jag vågar vara tillbakadragen och lyssnande när jag så vill.
Jag vågar ta plats och säga det jag tycker när jag känner att det är det jag önskar.
Jag tror på mig själv som den människa jag har blivit trots mina skavanker.
Men utan dessa sår, utan dessa motgångar, utan dessa händelser som kantat min väg
så hade jag heller inte varit där jag är idag.
Brister har vi alla men jag vågar se mina egna.
Jag kan se mig själv i ögonen och titta ner i min själ och se mig själv, inte någon annan.
Jag älskar mig själv för att jag låter mig att känna den kärlek jag känner.
Jag låter det vackra brinna inom mig för det får mig att ge värme.
Jag är alltid mig själv för det är den jag vill vara, det är ju den jag är.
Våga vara dig själv utan att förstöra för andra.
Våga vara dig själv utan att gömma dig bakom ursäkter.
Våga ta ditt ansvar för ditt liv, ditt liv.
Kom ihåg att det är det som det hela handlar om.
Det är ditt liv, ingen annans.
Var dig själv, var ingen annan.
Var dig själv och lev livet, inte som om varje dag var den sista.
Men lev livet som att det är dig kärt även i motgångar.
Livet är både vackert och fult och jag tycker att man ska uppskatta det för allt det ger.
Men våga vara dig själv för du är du, ingen annan.
Våga vara dig själv för du har också ett värde.
Var inte feg, stå för den du är.
Var inte feg för då blir du behandlad på ett sätt du inte förtjänar.
 Du är du, ingen annan.