Att stå för den man är

Jag har skrivit om det tidigare och jag kommer säkert komma tillbaka till det igen.
Men vikten av att står för den man är kan aldrig påtalas tillräckligt eller för många gånger.
Varför är så många så måna om att försöka måla upp "sanningar" om sig själva
som inte har med dom själva att göra.
Varför kan dom inte luta sig tillbaka mot sig själva och säga att det här är jag.
Jag och ingen annan.
Skäms dom så för den dom är eller vill dom så gärna höja upp sig själva till en annan nivå.
Om dom nu så gärna vill upp till denna andra nivå, varför tar dom sig inte bara dit för.
Vad stoppar dom.
I dom allra flesta fall så är det faktiskt dom själva som är deras största fiender.
Dom låter sig själva begränsas, men varför.
Är det för att det är smutsigt att faktiskt ta den plats som man tycker man bör ta.
Är det för att man tycker att man inte riktigt räcker till.
Men om man nu inte tror att man gör det, varför berättar man då osanningar om sig själv.
Varför höjer man sig själv till skyarna och skarvar med sanningarna så att man själv nästan tappar fotfästet.
Jag står för den jag är.
Kan inte tänka mig att står för något jag inte kan svara för.
Visst vill jag kanske mer ibland men jag känner även mina begränsningar och ser dom.
Det är inte jag som ser ner på mig utan jag som ser mig som jag är.
Det är skillnad.
Jag tror oerhört mycket på mig själv men jag är samtidigt ödmjuk nog att förstå att jag
inte kan genomföra allt jag kan i min fantasi.
Att stå för den man är, är att respektera sig själv.
Jag har mina begränsningar, jag har mina skavanker.
Men framför allt jag har det unika i att jag är jag och det kan ingen ta ifrån mig.
Jag lever i mitt liv, inte i någon annans.
Jag lever mitt liv, inte genom någon annan.
Jag lever inte ensam för jag lever med så mycket gott runtomkring mig.
Stå för den du är för du är bra som du är.
Jag står för den jag är, för jag, jag är bra som jag är.